2000-talets USA-styrda världsordning påstås bygga på mänskliga rättigheter och humanitära principer. Men vissa människors rättigheter saknar intresse. I Irak dör kanske 5.000 spädbarn i månaden som en följd av de sanktioner som Clinton och Blair till varje pris vill vidmakthålla. Här är ett reportage från ett land som till stora delar avskurits från omvärlden.

I ett gammalt damaskenerhus med burspråk och snickarglädje, alldeles i skuggan av de brutala betongkvarteren i det moderna centrala Damaskus ligger ett billigt hotell, Al Haramein, som västvärldens medelklassungdomar gärna häckar i. Det är december och iskallt på rummen, enda värmekällan är oljekaminen i den vackra fontänförsedda ljusgården. Tätt intill kaminen sitter Gamal från Sudan. Han bjuder mig på sitt specialrörda neskaffe och utstrålar en självklar gästfrihet. När han får höra att jag är på väg till Irak bjuder han mig dessutom på sitt livs historia. En av miljoner liknande om en uppväxt i ett framtidslöst Sudan, en flykt till Irak som på 80-talet erbjöd gratis utbildning för alla - några unika år av spirande hopp. Abrupt slut med Kuwaitkriget och de följande shiitiska upproren.

- Du anar inte vad jag sett på gatorna i Nasriya, i södra Irak, säger Gamal, och en stor sorg fyller hans ansikte.

Irak är avskuret från resten av världen se-dan tio år. Den internationella flygplat-sen är stängd. Efter en riskfylld färd genom den syriska stenöknen med privattaxi når man Bagdad på kanske 14 timmar. Irakiska chaufförer finns att leja i Amman eller strax utanför Damaskus. De kör de största amerikanska bilarna med rejäla bensintankar - det är 160 mil fram och tillbaka. Irakisk bensin kostar en dollar per 150 liter! Detta är nutidens ökenskepp, tänker jag när vi spikrakt gungar fram i oändlig grusöken. En ensam dromedar betar förstrött långt därute. Och den moderna historien gör sig ytterligare påmind: "Tillhör Kuwaits skolmyndighet" står det på vår risiga cheva med krossade rutor. Vår 56-årige chaufför har varit inkallad i krigstjänst under tjugofem år av sitt liv och kör hela vägen utan nån egentlig vilopaus.

Vi anländer till Bagdad i gryningen. Den italienskbyggda motorvägen har varit av högsta klass och den norra infarten kantas av låg bostadsbebyggelse med en och annan anmärkningsvärt prålig överklassvilla med kolonnportaler. Allting ser helt och rent ut, inga spår av krig. Snart dyker det ena imposanta byggnadsmonumentet upp efter det andra, hjältefigurationer i omisskännlig öststatsestetik. Vi har kommit till en stormakts huvudstad, arkitekturen talar sitt tydliga språk.

Men jag vet att det är sken, att det är före detta. En nyrik oljestinn nation med stora inre motsättningar som försökte övertyga sin omnejd att en socialism med arabiska förtecken var möjlig, att det i arabvärlden skulle gå att bygga något så hotfullt som en ekonomisk och militär stormakt - med social välfärd för alla på programmet. Man var på god väg.

I Jan Guillous och Marina Staghs bok Irak - det nya Arabien från 1977 konstateras vilka fantastiska ekonomiska resurser och latenta jordbrukspotentialer som ännu låg outnyttjade i de mesopotamiska lössjordarna. De skriver: "det skulle förvåna oss om utvecklingen inte går så att Irak före år 2000 har börjat passera europeiska länder i levnadsstandard." Av allt att döma var det inte en helt orimlig profetia.

Vi åker runt och beser Bagdad. Huvudgatorna i centrum kantas av 70-80-talens byggnader. Modernt utrustade bostäder i fem sex våningar som erbjudits olika kategorier av statliga tjänstemän på mycket förmånliga ekonomiska villkor. Mycket rå betong konstruerad som effektivt skydd mot sommarhettan. Promenerar man där får man sällskap av tiggare. Bakom dessa gator göms den gamla och kraftigt förfallna bebyggelsen, bebodd av en mindre privilegierad befolkning. Ungefär så som det ser ut överallt i tredje världen.

Bagdads folkmängd är idag omöjlig att uppskatta. Någon nämner sex miljoner men att det för några år sen var nio, att tre miljoner människor skulle ha tvingats tillbaka till sina byar av myndigheterna. I en uppslagsbok finns 3,8 miljoner uppgivet för 1987. Inflyttningen till städerna från en landsbygd i totalt sammanbrott är galopperande. Stora slumområden utan fungerande avloppssystem med stinkande avfallshögar, där de medföljande gethjordarna bökar omkring, brer ut sig. Kilometerlånga gyttjefyllda gaturutnät vart man än vänder sin uppgivna blick. Detta existerade inte för tio år sen.

Av det historiska abbasidkalifatets Bagdad finns just ingenting kvar. Vi intar dock en lunch i det mongolbyggda Khan Marjan från 1300-talet, en ganska välbehållen karavanseraj. Kvarteren däromkring består av stiliga arkad- och kolonnförsedda basargator från 1800-talet. Här finns en genuin stadsmiljö med myllrande kommersiell verksamhet intakt.

En kväll är vi inbjudna till en familj i just detta kvarter, de är gamla vänner till min resekollega. Männen är arbetslösa, kvinnorna outbildade. Lite cigarettpaketförsäljning, något tillfälligt påhugg. De har sålt nästan alla sina möbler och kvar finns några tunna madrasser och enkla mattor, och en teve. Cementväggen flagnad, målningen obefintlig. Deras situation är inte särskilt unik. När strömmen går, vilket den ständigt gör, tänds oljelampan. Istället för det skarpa lysröret och den skräniga tv-reklamen, detta milda sken över ansiktena. Och jag berättar om hur vi tycker om att tända adventsljusen i Sverige och kura ihop oss i mörkret. I en väsensskild situation.

Mest uppmärksammat av utländska delegationer som undersöker sanktionernas effekter är den medicinska situationen. Siffror som anger en spädbarnsdödlighet på 4.000 till 5.000 barn i månaden är allmänt vedertagna - att detta är rent folkmord råder det ingen tvekan om även om de västliga medierna aktar sig noga för det ordet.

Den allmänna statliga sjukvården kan endast stå till tjänst med det mest elementära - en av läkarna vi träffar på Saddamsjukhuset i Bagdad berättar att de i princip kan dela ut lite enkla antibiotika - och det i halva doser för att dryga ut. Här finns inte längre någon som helst fungerande intensivvårdsutrustning eftersom materiel som tidigare importerats påstås kunna användas för tillverkning av vapen. Det råder stor brist på blodanalysapparater och alla hjälpmedel för att ställa diagnoser - ofta omöjliggörs detta helt. Sprutor används flera gånger. Vi förevisas mödrar med nyfödda spädbarn med missbildningar som placerats i trasiga hoplappade kuvöser, flugorna klättrar omkring innanför. Vårt besök lodbrikommer apropå och det finns ingen anledning att tro att förhållandena i stort skulle vara radikalt annorlunda. Massvaccinationerna har upphört, det har blivit för dyrt och befolkningens immunförsvar är generellt försvagat, blodbrist är mycket vanligt.

Patienterna har med sig egna lakan och rummen är naturligtvis överbelagda. Det är direkt skitigt i trapphusen eftersom alla byggnads- och inredningsmaterial slits ner oerhört snabbt av ett för stort antal människors tryck. De nerslitna golven i alla korridorer och patientrum omöjliggör också hygien.

Det är problem med alla grundsystem eftersom underhåll saknas på avlopp, elektriska anläggningar, vaccinationsapparatur. Anslag för renoveringar eller reparationer existerar knappast i ett läge då läkarna överhuvudtaget inte får någon lön. För offentligt anställda akademiker av alla slag utbetalas en summa motsvarande 4-5 dollar i månaden. Ändå sköter de flesta utbildade sina jobb så gott de kan. För tio år sen kom läkarna till fullt utrustade sjukhus med en standard motsvarande Västeuropas och bra löner. Det sociala gapet ökar mellan dem som är hänvisade till en havererad statlig sjukvård och den grupp som kan vända sig till privata entreprenörer - där naturligtvis en helt annan behandlingsnivå kan köpas för dyra pengar.

Vi besöker Nasriya och Basra i södra Irak. I områden som på ett tydligare sätt än Bagdad är märkta av pågående krigshandlingar - motorvägen tar plötsligt slut eftersom ett par mil är bombade och vi får åka på småvägar. En stor bro står och gapar avhuggen mitt i Nasriya. Den bombades förra året. Här är människorna dessutom märkta av blodiga uppgörelser mellan shiitiska upprorsmakare och lokala Baathpartiledare strax efter Kuwaitkriget. Kvinnounionens representanter berättar om situationen och sina kooperativa ansträngningar (systugor, möbeltillverkning) för att få det allra nödvändigaste i livet att gå ihop när kontanta medel egentligen helt saknas.

I en av stadens gymnasieskolor för pojkar möts vi av den armaste skolmiljö jag sett. Så många uppgivna ynglingars ögonpar som riktas mot oss när vi oförhappandes dyker upp med kamera och dokumenterar fullständigt avskalade klassrum. Några nötta plankor får tjäna som bänkar i en del salar och några läromedel existerar inte. Klasserna undervisas i det mest elementära i skift, även kvällstid, eftersom många missat sin skolgång under de senare åren.

Basra universitet. Vi träffar rektorn för historieinstitutionen - han tillhör dem som fick sin akademiska utbildning i Europa på 70-80-talet. Vi vandrar genom skollokalerna och jag lägger märke till det överväldigande flertalet flickor i de överfulla klassrummen. Jag noterar detta med viss tillfredsställelse, men min naiva reflektion möts av de krassa realiteterna. Rektorn ler klentroget och förklarar att flertalet av pojkarna väljer att inte utbilda sig - alla vet att det ger noll till försörjningen. Flickorna har inget val, de kan inte av traditionsskäl gå ut och försöka tjäna pengar som sina bröder. I de till bristningsgränsen fyllda klassrummen sitter de och får en undermålig undervisning utan läromedel. Uppsatsämnena är begränsade och ickeproblematiserande, det intellektuella livet står och stampar. Fakulteterna blir mer eller mindre förvaringsplatser för flickor vars drömmar aldrig kan infrias. Och frågan är om de ens kan hoppas på att bli gifta.

Den irakiska Kvinnounionens ordfö-rande Manal Younis Al-Aloussi, tar emot oss i sitt eleganta Bagdadkontor. Hon är parant i dräkt och utan huvudbonad liksom hennes unga sekreterare som bär snäv byxdress och håret löst flätat. Faktum är att man inte ser särskilt många kvinnor på det sättet i Irak idag (den svarta abayan är ett mycket vanligt gatuinslag). Bakom skrivbordet står en meterhög tavla föreställande henne själv tillsammans med Saddam Hussein. Hon har en period i parlamentet bakom sig och är en av Iraks mest ansedda kvinnor.

Det officiella Irak har en fullt modern kvinnopolitik utan religiösa förtecken - flickor har uppmuntrats till utbildning, yrkesarbete och till att göra karriär - kvinnounionerna är till för att stödja kvinnorna till en sådan väg. Men de nya extrema förhållandena drabbar kvinnor på ett särskilt sätt och har tvingat upp helt andra frågor på dagordningen. Eftersom kvinnor egentligen bara kan arbeta i offentlig regi, inom utbildning och sjukvård, har de idag inga möjligheter att bidra till vare sig sin egen eller sin familjs ekonomi. Därför uppmanas nu unga flickor att gifta sig tidigt och samtidigt bo kvar hemma - som en desperat metod att förhindra fullständig familjeupplösning och moraliskt kaos. Det är tre steg bakåt för kvinnofrigörelsen i Irak.

Ett sanktionsfenomen som ordförande Al-Aloussi inte berättar om får vi åse när vi besöker en familj i ett slumartat område; två tonårsflickor som tydligen har upptagits som "döttrar" i en familjegrupp bestående av mor, sjuk man och gammal mormor (de ligger på golvet och värmer sig framför en strålkamin vid vårt besök) och fyra äkta döttrar. De adopterade flickorna visar sig vara familjens försörjare. De är prostituerade. I hemmet tas kunderna emot av husfrun som tvingats bli kopplerska. En "utväg" för utstötta, kanske kriminaliserade flickor och utblottade familjer. I det aktuella området uppgavs systemet vara mycket vanligt.

Ett mönster blir allt tydligare. Stegvis har den ekonomiska basen för ut-bildningssystem, kulturella institutioner och inte minst regional och lokal basadministration och rättsapparat urholkats. Alla har tvingats lita till sig själva på ett radikalt annorlunda sätt än när staten stod som självklar ekonomisk garant och - naturligtvis - kontrollant. Idag tvingas nästan alla att vara ekonomiska innovatörer, dvs hitta aktiviteter som kan inbringa en och annan slant. På ett universitet försöker man t ex sälja dagligt kommenterat internationellt nyhetsmaterial till andra institutioner. Ett komplement till den av tradition mycket knapphändiga dagstidningsjournalistiken. Kvinnounionerna ordnar systugor för kläd- och möbeltillverkning och secondhandreproduktion. Det moderna konstmuseet i Bagdad är numera kooperativtgar som aldrig kunnat planeras fram. konstnärsdrivet och har en betydligt mer kommersiell inriktning än tidigare. Det statliga bidraget har i princip upphört helt. Ideellt arbete har blivit en självklarhet.

I tider med kaos föds alltid lösningar som aldrig kunnat planeras fram. En sådan positiv sak i eländet är onekligen dessa konstruktiva idéer som syftar till att lita till egna krafter liksom det har sin mentala motsvarighet i en friare, innovativare, debatt bland de intellektuella. Man är nyfiken på världen men sanktionerna innefattar också betydande begränsningar mot införsel av tidskrifter och publikationer från utlandet, framför allt till institutioner. Dessutom är prenumerationer i allmänhet en ekonomisk omöjlighet, en tidskrift kan motsvara en årslön för en lärare. En fullständigt frustrerande situation som väl talar sitt entydiga språk om hur embargot drabbar den intellektuella öppenheten.

Det öde som drabbat rättsväsendet är ett kapitel för sig och utgör antagligen ett unikt exempel på "organiserad" samhällelig regression. När det för några år sedan blev alltmer uppenbart att lokal rättsskipning utanför de större städerna upphört att fungera, vilket medförde en mycket allvarlig moralupplösning på framförallt civilrättslig nivå, införde regimen (med färskt minne och "förebild" från Saddam Husseins egna släktuppgörelser) fullständiga juridiska befogenheter för de lokala klanöverhuvudena, alltså motsvarande de tidigare beduinshejkerna. I Irak är nästan alla människor fullständigt inbegripna med vilken klan man sedan århundraden tillhör. I viss mening är denna tillhörighet fortfarande samhällets grund - och det är i vilket fall ett kärt samtalsämne. Många kan uppge sin släktbakgrund ända bort till Muhammeds generation! Men Baathpartiet valde vid sitt makttillträde 1968 att införa ett till stora delar modernt rättsväsende istället för de traditionella religiösa shariadomstolarna. Men för en sådan krävs en avlönad tjänstemannaapparat, och en sådan går inte längre att upprätthålla. Trots släktmedvetenheten har dock inte shejkvälde (inkluderande shariapraxis) tillämpats på flera generationer i Irak men är idag en realitet ute på landsbygden. När vi reser neråt Basraregionen på de mindre vägarna söderut upplyses vi, medelst vägplakat, att vi befinner oss i den eller den shejkens/klanens område. Antalet skyltar växer. Vad det innebär för den enskilde irakiske medborgaren kan man bara spekulera över - men att det motverkar en akut social söndervittring i en katastrofal samhällssituation är tveklöst.

Att straffa ett land med sanktioner be-tyder för det mesta att under- och medelklass får betala. De som utdelar straffet vet detta. Och deras avsikter är tveklöst att ohjälpligt pressa tillbaka hela Irak till en utvecklingsnivå flera årtionden tillbaka. Decenniet före embargot präglades av kriget med Iran men märkte inte folkets flertal - krigets dramatik pågick vid fronterna men fick inga direkta följder för civilbefolkningens vardagsliv mer än att alla kände någon som blivit krigets offer. En ung man förklarar för mig att det som pågår nu är ett långt grymmare krig som mal ner varje människas livslust och framtidstro, tränger sig ner i varje själsdjup. En allvarlig moralisk upplösning står för dörren i den nya ungdomsgeneration som aldrig upplevt annat än grusade förhoppningar.

I ett samtal med en ganska högt uppsatt representant för Baathpartiet får jag framlagd för mig en pedagogisk bild: Irak är som den lille pojken som får stryk av sin allsmäktige far. För varje slag som fadern utdelar blir han allt tjurigare och morskare och bestämmer sig för att aldrig någonsin krypa till korset och be om nåd eller skämmas. Det är säkerligen en träffande liknelse och faktiskt mångtydig.

Under resans gång formas en annan bild allt klarare i min tanke - bilden av två pojkaktiga charmleenden som ständigt kablas ut över världen - två nunor som tillhör min egen kulturella generation av beatlesfans och vietnamkritiker - när de tillsattes på sina ämbeten fanns onekligen den tanken. De utger sig för att försvara mänskliga rättigheter och demokratiska värden. Clinton och Blair flinar större delen av världens fattiga befolkning rakt upp i ansiktet. De förnekar miljontals fattiga människor sjukvård och utbildning. Budskapet över världen går emellertid ut på att det är Saddam Hussein som fråntar sitt folk mänskliga rättigheter - en logik som de flesta i väst utan vidare accepterar. Ingenting får oss att så sätta i halsen som ordet diktatur. Ändå är det tveksamt om Saddam Hussein har mer blod på sina händer än Bill Clinton. Förmodligen betydligt mindre.

Det irakiska folkets umbäranden har i Sverige inget nyhetsvärde. Men i Irak har jag blivit mottagen med en känsla av att vara varmt välkommen. Att slippa den stereotypa, kolonialt anfäktade turistrollen som resenär - att istället för en gångs skull få mötas jämbördigt intellektuellt är en stark upplevelse. Samtidigt vet jag att de flesta som till exempel deltog i den internationella konferens som förde mig till Irak (se nedan) inte skulle ha en chans att ens sätta sin fot några futtiga dagar i Sverige. De är inte välkomna under några som helst villkor. Enda brottet är att de inte är européer. Vem som helst förstår den inhumana orimligheten men hur många vill förklara sig vara "illojala européer" i praktiken? -

Det blev möjligt att resa till Irak tack vare en inbjudan till Clarté att skicka observatörer till en internationell tredagarskonferens i Bagdad i december. Karin Hedbrant reste tillsammans med Khaled Bayomi, forskare vid Lunds universitet. Konferensen arrangerades av NASYO (Non-Aligned Student and Youth Organisation), en organisation inom den den så kallade alliansfria rörelsen. I styrelsen och bland medlemmarna finns företrädare för stora delar av tredje världen - 42 länder deltog med delegationer i Bagdad. Ämnet för konferensen var att diskutera det nya läget för tredje världens länder under den enda supermaktens totala dominans, i skuggan av bombningarna av Jugoslavien och embargot över Irak.