För sin samtid var Frederick W Taylor mannen som arbetat sig upp från de enklaste sysslor till en ställning som ledande förnyare av den industriella produktionen. Numera idealiseras inte hans system. Det hålls tvärtom ansvarigt för allt ont som tidigare drabbat arbetaren i den kapitalistiska produktionen. Taylor är död, heter det. Men i de moderna managementmetoderna lever hans principer vidare.

Kapitalismen är i sin produktivitet utan motstycke tidigare i historien, påpekar Karl Marx. Samtidigt är den "en slösare med människor, med levande arbetare, en slösare inte bara med kött och blod utan också med nerver och hjärna". Ingen personifierar denna dubbelhet bättre än Frederick Winslow Taylor, amerikanen som i början av seklet med tidsstudier, ackord och systematisk arbetsdelning förtätade industriarbetet.

Taylor växte upp i Philadelphias societet. Han avbröt studierna på grund av ett synfel och började som lärling på en fabrik för att göra industriell karriär. På verkstadsgolvet upptäckte överklassynglingen att arbetarna var intelligenta och kunniga varelser. Han lade också märke till hur de i kraft av sitt kunnande omöjliggjorde för företagsledningen att utnyttja arbetskraften till fullo. De höll solidariskt igen för att inte förstöra ackorden.

- Du tänker väl inte köra med oss, Fred, säger arbetarna när han blir lagbas.

Fred Taylor startar krig. Han halverar ackord, avskedar folk och inför straffavgifter, men blickarna från de forna arbetskamraterna är svåra att uthärda. Hatet rider honom.

Hela hans följande gärning är en strävan att övervinna denna söndring. Taylors lösning var att eliminiera arbetarens skaparkraft som faktor i produktionen. Med vetenskaplig systematik skulle företagsledningarna finfördela yrkesarbetet, tillägna sig den kunskap som fanns gömd i arbetarnas huvuden och omvandla den till skriftliga order att följa till punkt och pricka.

Ackorden skulle sättas vetenskapligt med hjälp av tidsstudier. Vid Bethlehem Steel räknade Taylor och hans medarbetare ut att ett normalt dagsverke vid lastning av tackjärn inte var tretton ton utan fyrtiofem. Arbetarna vägrade och tio man fick sparken. Fem nya rekryterades. Två slutade efter första dagen, ytterligare två nästa dag. Kvar var Henry Noll. Han lyfte sina fyrtiofem ton och fick det utlovade lönepåslaget. Den vetenskapliga företagsledningen hade segrat.

Taylor var en stor utvecklare av kapitalismens produktivkrafter. Han utprovade ett snabbstål som gjorde det möjligt att svarva i dittills oanade hastigheter. Han standardiserade och systematiserade allt från produktion till bokföring och delade upp kvalificerade yrkesarbeten i enkla sysslor som var lätta för företagsledningarna att förtäta och intensifiera. Men Taylor och hans system lovade också något mer. Det krig mellan arbetaren och kapitalisten som rasade på fabrikerna skulle övergå i en fredlig samverkan för den gemensamma kakans tillväxt. Här blev taylorismen ideologi.

Tidsstudierna tycktes visserligen ge ett exakt mått på den nödvändiga arbetstiden för varje produkt. Vetenskapliga data bröt sönder traditionella föreställningar om vad som utgjorde ett hederligt dagsverke. Det fanns inte längre någon skälighet i ackordet att gräla om - tiden för minsta handgrepp fanns angiven i arbetsordern som levererades från ingenjörerna på kontoret.

Småningom inordnades också fackföreningarna i systemet. Den vetenskapliga företagsledningen öppnade nya möjligheter för klassamarbetet. Den tycktes utgöra ett alternativ till det oreglerade förmansväldet. Den gav fackföreningen siffror att peka på i förhandlingar om löner och arbetsprestationer.

Men kapitalismen blev inte mindre kapitalism för att den förfinades med förnuftiga eller föregivet förnuftiga metoder. Fyrtiofem ton var tunga att bära även om de räknats fram med stoppur och räknesticka. Taylor övervann aldrig klassmotsättningen. Hans system hyllades i den allmänna debatten men på fabriker och verkstäder möttes det med motvilja och misstänksamhet. Erfarna yrkesarbetare ogillade att ha tidsstudiemän och ingenjörer hängande över sig, och de nya, sönderdelade jobben, där arbetarna efter givna instruktioner jäktade sig genom dagarna, var slitsamma i sin enformighet. Den vetenskapliga företagsledningen var fabriksdiktaturen i ett nytt hölje. I det rationella och tekniska gömdes en metod att styra arbetaren efter kapitalackumulationens krav.

Vetenskapen i den vetenskapliga företagsledningen var inte bara en vetenskap i kapitalets tjänst. Den var också föregiven, låtsad vetenskap. Kalkylerna rymde ett stort mått av godtycke. Tidsstudiemännen mätte arbetsmoment ner till bråkdelar av sekunder och fogade samman de bästa tiderna till en teoretisk idealtid. Men i praktiken var det omöjligt att jobba så snabbt timme efter timme, dag efter dag. Alltså förlängde Taylor och hans medarbetare den beräknade ackordstiden med en viss procentsats. Hur utmättes detta tillägg? Det hade Taylor svårt att redogöra för. Det var en fråga om "erfarenhet" och "sunt förnuft", det vill säga just sådana omätbarheter som tidsstudierna påstods vara en vetenskaplig ersättning för.

Den vetenskapliga företagsledningen var aldrig vad den utgav sig för att vara, en av teknik och förnuft vägledd arbetsorganisation. I varje kalkyl gömde sig kapitalintresset, och mot varje uträkning riktade arbetaren sin misstänksamhet. Trots spjälkningen av arbetet i allt mindre beståndsdelar och ingenjörskårens och fabriksbyråkratins monopolisering av planering och styrning var kontrollen över massan av arbetare aldrig total. Arbetsorganisationen formades i en räcka sociala strider - där föreställningen om företagsledningens vetenskaplighet utgjorde ett vapen.

Idag är Frederick W Taylor allmänt betraktad som arbetarplågare, men kritiken har vänts ut och in. Den riktas mot den vetenskapliga utstyrseln, mot stoppuret och räknestickan, inte mot det kapitalintresse som kalkylerna tjänade. Uppgörelsen färgas av den misstro mot förnuft och vetenskap som brett ut sig i de övre samhällsskikten sedan den sociala ingenjörskonsten blev omodern.

Dagens företagskonsulter påbjuder inte en vetenskaplig företagsledning. De pratar om intuitivt ledarskap och kompetenta medarbetare. Men på golvet jagas spilltiderna som förr - och arbetaren förlorar ytterligare möjligheter att sträcka på ryggen och växla några ord med kompisen en bit bort. De löpande banden löper snabbare än tidigare, och på restauranger, sjukhus och andra serviceinrättningar organiseras arbetet efter Taylors industriella principer.

Arbetarna uppmuntras visserligen i en kontrollerad decentralisering att delta i kvalitetscirklar och utvecklingsgrupper, men snart upptäcker de att att de uppträder som sina egna tidsstudiemän. För en medelålders kvinna som har ont är kreativiteten i den nya företagskulturen lika hotfull som tidigare ingenjörens stoppur. Zora Nicolic arbetar på Saab i Trollhättan.

- Jag är rädd. Tänk om jag inte orkar? Vart ska jag då ta vägen?

Hon törs inte sjukskriva sig.

- Om de märker att man inte orkar kanske man får gå nästa gång det blir nerdragningar. (Metallarbetaren 19 november 1992.)

Motsättningen är innesluten i den kapitalistiska produktionen. Den frigjorda skaparkraften förgör sin källa. Hotet mot arbetaren är inte den systematiserade kunskapen utan den kapitalism som systematiskt vänder kunskapen mot arbetaren. -