När det gäller att fastställa offren för den kinesiska svältkatastrofen i slutet av 50-talet och början av 60-talet använder sig Eric Hobsbawm av statistik som anger födelsetal. Detta är naturligtvis en osäker källa. Men det finns ju faktiskt officiell kinesisk statistik även över dödstal när det gäller denna tid. Varför har Hobsbawm valt bort den?

I volym 14 av Cambridges standardverk The Cambridge History of China konstaterar Nicholas R. Lardy att "Little is known about the incidence of this massive famine". Men så kommer en tabell publicerad av Kinas statistiska centralbyrå 1983. Den anger dödsfall per tusental och år i Kina under åren 1956 till 1962. Statistiken talar sitt tydliga språk: 1957: 10,80; 1958: 11,98; 1959: 14,59; 1960: 25,43; 1961: 14,24; 1962: 10,02.

Om man utgår från en normal dödlighet på tio kineser per tusen under ett år, och slår ihop överdödligheten, får man resultatet cirka 17 miljoner svältoffer. Men Lardy gör aldrig denna enkla räkneoperation. Jag tror det beror på osäkerhet, och jag tror att vi här har förklaringen till varför Hobsbawm inte använder dessa siffror. Ty när Lardy sedan väger den ovan återgivna statistiken mot uppgifter om födointag, då stämmer det inte längre. Svälten borde ha fortsatt skörda offer även 1962. Konsumtionen av icke-animalisk föda är enligt en återgiven tabell endast obetydligt högre 1962 än 1960 (för 1961 saknas uppgift).

Så långt är Lardys vetenskapliga insats oklanderlig. Vore Lardy intellektuellt hederlig borde hans slutsats här bli att dessa statistiska uppgifter - som levt sitt liv i det fördolda för att plötsligt bli officiella under Deng Xiaoping i början på 80-talet - inte är riktigt tillförlitliga. Men Lardy är, lika litet som Hobsbawm, intellektuellt hederlig. Lardys slutsats blir därför: "Examples such as this suggest that even though the national data show mortality dropping back to the level of 1957, famine conditions persisted in 1962, particulary in more remote areas." Alltså, av två statistiska uppgifter som står mot varandra väljer Lardy utan att blinka den som bevisar det största eländet.

Jag har inte något intresse i att underdriva den kinesiska svälten men när det är så uppenbart att empirin är mer än lovligt tunn, och när det är så uppenbart att det finns ett stort politiskt intresse i höga kinesiska dödstal så förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk.

Det gör däremot inte Tom Hart. När TV2 skulle belysa firandet av den kinesiska revolutionens 50-årsdag, påstod Hart att dödssiffran för det stora språnget nu var 40 miljoner. Nästa gång han får frågan kan man befara att siffran stigit ytterligare. Här tycks det vara auktion på gång.