1900-talets historia har skrivits ur vänsterperspektiv av Eric Hobsbawm. Inte alls! Tvärtom fulländar han den imperialistiska ideologin. Han kan inte se tredje världens massor som politiska aktörer. Maos Kina går till eftervärlden som toppstyrning och massvält. En historieskrivning för den västerländska imperialismens epok.

Eric Hobsbawms Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet: 1914 -1991 publicerades på orginalspråket för fem år sedan, och för två år sedan kom den svenska översättningen. Det kan därför verka senfärdigt att ta upp denna bok, men jag anser det nödvändigt när den nu börjar leta sig in på universitetens och högskolornas litteraturlistor. Ty genom detta inflytelserika "marxistiska" verk är nutidens imperialistiska ideologi fulländad, från höger till vänster. Trots detta, eller kanske tack vare, framstår Hobsbawm som en Herman Lindqvist för små intellektuella. Kritikerna höjde enhälligt Ytterligheternas tidsålder till skyarna. Förre utbildningsministern Carl Tham skrev i Dagens Nyheter att Hobsbawm med denna bok "fullbordat sin stora historia om den moderna tiden"1, och i Svenska Dagbladet spädde Ingmar Karlsson på (denne Karlsson som bland många andra förlänat Hobsbawm epitetet "den marxistiske"): "...frågan är om någon kommer att visa sig i stånd att prestera en mer genomträngande politisk, ekonomisk och social analys av vårt århundrade än vad Eric Hobsbawm gör".2

Tham och Karlsson skrev enligt anglosaxiskt mönster, se t.ex. Neal Ascherson i The Independent den 2 oktober 1994 eller Ross McKibbin i Times litterary suplement den 28 oktober 1994. Hobsbawms grundläggande fel, som jag ser det, är hans bristande förmåga att uppfatta massrörelser som politiska aktörer i tredje världen. Denna uppfattningsförmåga saknar han dock inte när det gäller väst (se exempelvis avsnittet "Liberalismens fall").3 Hobsbawm skildrar visserligen "främst västerlandets historia" (som det står på bokens baksida) men det är ändå världshistoria han ger sig ut för att skriva.

Ett typiskt exempel på både eurocentrism och elitism är Hobsbawms skildring av de produktivitetshöjande åtgärder inom tredje världens jordbruk som kom att kallas "den gröna revolutionen":

"Jordbruksrevolutionen inträffade även i de fattiga delarna av världen, även om den där var mer sporadisk. Hade det inte varit för konstbevattningen och inslaget av vetenskap genom den så kallade gröna revolutionen, hur kontroversiella de långsiktiga konsekvenserna av båda företeelserna än må vara, skulle man i stora delar av södra och sydöstra Asien inte ha kunnat föda en hastigt växande befolkning."4

Denna beskrivning av den gröna revolutionen som något som liksom bara "inträffade" är typisk för Hobsbawms skildringar av händelseförlopp i tredje världen. I Hobsbawms framställning finns inte ett ord om motståndet bland fattigbönderna, inte ett ord om att den intellektuella äganderätten till de grödor, bekämpningsmedel och den konstgödsel som den gröna revolutionen förde med sig, innehas av transnationella företag med sin bas i väst.

Ett annat exempel på Hobsbawms oförmåga är hans skildring av det afghanska befrielsekriget mot Sovjetunionen (1979-1988). För Hobsbawm tycks den afghanska gerillan endast vara ett redskap för USA och Pakistan: "Afghanistan blev - som vissa i Washington säkert hade avsett - Sovjetunionens Vietnam".5

Afghanernas målsättning beskriver Hobsbawm som reaktionär. Kriget, menar han, utlöstes eftersom afghanerna motsatte sig "att genomföra en jordreform och bevilja kvinnan rättigheter".6

På ett annat ställe i boken skriver Hobsbawm: "I andra världsdelar där vissa länder på 1980- och 1990-talen drabbades av sammanbrott och desintegration, t.ex. Afghanistan och somliga afrikanska länder, var alternativet till den gamla staten inte så mycket en delning i nya stater som anarki."7

Här avslöjar Hobsbawm en imperialistisk attityd: afghanerna kan inte styra sig själva, de måste styras. Man bör också lägga märke till passivformen "drabbades". Att Sovjetunionen dödade en tiondel (drygt en miljon) av Afghanistans befolkning under sitt krig nämns inte. Hobsbawms retorik är här klassiskt reaktionär.

Ett tredje exempel på Hobsbawms oförmåga (det exempel som jag i denna artikel kommer att lägga huvudvikten vid) är hans beskrivning av utvecklingen i Kina under rubriken "Socialismens död". Där förklarar Hobsbawm Kinas moderna historia som i huvudsak isolationistisk. Det är därför Kina förblir underutvecklat. Hobsbawm jämför med Sovjetunionen:

"Själva den högljuddhet med vilken Sovjetunionen under Stalintiden hävdade sin frihet från intellektuellt och tekniskt beroende av Väst och påstod sig ha stått för alla viktigare uppfinningar från telefonen till flygvapnet, var i sig ett talande symptom på detta mindervärdeskomplex."8

Mot denna bild av Sovjet ställer Hobsbawm följande bild av Kina:

"Kinas teknologiska underlägsenhet, som bara blev alltför uppenbar på 1800-talet eftersom den tog sig uttryck i en militär underlägsenhet, berodde inte på brist på teknisk förmåga eller utbildning utan just på denna känsla av självtillräcklighet och självförtroende i den traditionella kinesiska civilisationen."9

Hobsbawm uppträder här som analytiker, närmare bestämt psykoanalytiker. Först lägger han Sovjet, sedan Kina, på sin divan. Så ställer han diagnos: i det förra fallet mindervärdeskomplex, i det senare storhetsvansinne. Och vad slags medicin förordar då Hobsbawm? Han förordar ingenting. Det behövs inte. Ty som Karl Kraus mycket riktigt påpekade: "Psykoanalys är den sinnessjukdom för vilken den tror sig vara boten."10

Hobsbawms psykologiserande fungerar som utfyllnad, ja, som ersättning för en verklig analys.Ty det var ju inte så att Sovjet och senare det kommunistiska Kina isolerade sig. De blev ju isolerade.

Indirekt framhåller dock Hobsbawm Japans väg till modernisering som ett föredöme för Kina, detta Japan, som enligt Hobsbawm inte drog sig för att "kasta sig in i moderniseringen genom att anamma de europeiska modellen vid denna tid (och alltsedan dess!) imperiellerna i stor skala."11

Resonemanget kunde ha varit acceptabelt om Hobsbawm förklarat vad han menar med "de europeiska modellerna". Som jag ser det är den viktigaste europeiska moderniseringsmodellen vid denna tid (och alltsedan dess!) imperialism. Och just när det gäller imperialismen är Japan en väldigt duktig och försigkommen lärjunge. Grunden till Japans industrialisering var ju uttnyttjandet av framförallt Kinas råvarutillgångar, tillgångar som erövrades genom kriget 1894-95 och senare genom invasionen av Manchuriet 1931.12 Menar Hobsbawm på fullt allvar att Kina skulle följt den japanska vägen och omvandlat sig självt till rovgirig imperialistisk stormakt? I så fall, på vilka länders bekostnad?

Fram till 1949 är sedan Hobsbawms framställning någorlunda anständig, även om han undviker att diskutera hur kommunisterna framgånsrikt tvingade Chiang Kai-sheks Guomingdang till enhetsfront mot de japanska imperialisterna, och även om han undviker att nämna USAs starka stöd till detta parti. Men när han så ska ge sig till att skildra kinesiskt 50-tal, då börjar det verkliga eländet igen. En viktig grund till Hobsbawms felsyn är följande föreställning om de kinesiska kommunisterna: "Och det var desto lättare för dem att bli accepterade i den rollen [de kejserliga dynastiernas sanna arvtagare] eftersom de var ett marxist-leninistiskt parti med ett sådants erfarenheter och därför kunde skapa en riksomfattande, diciplinerad organisation som förde ut regeringens politik från centrum till de avlägsnaste byarna i det jättelika landet".13

Bilden som Hobsbawm här frammanar är bilden av en gigantisk kontrollapparat, ett fullkomligt genomfört centralistiskt styre, som övervakar minsta rörelse i hela det väldiga riket. Men Kina hade i början på 50-talet förhållandevis färre utbildade personer än Sovjetunionen i början på 20-talet, och även förhållandevis färre kadrer för att genomföra denna kontroll och diciplinering av folket som Hobsbawm låter påskina. Ofta genomfördes jordreformerna spontant av bönderna själva. Och ofta gick dessa bönder så långt i sin jämlikhetssträvan att kommunistpartiet fick gå in och moderera, dvs. skydda mellanböndernas och de rika böndernas egendom!14 Men Hobsbawm låter sin förutfattade mening (som han okritiskt övertagit från Benjamin Schwartz och Stuart Schram) prägla resten av framställningen. Hans analys av produktivitetsökningen inom det kinesiska jordbruket är följande: "Böndernas spannmålsproduktion steg med mer än 70 procent mellan 1949 och 1956 /.../ förmodligen beroende på att de fortfarande lämnades i stort sett i fred".15

Trots det lilla försåtliga "förmodligen" är framställningen vilseledande eftersom Hobsbawm genom uttrycket "lämna ifred" låter påskina att inga förändringar i kollektiv riktning ägde rum mellan 1949 och 1956, och genom att Hobsbawm dessutom låter påskina en antagonistisk motsättning mellan bönder och statsledning vid denna tid i Kina.

Vad behövde då Kina i början av 50-talet? Kina behövde (förutom ökad livsmedelsproduktion) kapital för industrialisering. Detta kapital kunde endast frambringas genom att man ökade jordens produktivitet. Och som jag ser det fanns det bara två sätt att göra detta, dels genom att arbeta intensivare (dvs. jobba mer, kanske förlänga arbetsdagen), dels genom att öka arbetsdelningen (dvs. dela upp arbetet och låta bönderna specialisera sig inom olika områden). I Kina gjorde man både och. Men skulle ett rationellt jordbruk med hög grad av specialisering kunna uppstå på förhållandevis kort tid krävde detta kollektivisering.

I Sverige har vi förvisso en hög grad av mekanisering och specialisering inom jordbruket, men vägen dit har varit lång. En förutsättning var att jorden skiftades i olika omgångar i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Men den viktigaste förutsättningen var ändå en enorm klassdifferentiering som tagit århundraden i anspråk och som inneburit sammanslagning av enheter när de stora slukat de små. Denna process är ännu inte riktigt slutförd; envisa småbrukare försöker förgäves hålla sig kvar genom att jobba fjorton timmar om dagen sju dagar i veckan. Det är dock bara en tidsfråga innan de svenska småbrukarna är likviderade som klass, något som knappast förmår uppröra ömhjärtade liberaler eftersom det hela sker på "naturlig" kapitalistisk väg.

För vissa av de svenska bönderna gick dock spiralen uppåt. De blev självägande kapitalistiska bönder. Just detta, att de direkta producenterna blir kapitalister, utgör "den verkligt revolutionerande vägen"16 i övergången från feodalism till kapitalism (till skillnad från den andra mer underordnade vägen då köpmannen bemäktigar sig produktionen). Men för att denna den verkligt revolutionerande vägen ska kunna beträdas krävs en borgerlig revolution, en revolution som Goumingdang visade sig oförmöget att genomföra. Under Chiang Kai-shek förföll Goumingdang till ett reaktionärt parti som företrädde godsägarnas feodala intressen; Guomingdang kunde inte ens genomdriva de mest moderata jordreformer.

Guomingdang kan vi alltså lämna därhän. Det utgjorde inte något rationellt alternativ. Men hade då Deng Xiaopings jordbrukspolitik av det sena 70-talet kunnat tillämpas redan i början på 50-talet, dvs. en uppdelning av jorden på familjebasis i en massa små lotter ("spaghettiåkrar" som William Hinton kallar dem)? Själv tror jag inte det. När man delade upp kollektiven efter 1978 kunde man dela lika. Det tror jag inte att man hade kunnat göra på 50-talet. Det hade medfört större motsättningar inom bondeklassen än vad kollektiviseringen gjorde.

Att de jordlösa och fattigaste i Kina var för socialism är ju inget konstigt. Det är lika naturligt som att forna storgodsägare var mot. Men den intressantaste frågan när det gäller Kinas jorbrukspolitik på 1950-talet är ju: Hur kunde mellanbönderna vinnas för socialismen? Varför var denna grupp för kollektivisering? Ty det är ingalunda så, som Hobsbawm insinuerar, att det inte skedde förändringar i kollektiv riktning mellan 1949 och 1956 då bönderna enligt honom "lämnades ifred".

Kommunisterna i KKP var 1949 knappast några noviser när det gällde jordbrukspd över 20 års erfarenolitik. Sedan 1927 hade de praktisk erfarenhet av reformarbete på landsbygden. Redan vid denna tid var "jorden till den som plöjer" ett grundläggande krav som stöddes av en mycket stor majoritet av Kinas befolkning. Med över 20 års erfarenhet kunde KKP genomföra kollektiviseringen under 50-talet, men man kunde inte göra det mot befolkningens vilja. Stegvis gick man från ömsesidig hjälp via kooperativ över till kollektiv. Mellanbönderna kunde vinnas för kollektiviseringen tack vare att många av dem arrenderade åtminstone en del av den jord de brukade, men framförallt - och detta är själva poängen - genom att de kollektiva åtgärderna ökade produktiviteten. Eftersom produktiviteten ökade kunde mellanbönderna, samtidigt som de förlorade relativt fattigbönderna, vinna absolut. Och mellanböndernas egendom beslagtogs inte. Den köptes av kollektiven. Så gick det i stora drag till fast det naturligtvis förekom regionala skillnader och undantag.17

Hur förklarar då Hobsbawm kollektiviseringen? Jo, som resultatet av en "extrem form av modernisering och en partiell återgång till traditionella mönster /.../ av härskarens envälde och undersåtarnas underkastelse och lydnad."18

Här vädrar Hobsbawm en gammal jesuitisk fördom myntad på 1600-talet, för det var just denna bild av Kina som jesuiterna förmedlade till Europa, bilden av ett patriarkaliskt och despotiskt rike där man i varje enskild familj återfann samma auktoritära struktur som i själva kejsardömet.19 Och om man som Hobsbawm utgår från detta som en evig sanning, ja, då kommer även empirin på ett eller annat sätt att utgöra stöd för denna sanning: "Blotta faktum att 84 procent av de kinesiska bondehushållen stillatigande hade funnit sig i att bli kollektiviserade på ett enda år (1956) /.../ talar för sig självt."20

Det finns emellertid många händelser i den kinesiska nutidshistorien som talar mot Hobsbawms uppfattning om kinesisk lydnad. Låt mig här bara ta en: Under det första året efter revolutionen dödades omkring 3.000 kommunistiska kadrer av sydkinesiska bönder. Kadrerna dödades inte för att de var kommunister. De dödades för att de drev in skatt. Så snart kommunisterna genom jordreformen bevisat att de inte var några vanliga krigsherrar eller rövare, utan att de stod på fattigböndernas och mellanböndernas sida gentemot de rika bönderna och feodaladeln, då upphörde också dödandet.21 Bönderna handlade inte enligt något allmänt kulturellt mönster. De handlade i eget intresse, så som de nu uppfattade detta intresse.

Hobsbawm fortsätter sin skildring: "Men mycket snart kom den nya Folkrepubliken under den nu obestridde ledaren Mao att uppleva två decennier av i huvudsak självförvållade katastrofer som den store rorsmannen orsakade."22 De katastrofer Hobsbawm syftar på är (förutom kollektiviseringen) "Det stora språnget inom industrin 1958, som följdes av den stora hungersnöden 1958-61, förmodlingen den värsta svältkatastrofen under 1900-talet, och den tioåriga kulturrevolutionen som upphörde efter Maos död 1976."23

Som stöd för sin uppfattning om svältkatastrofen anger Hobsbawm officiell kinesisk statistik som visar att den kinesiska befolkningstillväxten avtog i slutet på 50-talet. Kinas befolkning borde 1961 ha varit 699 miljoner men var i själva verket bara 659 miljoner. Detta är det enda empiriska stödet för uppfattningen att miljontals människor svalt ihjäl i Kina i början på 60-talet. Själv tycker jag det är ytterst märkligt att denna fråga som har en sådan enorm politisk betydelse (när det gäller att fastställa "vänsterns skuld") inte har kunnat utredas mera tillförlitligt. Det måste ju rimligtvis finnas fler spår efter låt oss säga tjugo miljoner ihjälsvultna kineser än bara en statistisk rapport (som ju faktiskt lika gärna kan tolkas som en kraftig nedgång i barnafödandet, halvsvält är ju inget vidare afrodisiakon).

Nog var det stora språnget i huvudsak ett misslyckande. I huvudsak. Det innebar även framsteg i form av långsiktiga investeringar i infrastrukturen, t.ex. byggandet av bevattningsanläggningar. Andra satsningar blev sämre. Och jordbruket missköttes. Men om det var det stora språnget eller naturkatastroferna som i huvudsak orsakade nedgången i jordbruksproduktion under dessa år lyckas Hobsbawm inte bevisa. Han verkar medveten om det. Det märks på hans språkbruk: "Det anses allmänt att dessa katastrofala djupdykningar först och främst förorsakades av Mao"24

Här verkar det som om Hobsbawm blivit flintskallig på insidan. "Det anses allmänt", vad är det för snack? Nog känner vi den allmänna meningen. Men den intressanta frågan är ju: Varför är det detta som är den allmänna meningen när empirin nu är så tunn? Hobsbawm medger ju, om än motvilligt, att eftersom "Kinas befolkning trots den stora hungersnöden steg från ca 540 miljoner till 950 miljoner mellan 1949 och Maos död måste ekonomin tydligen ha lyckats livnära dem" och att "resultaten från Maotiden" säkert skulle "ha tett sig imponerande för t.ex. indiska eller indonesiska observatörer".25 Men han frågar sig aldrig varför Indiens och Indonesiens lägre befolkningstillväxt inte gett upphov till västliga teorier om enorma svältkatastrofer i dessa länder.

Enligt Hobsbawn är Maos tänkande roten till det onda. Detta tänkande beskrivs som "ett slags kollektivistisk mysticism"26 och som en bergfast tro på "att kamp, konflikt och starka motsättningar var av oumbärlig betydelse"27. Och visst spelade Mao en stor och aktiv roll både när det gällde det stora språnget och kulturrevolutionen, men det var inte Mao som valde att Kina skulle stå utanför FN, det var inte Mao som valde att Kina skulle utsättas för handelsbojkott och stängas ute från världsmarknaden, det var inte Mao som valde att Kina under flera decennier skulle inringas militärt och hotas med amerikanska atomvapen, och det var, till sist, inte Mao som valde att de båda supermakterna skulle komma överens över huvudet på det hårt trängda Kina om något de hycklande kallade fredlig samexistens. Inser man inte det påtagliga amerikanska (och även sovjetiska) hotet mot Kinas utveckling och självständighet, från revolutionen 1949 fram tpå kulturill åtminstone Nixons statsbesök 1972, ja, då blir historien naturligtvis obegriplig. Då springer de sociala motsättningarna fram ur huvudet på Mao så som de tidigare sagts springa fram ur huvudet på Marx.

Owen Lattimore, vars syn på kulturrevolutionen jag delar i stora drag, menar att den "återspeglar ett behov av nödåtgärder som syftar till att förbereda Kina för den fara ett amerikanskt anfall skulle innebära".28 För att utkämpa ett gerillakrig mot USA krävdes "en gerilla-industri, en gerilla-produktion och gerillametoder för jordbruket".29 Vad gäller stängningen av de kinesiska universiteten menar Lattimore att det kinesiska resonemanget gick ungefär så här: "varje kines, för eller emot Mao, som försökte inse vad en amerikansk attack skulle innebära ur praktisk, inte ideologisk synpunkt, måste räkna med att den första attacken skulle skapa intryck av en förkrossande amerikansk seger. Därefter kunde man befara att quislingarna gick över till amerikanerna. Var skulle de kinesiska quislingarna komma ifrån? Var det inte mest troligt att de skulle komma från familjer som tidigare haft förbindelser med utländsk kapitalism".30

Med facit i hand kan man naturligtvis konstatera att kulturrevolutionen i dessa avseenden var ett misslyckande. USAs attack uteblev och den fraktion inom det kinesiska kommunistpartiet som Mao bekämpat tog över ledningen kort efter hans död. De västliga intellektuella som motvilligt hade fått erkänna Kinas socialistiska framgångar under nästan ett helt decennium, fick nu glädjefnatt. Den officiella kinesiska historieskrivningen passade plötsligt som hand i handske, och fullständigt okritiskt glömde de den gamla devisen "segraren skriver historien". Tom Hart, Sveriges officiella Kinakännare nummer ett, skrev i Utrikespolitiska institutets skriftserie om "en förfelad första revolution".31

Hobsbawms 1900-talshistoria har, som jag inledningsvis konstaterade, höjts till skyarna av gängse intellektuella. Men vad är det då egentligen som hyllas?

Den nya världsordningens ledande ideolog, professor Samuel P Huntington32, skriver i sin bok Civilisationernas kamp mot bakgrund av Sovjetunionens kollaps: "Min hypotes är att den viktigaste konfliktorsaken i framtiden inte primärt kommer att vara av ideologisk eller ekonomisk natur. De avgörande skillnaderna mellan människor, liksom den främsta källan till konflikter, kommer att vara av kulturell art. /.../ En civilisationernas kamp kommer att dominera i internationell politik och gränszonerna mellan olika kulturkretsar kommer att vara framtidens frontlinjer."33

Västvärlden utgör, enligt Huntington, en av dessa civilisationer. Den präglas av universella mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och demokrati. Mot vår civilisation står andra civilisationer, t.ex. den muslimska, den hinduiska och den konfucianska. Dessa civilisationer präglas, menar Huntington, av olika former av nationalism och fundamentalism. De omfattar därmed värden som står i motsättning till den västerländska etiken.

Det är denna reduktionism som möter oss i Eric Hobsbawms Ytterligheternas tidsålder: Hela den kinesiska utvecklingen mellan 1945 och 1976 blir i Hobsbawms historia olika hugskott hos den oinskränkte (och möjligen galne) Mao Zedong. Att kineserna inte gjorde motstånd mot kollektivisering och kulturrevolution beror på kinesernas nedärvda underkastelse och lydnad. Det hela handlar inte längre om ekonomiska, sociala och nationella motsättningar utan om konfucianism.

När NATO i år hade bombat den kinesiska ambassaden i Belgrad bjöd TVs Akuellt in ovan nämnde Tom Hart. Och där satt denne professor och lät påskina att demonstrationerna i Kina var arrangerade av de kinesiska myndigheterna. Ty det är ju otänkbart att det i Kina skulle finnas tillstymmelse till självständiga sociala rörelser som riktar sig mot USA. Kina är ju ett land av marionetter, och USA är ju a priori gott.

Men låt oss gå tillbaka tjugo år i tiden och läsa vad Hart skrev då: "Det är en truism att eropéer, västerlänningar, alltid visat en anmärkningsvärd förmåga att i Kina enbart se det man ville se. /.../ Det vanligaste misstaget härvidlag har i regel berott på oförmågan /.../ att placera iakttagelsen, oavsett dess riktighet, i sitt rätta sociala sammanhang. Under den västerländska interventionens eller imperialismens epok har denna myopiska benägenhet ibland lett till katastrofala följder /.../ i och med att en selektiv missuppfattning av den kinesiska verkligheten lagts till grund inte bara för politiskt filosoferande utan även för politisk handling."34

Just på grund av att Hart 1978 hade så rätt är Hobsbawms 1900-talshistoria av år 1994 så oroande. Särskilt för oss som fortfarande anser oss leva "under den västerländska interventionens eller imperialismens epok".

NOTER

1. DN 950218

2. SvD 950512

3. Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder - det korta 1900-talet 1914-1991, sid 132-168

4. Hobsbawm, sid 334

5. Hobsbawm, sid 541

6.Hobsbawm, sid 541

7. Hobsbawm, sid 481

8. Hobsbawm, sid 522

9. Hobsbawm, sid 523

10. Karl Kraus, I denna stora tid, sid 211

11. Hobsbawm, sid 523

12. Han Suyin, Kina år 2001, sid 66f

13.Hobsbawm, sid 526

14. Audrey Donnithrone, "Central ekonomisk kontroll" och Jack Gray,"Jordbrukspolitikens utveckling". Båda uppsatserna ingår i Det nya Kina, en antologi redigerad av Ruth Adams, sid 164 respektive 204. Se även Frederick C Teiwes, "Establishment and consolidation of the new regime",ingår i The Cambridge History of China, volym 14 1949-1965, redigerad av Denis Twitchett och John K Fairbank, sid 72ff, 85

15. Hobsbawm, sid 526

16. Karl Marx, Kapitalet, tredje boken, sid 303

17. Gray, sid 205ff. Se även Teiwes, sid 57f, 84ff

18. Hobsbawm, sid 530

19. Owen Lattimore, Kina idag, Revolution och politik, sid 7. Se även John F Fairbank, "The reunification of China", ingår i The Cambridge History of China, volym 14, sid 1

20. Hobsbawm, sid 530

21. Teiwes, sid 84

22. Hobsbawm, sid 527

23.Hobsbawm, sid 527

24. Hobsbawm, sid 527

25. Hobsbawm, sid 531

26. Hobsbawm, sid 528 (Hobsbawm har hämtat uttrycket från Schwartz)

27. Hobsbawm, sid 529

28. Lattimore, sid 19 och sid 28ff

29. Lattiomore, sid 30

30. Lattimore, sid 32

31. Tom Hart, Kinas andra revolution, utgör nr 10/85 av Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens dagsfrågor, sid 3ff

32. Se Mikael Nybergs artikel "Rastänkaren från Harvard" i Clarté nr 2/97.

33. Samuel P Huntington, Civilisationernas kamp, sid 11