Nationalstaten är inte överspelad. Dagens kapitalistiska värld kännetecknas precis som gårdagens av starka staters förtryck av svaga. Bo G Nilsson har läst Monthly Reviews temanummer om sekelskiftet.

En favoritföreställning hos den nutida kapitalismens ideologer är att nationalstaten har blivit överspelad under trycket av en ny fas av gränslös kapitalistisk expansion. Likt en stormvind rycker kapitalets globala kraftutveckling undan basen för nationalstatens existens, både som organisationsform för kapitalismen och som suverän stat.

Det är en bekväm teori för kapitalets språkrör. Vem kan göra motstånd mot en väldig naturkraft som är i ständig rörelse runt klotet och bara tar mark för att räkna in en ny omgång spekulationsvinster i kassan? Och när nu nationalstaten förpassats till museet, då kan vi väl låta den statliga suveräniteten följa efter? Att så måste ske har väl Jugoslaviens öde visat ganska eftertryckligt?

Teorin är i samma mån deprimerande för arbetarklassens organisationer och andra folkliga rörelser med lokal och nationell förankring. Dom stora och viktiga besluten fattas någon annanstans. Det som återstår är att avreglera, luckra upp arbetsrätten, sälja ut offentliga verksamheter och hålla tillbaka löneanspråken, så att vi i bästa fall kan locka det fosterlandslösa kapitalet att, åtminstone för en tid, lyckliggöra just oss med en investering.

Lyckligtvis så stämmer inte dessa dystra nyliberala dogmer med det verkliga tillståndet. Det visas eftertryckligt i Monthly Reviews temanummer om kapitalismen inför millennieskiftet (July/August 1999). En riktigare beskrivning är att kapitalismen historiskt gav nationalstaten dess mogna form; därefter har kapitalets sätt att expandera inte bestått i att sudda ut gränser mellan nationerna utan i att reproducera sin nationella organisation till ständigt nya territorier. Att kapitalet till följd av sin egen lagbundenhet utvecklas ojämnt har sedan säkerställt de nationella formernas fortlevnad.

Ellen Meiksins Wood visar att kapitalismens framväxt var nära kopplad till den moderna nationalstatens uppkomst i England. Det var i England som den feodala splittringen inom ekonomi och politik först övervanns, vilket lade grunden för en integrerad, nationell marknad redan på 1600-talet. Dom förutsättningarna fanns naturligtvis inte hos de tyska småstaterna, men inte heller i den franska absoluta monarkin, där statens skatteinkomster i form av böndernas merarbete fördelades på en klass av räntetagande ämbetsmän. Först under konkurrenstrycket från den engelska industrikapitalismen och dess koloniala expansion tvingades de kontinentala makterna att utveckla nationellt integrerade marknader.

Även fortsättningsvis har kapitalismen expanderat genom att reproducera sin nationella grundmodell, senast i samband med östblockets sönderfall. Att kapitalismen globaliserats har alltså medfört att även nationalstaten fått ett globalt genomslag. De olika regionala översikterna i Monthly Reviews temanummer visar genomgående att det som vanligtvis beskrivs som transnationella processer i själva verket har sin bas i nationalstaterna. Det är dom som beslutar om politiska förändringar som skall göra länderna mer attraktiva för kapitalet genom att t.ex. underlätta kapitalrörelser och disciplinera arbetarklassen. Kapitalet behöver nationalstaterna för att genomföra sin politik för att öka profiterna och hålla arbetarklassen nere. Men det är också där som ett motstånd mot utplundringen av de arbetande kan organiseras.

Dagens imperialism har ändrat utseende jämfört med gårdagens. Då erövrade de kapitalistiska stormakterna kolonier, som de utövade en direkt nationell dominans över. Dagens imperialism verkar verkar snarare genom skuldrelationer och finansiella manipulationer, som ger möjligheter att överskrida de nationella gränserna. Den nya typen av imperialistisk dominans utövas dock, på samma sätt som den gamla, av nationalstater över andra nationalstater. I kapitalismens samtida "globaliseringsfas" har tre huvudsakliga block utbildats, vart och ett med en dominerande nationell makt: USA i Nordamerika, Japan i Ostasien och Tyskland i Europa. Det som ofta går under beteckningen globalisering borde alltså rätteligen benämnas regionalisering.

Det globala kapitalet kännetecknas av sin uppdelning på många skilda kapital, som har skilda intressen och som är organiserade hierarkiskt inom några större geografiska områden. Som David McNally påpekar så jämnar tendensen till "globalisering" inte ut skillnaderna mellan de olika nationella ekonomierna, den skärper i stället olikheten och ojämlikheten i den globala utvecklingen.

Naturligtvis går det att peka på att några globala ekonomiska institutioner - Internationella valutafonden, Världsbanken och Världshandelsorganisationen - får allt större betydelse. Men är det inte uppenbart att dessa institutioner i mycket hög grad tjänar vissa starka nationers särskilda intressen? Det är också sant att vi idag har en mer internationell tillverkningsindustri än någonsin förut. Men att de nationella ekonomierna integreras i allt högre utsträckning hindrar inte att den stora merparten (i genomsnitt 85 procent) av all produktion nu liksom tidigare är avsedd för hemmamarknaden. Lika litet som de kapitalistiska stormakternas makt har minskat, lika litet har hemmamarknadens betydelse avtagit.

Eftersom kapitalismen är nationellt organiserad kan motstånd mot den utvecklas på nationell nivå. På den punkten vederlägger artikelförfattarna i Monthly Review kapitalets många självutnämnda talesmän. Samtidigt, påpekar både Meiksins Wood och McNallly, bör vi minnas att kapitalets sätt att verka är universellt i den meningen att det styrs av ett antal "rörelselagar", varav en av de centrala är tendensen att utveckla regelbundet återkommande överproduktionskriser, en annan att systemet är expansivt på ett unikt sätt och från början har varit tendensiellt "globalt". Om kapitalismen således lever på en bädd av nationalstater, så har dess eget sätt att fungera inte sin grund i dessa. Kapitalismens kriser kan bara angripas vid roten, dvs. genom att vi helt och hållet tar avsked av kapitalismens logik. -