Reaktionärer sorterar på nytt ut socialismen och hela föreställningen om ett förnuftigt ordnat samhälle. Men det finns skäl att sätta de postmoderna lärdomarna av det gångna seklet i fråga.

Vad har vi lärt oss under 1900-talet? Jo, aldrig har världen varit så mogen för en socialistisk omdaning som nu. Detta faktum är kanske inte omedelbart påfallande för alla. Men det är viktigt att inse att det i många avseenden ändå är så, då vi nu får oss lärdomarna av det gångna seklet till livs. T.ex. att den socialistiska läran även under detta århundrade slutgiltigt vederlagts, omöjligheten av ett samhälle som bygger på något annat förnuft än marknadens etc. På något märkligt sätt brukar alla dessa föregivna lärdomar stråla samman i ett enda välment råd: Gör inte uppror mot det bestående! Ni blir bara brända av solen! Se på Ikaros och Prometevs! Se på Adam och Eva och Kunskapens träd! Se i synnerhet på det s.k. moderna, det socialistiska projektet!

Men vi som är obenägna att anamma dessa lärdomar eller följa rådet - vad har vi i stället lärt oss? Vad har vi lärt oss som berättigar oss att tro att världen är mogen för socialismen?

I årtusendets sista skälvande decennium formulerades åter reaktionens ståndpunkt filosofiskt av postmodernismen. Nietzsche rekonstruerades, historien dekonstruerades och med den - vilket var meningen - framstegstanken.

Om anstormningen mot den filosofiska materialismen vid seklets början skedde under fältropet "Tillbaka till Kant!" så skedde det vid dess slut under ropet "Tillbaka så långt bortom Kant som möjligt!". Postmodernismen tycktes bekräfta sig själv - var den inte i sig ett levande bevis på att historien, inte minst tänkandets och idéernas, om den överhuvudtaget fanns, verkligen gick i cirkel?

Argument för denna ståndpunkt tycks inte saknas. Har kanske inte socialismen, det stora moderna projektet och upplysningens logiska slutpunkt, brutit samman? (I skrivande stund förmäles att Kina anslutit sig till WTO efter amerikanska påtryckningar).

Har inte detta århundrade, som såg ut att bli folkens, till slut visat sig bli ännu ett av herrarnas? Får vi inte dagligen fler och fler belägg för att det förnuft, som vid seklets mitt var i full färd med att riva våra fördomar för att skapa ljus och luft i själva verket kollapsat och i vårt samhälle byggt in undergångsmekanismer av aldrig tillförne skådat slag?

Har inte därmed själva den moderna vetenskapens anspråk på rationellt kunskapssökande i mänsklighetens tjänst slutgiltigt vederlagts? Vänder inte de unga det politiska tänkandet ryggen och låter sig styras av sinnena, känslan, av rytmer och färger? Har inte religionen, som vi trodde undergångsdömd, på ett mirakulöst sätt rest sig ur askan för att erbjuda tröst, mening och sammanhang för en postmodern generation? Ropar inte åter blodet och jorden högst och styr folken ut i ömsesidiga förintelsekrig? Våldtar, mördar och plundrar de inte åter varandra som om humanitetens röst aldrig ljudit över deras länder?

Jo, bland annat så är det, och det är så reaktionen brukar se ut. Det lärde vi redan av förra århundradet. Vi vet nu hur valserna går och slipstenen vevas. Den nyväckta fascismen och dess stöveltrampande, till synes hjärndöda, anhang har dragit en extrem, men fullt möjlig, slutsats av den postmoderna andliga kontrarevolutionen. Men vi måste också vara självkritiska.

Ty i själva verket fanns redan i det så progressiva 60-talets rörelser, i varje fall som möjlighet, många av de element som vid sekelskiftet skulle slå ut i full blom - om man nu i detta sammanhang kan tala om blomning:

I föraktet för välfärdsstatens begränsade materialism dolde sig ett folkförakt - som en möjlighet.

I hägnet av kritiken av kapitalismens skövling av naturlig och urban miljö dolde sig en romantisk naturmystik och teknikfientlighet - som en möjlighet.

I kulturrelativismen och den nymornade kärleken till tredje världens länder och folk - vilka likt under 1700-talets romantik förutsattes rena, ädla och av historia och materialism obefläckade dolde sig stundom ett statiskt, framstegsfientligt tänkande - "Bli inte som vi!" sade vi dem - samtidigt som vi själva förblev som vi var, eller värre.

I kritiken mot 60-talsvetenskapens flacka empiricism och positivism låg mysticismen, andligheten och religionen på lur.

I raserandet av det gamla auktoritära ämbetsmanna-, präst -, klan- och brukssamhället öppnades möjligheter för en ny narcissistik och hedonistisk, mediastyrd människa.

Maktens män kvittar det lika i vilket dike vi ligger, så länge vi bara ligger ned.

Nyligen kunde vi läsa i dagspressen om den statliga demokratiutredningen, som visat att det gångna årtiondet inneburit att kapitalisterna ökat sin makt på bekostnad av valda folkförsamlingar och av folkrörelserna. Denna utveckling, som för alla med ögon i skallen varit uppenbar, har nu blivit så påtaglig att till och med den akademiska forskningen måste erkänna den och beskriva den i klasstermer. Ovan har jag bara beskrivit dess ideologiska återspegling.

Vi har upplevt ett kort århundrade där folken för första gången i global skala rört sig mot makten tur oäckte sig i realiteten från 1914 till 1980. Detch retur. Det sträckte sig i realiteten från 1914 till 1980. Det var i verkligheten 1914 som vi, och 1980 som borgarna borde ha firat. I stället förväntas vi nu andaktsfullt knäböja inför en falsk kalendarisk milstolpe, vars läge på tidsaxeln fixerats i en tidsålder som inte kunde veta ett smack om vår tids historia.

Vad har vi då lärt oss av vårt korta sekel? Har framsteg skett?

Låt oss hålla oss till hårda data, eller så hårda situationen medger utan att man hemfaller åt statistik!

För det första är "vi" 3-4 gånger så många människor på jorden som vid seklets början och vi har lärt oss att försörja dem - en fullkomlig utopi för 100 år sedan. Att så många människor fått chansen att växa upp och existera på jorden måste betraktas som ett framsteg. Det är vidare ett framsteg, att vi idag vet att den tredjedel av jordens befolkning som svälter gör det helt i onödan och till största delen beroende på ett irrationellt och människofientligt ekonomiskt system. Ty det vet alla som undersökt fakta utan att få betalt för att glömma dem.

Vi inte bara existerar, vi kan idag emotse ett betydligt längre liv på jorden än vid seklets början. Då levde en svensk i genomsnitt 50 år - nu blir vi 80, och även i de länder som är svagast ekonomiskt utvecklade har medellivslängden ofta fördubblats. Det är resultatet av förbättrad folkförsörjning, vetenskapliga framsteg och ökad folkbildning, dvs. av folkets arbete och kamp för framsteg - inte bara en nödvändig passiv följd av teknologiska framsteg.

Den sociala frågan är inte löst - men den är idag global på ett sätt som var förra sekelskiftet främmande, och vi vet nu att resurserna finns att lösa den. Vi accepterar inte längre förklaringen att eländet är ett gudastraff utmätt över vissa folk i vissa skeden - vi vet idag mycket om vem, var, när och hur då det gäller den globala fattigdomens orsaker.

Vi har ofantligt ökat vår kunskap om universum, världen, naturen, om samhället och om människosjälen. Ett skolbarn har idag kunskaper om dessa ting som var fördolda för det förra sekelskiftets lärdaste män.

Information som tidigare varit förbehållen ett utvalt fåtal är idag i överflöd tillgänglig för den som vet att söka den. En vanlig människa har idag så mycket kunskap om världen och samhället att de makthavande dagligen måste ägna ett ökande antal TV-kanaler och spaltmetrar för att desinformera oss och få oss att glömma, eller tvivla på, det vi vet.

Att vi inte nödvändigtvis blivit visare av all vår kunskap är därför en naturlig sak - folkfördumningen bedrivs i ständigt nya former. Gamla ideologier och media har blivit otjänliga, nya tillkommer och gamla restaureras ständigt i en, förhoppningsvis hopplös, kamp för att förfäa oss.

En ökad internationalisering är påtaglig - den bedrivs för närvarande av de makthavande i form av en amerikanisering av media, kultur och politisk makt - men detta får inte dölja att de ökade kontakterna över nationsgränserna i långa loppet är en god sak, inte en dålig. Den vid sekelskiftet så omtalade rasismen är inte en biologisk revolt mot internationalisering och folkvandringar - det är de makthavandes redskap för att hålla folket splittrat. Den riktar sig selektivt mot de redan förtryckta för att legitimera förtrycket och få oss att förakta dess offer. Det är en desperat reaktionär klassrörelse, ingen biologisk reflex.

En avmystifiering av samhällsmakten har skett under vårt sekel, och pågår alltjämt. Vid seklets början hade vi över oss kungar och kejsare av Guds nåde - de föll som käglor under det första kriget. Den borgerliga republikanism som ersatte monarkierna (den vi har kvar i Sverige är ju bara reaktionärt kitsch) var ett framsteg som samtidigt lyckades bevara makten i kapitalets händer, ja, som helt enkelt var ändamålsenlig för borgarna som fortsatt behärskade såväl produktivkrafter som överbyggnad i samhället. Vid seklet slut får de borgerliga politikerna ägna merparten av sin tid och kraft åt att hålla befolkningsmajoriteterna utanför den reella politiska makt, vars legitimitet alltmera undergrävs. De erkänner nu öppet, och får medhåll av forskningen, vad vi alltid har sagt: att regimerna i de kapitalistiska länderna väsentligen är verkställande utskott för marknadens, dvs. kapitalets politik. Detta är ett framsteg.

Den reformistiska illusionen om en domesticerad kapitalism är mera död än socialismen själv, ty likt månen hämtar sitt ljus och sin energi från solen, och likt förfalskaren är beroende av att äkta vara finns, förutsätter den hotet från en revolutionär socialism. Den kan återuppstå först då socialismen gör det.

Kort sagt, det ekonomiska systemet och dess klasser uppträder i stort sett som Marx förutspått på grundval av sin analys av 1800-talets Europa - och att så är fallet är inte längre någon hemlighet för revolutionära studiecirklar.

Historien är inte slut.

Aldrig har världen varit så mogen för en socialistisk omdaning som nu.

Men den behöver en knuff. -