Sverige ska anslutas till EMU. Det har den socialdemokratiska regeringen deklarerat. Kravet på folkomröstning om EMU sopas stillsamt under mattan, med bistånd av nye moderatledaren. Sverige ska också mer eller mindre anslutas till Nato, kanske inte formellt men genom samarbete som tvingar oss att gå Natos ärenden.

Det är alltså föga skarpsinnigt att konstatera att den så kallade svenska modellen överges: neutralitet, högskatte- och fördelningspolitik, stor offentlig sektor, vissa försök att begränsa kapitalets rörelsefrihet. Och lika uppenbart är att förändringarna sker mot folkmajoritetens vilja.

Ideologiska kampanjer mot den gamla modellen blir därför nödvändiga för nyordnarna. Självklart riktar de sig inte mot den gamla ordningens vackra framsida med ökad jämlikhet och starkt socialt skyddsnät. Nej, baksidorna dras fram: flyktingpolitiken och eftergifterna till tyskarna under kriget, de mörklagda eftergifterna till Nato och USA under femtiotalet, omänsklig behandling av socialt avvikande. Det är utmärkt att ta upp diskussionen. Men historieskrivningen blir ett obegripligt moraliserande om den saknar helhetsperspektiv: att en kombination av gynnsamma omständigheter och politisk manövreringskonst räddade Sverige undan andra världskriget, att socialpolitiken byggdes ut i rasande fart under 50- och 60-talet.

I denna tidskrift har vi ofta hävdat att folkhemspolitiken blev möjlig på grund av mycket speciella förhållanden. Svenskt industrikapital hade ett extremt förmånligt läge i jämförelse med de krigsdrabbade ekonomierna årtiondena efter andra världskriget, det behövde mycket arbetskraft och hade råd att betala för den. Arbetarrörelsens styrka och faktiskt också det sovjetiska exemplet med en annan samhällsordning - trots alla grymheter - tvingade fram en välfärdspolitik. När de villkoren försvinner, har vi sagt, kommer kapitalismen att visa sitt verkliga ansikte. Då måste vi välja mellan kapitalism och socialism.

Det kan sägas att vi är där nu, och att socialdemokraterna väljer kapitalismen, i dess råare skepnad. Men det är lite för enkelt. Också ett kapitalistiskt Sverige kan stå utanför Natosamarbetet. Inte heller ett kapitalistiskt Sverige behöver ansluta till EMU utan kan pröva en självständig ekonomisk politik. Det är inte enkelt och skulle kräva mycket mer av folklig mobilisering och folklig politisk kontroll än idag - nu ställs vi utanför politiken till förmån för lobbyister och tjänstemän med månadskort till Bryssel. Det är en politik som skulle rädda en del av välfärden och till en del också göra klart vad valet av socialism skulle innebära, av möjligheter och avståenden. Att bekämpa EMU-anslutning är därför en stor politisk uppgift idag.

Olle Josephson