Uppsalaprofessorn Lars Furuland, som har influerat nyare tiders uppfattningar om arbetarlitteraturen i hela Norden, har påpekat att litteraturvetenskapen ganska ofta är "nationalistisk" - och det gäller också när den behandlar litteratur som är anknuten till den folkrörelse som har haft internationalismen på sitt program. Svensk arbetarlitteratur, hävdade han, är "lika mycket" Andersen Nexö¸ och Upton Sinclair. "Det är en uppfattning som - om den togs på allvar - skulle leda till en reviderad och mer rättvisande historieskrivning. Min bok kan ses som en plaidoyer för just detta."

Med dessa ord avslutar Per-Olof Mattsson sitt monumentala verk Martin Andersen Nexö¸. Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär. Visst är det "en plaidoyer", men sannerligen också ett inlägg som grundligt demonstrerar vad den pläderar för. Det ligger nära till hands att tänka på allt som är värt att skriva om bara i förhållandet mellan Sverige och Danmark. Först 2012 med Niels Kofoeds bok August Strindberg - liv og værk kom en djupare belysning av Strindbergs danska relationer och hans betydelse för dansk teater och litteratur. Det finns fortfarande mycket att skriva om P.O. Enquist och Danmark. Strindbergs och Enquists längre vistelse i Danmark motsvaras ju av Nexö¸s fleråriga uppehåll i Sverige som flykting under andra världskriget. Per-Olof Mattssons bok manar till efterföljd.

Boken tar som sin utgångspunkt den ändrade bilden av författaren - från att vara radikal i Nietzsches och Brandes' anda till en arbetarförfattare - som Nexö¸ medvetet spred en bit in i sin karriär. Det fick också betydelse för det sätt som den arbetarlitterära traditionen "konstruerades" i Sverige. Tre kapitel går närmare in på hur Nexö¸s tre viktigaste verk mottogs i Sverige. Först och främst Pelle Erövraren (1906-10, senast svenska utgivning Aldus, 1976), som gick som följetong i den svenska socialdemokratins huvudorgan Socialdemokraten 1911. De två andra är Ditte människobarn (1917-21, senaste svenska utgivning En bok för alla, Litteraturfrämjandet 1987) och Nexö¸s sista större verk Minnen (1932-39, på svenska Stockholm, 1945). I senare avsnitt kommer Mattsson också in på Nexö¸s litterärt mer tveksamma "minnesroman" Morten Röde (1945, på svenska Arbetarlitteratur, 1977) med efterföljarna Den förlorade generationen (1948, på svenska Arbetarlitteratur 1949) och Jeanette (postumt 1957). Däremot spelar hans noveller ingen roll, även om det framgår att de översattes och lästes. Om fokus mer legat på vilken påverkan Nexö¸s stil har haft, hade det varit rimligt att ge dem mer utrymme - men nu är bokens inriktning en annan.

Bilden av hur Nexö¸ mottogs i svenska tidskrifter och dagstidningar är överväldigande detaljerad. Grundligheten i detektivarbetet är imponerande, vilket man kan försäkra sig om genom att bara betrakta myriaderna av källhänvisningar. Per-Olof Mattssons bok sätter en ny standard för forskningen om hur litterära verk mottagits.

Att "allt ska med har emellertid också biverkningar. När varenda relation och källa utreds i detalj, sker det på bekostnad av ett sammanhängande förlopp som skulle ha krävt mer prioritering och redigering. Förloppet är (inte minst i bokens första tredjedel) ganska förvirrande, det är svårt att följa vilket år som nu behandlas. Det förhindrar inte att kapitlen om hur Nexö¸s viktigaste verk mottogs fogar mycket nytt till bilden av svensk litteraturkritik i mellankrigstiden.

Något oväntat fann jag bokens största läsupplevelse i kapitlen om Nexö¸ som omstridd politisk person på 1930- och 1940-talen. Det är ju också den sorgligaste delen av hans verksamhet. Åtminstone från mitten av 1930-talet satte han in all den auktoritet, som han helt övervägande hade erhållit tack vare sina förtjänster som författare, i ett obetingat stöd för Sovjetunionens och stalinismens ohyggligheter. Att Nexö¸ är en förstahandskälla till stalinismens roll i Norden från 1930-talet fram till Stalins död 1953 - bara ett år före sin egen - har tidigare varit känt. Børge Houmann som skrev den första ordentliga biografin över Nexö¸, och som till största delen delade hans bakgrund, försökte kringgå det på ett apologetiskt sätt. Per-Olof Mattssons behandling av detta känsliga ämne är det mest ingående och pålitliga som jag har läst. Kanske är den "decentraliserade" utsiktspunkten i den svenska offentligheten snarare en fördel än en nackdel. För det första uppehöll sig Nexö¸ i Sverige några av dessa år. För det andra visar framställningen att stalinismens roll spänner över landgränserna.

Jag minns min reaktion när jag läste vad Nexö¸ tillåtit sig att säga om Moskvarättegångarna i den sovjetiska radion. Jag var ändå förberedd på det mesta, hade skrivit en bok om Pelle Erövraren, en 100 sidor lång artikel om Ditte Människobarn, bägge kritiska till hur kommunisterna (med Børge Houmann som synnerlig representant!) dyrkade Nexö¸. Jag hade läst det absolut mesta av hans författarskap. Men detta förbluffade mig. Det var avskyvärt inte bara i sitt försvar av ett uppenbart justitiemord, men hölls också i en kväljande stil som påminde om den ökända åklagaren Vysjinskij, och gav mig för en tid avsmak både för personen och hans verk.

10613_01.jpgLauritz Andersen Ring: Lantarbetare.

Det mest förbluffande är kanske att samma person ungefär samtidigt kunde skriva ett av sina huvudverk, de fyra banden med Minnen, litterärt vällyckade och mänskligt tilltalande. Det är tankeväckande att ett av ledmotiven i verket är problemen att hålla samman ett djupt splittrat inre, lika oförenligt som "en katt, en hund och en igelkott i samma säck". (Citatet kommer från Erindringer I; i sin efterskrift till del 2 uppmärksammar Henrik Yde att Nexö¸ med denna bild, medvetet eller omedvetet "anspelar på en antik dödstraffsmetod för fadermördare", s. 556.) Lika svårt är det att förstå att på 30-talet samsades både den store diktaren och den fanatiska partigängaren, som offentligt prisade ett av historiens största svinerier, i samma person. Från 1940-talet blev han tyvärr mer enhetlig: världskommunismens offentliga galjonsfigur tog slutgiltigt makten över författaren.

Det är viktigt att stalinismens historia också konfronteras av historiker som är sympatiskt inställda till socialismen och arbetarrörelsen. Per-Olof Mattsson gör en berömvärd insats. Mattsson tar ett bra analytiskt grepp om Nexö¸s "sätt att bedriva politik. Han utgick ofta från personliga upplevelser och anekdoter och drog utifrån dem generella slutsatser" (255f.). Nexö¸s obetingade lojalitet med alla plötsliga svängningar i Sovjetunionens utrikespolitik redovisas grundligt. Han noterar också många av de upprörande konsekvenser som det fick. Nexö¸ försvarade aggressivt pakten mellan Hitler och Stalin, som innebar att flera hundra (bland annat 305 österrikare) kommunister och socialister, utlämnades av ryssarna till Gestapo. Bland dem fanns en nära vän till Nexö¸, nämligen Margrethe Buber-Neumann - gift med Heinz Neumann: "Hon hade tillsammans med sin make flytt till Sovjetunionen, där Neumann greps och avrättades i november 1937. Hon dömdes till fem års arbetsläger, vilket dock avbröts av utlämningen till Gestapo och koncentrationslägret Ravensbrück" (s. 257). (Utifrån de upplevelserna skrev hon Fånge hos Stalin och Hitler, svensk utgåva 1948, före den tyska 1949.) Ingen protest från Nexö¸. Men listan på liknande underlåtenhetssynder är mycket längre. En märklig brist finns i Mattssons avsnitt om Nexö¸s varma förhållande till den tyska anarkisten Erich Mühsam, som han lärde känna i München. Nexö¸ accepterade denne avvikare från den rätta läran och skrev en av sina starkaste protester mot nazisterna då Mühsam plågades till döds i koncentrationslägret Oranienburg 1934. Men även om det noteras att Nexö¸ brevväxlade med hans hustru Kreszentia Mühsam, saknas den betydelsefulla fortsättningen. Som flykting i Moskva blev hon arresterad 1936 av NKVD och dömdes till åtta år i arbetsläger som varande trotskistisk agent (se t.ex. Der Spiegel 18 juli 1962). Ingen protest från Nexö¸ vid detta tillfälle.

Bokens sista del beskriver fem viktiga svenska författares förhållande till den danska diktaren: Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och Josef Kjellgren. Det sker först och främst genom en omsorgsfull redovisning av deras direkta anmärkningar, antingen de finns i brev, minnen, artiklar eller skönlitteratur. Det är en grundforskning som tillåter Mattsson att dra följande slutsats:

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns tydliga intertexter mellan Nexö¸s och Eyvind Johnsons verk. I Lo-Johanssons fall krävs mer detaljerade studier för att avgöra den frågan. De tre övriga författarna, Värnlund, Martinson och Kjellgren, har på olika sätt säkert påverkats litterärt, men kanske främst politiskt. (s. 460)

Undersökningen tar fram mycket värdefullt material, som kastar ett nytt ljus över dessa relationer. Men det är ett begränsat och metodiskt diskutabelt tillvägagångssätt, när man i allt väsentligt överlåter värderingen om det finns relationer mellan olika författare eller ej till författarna själva. Det finns inget mer opålitligt. Mattsson noterar flera gånger självmotsägelserna i Ivar Lo-Johanssons yttranden om Nexö¸. Ofta förnekar Lo-Johansson att han över huvud taget har läst Nexö¸ och dennes påverkan på svensk arbetarlitteratur avvisas energiskt, men samtidigt är det viktigt för honom att framstå som en nära vän. Enstaka gånger tar Mattsson det näraliggande greppet att göra en självständig värdering genom att jämföra litterära verk, och i synnerhet genom hänvisningar till mer analytiska monografier. Men bortsett från dess antydningar stannar det vid författarnas uttalanden som privatpersoner eller som offentliga personer som försöker vårda sin image.

10613_02.jpg Michael Anchers porträtt av den unge Nexö från 1911.

De litterära verk - som ändå till syvende och sist är huvudorsaken till att vi intresserar oss för Nexö¸, Johnson, Martinson, Lo-Johansson och co. - står kvar i tystnaden. Den osläckbara fascination som skapas av ett mångsidigt mästerverk som Pelle Erövraren, framkommer bara indirekt, som ett mystiskt x, bara anat genom de reaktioner som det framkallat.

Milan Kundera har sagt om "romanförfattaren": "En romanförfattare är [...] en person som önskar försvinna bakom sitt verk. Att försvinna bakom sitt verk är att ge avkall på rollen som offentlig person" (Romankonsten, Köpenhamn 1987, s.161). Författarens styrka är att fånga den överindividuella visdomen, som bärs av romanen som genre. "Alla sanna romanförfattare lyssnar efter denna överindividuella vishet, vilket förklarar varför stora romaner alltid är en smula klokare än sina författare. Romanförfattare som är klokare än sina verk brukar byta yrke" (s.164). En undersökning av Nexö¸ i svenskt kulturliv kunde göras i stil med Johan Fjord Jensens avhandling Turgenjev i dansk åndsliv. Studier i dansk romankunst 1870-1900 (Köpenhamn 1961), ett analytiskt klarläggande av karaktärer, genrer, stil och naturuppfattning i de påverkande och påverkade författarnas verk.

Att karakterisera något är också att profilera det gentemot andra tolkningsmöjligheter. Det kan verka otacksamt. Det finns all anledning till tacksamhet för den kolossala insats Per-Olof Mattsson har gjort med denna bok. Den kastar nytt ljus över Martin Andersen Nexö¸ och hans roll för guldåldern i svensk arbetarlitteratur - och den drar sig inte för att åskådliggöra såväl något av storheten som något av det mest traumatiska i den nordiska arbetarrörelsens historia.

Martin Andersen Nexö¸
Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär
Per-Olof Mattson
Ellerströms, 2017. 598 sidor

Översättning från danska: Dan Israel.

Anker Gemzöe är litteraturvetare, professor vid Aalborgs universitet och författare till bl.a. boken Pelle Erobreren. En historisk analyse. Köpenhamn 1975, och artikeln "Almueradikalismen og det revolutionäre moderskab. En analyse af Martin Andersen Nexö¸: Ditte Menneskebarn", tryckt i J. Holmgaard (red.): Analyser af danske romaner1-3, bind 2, Köpenhamn, 1977.