False Dawn - The Delusion Of Global Capitalism

THE DELUSION OF GLOBAL CAPITALISM

John Gray

Granta. 1999

Länge var det socialister av olika schatteringar som ivrigast kritiserade tron på den fria marknadens fördelar, men nu kommer kritik allt oftare även från liberaler, t.o.m. finanshajar som Georg Soros.

En av George Soros husgudar är den brittiske idéhistorikern John Gray, verksam vid London Schools of Economics, vars senaste bok, False Dawn, skapat debatt ute i Europa.

Enligt Gray har ett antal västmakter med USA i spetsen de senaste tjugo åren direkt eller indirekt genom internationella organisationer som IMF eller världsbanken, försökt skapa en global fri marknad. Sovjetunionens fall har fått amerikanarna att dra den felaktiga slutsatsen att de vunnit ideologiernas krig.

Men att planekonomierna visat sig vara både en ekonomisk och humanitär katastrof, betyder inte att laissez-faire och fria marknader är ett lyckat recept. I själva verket är marxism-leninismen och tron på den fria marknaden två sidor av samma falska mynt med rötter i samma (västerländska) upplysningstänkande, menar Gray. Både marxister och marknadsanhängare blundar för det mänskliga lidande som deras förverkligade idéer leder till, och bägge föreställer sig att alla mänskliga kulturer kommer att ersättas av en universell kultur.

En historisk granskning av laissez-faire visar att fria marknader är lika onaturliga som planekonomier, anser Gray. Den liberala filosofen Friedrich von Hayek hade fel när han hävdade att fria marknader uppkommer genom en långsam evolution som staten inte har någon del av. Sanningen är den motsatta: fria marknader är en statlig, konstgjord produkt medan reglerade marknader uppstår spontant. Nyliberal politik som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet, hävdar Gray och pekar på att statliga skatter och utgifter i Storbritannien var högre efter arton år av nyliberal politik än någonsin tidigare.

På kort sikt är den amerikanska typen av fri marknad effektivare än europeiska eller asiatiska sociala marknader, även om sociala marknader är effektivare - och mer humana - i det långa loppet. Därför måste världens sociala marknader reformeras eller gå under, skriver Gray

Ändå leder globaliseringen inte till att världen omvandlas till ett homogent marknadsliberalt samhälle. Det finns många olika kapitalismer och lösningen på tredje världens utvecklingsproblem ligger i att man erkänner att varje land har en egen utvecklingsväg att följa. Västvärlden måste inse att den inte sitter inne med alla sanningar, anser Gray.


Kriget Mot Fackföreningarna

EN STUDIE AV DEN AMERIKANSKA MODELLEN

Svante Nycander

SNS Förlag 1998

Svante Nycander, chefredaktör på DN mellan 1979 och 1994, har skrivit en översiktlig historia om den amerikanska fackföreningsrörelsen från 1800-talets slut fram till våra dagar. På baksidan av boken kan man läsa: "Författaren anser att skillnaderna mellan USA och Europa på arbetsmarknaden och i politiken främst förklaras av de olika rättsliga traditionerna." Den fråga som väcks blir naturligtvis: Och vad orsakade och bevarade i sin tur de olika rättsliga traditionerna? Något riktigt utredande svar ger inte. Till sin karaktär är boken en syntes och sammanfattning av framförallt amerikansk forskning. Det blir därför mer av redovisande händelsehistoria och mindre av analys.

I USA blev det aldrig någon kompromiss av det slag som LO och SAF ingick här i landet 1906. De båda organisationerna erkände då varandras grundläggande rättigheter, dvs. arbetares föreningsrätt respektive arbetsgivares rätt att leda arbetet. USA har istället kommit att präglas av våldsamma konflikter på arbetsmarknaden, eller som Nycander uttrycker det: "Det som skilde Amerika från Europa var att företagen som regel ostraffat kunde utöva våld mot strejkande och vid behov utverka aktivt stöd av domstolar, polis och militär."

Nycander avfärdar den idealistiska förklaringen att kollektivt agerande skulle ha varit mindre populärt pga. amerikansk individualism och laissez-faire-tänkande: "Näringsfriheten och industrialismen skapade överallt en grogrund för fackliga strävanden, och intressekonflikterna var inte påhittade".

Nycander refererar de gängse förklaringarna till USA:s särställning som frånvaron av feodal tradition, snabbt stigande välstånd, social och geografisk mobilitet, avsaknad av arbetarparti samt stor invandring och etnisk mångfald. Utan att direkt avfärda dessa slår Nycander ett slag för sin judiciella förklaring: "Den amerikanska fackföreningsrörelsen har verkat under en mer negativ rättslig miljö /.../ Detta är en faktor av självständig vikt." Och lite längre fram anger han den bakomliggande orsaken: "Att domstolarna fick en överordnad roll i Amerika hade främst samband med det rättsliga tomrum som uppstod när banden med England skars av."

Men för det mesta är Nycander betydligt försiktigare. Han redovisar till största delen andras analyser. Ofta ställer han olika uppfattningar mot varandra och överlämnar åt läsaren att avgöra. I övrigt består boken till stora delar av fallstudier, dels i olika regioner, och dels inom olika näringar. I ett särskilt avsnitt skildras fackföreningsrörelsens motsättning till 60-talets "nya vänster", en motsättning som Nixon utnyttjade i början på 70-talet när han införde positiv särbehandling av svarta i syfte att "reta upp vita arbetare och splittra den demokratiska politiska fronten."

Svante Nycanders bok är lättläst och informativ och - tyvärr - aktuell (just nu görs ju stora framstötar mot den svenska arbetsrätten). Vad jag kanske saknar är en mera uttömmande skildring av "den andra sidan", dvs. arbetsgivarsidan. Här tycker jag att Nycander problematiserar allt för lite, att han drar mot det idealistiska i sin tro på den fria konkurrensen. Ty även kapitalister verkar ju kollektivt, i synnerhet om de känner sig hotade. Just på grund av denna insikt köper jag inte heller förklaringen att arbetarrörelsens relativt svaga ställning i USA skulle ha domstolarnas självständiga agerande som huvudorsak, ty domstolarna fungerar (åtminstone i det här fallet) som instrument för intresset hos en viss samhällsgrupp.


De Hunsades Revansch

EN RESA I FASCISMENS FRANKRIKE

Bim Clinell

Bokförlaget DN 1999

Hur ser den verklighet ut i vilken ett fascistiskt parti får 15 procent av folkets röster i allmänna val? Svaret på bl.a. denna fråga försöker Bim Clinell ge i sin läsvärda bok om Nationella Frontens framväxt i Frankrike från 1970-talets början till idag. 13 procent av de vuxna fransmännen lever under det av FN definierade fattigdomsstrecket. För ytterligare 12 procent är tillvaron så svår att de riskerar hamna under strecket. En opinionsundersökning 1994 visade att den franska befolkningens största personliga oro inte längre gällde att förlora jobbet utan att förlora allt och hamna på gatan som hemlös. En fjärdedel av alla mellan 15 och 25 år är arbetslösa. Socialhjälp betalas ut först från 25 års ålder. Många ungdomar körs ut från hemmen för att föräldrarna inte kan försörja dem. Lägg därtill en djupnande misstro mot de etablerade partierna. NF tar förvisso upp de problem som oroar människor - arbetslöshet, växande kriminalitet, en sig ständigt förändrande verklighet - men ger sina " lösningar", dvs. ut med invandrarna till förmån för de "äkta fransmännen". Med enkla populistiska slagord och sökande efter syndabockar framprovocerar Fronten hat.

Det är en kuslig beskrivning Clinell ger av atmosfären i de sydfranska städer där Fronten tagit över. I dessa städer bränner man inte böcker som i Nazityskland. Man rensar ut misshagliga böcker från biblioteken, avskedar anställda med fel åsikter eller med fel bakgrund. Invandrare trakasseras på olika sätt för att de skall lämna orten. Det Clinell finner mycket oroande är en smygande gradvis förskjutning av lojaliteterna och perspektiven. Av 3.000 anställda i Toulon har nästan 1.000 gått med i Fronten sedan den kom till makten för tre år sedan.

En av Frontens tydliga målsättningar är att ersätta den traditionella franska högern och vinna makten i hela Frankrike.

1985 gav Timbro ut Yvan Blots bok Socialism och fascism, samma familj. Sedan dess har Blot blivit deputerad i EU-parlamentet för NF. Och 1998 slöt han upp i den svenska valrörelsen som rådgivare åt Sverigedemokraterna. Clinells bok bör definitivt läsas och begrundas.


Nina Och Sundet

Fredrik Ekelund

Bonniers 1999

Fredrik Ekelunds nya roman är en polisthriller om en serie grymma mord. Men den är samtidigt en realistisk samhällskildring. Ekelund skriver in sig i den litterära tradition vars största namn är Maj Sjövall, Per Wahlöö och Henning Mankell.

På många sätt förhåller sig Ekelund ganska distanserat till föregångarna. Han har ju så mycket eget att komma med, inte minst det ekvilibristiska användandet av malmöitiskan som litterärt språk. Ekelund lyckas fånga malmöspråkets karaktär utan att det förvandlas till fetisch eller romanen till dialektal bygdeskildring. Här är han unik. Men ibland ligger han nära genrekamraterna. Det är till exempel omöjligt att inte jämföra romanen med Mankells Villospår.

Mankells stora tema är att ett gammalt Sverige ger vika för ett nytt, där vi inte riktigt känner igen oss; där våra erfarenheter inte längre kan bringas i harmoni med folkhemsidologin, och där vi desperat söker efter andra berättelser som kan göra världen begriplig. Om detta skriver också Ekelund. Bättre än hos Mankell används polisthrillern som språngbräda mot de stora sammanhangen, mot den sociala världen.

Morden i Nina och sundet är terrordåd. De är bestraffningar av dem som berikat sig genom att hänsynslöst utplundra arbetarklassen. Ekelund försvarar inte terrorn. Han romantiserar inte ens. Han visar att den är sjuk. Men han visar också att det finns en liten möjlighet att den skulle kunna framstå som rationell i dagens Sverige. För många av romankaraktärerna har svårt att känna sympati för offren, till exempel polisen Hjalle, som diskuterar de två första morden med kriminaljournalisten Peo.

"Ja, men de e klart, det e ente utan att man...

- Vadå? sa Peo.

- Ah, det var imorse, vid frukosten, Ann-Mari sa det, men jag hade själv tänkt det. Att allt liksom jämnar ut saj. Tänk som man reta saj på en sån jävel som Palmfelt för nånna år sen. Va? Vad gjorde han på den där affären dom skrev så mycket om, två, trehundra miljoner? Och skalbolagsaffärerna? Fallskärmarna han fick. Det e kostnaden för halva Malmös sjukvård under ett år. Det e ju ingen man sörjor, som Ann-Mari sa...

- Men du kan ju ente försvara...

- Nä, det gör jag ente hellor. Men tanken bara dök upp, så tänkte jag vidare, tänk om det är nån sån jävel som suttit så vid frukostbordet, vars mor kanske dött på grund av neddragningarna inom vården, nån jävel som plötsligt bara sagt till saj själv: nu får det fan ta maj vara nog. Nock nu!"

Sverige har aldrig haft några röda brigader eller röda arméfraktioner. För att sådana ska kunna uppstå måste det finnas en ideologi vars första steg är den tanke som uttrycks av Hjalle. Den sociala basen för terrorismens ideologi är överhetens förakt för dem som skapar värdena. Om detta handlar Nina och sundet.

Läsaren frågar sig med nödvändighet vilka alternativ som finns. Att romanen provocerar fram denna fråga, och att den gör det på det friskaste språk den svenska samtida litteraturen har att uppvisa, gör den till en av nittiotalets stora realistiska samhällskritiska skildringar.


Liten Ordbok För Underklassen

Ann-Charlott Alstadt

och Göran Greider

Ordfront 1999

I sin ordbok för underklassen undersöker Ann-Charlott Alstadt och Göran Greider hur överklassen i Sverige härskar genom att styra det språk som används i den offentliga debatten. Författarnas klassperspektiv styr bokens utformning. Man strävar inte efter att ersätta lögner med sanningar enligt något förment objektivitetsideal. Man vill snarare illustrera Marx tes att de tankar som dominerar samhället är den härskande klassens tankar.

Liten ordbok för underklassen är ett stycke marxistisk ideologikritik. Men den kritiska dimensionen balanseras av ett självständigt formulerat positivt budskap; Alstadt och Greider tar upp en rad av de ord som försvunnit ur det allmänna språkbruket i takt med att arbetarklassen försvagats politiskt. Viktigast av dessa ord är socialism. Det används vanligen för att beteckna folkmord eller högt skattetryck, men är enligt författarna i själva verket en förutsättning för en demokrati värd namnet.

Med sin ordbok visar Alstadt och Greider var gränsen vänsterut går i den offentliga debatten. Men man testar även anständighetsgränser som inte är direkt politiska. Boken är rolig och stundtals rent av burlesk. Personangreppen är legio och bitvis mycket elaka. Med särskild frejdighet jagas Dagens Nyheters Pernilla Ström och den nyliberale ekonomen Anders Åslund. Roligheterna förtar inte de politiska poängerna. Tvärtom. Vill man bryta igenom Ströms, Åslunds och andras skitsnack måste man våga underhålla.


Vad Är Människan?

Mark Twain

Tryggve Emond

bookLund 1998

Det lilla lundaförlaget bookLund har tillsammans med översättaren Tryggve Emond publicerat ett urval essäer av Mark Twain. I början av boken ges upplysningen "Orginaltitel: What is man?, 1906". Det är dock inte riktigt sant eftersom boken består även av andra Twain-texter som inte ingår i What is man?. Nå, den långa dialogen vars rubrik sammanfaller med bokens titel upptar 92 av totalt 132 sidor.

Liksom Platon och Xenofon i sina texter låter Sokrates undervisa allehanda attiska ynglingar, låter här Mark Twain Den gamle mannen (kallad GM) undervisa Den unge mannen (kallad UM). Och det den gamle överbevisar den unge om är att det inte finns något sådant som en fri vilja, människan är ett rö för vinden, ett offer för yttre omständigheter, ja, det är en ganska platt mekanisk materialism, eller rättare deism (Gud är ju med) som Mark Twain predikar. Och man får väl förstå det hela som en provokation mot en vulgärt idealistisk omvärld.

Tryggve Emond försvarar sitt urval i ett efterord: "Det är inte ofta en filosofisk tes presenteras på ett så medryckande sätt." Själv blir jag inte särskilt medryckt. Det blir jag dock av bokens andra del där Mark Twain i friskt mod och med vass ironi häcklar gudfruktiga krigshetsare och andra hycklare. Dessa texter fungerar fortfarande. Skulle kunna användas mot Clinton, Blair och vår egen lilla Lind. Låt mig därför avsluta med att föremålet för denna recension själv får komma till tals:

"Den tysta, kolossala, nationella lögnen som är stödet för och medbrottslingen till allt tyranni och all humbug och alla ojämlikheter och orättvisor som drabbar folken - det är den man borde slunga tegelstenar och straffpredikningar mot."


Vad Gjorde Du I Finland, Far?

Svenska frivilliga i inbördeskriget 1918

Rainer Andersson

Sahlgrens 1999

Med hjälp av ett stort antal dagböcker, memoarer och liknande har rikssvensken Rainer Andersson tagit på sig att skildra den ökända Svenska brigadens insats i kväsandet av den finska revolutionen 1918.

Trots sitt ämne är boken påfallande opolitisk. Stilen är dokumentär och pendlar mellan en upphetsad Herman Lindqvist och en uttråkad Peter Englund. Sidorna flödar av kanondån och gevärsmatter som ska göra historien spännande, samt uppmaningar till inlevelse i stil med att "de var rädda" och "kriget var hemskt."

Dessutom gör författaren sig själv en björntjänst genom att förlöjliga brigadens officerare, deras insatser på slagfältet och vid middagsbjudningarna. Framställningen ger intryck av att deras närvaro varken gjorde till eller från och att hela projektet var en pinsam historia som svenska staten borde ha stoppat. Däremot ges inte någon politisk förklaring till den röda sidans nederlag.

Andersson skildrar den Svenska brigaden som ett brott mot neutraliteten, en konspiration av ovanligt onda män från Östermalm som gått bakom ryggen på den svenska regeringen. Men att Svenska brigadens upprättande var "i allra högsta grad oförenligt med svensk lag" är knappast något upprörande avslöjande. Det är oklart om Andersson missförstår eller ironiserar över den svenska imperialismens avsikter i Östersjöområdet, i synnerhet kontra den ryska revolutionen.

Rainer Andersson har gjort en pionjärinsats genom att börja kartlägga en av det svenska världssamvetets vita fläckar. Det som framför allt gör att boken kommer att förfela sitt mål är att den ter sig som en moralisk skröna om onda borgare och goda arbetare. Det övertygar ingen som inte vill bli övertygad.


Hatets Sånger

Tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910)

Vertigo 1999

Ur Brand, Social-Demokraten, Stormklockan och andra tidningar till vänster om mitten har redaktörerna gjort ett rikt urval av kampdikter vars tillkomstperiod följer arbetarrörelsens framväxt i Sverige. Urvalet sträcker sig fram till strax efter storstrejken 1909, den första stora kraftmätningen med arbetsgivarklassen. Bakom de taktfasta, kraftfulla verserna anar man den nyfödda klassens stridsvilja och sökande efter en utväg ur löneslaveriet. Lika ofta som dikterna dryper av hat mot statskyrkan och prästerna bärs de upp av en kristet färgad tro på befrielsen.

Att redaktörerna har satt punkt just året efter storstrejken får sin förklaring när man läser förordet respektive efterordet. Eldade av dikternas innehåll längtar redaktörerna till tiden före 1909, då "socialismen var revolutionär." I efterordet står åtskilligt om de anarkister och ungsocialister som ska ge ett ansikte åt den revolutionära guldåldern.

1999, samma år som förordet skrevs, har vi sett hur busschaufförer, gruvarbetare och andra stridbara skikt av arbetarklassen har börjat komma över arbetarrörelsens reträtt under 90-talet - en tilltagande kampvilja i fackföreningarna som tycks ha gått förordets författare spårlöst förbi. "Löntagarna," konstaterar de själva, har blivit "en alltmer uppgiven massa." Redaktörernas förord beskriver lyckligtvis inte läget i klasskampen idag, utan bara den klasslösa vänsterns demoraliserade, sentimentala världsbild. Den enda skillnaden är att utopi har ersatts med dystopi.