Han poserar i fritidskofta i bohemisk ateljémiljö. I bakgrunden skymtar dukar av kvinnofigurer som för tankarna till den franske expressionisten Rouault. Blicken forcerad men munnen belåten. Detta är en kreatör som vet hur världen ska frälsas. Bilden föreställer Peppe Engberg - chefredaktör för affärstidningen Vision som ägs av IT-företaget Spray - och återfinns i den reaktionära tutt- och grabbtidningen Slitz novembernummer.

I Slitz presenteras Peppe Engberg som en av "det så kallade informationssamhällets främsta analytiker och visionärer". Och det är en sällsynt kristallklar analys av sakernas tillstånd vi får ta del av. I botten är Peppe alltid revolutionär: "viljan och insikten att det går att göra någonting åt saker. För de enda som kommer att förändra det här jävla samhället är vi". Det "jävla samhället" är ett favorituttryck och används raffinerat dubbeltydigt. Vilka "vi" är framgår inte helt klart men torde syfta på Jonas Birgersson, vd för Framtidsfabriken och Bredbandsbolaget och Johan Stal von Holstein, grundare av IT-bolaget Icon Media Lab. Denna trojka tar strid mot det nuvarande samhällssystemets värsta avigsidor, exempelvis det missförhållandet att "de unga IT-entreprenörerna blivit frustrerade för att de tjänar för lite och därför flyttar utomlands". Peppe oroar sig nämligen för hur åldringsvården annars ska finansieras.

Den röda tråden har han alltså alltid hållit högt och därför har utbildningstiden i vänstern aldrig förnekats: han lärde sig allt på Gnistan "som inte hade något att göra med vad man sa" och det var "den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad" - en elegant form av avbön syftande på den egna insatsen. Liksom han haft stor behållning av en "utvecklingsoptimism" med bandet från upplysningstid till Jonas Birgersson obrutet.

Vision är en rosafärgad affärstidning som i Peppes nytillträdda regi ska ta upp konkurrensen med Dagens Industri om förstaplatsen med hjälp av nättidningsstrategin. Denna publikations idé är den "flexibla marknadsplatsen" vars koncept lanseras som begreppet "den nya ekonomin". Denna världsordnings allenarådande incitament är varumärket och dess avgörande och livsnödvändiga livsstilsreklam. Bristen på fräschör i denna tanke tycks mig uppenbar men man får anta att det "nya" i konceptet innebär ett totalt uteslutande av andra produktiva samhällsvärden. Peppe tycker att "Den omtalade värderingen av IT-bolagen är ett lysande exempel. De säljer ingenting. De säljer bara en förväntning på framtiden". Med denna förväntning kommer det sociala att ordnas - "sånt som politikerna pratar om".

"Den nya ekonomin" kommer givetvis att utgå från underhållningsbehovet som förevändning. En börsintroducering av AIK och Djurgården innebär en fullständig marginalisering av själva fotbollsspelet - "att någon jävel står och sparkar på en boll är en del av det, inte mer. Och för att överhuvudtaget överleva kommer de att vara helt beroende av reklam och mediebevakning."

Peppe fortsätter: "Vi gör ett stort misstag när vi betraktar IT som ett börsvärde i sig. Folk är rädda att förlora sina pengar på bubblor och därför lyssnar de bara på börsanalytikernas nervositet och förstår inte teknikens revolutionära potential."

Det är inte den vanliga heliga marknaden som Peppe vill vara överstepräst för utan snarare i tjänst hos nån slags mytisk varumärkesmagi - här kan finnas en glidning från förtingligandets välbekanta filosofi till en totaltro på det ekonomiskpsykologiska begreppet förväntningen. Begäret har blivit alltings mening och objektet är intet i nån slags postmodern tappning. Att allt är yta visste vi redan, men detta tycks vara den ultimata värdenihilismen. Man förstår att Peppe för att inte gå under i intighet behöver lite linneduk och färgstoffer för att kurera sin arma själ. Eller en stunds samvaro med vännerna i hönshuset för att besvärja alienationen. Kanske är det värt att notera att Peppe i ett tidigare liv utbildat sig till kurator.

Från 80-talet minns jag Peppe som en ganska godmodig arbetsnarkoman med brodermentalitet. Men redan då låg lukten av cigarr som en social mur gentemot dem som väl var medvetna om sina brister som investeringsobjekt. För Peppe förstår att han själv är en fascinerande och intressant människa när han uttalar sig om sina medmänniskor: "När jag träffar folk så pendlar jag att se dem som affärsidéer och artikelrubriker. Förut tänkte jag bara i rubriker. När Vision lämnade Bonniers för Spray så tänkte jag bara i affärsidéer. Men nu är jag så jäkla engagerad i den här tidningen och att beskriva den här världen att jag står mittemellan. Vision är inte en tidning utan en mötesplats jag brukar tänka att mitt nästa projekt får bli en krog, därför att den skulle fylla samma funktion som tidningen. Nämligen att vara en mötesplats för intressanta människor som jag gillar."

Peppe har nu förflyttat sig till husets lantliga domäner - han omfamnar ömt ett par av sina bruna höns. Slitz ställer så en naiv och otidsenlig fråga:

"Om man är ung idag och vill jobba med media, tycker du då att man ska utbilda sig direkt eller satsa på andra kunskaper först?

- Man kan förstås säga att folk som vill jobba med media eller reklam för att synas är korkademen eftersom vi nu vet att varumärket är det viktigaste kan det inte vara helt fel. Våra barn behöver skaffa sig förmågan att vara publika. Det är en bra grundinställning".

Vi får också veta att den egna sonen verkar som medieanalytiker på Deutsche Bank.

Jag vet faktiskt inte om Peppe Engberg driver med oss eller inte. Om satiren faktiskt är omöjlig i vår tid. Men den cyniska rättframheten kan få full önskad effekt. Allt har överträffats. Finns det någon av Slitz 300.000 läsare som vill roa honom med någon invändning - för vem bryr sig?

I rymden finns det ingen som hör ditt skrik.