USA söker världsherravälde genom att slå sönder nationalstaterna. Den oheliga alliansen mellan internationella organisationer som världsbanken och frivilliga hjälporganisationer, s.k. NGOer, tjänar syftet, liksom vänsterns privatisering. Jugoslavien är ett ovanligt tydligt exempel. Det visar den amerikanska journalisten Diana Johnstone i en artikel som skrevs före vårens Jugoslavienkrig.

Många ämbetsmän i västerländska regeringar klagar öppet eller privat över att man tvingats genomdriva okloka politiska beslut "på grund av trycket från den allmänna opinionen" - dvs. från media. Ett särskilt intressant vittnesbörd i detta avseende är Otto von Habsburgs, den synnerligen aktiva och inflytelserika åttioårige arvingen till det österrikisk-ungerska imperiet vilken idag sitter i Europaparlamentet som representant för Bayern. Han har visat stort, för att inte säga faderligt, intresse för den kroatiska självständighetens sak. "Om Tyskland erkände Slovenien och Kroatien så snabbt" sade Habsburg till Le Figaros Bonnkorrespondent "till och med mot Hans-Dietrich Genschers, den tyske utrikesministerns, vilja - han som inte ville ta detta steg - så var det just därför att Bonnregimen låg under ett nästan oemotståndligt tryck från den allmänna opinionen. I detta avseende gjorde oss den tyska pressen en mycket stor tjänst, i synnerhet Frankfurter Allgemeine Zeitung och Carl Gustav Ström, den store tyske journalisten som arbetar för Die Welt."

Men att en ensidig syn på Jugoslaviens sammanbrott blivit praktiskt taget allmänt accepterad beror inte bara på politiska strävanden eller manipulationer av sensationsmakare i större media. Det beror till stor del också på den ideologiska likriktning som råder bland de bildade liberaler som formar det gemensamma moraliska medvetandet i Nordvästeuropa och Nordamerika sedan kalla kriget tagit slut.

Denna ideologi är i moralistiska termer ett uttryck för det dominerande projektet att omdana världen sedan USA blivit enda supermakt efter kommunismens nederlag och Sovjetunionens sammanbrott. USA:s utrikespolitik har under mer än ett århundrade dikterats av en enda ledande ambition: att öppna världsmarknaderna för amerikanskt kapital och amerikanska företag. Idag triumferar detta projekt som "ekonomisk globalisering". Över hela världen bedöms, godkänns eller fördöms regeringars politik i sista hand inte av respektive folk, utan av "marknaden", dvs. finansmarknaden. Utländska investerare, inte inhemska väljare, bestämmer politiken. IMF och liknande institutioner finns på plats för att hjälpa regeringarna att anpassa sin politik och sina samhällen till marknadens krav.

Att beslutsmakten lämnar valda regeringar är en väsentlig sida av denna speciella "ekonomiska globalisering". Detta åtföljs av ett ideologiskt angrepp på nationalstaten som ett politiskt samfund som utövar suveränitet över ett avgränsat område. Med alla sina brister är nationalstaten fortfarande på den politiska nivån det organ som är bäst skickat att skydda medborgarnas välfärd och miljö från världsmarknadernas destruktiva expansion. Att förkasta nationalstaten som en anakronism, eller fördöma den som enbart ett uttryck för "nationalistisk" exklusivism, det är att bortse från och undergräva dess långvariga legitimitet som forum för den demokratiska utvecklingen, där medborgare kan organisera sig för att definiera och försvara sina intressen.

Ironiskt nog främjar många välmenande idealister i sitt oförstånd detta projekt genom att ivrigt vifta med den moraliska täckmanteln: en teoretisk global demokrati bör ersätta försöken att stärka demokratin på nationell nivå.

Inom USA döljs denna koppling mellan den mot nationalstaten fientliga ideologin och den ekonomiska globaliseringen genom ledarnas dubbelspel: USA:s ledare tvekar inte att åberopa företrädet för USA:s "nationella intressen" framför just de internationella institutioner som man befrämjar för att åstadkomma den ekonomiska globaliseringen. Detta kan få en att tycka att sådana internationella institutioner är ett allvarligt hinder för USA:s globala makt snarare än ett uttryck för densamma. Men USA har den allomfattande militära och politiska makt som behövs för att utforma och kontrollera nyckelinstitutionerna på det internationella planet (t.ex. IMF, WTO och den Internationella krigsförbrytartribunalen för det tidigare Jugoslavien) liksom för att undergräva styrkan hos dem man ogillar (som t.ex. UNESCO då det försökte främja medias frigörelse från en väsentligen amerikansk kontroll) eller att ostraffat kränka internationell rätt (i synnerhet på sin centralamerikanska "bakgård"). Under nuvarande styrkeförhållanden kan en försvagning av mindre mäktiga nationalstater inte stärka den internationella demokratin - blott stärka greppet från det transnationella kapitalet och de kriminella nätverk som blomstrar i en miljö av kommersiell laglöshet.

Det råder ingen verklig motsättning mellan att hävda de amerikanska intressenas företräde och att spränga de nationalstatsbarriärer som möjliggör ett visst organiserat försvar för andra folks intressen. Men då de låter sig överväldigas av den uppenbara motsägelsen finner vissa amerikanska liberaler ändå stöd i tron att nationalismen är mänsklighetens främsta fiende medan allt som går den emot är progressivt. Det är faktiskt en viktig fördel för den mot nationalstaten riktade ideologin att den så kraftigt slår an hos många liberaler och progressiva vilkas internationalism har blivit förvirrad efter sammanbrottet för varje synligt socialistiskt alternativ till kapitalismen och av det kaos som råder inom befrielsekampen på södra halvklotet.

I frånvaron av varje klar analys av den samtida världen identifieras nationalstaten som krigsorsak, som källan till förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Kort sagt, det enda forum som existerar för en institutionaliserad demokrati demoniseras som blott ett uttryck för en negativ, exklusiv ideologi, "nationalismen". Det nuvarande "frihetliga" synsättet bortser från såväl att krig förekommer även när det inte finns starka stater, som att nationalstaten har en historisk uppgift som ramverk för den samhällspakt som förkroppsligas i demokratiska former för beslutsfattande genom lagstiftning.

Att fördöma den suveräna staten i ett strukturellt snarare än historiskt perspektiv leder till mekaniska slutsatser. Det som är mindre än statsbildningen, eller det som går utöver densamma, måste vara bättre. I en mindre skala betraktas "identiteter" av alla slag, eller "regioner", allmänt odefinierade, av många automatiskt som mera lovande. I större skala överförs hoppet om demokrati på EU eller på internationella ickestatliga organisationer, så kallade NGOer, eller på teoretiska institutioner som Internationella krigsförbrytartribunalen. I entusiasm inför ett eventuellt kommande globalt Utopia bortser man från vissa avgörande frågor: "Vem skall betala för det här?" "Hur?" "Vem kommer att genomdriva vilka beslut?" Till dess att sådana praktiska frågor retts ut kommer sköna, nya institutioner som Internationella krigsförbrytartribunalen blott att fortsätta att vara instrument för selektiva interventioner mot svagare länder. Men illusionen dröjer kvar att en internationell demokrati kan byggas över huvudet på stater som själva inte på allvar stöder en sådan demokrati.

Den förenklade tolkningen av den jugoslaviska krisen som ett fall av serbisk "aggression" mot ett fredligt, mångkulturellt Europa är bokstavligen oantastlig, eftersom den inte bara är trovärdig utifrån själva denna ideologi utan därtill tycks bekräfta densamma.

Det var denna ideologi som gjorde det möjligt för de kroatiska, slovenska och albanska utbrytarna och deras supportrar, i synnerhet i Tyskland och USA, att beskriva den jugoslaviska konflikten som en kamp av "förtryckta smånationer" för att frigöra sig från den aggressiva serbiska nationalismen. I själva verket var dessa "smånationer" på intet sätt förtryckta i Jugoslavien. Ingenstans i världen har de nationella minoriteternas rättigheter utvecklats så omfattande som i Jugoslavien (inklusive Restjugoslavien som består av Serbien och Montenegro). På det politiska planet noterar vi inte bara att Tito var kroat och hans närmaste man Edvard Kardelj sloven, utan att ett nationellt kvotsystem tillämpades på alla poster i den federala förvaltningen och inom armén. Det berömda systemet med "självstyrande socialism" gav den effektiva kontrollen över de ekonomiska företagen till slovener i Slovenien, till kroater i Kroatien och till etniska albaner i Kosovo. Det ekonomiska gapet mellan de delar av Jugoslavien som tidigare tillhört det österrikisk-ungerska imperiet, och de delar vilkas utveckling bromsats av det ottomanska väldet, dvs. å ena sidan Slovenien, Kroatien och Serbiens nordöstra provins Vojvodina, och å andra sidan centrala Serbien, den serbiska provinsen Kosovo, Bosnien-Hercegovina och Makedonien, fortsatte att vidgas under både det första och andra Jugoslavien. Utbrytarrörelsen i Slovenien var ett typiskt fall av "de rikas avskiljande från de fattiga" (att jämföra med Umberto Bossis försök att avskilja det rika Norditalien från resten av landet för att slippa betala skatter till det fattiga södern). I Kroatien förbands dessa motiv med en comeback för Ustajsjarörelsen, som gått i exil efter andra världskriget.

Nationalisternas förevändningar om "förtryck" gynnades av den ekonomiska krisen under 80-talet, som ledde till att ledarna i var och en av republikerna anklagade de andra och till att man bortsåg från fördelarna med den större federala marknaden för alla republiker. De första och mest energiska nationaliströrelserna uppstod i Kroatien och Kosovo, där separatismen hade gynnats av axelmakternas ockupation av Balkan under andra världskriget. Det var först på 80-talet som en långt mildare form av serbisk nationalistisk reaktion på den ekonomiska krisen gav alla de andra tillfälle att göra den serbiska nationalismen till allmän syndabock. Den västerländska opinionen, som visste föga om Jugoslavien och tänkte i form av analogier med mera bekanta situationer, fattade snabbt sympati med de slovenska och kroatiska kraven på oberoende. I realiteten tolkar internationell rätt "självbestämmande " som rätten att avskilja sig och bilda en egen stat blott under vissa (merendels koloniala) omständigheter, som knappast var tillämpliga på Slovenien och Kroatien.

Alla dessa fakta förbigicks av internationella media. Genom att vädja till den dominerande anti-statsideologin fick man i väst en lättsinnig acceptans för den mycket allvarliga handling det innebar att ensidigt bryta upp från en existerande nation, Jugoslavien. Etniskt avskiljande tolkades som en adekvat form av "självbestämmande", vilket det inte är. Det finns under senare tid i de diplomatiska annalerna inget motstycke till en sådan ansvarslös handling, och följden kan bara bli blodiga konflikter över hela världen.

Styckandet av Jugoslavien har i själva verket hjälpt till att misskreditera och ytterligare försvaga FN samtidigt som det gett NATO en ny roll. Snarare än att stärka den internationella ordningen har det medfört en förskjutning av maktbalansen inom den internationella ordningen mot de dominerande staterna - USA och Tyskland. Om någon år 1989 tillkännagett att nu, när Berlinmuren fallit, kan Tyskland återförenas och sända trupper till Jugoslavien igen, därtill för att genomdriva en delning av landet enligt linjer som liknar dem som man införde då man ockuperade landet 1941, ja, då skulle en och annan kanske rest invändningar. Men detta är vad som har hänt, och många av dem som kunde ha förväntats protestera mot vad som sannolikt är det mest flagranta inslaget av historierevision sedan andra världskriget har stått till tjänst med ideologisk täckmantel och svepskäl.

Måhända bländade av det kalla krigets slut har många av oss inom vänstern under det tidiga nittiotalet övergett sin kritiska granskning av den geostrategiska realpolitik som ligger bakom stormaktspolitiken i allmänhet och USA:s politik i synnerhet. Man tycks tro att världen hädanefter kommer att styras efter rent moraliska ledstjärnor.

Detta sammanhänger i mångt och mycket med vänsterns "privatisering" under de sista tjugo åren eller så. Förenta staterna har banat väg vad gäller denna tendens. Massrörelser som syftat till omfattande politiska aktioner har avtagit, medan enfrågerörelsena har överlevt. Dessa enfrågerörelser har i sin tur gett upphov till icke-regeringsbundna organisationer, så kallade NGOer (av Non Governmental Organizations) som på grund av penningbehov måste anpassa sina syften till tidens strömningar, med andra ord till den dominerande ideologin som den framträder i media. Att samla mycket pengar är lättast då det gäller offer - då man kan vädja till känslan snarare än till förnuftet. Greenpeace har funnit att det är mycket lättare att samla pengar till sälungar än för att bekämpa kärnvapenutveckling. Dessa enkla förhållanden styr NGO-aktiviteterna i viss riktning, bort från politisk analys, mot känslan. På en annan nivå erbjuder NGO idealistiska internationalister ett sällsynt tillfälle att intervenera över hela världen i frågor om mänskliga rättigheter och välfärd.

Och häri ligger en ny fara. Precis som den "civilisatoriska uppgiften" att bringa kristendomen till hedningarna en gång gav en utmärkt förevändning för den imperialistiska erövringen av Asien och Afrika, kan idag försvaret av "mänskliga rättigheter" bli täckmantel för en ny typ av imperialistisk militär inblandning över hela världen.

Förvisso är mänskliga rättigheter en viktig angelägenhet för vänstern. Därtill kommer att många individer med de ädlaste syften har vänt sig till NGOer som det enda möjliga alternativet till de krympande massrörelserna - en nedgång som man inte kan göra något åt. Till och med en liten NGO som griper sig an ett problem är bättre än ingenting alls. Poängen är att största vaksamhet behövs i denna som i alla andra strävanden för att undvika att goda avsikter manipuleras för att tjäna helt andra syften.

I en värld som nu ägnar sig åt grym ekonomisk tävlan, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare kommer kränkningar av mänskliga rättigheter bara att öka. I denna uppsjö av exempel på mänsklig omänsklighet mot människan är västliga medier och regimer utan tvivel mera intresserade av kränkningar av mänskliga rättigheter som hindrar den transnationella kapitalismens penetration - till vilken man är organiskt förbunden - än av t.ex. ryska gruvarbetare som inte fått lön på ett år. Media och regeringars selektivitet uppmuntrar inte blott humanitära NGOer att koncentrera sin uppmärksamhet på vissa länder och vissa typer av övergrepp. Inriktningen mot individuella rättigheter förhindrar också en aktiv kritik av de globala ekonomiska strukturer som ger upphov till kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter i en värld som är kluven i överdådig rikedom och djupaste armod.

Kuba är inte det enda land vars "mänskliga rättigheter" kan bli föremål för särskilt engagemang hos regeringar som strävar efter att ersätta lokala härskare med mera följsamma försvarare av transnationella intressen. Ett sådant motiv kan på intet sätt uteslutas i fallet med kampanjen mot Serbien. I sådana situationer riskerar humanitära NGOer att få samma roll som missionärerna i det förflutna - ärliga, hängivna människor som behöver "beskydd", denna gång av NATO-styrkor. Somaliaexpeditionen innebar en slarvig generalrepetition (en sant skandalös sådan om man ser närmare efter) för ett sådant scenario. I långt större skala erbjuder först Bosnien, sedan Kosovo ett stort experimentfält för samarbete mellan NGOer och NATO.

Det är angeläget att skydda äkta och legitima försök att försvara mänskliga rättigheter från att manipuleras för andra politiska syften. Detta är sannerligen en knepig och ömtålig uppgift.

I det forna Jugoslavien, och i synnerhet i Bosnien-Hercegovina, har västerländska NGOer funnit en roll som erbjuder en förevändning att verka tillsammans med NATO. Pengar och prestige blir vinsten. Lokalt anställda hos västerländska NGOer vinner politiska och ekonomiska fördelar framför annan lokalbefolkning och "demokratin" är inte folkets val, utan just allt som gillas av de externa givarna. Detta föder arrogans hos de externa välgörarna och cynism hos lokalbefolkningen, som ställs inför valet att gå emot utbölingarna eller att försöka manipulera dem. Det är en osund situation och några av de mest självkritiska är medvetna om farorna.

Med utgångspunkt från sina erfarenheter i Zagreb har den brittiske sociologen Paul Stubbs skrivit kritiskt om "Humanitära organisationer och myten om det civila samhället" (se ArkZin, nr 55, Zagreb, januari 1996): "Särskilt problematiskt är påståendet att NGOer är opolitiska eller neutrala och därför mer progressiva än regeringar som är egennyttiga. Denna neutralitetsmyt kanske i själva verket döljer intressena hos en globaliserad ny högutbildad medelklass som är ivrig att hävda sin ledande roll på marknaden för bistånd och social välfärd. /.../ Denna globaliserade nya högutbildade medelklass, som - oavsett nationellt ursprung - tenderar att tala ett gemensamt språk och ha gemensamma föreställningar, förefaller vara en av biståndsindustrins främsta produkter. Den vinner auktoritet genom sina anspråk på att vara progressivt förbunden med sociala rörelser och det civila samhället. Men egentligen är NGOernas ökade vikt en del av en ny fattigvårdsideologi inom välfärdspolitiken, vilken under Världsbankens och Internationella valutafondens beskydd utmanar föreställningen att staten kan tillfredsställa allas behov av välfärd. /.../ Ett litet antal psykosocialt inriktade kroatiska NGOer förfogar över tillgångar och har ett inflytande som vida överträffar nivån för deras tjänster, personalens kompetens osv. Därmed kommer de i en helt annan position än de som tillhandahåller tjänsterna inom den offentliga sektorn. En kroatisk NGO, som har en samarbetspartner i USA, har t.ex. tagit emot ett bidrag på mer än två miljoner dollar från USA:s regering (genom USAID) för att utveckla ett utbildningsprogram för behandling av chockskador. Organisationen, vars arbete huvudsakligen /.../ utförs av studerande i ämnena psykologi och socialt arbete, har nu ett centralt beläget kontor i Zagreb, ett stort antal datorer och annan teknisk utrustning, och kan betala sin personal mer än dubbelt så mycket som den skulle få i den offentliga sektorn."

Kanske är Wienkontoret hos Human Rights Watch/Helsingfors vad gäller Jugoslavien en av de mest självklart arroganta. Human Rights Watch/Helsingfors inställning skiljer sig markant och grundläggande från Amnesty Internationals genom att man helt klart inte syftar till att fästa uppmärksamheten på specifika övergrepp som kan rättas till, utan till ett totalt fördömande av den stat man inriktat sig på. Genom överdrifterna i sina anklagelser allierar man sig inte med reformistiska krafter i mållandet utan undergräver dem snarare. Bristen på balans, tillbakavisandet av varje försök att stå neutral mellan stridande parter uppmuntrar till sönderfall och polarisering snarare än försoning och ömsesidig förståelse. Till exempel i sina rapporter från Kosovo beaktar Amnesty International rapporter om övergrepp från alla sidor och försöker bedöma deras trovärdighet. Det är svårt men nödvändigt, eftersom överdrifter vad gäller människorättsövergreppen mot dem själva ständigt används av albanska nationalister för att vinna internationellt stöd för ett avskiljande. Human Rights Watch, däremot, stöder okritiskt de mest extrema antiserbiska rapporter och ignorerar serbiska källor. De hjälper därigenom till att bekräfta de etniska albanernas värsta fantasier och uppmuntrar dem att kräva internationell intervention på sin sida snarare än till att söka en kompromiss och försoning med sina serbiska grannar. HRW bidrar därmed medvetet eller omedvetet till en allt svårare cirkel av våld som till slut kan rättfärdiga eller kräva intervention utifrån.

Denna inriktning, liksom den ekonomiska motsvarigheten, globaliseringen, bryter ned svagare staters försvar och auktoritet. Den hjälper inte till att genomdriva demokratiska institutioner på den nationella nivån. Den enda demokrati den erkänner är det "internationella samfundets", vilket man uppmanar att agera utifrån Human Right Watchs rekommendationer. Detta "internationella samfund" är i själva verket ingen demokrati. Dess beslut antas formellt på Natos möten. Det "internationella samfundet" är inte ens ett "samfund" - dess initialer IS borde snarare beteckna "Imperialistmakternas Samvälde", en gemensamt utövad dominans av tidigare imperiemakter, som styckats och försvagats av två världskrig, men nu är återförenade under USA:s dominans och med Nato som sin militära gren. Förvisso finns det konflikter mellan medlemmarna i detta samvälde, men så länge dessa kan lösas inom ramen för samväldet kommer priset att betalas av de mindre och svagare länderna.

Mediernas intresse för Jugoslavien har varit sporadiskt, dikterat av stormaktsintressen, lobbyorganisationer och de institutionella ambitionerna hos "icke regeringsbundna organisationer" (som ofta är bundna till mäktiga regeringar). Dessa organisationers inbördes tävlan om ekonomiskt stöd ger ofta anledning till överdrifter vid rapporteringen av de kränkningar de är specialister på att fördöma.

Jugoslavien, som en gång var känt för sin oberoende inställning till socialismen och internationella relationer och var det ekonomiskt och politiskt överlägset mest liberala landet i östra Centraleuropa, har redan slitits sönder genom västmakternas stöd till splittrarrörelserna. Vad som är kvar reduceras nu till ett ohanterligt kaos genom att samma process fortsätter. Resultatet blir inte en charmig liten bukett av oberoende små etniska demokratier utan snarare en ny typ av kolonialvälde, påtvingat av NATO via det s.k. internationella samfundet.

Artikeln har ursprungligen publicerats i tidskriften Covert Action Quarterly, no 65, hösten 1998. Med författarens tillstånd återges den här i något förkortad version, bl.a. har noterna utelämnats.

Översättning och bearbetning: Hans Isaksson och Anders Puschel