Svenska folkrättsexperter och utrikesdepartementet överger nu folkrätten. Det aggressionsförbud som är en hörnsten för svensk säkerhet vill de ersätta med interventionsrätt av "humanitära skäl" för "demokratier". Stefan Lindgren summerar en debatt i OBS-Kulturkvarten.

Precis som krig är något alltför allvarligt för att överlåtas på generaler (Talleyrand), kan man efter NATO:s angreppskrig mot Jugoslavien fastslå att folkrätt är något alldeles för viktigt för att överlåtas åt folkrättsexperter. Med ett enda lysande undantag, professor Said Mahmoodi vid Stockholms universitet, tycks de svenska folkrättsexperterna, åtminstone de som har UD:s öra, ha slutit upp bakom Natos övergrepp.

På utrikesdepartementet spelar folkrättsexperten professor Ove Bring en ledande rådgivarroll. När Vietnam invaderade Kambodja 1978 var han en av dem som menade att humanitär intervention inte kunde åberopas. I en intervju i Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 1-2 1979 sade han: "Det är non-interventionsprincipen man måste utgå från när man ser på Vietnams invasion i Kampuchea. Vietnameserna har förbrutit sig mot denna princip."

Men den här gången gjorde professorn en kovändning. Helt opåkallat gick han ut i media för att med hänvisning just till en s.k. humanitär interventionsrätt försvara Natos angrepp. Först när bombningarna gick på nionde veckan medgav han i OBS-Kulturkvarten att Natos angreppskrig "onekligen (står) i strid med (FN-)stadgans ordalydelse". Ändå fann han den s.k. humanitära interventionsrätten överväga. Vi ska syna argumenten närmare.

Humanitär intervention är en historisk praxis som erkänns av författare som Suarez, Grotius och Vattel. Till att börja med tillämpades den på grundval av gemensam ras, senare av religiösa skäl. Under 1800-talet förekom t.ex. interventioner i ottomanska riket för att skydda kristna, liksom under det grekiska frihetskriget, då stormakterna ansåg sig ha rätt att ingripa mot turkiska förbrytelser. Andra humanitära interventioner inträffade i Syrien, Bulgarien och Bosnien, även då mot turkarna. Men när Kemal Atatrk anställde massmord på armenier och assyrier hade västmakterna inte längre intresse av att intervenera. Argumentationen användes även när Japan invaderade Manchuriet 1931, Italien Abessinien 1935 och Tyskland Sudetenland 1938.

Sedan FN-stadgan infördes har det dock förekommit mycket få fall där man hänvisat till denna rätt. Belgien gjorde det 1964 när man skickade fallskärmsjägare till Kongo under det föregivna syftet att rädda europeiska fångar. I verkligheten banade man väg för Tschombes maktövertagande som följdes av masslakt på 10.000 människor.

På 70-talet förekom utländska föregivet "humanitära" interventioner i Pakistan, Uganda och Kambodja som utsattes för kritik av bl.a. USA och Sverige. Endast i ett fall, Frankrikes intervention i Rwanda 1994, har FN givit sitt godkännande.

Det finns också en internationell juristopinion mot den s.k. humanitära interventionsrätten, en opinion som tyvärr sällan speglas i Sverige. Det kan räcka med att nämna Bruno Simmas artikel i European Journal of International Law 1998 ("Nato, the UN and the Use of Force") där han slår fast att "humanitär intervention" förutsätter ett beslut i säkerhetsrådet, i annat fall är metoden förbjuden. "Våldsanvändning kan inte vara den lämpliga metoden att övervaka eller trygga... respekt (för mänskliga rättigheter)", säger Internationella domstolen i ett utslag från 1986. Storbritanniens utrikesdepartement argumenterade samma år utförligt mot att tillåta "humanitär intervention": "...de tvivelaktiga fördelarna överträffas kraftigt av kostnaderna vad beträffar respekten för folkrätten". Bruno Simmas drar också parallellen till Warszawapaktens intervention i Tjeckoslovakien 1968 och finner den inte långsökt. "Man skulle önska att en del av den vördnad för FN-stadgan som kom till uttryck vid det sorgliga tillfället också skulle känneteckna debatten om Natos strategiska begrepp för 2000-talet".

Många av debattörerna, bl.a. professorn Göran Melander i OBS-Kulturkvarten (4/5 99), har uttalat en förhoppning att Natos angreppskrig ska markera början på en ny epok där FN ska kunna intervenera mera aktivt i etniska konflikter. Den tanken är fullständigt orealistisk. Det finns minst 34 länder i världen med väpnade etniska konflikter, och FN har endast möjlighet att ingripa i några få - enkannerligen de konflikter där de tongivande säkerhetsrådsmedlemmarna har ett intresse av att ingripa.

Det finns 40 miljoner flyktingar i världen, vars förföljare det i så fall skulle stå fritt att bomba. Hundratals stater med orättvisa gränsdragningar kunde angripas. Folkrätten skulle i ett slag ersättas av stormakternas nävrätt och gammaldags kanonbåtsdiplomati.

I flertalet fall saknar emellertid säkerhetsrådets medlemmar intresse av att FN ska intervenera i etniska konflikter, eftersom de utspelas i "goda" diktaturer som är lierade med stormakterna. Såväl USA, Frankrike som Storbritannien har vid olika tillfällen principiellt avvisat tanken på humanitär intervention utan FN:s godkännande.

Nato-sidan har inte heller i det nu pågående kriget hänvisat till någon humanitär interventionsrätt. Inte i några av de Nato-dokument som ligger till grund för kriget försöker man att rättfärdiga sitt angreppskrig folkrättsligt. Vare sig i kommunikén från ministermötet 12/4 1999 eller i Nato-rådets uttalande 30/1 1999 som befullmäktigar Natos generalsekreterare att beordra bombningarna nämner man ens ordet "humanitär intervention". Nato visar sin makt och klarar sig uppenbarligen bra utan de svenska bombanhängarnas genanta försök att mobilisera folkrättsliga argument för kriget. Nato är ute efter att skapa ny praxis, oavsett de skador som det tillfogar den befintliga folkrätten och FN-systemet.

Men flera debattörer tycks förväxla denna nya Nato-ledda världsoordning med något helt annat. Man säger att världen nu blivit så "globaliserad" att krig mellan stater avskaffats medan däremot inre konflikter kräver resoluta ingripanden av världssamfundet. Resonemanget bygger bl.a. på en statistisk synvilla. Fredsforskarna har blivit alltBFHDHFB=C79=CG:HID>DOWHKGF>9;CDA9:;B5279>75692 duktigare på att bokföra inbördeskrig med några få döda. Från fredsforskningsinstitutet i Uppsala hävdar man att bara 6 av 103 konflikter under åren 1989-97 varit konflikter mellan stater.

Men då bortser dessa forskare från att det som regel är de mellanstatliga konflikterna som är de verkligt allvarliga krutdurkarna: Azerbajdjan-Armenien, Irak-Kuwait, Indien-Pakistan, Israel-Libanon för att bara nämna några. USA har under den s.k. efterkrigstiden förlorat långt fler soldater i krig på andra länders territorium än landet gjorde i hela första världskriget.Vad som inte heller syns i fredsforskarnas statistik är de mellanstatliga konflikter som inte utlösts i krig på grund av att världssamfundet ändå hävdat agressionsförbudet.

Av allt att döma är det rimligare att tro att vi efter det kalla krigets avslutning kommer att få se mer av krig mellan stater, eftersom de numera inte omedelbart hotar att utlösa kärnvapenkrig.

Man kan alltså konstatera att den humanitära interventionsrätten historiskt sett är på utdöende och närmast är en rest från kolonialtiden. Som bl.a. kabinettssekreterare Jan Eliasson påpekade under debatten i OBS-Kulturkvarten (23/4 99) är det osannolikt att en majoritet av världens stater, många f.d. kolonialländer, någonsin kommer att acceptera en inskrivning av en humanitär interventionsrätt i folkrätten.

Natos angrepp på Jugoslavien uppfyllde i detalj FN:s definition av aggression från 1974. Tills vidare saknas det i folkrätten någonting som upphäver FN-stadgans "hårda" aggressionsförbud, allra minst en hänvisning till en "mjuk", ej stadfäst och endast på oklar äldre praxis grundad humanitär interventionsrätt.

Framlidne folkrättsexperten Torgil Wulff skrev efter Vietnams och Tanzanias "humanitära interventioner" mot grannländer så här: "...varken FN-stadgan eller någon annan folkrättslig handling kan åberopas som stöd för denna speciella typ av intervention. Det rör sig de facto om ingripande i annan stats inre angelägenheter, vilket FN-staterna enligt Friendly Relations-deklarationen ska avstå ifrån." (Handbok i folkrätt, Uddevalla 1980, s.62).

Aggressionsförbudet i FN-stadgan är i sin tur bara en variant av en mycket äldre folkrätt, förbudet mot anfallskrig (finns t.ex. i den alltjämt gällande Briand-KellogpakNLU]_DLqpiahgl\SXggQ\ni_SJJMK\Ybsten från 1928). Det faktum att man under 80- och 90-tal talat mer om mänskliga rättigheter och humanitär intervention än om aggressionsförbud kan knappast förta innebörden av gällande folkrättsavtal. Att som Ove Bring gjorde i OBS-debatten (9/4 1999) beskriva Natos handlande som en "utveckling" av folkrätten är endast ren och skär servilitet inför den starkare.

I FN-stadgans aggressionsförbud heter det att "inga överväganden av något slag, vare sig politiska, ekonomiska eller andra, får tjäna som rättfärdigande för aggression". Professor Hilding Eek fastslog i standardverket Folkrätten (Sthlm 1968) att förbudet mot aggression gäller "oavsett syftet därmed" (s.310).

Men denna enkla, tämligen självklara sats utsattes under Jugoslaviendebatten för de svenska folkrättsexperternas hån. Ove Bring urskuldade bl.a. Natos angrepp med att det var en regionalt/multilateralt beslutad humanitär intervention. Man inser lätt att det skulle öppna för godtyckliga angrepp från OAU, OSS, Asean, Arabförbundet, ICO eller någon annan grupp av stater. Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 skulle få retroaktiv välsignelse.

Bring menar uppenbarligen att endast humanitära interventioner beslutade av en viss regional/multilateral organisation, nämligen Nato, äger trovärdighet. Med sådan selektivitet drar man ur själva grundbulten i folkrätten. Den måste gälla världssamfundets medlemmar lika.

Bring påstår vidare att Nato skulle ha förvärvat en särskild humanitär trovärdighet genom att skydda kurderna i Irak. Det argumentet faller dock på rena sakfel. Ingripandena i Irak 1991 gjordes av vad som något missvisande kallats "FN-alliansen", USA och ett antal förbundna stater, dock ej Nato. Däremot har Nato-staten Turkiet anklagats för att förgripa sig mot sin kurdiska minoritet, vilket inte lett till ingripanden från Natos ledning.

Ett annat skäl Bring m.fl. anfört är att det i Jugoslavienfallet skulle ha uppstått en speciell situation som gjort säkerhetsrådet beslutsoförmöget. När vetostaterna enligt Bring "inte tar sitt ansvar under FN-stadgan" måste enskilda länder kunna gå förbi säkerhetsrådet, menar Bring. Vad Bring säger är att så snart Nato, USA, Kina, Ryssland eller något annat land inte kan få med sig säkerhetsrådet, så har det rätt att sätta sig över FN-stadgan. Hur illa vi än tycker om vetorätten, så ska vi som Ingvar Carlsson påpekat minnas att den har räddat världsfreden. Så länge FN inte kunnat enas om något bättre är det den som gäller.

Det föregivna syftet med alla angreppskrig i historien har nästan utan undantag varit gott. Vilken angripare anger onda syften? Det finns gott om internationella rättsfall som stöder just ståndpunkten att aggression är förbjuden oavsett syftet. Internationella domstolen fastslog i en dom 1949 som gällde Albanien att intrång på den statens territorium som sanktion mot att angriparstatens undersåtar behandlats folkrättsstridigt (brittiska matroser i den s.k. Korfu-kanalincidenten) var otillåtlig. Med bred majoritet fördömde FN:s generalförsamling 1956 de brittisk-franska och israeliska väpnade interventionerna mot Egypten liksom den senare fördömde invasionerna av Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.

Det är pinsamt att som lekman behöva påminna erfarna svenska diplomater om folkrättens elementa. I Svenska Dagbladet 20/4 argumenterade Jan Mårtensson, f.d. FN-tjänsteman, för att aggressionen i fallet Jugoslavien är förenlig med folkrätten eftersom den begåtts "av demokratier". Vilka stater som är demokratier avgörs förstås - av "demokratier".

Mårtensson förstår inte att han argumenterar mot FN:s själva existens. FN är ju en organisation för alla stater, inte bara av ett visst statsskick, och dess regler måste gälla lika för alla. Det ligger i världssamfundets intresse att klavbinda aggressiva stater med folkrättens regler. I samma stund som "demokratierna" sätter sig över dessa regler rycks ju de möjligheterna undan.

Det verkligt allvarliga i hela den här historien är inte den intellektuella härdsmältan i Arvfurstens palats. Redan 1994 förklarade Bo J. Theuthenberg, UD:s siste anställde folkrättsexpert: "Folkrätten är döende. På UD är folkrättskunskapen så gott som obefintlig" (DN 23 december 1994). Det väsentliga är att folkrättens död är ett beställningsarbete. Som var och en lätt inser är aggressionsförbudet grunden för Sveriges egen säkerhet. Det är grunden för alla småstaters existens.

När dåvarande utrikesministern Hans Blix 8/1 1979 fördömde Vietnams "humanitära intervention" i Kambodja som ett brott mot FN-stadgans aggressionsförbud kallade han också mycket riktigt Vietnams agerande för "ett hot mot alla små staters intressen". När Sovjet invaderade Afghanistan julen 1979 uppfattade dåvarande utrikesministern Ola Ullsten också det svenska intresset av ett hårt fördömande. Även socialdemokratin stödde den synen. Pierre Schori skrev med en programmatisk formulering:

"Vi lever tyvärr i en tid då respekten för folkrätten hotar att ersättas av ett slags internationell nävrätt, då stormakter invaderar och kränker mindre och militärt svagare nationer. Folkrättens förbud mot kränkningar av territoriell integritet gäller utan undantag för alla stater. Den gäller med samma kraft i Afghanistan som i Nicaragua och Grenada, i Libanon som i Kambodja och i svenska vatten." (Stockholmstidningen 6 maj 1984).

Dessvärre valde Schori med sitt stöd åt Natos bombkrig att undergräva den ståndpunkten.