Jugoslavien 1999: amerikansk imperialism och politisk ångest hos europeisk vänster. Kraftfullt försvar av noninterventionsprincipen är nu nödvändigt om vi ska kunna bekämpa amerikanska hegemonisträvanden. Henrik Skrak analyserar Jugoslavienkrigets orsaker och drar upp nya skiljelinjer för den antiimperialistiska rörelsen.

I januari i år rapporterade journalister ett makabert fynd i Racak: liken efter 45 Kosovoalbaner, uppenbarligen skjutna på nära håll av regeringsstyrkor. Detta skulle visa sig vara upptakten till Natos 78 dygn långa bombkrig mot Jugoslavien. Den 30 januari hotade Nato med militär intervention såvida inte de båda parterna - den kosovoalbanska gerillan UCK och den jugoslaviska statsledningen - sände delegater till en konferens i Rambouillet. Konferensen startade den 6 februari. De båda delegationerna fick var sin lista på "icke förhandlingsbara principer".

Principerna utgjorde grunden för en politisk uppgörelse som syftade till självstyre för Kosovo, dock innanför den jugoslaviska federationen. UCK accepterade efter många om och men ett reviderat avtal. Det som fick UCK att skriva under var att Rambouillet-avtalet gavs status av interimsuppgörelse: tre år senare skulle folkviljan i Kosovo avgöra provinsens framtida öde. Avtalet orsakade dock en spricka i UCK vars slutliga mål ju är att bryta loss Kosovo från Jugoslavien. Den politiske ledaren Adem Demai vägrade åka till Rambouillet. Han argumenterade mot det han såg som "kapitulation inför illusioner och falska löften".1 Men den kosovoalbanska delegationen undertecknade och förvandlade därmed Demai till tragisk hjälte.

Den jugoslaviska delegationen å sin sida vägrade skriva på men erbjöd sig att fortsätta förhandlingarna. Jugoslaverna kunde omöjligt godkänna avtalet dels därför att det inte fastställde statusen för de olika minoriteterna i Kosovo, dels därför att det framställde den jugoslaviska statsledningen som en samling förbrytare; genomförandet skulle ske, inte genom jugoslaviskt samarbete, utan genom jugoslavisk underkastelse. Eller för att citera själva avtalstexten: "Natos personal skall, tillsammans med sina fordon, båtar, flyg, och utrustning, åtnjuta fri och oinskränkt rätt att färdas igenom och vistas i hela Jugoslavien, inklusive Jugoslaviens luftrum och vatten."2 Detta liknar ju onekligen kapitulationsvillkor efter ett förlorat krig. Naturligtvis var det omöjligt för den jugoslaviska statsledningen att underteckna.

Går man ytterligare tillbaka i tiden är det tydligt att USA gjorde en April Glaspie. Det vill säga man gav Milosevic grönt ljus när det gällde att ta itu med Kosovo, precis som man för nio år sedan gav Saddam Hussein grönt ljus när det gällde Kuwait (Glaspies uttalande under sitt möte med den irakiska statsledningen den 25 juli 1990, åtta dagar innan Iraks anfall på Kuwait, är ju numera klassiskt: "Vi har inga åsikter när det gäller inomarabiska konflikter som er gränsdispyt med Kuwait."). Glaspies roll spelades 1998 av Robert Gelbard, USAs särskilda sändebud på Balkan. Den 23 februari gjorde Gelbard ett officiellt uttalande i Pristina där han slog fast att UCK "utan tvekan [är] en terroristgrupp". Och han påpekade dessutom att USA "fördömer å det bestämdaste terroristhandlingar i Kosovo".3 I början på mars gick Jugoslavien så till offensiv mot UCK. Den 7 mars fördömde USAs utrikesminister Madeleine Albright aktionen och förklarade att USA "inte kommer att passivt åse hur de serbiska myndigheterna gör i Kosovo vad de inte längre kommer undan med i Bosnien".4 Den 9 mars deklarerade Albright att USA förbehöll sig rätten att inskrida i konflikten.

Ett år senare, den 24 mars 1999, inledde Nato sitt flygkrig. Under de första tre veckorna dödades fler människor än under de tre månader som föregick kriget, dessa tre månader under vilka det ansågs ha skett en humanitär katastrof i Kosovo. Och bomberna fortsatte falla i nästan ytterligare två månader. Tusentals människor dödades. Den jugoslaviska infrastrukturen förstördes. 800.000 albaner flydde eller fördrevs. Därefter flydde eller fördrevs en kvarts miljon romer, serber och albaner när olika albanska grupper - i eller utan UCK-uniformer - inledde sin vedergällning. Detta våld har dock inte sanktionerats av UCKs ledning och det har dessutom, i möjligaste mån, beivrats av Nato-trupperna. Och ändå: död, ödeläggelse, misstro och hat. Det är den bittra frukten av detta krig. Och det visste naturligtvis den amerikanska statsledningen redan på förhand. De är ju inga duvungar. Men de är ju inte heller några sadister. Så varför?

Att USA genom kriget ville öppna Jugoslavien för marknadskrafterna är en vanlig åsikt i den debatt som följde på kriget. I Kosovo finns en väl utvecklad gruvdrift i form av det statsägda Stari Trg, värderat till fem miljarder dollar. Och eftersom gruvindustrin är statsägd skulle detta alltså sticka i ögonen på marknaden. Men att Jugoslavien skulle vara stängt för den globala kapitalismen är helt enkelt inte sant. Slobodan Milosevics ekonomiska reformer bröt med planekonomin redan i slutet på 80-talet. Därmed öppnades den jugoslaviska ekonomin till hundra procent för utländska investeringar, och även om den amerikanska statsledningen vid denna tid oroade sig för den serbiska nationalismen berömde den dock samtidigt Milosevic för initiativet till reformerna. Och det är inte heller så att Slovenien och Kroatien skulle vara mer prokapitalistiska än Serbien. Tvärt om. I Serbien har privatiseringen gått både snabbare och längre. Det brittiska underhusets granskningskommitté för utrikesärenden gjorde följande bedömning 1991: "Det har förekommit ganska mycket mer av ekonomisk förnyelse i Serbien. Man har gjort vissa ansträngningar att privatisera industrier i Serbien, men något liknande har inte förekommit i Kroatien".5 Under 90-talet har Jugoslavien fortlöpande sålt ut företag till utlandet. Ett exempel är jugoslaviska Telecom som 1997 köptes upp av grekiska och italienska investerare. Ledande partifolk och byråkrater har berikat sig.

En annan frekvent förklaring till kriget är att Nato-länderna med USA och Storbritannien i spetsen kastar sina lystna blickar mot oljetillgångarna vid Kaspiska havet. För att få över oljan till Västeuropa krävs alternativa vägar till rutterna genom Iran och Ryssland. En av dessa vägar går över Azerbajdzjan, Armenien, Svarta havet, Bulgarien, Jugoslavien (närmare bestämt Kosovo), och slutar i Albanien vid Medelhavets kust. Förutom Jugoslavien befinner sig därför de övriga här uppräknade länderna i riskzonen vad gäller framtida angrepp från Nato. Kinas ökade efterfrågan höjer dessutom oljepriset och därför är det extra viktigt att inom kort utvinna den kaspiska oljan.

Och nog spelar oljan roll, dock som en underordnad förklaring. Huvudförklaringen till kriget är USAs strävan efter hegemoni. USA följer helt enkelt sin gamla inringningspolitik sedan andra världskriget.

Den jugoslaviska krisen leder tillbaka till 70-talets allmänna ekonomiska nedgång. Jugoslavien försökte då, som så många andra länder, låna sig ur svårigheterna. Enorma summor västerländskt kapital användes för att bygga upp en exportindustri. Det betydde inte enbart skulder. Det betydde dessutom att den kollektivistiska stommen i ekonomin underminerades, att kapitalismen restaurerades. I slutet på 80-talet förvärrades situationen genom den chockterapi som initierades av USA genom Internationella valutafonden och Världsbanken. Tusentals företag gick i konkurs. Hundratusentals människor förlorade sina jobb. De direkt ansvariga för politiken var emellertid federalisterna i den jugoslaviska regeringen. Inte ens den populäre Marcovic, som åtnjöt ett överväldigande stöd i hela Jugoslavien så sent som våren 1990, kunde i detta läge stå populister och nationalister emot. I Kroatien växte Tudjman sig stark, i Serbien Milosevic. Dessutom hade separatisterna i Kroatien och Slovenien stöd utifrån, främst från Österrike men även från Vatikanstaten och Ungern. Någon riktig fart på splittringen blev det dock inte förrän Tyskland gick in 1991 och krävde ett snabbt erkännande av Kroatien och Slovenien. De övriga länderna i EG var till en början inte riktigt med på noterna. Under ett ministermöte hösten 1991 gick inget annat EG-land med på Tysklands begäran om ett direkt erkännande. Men Tyskland visade snart vilket land som stod för en tredjedel av EGs industriproduktion och en fjärdedel av dess samlade BNP. Ett halvår senare var bilden den diametralt motsatta: Tyskland hade med allehanda påtryckningar och löften lyckats vända 1-11 till 12-0. Kroatien och Slovenien erkändes.

USA kunde i detta läge inte längre stödja den jugoslaviska enigheten utan blev tvunget att rycka tömmarna ur händerna på Tyskland. När Tyskland och EG uppnått sitt mål, att bryta loss Slovenien och Kroatien, satt de nöjda. Tyskland och EG ville alltså ha kvar Bosnien i det stympade Jugoslavien. Det var här USA 1992 tog över initiativet genom att verka för bosnisk självständighet. Detta betydde krig. EG hade sett som sitt uppdrag att skydda det nyss självständiga Kroatien mot jugoslavisk/serbisk aggression. USA ändrade detta uppdrag till: Världssamfundet (dvs. världen under USAs dominans) måste skydda ett oberoende Bosnien mot jugoslavisk/serbisk aggression och eventuellt också mot kroatisk aggression. Propagandamässigt lyckades USA väl med att sälja sin definition av motsättningen: Antingen är man för den bosniska nationen med multikulturell frihet eller är man för ett Storserbien med etnisk rensning och barbariska massakrer. Kriget i Bosnien innebar emellertid också etnisk rensning av serber. Serbien fick ta emot 600.000 flyktingar, vilket är en stor del av förklaringen till hur Milosevic kunde vinna valen 1993 och 1996.

1992-93 verkade USA i kulisserna. EG tycktes ha initiativet genom Vance-Owen planen. Vance var ju för övrigt amerikan och detta underbyggde uppfattningen att USA accepterade och underställde sig den europeiska fredspolitiken för forna Jugoslavien, en politik som nu genomfördes med hjälp av FN-trupper. Men USAs intresse var inte fred. USAs intresse var dominans över Europa.

I januari 1994 nådde USA stor framgång genom Nato-mötet i Bryssel. Där togs två viktiga beslut. För det första att expandera Nato genom att ta in Polen i partnerskap för fred. Partnerskapet skulle senare visa sig, inte som ett alternativ till Nato-medlemskap, utan som ett steg på vägen dit. För det andra fick USA igenom olika avtalsskrivningar som betydde att europeiska stridskrafter underställdes Nato.

Det var diplomatin det. Nu skulle det hela fastställas i praktiken. Efter ett litet groll mellan å ena sidan USA som önskade massiva flygattacker mot bosnienserberna och å andra sidan Storbritannien och Frankrike som ansåg att sådana operationer äventyrade deras FN-soldaters säkerhet, lyckades USA ena muslimer och kroater i Bosnien mot den gemensamma fienden serberna. Den yttre formen för detta enande var en allians mellan den bosniska och den kroatiska staten. Tillammans rensade de sina länder från serber, allt under överinseende av västmakterna. Men vem, utom möjligen Carl Bildt, brydde sig? Dayton-avtalet 1995 blev en formlig triumf för den amerikanska statsledningen.

Albanien hade dittills spelat en passiv roll i utvecklingen. Den korrupta regimen under Sali Berisha tjänade USAs intressen genom att hålla gränserna stängda mot Jugoslavien och genom att inte uppmuntra den albanska nationalismen i Kosovo och Makedonien. Men genom störtandet av Berisha 1996 och det därpå följande kaoset spreds 750.000 Kalashnikovs bland civilbefolkningen. Nano, Berishas efterträdare, kunde inte återskapa ordningen. Gränserna mot Jugoslavien stod vidöppna. Detta gav en möjlighet för UCK, den kosovoalbanska gerillan. UCKs offensiv kom igång på allvar i februari 1998 och den blev väldigt effektiv. Men då, för bara ett år sedan, var alla västledare rörande överens med den jugoslaviska statsledningen: UCK var att betrakta som en terroristisk organisation.

Delvis härstammar UCK från marxist-leninistiska grupper bildade under 80-talet i motståndet mot vad man såg som Belgrads repressiva regim. När Serbien och därmed Kosovo skulle gå i bräschen för en avreglerad jugoslavisk ekonomi, då stod Kosovos status som autonom provins i vägen. 1989 lyckades Milosevic utnyttja den serbiska nationalismen för ändamålet: minneshögtid hölls på Trastfältet och Kosovos speciella status från 1974 upphävdes. Delar av provinsens gruvdrift och telefonnät kunde sedan säljas till utländska investerare. Kosovos militanta arbetare och radikala intellektuella betraktade detta som kompradorkapitalets samarbete med neokolonialismen.

Alltså: För att efterkomma USAs krav, ställda genom Internationella valutafonden och Världsbanken, måste Serbien underkuva Kosovo. Tio år senare underkuvar USA Serbien och tar därmed publikens hämnd. Känns historien igen? Den är klassisk. Machiavelli berättar den i Fursten: "Då han var medveten om att den förutvarande strängheten hade förorsakat ett visst hat mot honom och då han ville lugna invånarna och vinna dem till vänner, ville han låta dem förstå, att om några grymheter begåtts, de inte kunde tillskrivas honom utan den grymme ståthållaren. Han tog första tillfälle i akt och lät en morgon i Cesena hugga ståthållaren i två bitar och han lät liket ligga kvar på torget med ett stycke trä och en blodig kniv vid sidan. Anblicken av en sådan vild grymhet gjorde människorna både nöjda och skräckslagna."

Fram till 1998 spelade UCK en underordnad roll. Det parti som samlade motståndet var i stället Kosovos Demokratiska Liga under ledning av Ibrahim Rugova. Ligan har under 90-talet fört en uttalad ickevåldspolitik. Detta betyder dock inte att partiet ställt upp i val (om man nu inte räknar de olagliga val som Ligan själv organiserat och som gjort Rugova till Kosovos "president"). I stället har Ligan propagerat för röstskolk. Och blivit hörsammad. Kosovoalbanerna har under 90-talet helt enkelt avstått från politisk representation i Belgrad. Ligans syfte har under senare år formulerats som självstyre i en jämlik fedaration tillsammans med Serbien och Montenegro. UCKs målsättning går längre: en total brytning med Jugoslavien och på sikt upprättandet av ett Storalbanien. Dock är det bara albaner som vill se ett nytt Storalbanien, och UCK hade nog fått fortsätta sin tröstlösa kamp, stämplade av omvärlden, likt kurderna i PKK, som terrorister, om det inte hade varit för att de behövdes som bricka i ett betydligt större spel: spelet om världsherraväldet. Ty snart skulle Västeuropa visa sig bångstyrigt igen, dels genom försöket att göra euron till en global valuta som hotade dollarn, och dels genom att motsätta sig USAs suveränitet via Nato över europeiska angelägenheter. Jugoslavienkriget skulle lösa upp motståndet, få euron att bli en inhemsk valuta samt sätta FNs säkerhetsråd på plats. Nato attackerade alltså eftersom USA återigen behövde hävda sin hegemoniska dominans gentemot Västeuropa. Och man lyckades: det som skulle vara embryot till en EU-armé, Tysklands och Frankrikes Eurocorps, är nu underställt Nato. EU-länderna, vilka - som det står i Maastrichtfördraget - "föresatt sig att genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som omfattar utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar", lär nu få vänta ett tag till. Under tiden flyttar Nato järnridån österut. Ungern, Polen och Tjeckien blev Nato-medlemmar under själva den månad kriget började. Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan och Moldavien utvidgade sin Nato-orienterade allians GUAM genom att ta upp Uzbekistan (och bytte därmed namn till GUUAM). Det hela stadfästes i Washington den 24 april under Natos femtioårsfirande. Georgien, Uzbekistan och Azerbajdzjan lämnade samtidigt OSS, en säkerhetspakt dominerad av Ryssland.

Det är inte mer än tio år sedan Sovjetunionens upplösning började på allvar. Under denna tid har USA fört tre krig - Irak, Bosnien och Jugoslavien - med huvudsyftet att hävda sig som hegemon framför allt gentemot Västeuropa och då främst Tyskland. Tyskland förstår nu mer än väl att det bara kan hävda sina långsiktiga intressen med egen militär. Redan i början på 1992 presenterade ledande tyska politiker och officerare en strategi som innebar återupprustning med målsättningen att försvara frihandel och tillgång på strategiska råvaror. Denna plan hävdar att framtidens region är Kaspiska havet, och planen uttrycker dessutom farhågor för aggressiv intervention av amerikanska bolag i Kazakstan och Azerbajdzjan.

Det vore dock fel att i nuläget se motsättningen mellan USA och Tyskland som antagonistisk. Snarare kan motsättningen liknas vid den som råder mellan två anfallsspelare i samma lag. Båda vill naturligtvis göra mål men huvudsaken är att hemmalaget vinner. Även överklassen i Västeuropa drar nytta av den amerikanska dominansen. Frågan är hur länge. Problemet för USA är att bibehålla den militära makten samtidigt som den ekonomiska basen för denna makt blir, åtminstone relativt sett, allt mindre. USAs krigsäventyr under 90-talet är, som jag ser det, ett uttryck för detta dilemma.

Den internationella rättsordningen utgör emellertid ett hinder för USAs maktutövning. Noninterventionsprincipen så som den formuleras i FN-stadgans artikel 2:4 fungerade visserligen propagandamässigt under kriget mot Irak (även om FN bröt mot sina egna stadgar bland annat genom att låta USA bomba Irak sönder och samman). Dock var det omöjligt att ens hänvisa till internationell rätt under kriget mot Jugoslavien. Hur mycket man än älskar USA och Nato, och hur mycket man än vrider och vänder på FNs stadgar, kan man knappast undkomma det faktum att kriget var olagligt. Tony Blair medgav indirekt detta vid sitt tal i Chicago den 22 april i år - kanske det tydligaste uttrycket för en ny doktrin - i det han krävde att "principen om nonintervention måste modifieras i väsentliga avseenden".6 Blair slog dessutom fast: "Globaliseringen är inte bara ekonomisk. Den är också en politisk och säkerhetsmässig företeelse. Vi lever i en värld där isolationismen har förlorat sitt existensberättigande... Numera är vi alla internationalister. Vi kan inte vända ryggen åt konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder om vi fortfarande vill vara trygga." Den logiska bristen i detta resonemang är Blairs föreställning om globaliseringen. Blair tycks tro att denna utveckling är förutbestämd. Men fortfarande är det enskilda stater som är huvudaktörer i internationella relationer. Globaliseringen sker med regeringars goda minne så länge den garanterar eller ser ut att garantera de olika folken framsteg och fred.

Blair kunde också tänka sig upprättandet av protektorat: "vi kan inte bara försvinna så fort striden är över. Det är bättre att stanna kvar med ett begränsat antal trupper än att återvända och upprepa insatsen." Dessutom, med tanke på att bombningarna inte var FN-sanktionerade, önskade Blair i sitt tal "ett nytt sätt att få FN och dess säkerhetsråd att fungera". Och vår egen utrikesminister Anna Lindh uppträder som Trascapatrullo. I ett tal till FNs generalförsamling den 21 september efterlyste hon "ett effektivt och betydelsefullt FN - som inte är förlamat av vetorätten och som förmår anta den utmaning som förebyggande åtgärder, kärnvapennedrustning och försvaret av mänskliga rättigheter innebär".7 Och de som utgör det största hotet mot världsfreden är enligt Lindhs analys knappast USA och Nato: "Indien och Pakistan har fört oss längre från det målet [fullständig kärnvapennedrustning]. Vi uppmanar dem, och alla andra stater som ännu inte har gjort det, att ge upp sina kärnvapenambitioner."

Men om nu verkligen Lindh har som mål att stoppa kärnvapnen, borde hon inte då angripa problemet vid roten? Ty det är ju USAs aggressiva utrikespolitik som gör att den övriga världen beväpnar sig. Reaktionerna har ju varit övertydliga på denna punkt: Ukrainas parlament beslöt med direkt hänvisning till Natos aggression att behålla sina kärnvapen; Kina som i säkerhetsrådet motsatte sig resolutioner vilka auktoriserade fredsbevarande Nato-trupper i Kosovo har nu avbrutit alla samtal vad gäller kärnvapennedrustning (under revolutions-paraden den 1 oktober demonstrerades en ny kryssningsmissil); Indien har deklararerat att det tänker gå vidare med ett u-båtsbaserat missilsystem; Ryssland har i tysthet övergivit doktrinen om att aldrig vara det första landet som under en konflikt använder kärnvapen; Ryssland har dessutom aviserat planer på ett nytt taktiskt kärnvapensystem.

Ett annat typiskt svar på västvärldens nya doktrin om intervention för mänskliga rättigheter är den malaysiske premiärministern Mahathir Mohammeds uttalande att länderna i tredje världen nu kanske borde dra sig ur de olika deklarationer om mänskliga rättigheter som de har undertecknat. Ty Mohammed ser ju det som Lindh blundar för: Den nya doktrinen är knappast annorlunda än den gamla som rättfärdigade imperialismen på 1800-talet. Då framställdes erövringarna som den civiliserade världens plikt att överföra sina värderingar till barbarerna.

På vilken sida regeringen har placerat oss i denna konflikt är tydligt. Anna Lindh avslutar sitt tal med följande ord: "vi måste enas kring gemensamma grundläggande värderingar, som bygger på respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter, demokrati och social och ekonomisk rättvisa". Vad Lindh glömmer bort att påpeka är det som är skriande uppenbart för huvuddelen av världens befolkning: det är USA som bryter mot folkrätten. Genom att USA bombar med hänvisning till universella principer, som inte är universella i den bemärkelse att de delas av alla, har risken ökat för framtida konflikter.

Henry Kissinger uttrycker det annorlunda. I en artikel i Los Angeles Times varnar han mot ett övergivande av noninterventionsprincipen, ty man bör, enligt Kissinger, betänka att den juridiska doktrinen om nationell suveränitet samt principen om nonintervention leder tillbaka till trettioåriga krigets avslutning. Westfaliska freden hade som mål att hindra "en upprepning av 1600-talets härjningar då kanske 40 procent av Centraleuropas befolkning gick under i namn av konkurrerande versioner av den universella sanningen".8

Om man jämför principen om nonintervention med principen om intervention för mänskliga rättigheter, är den avgörande skillnaden att den senare öppnar för angreppskrig. Den öppnar för den starkes rätt. Och den öppnar för godtycke. Ty att avgöra vad som är en militär intervention är lätt i jämförelse med att avgöra vad som är brott mot de mänskliga rättigheterna. För att förekomma detta godtycke har världssamfundet visserligen inrättat en krigsförbrytartribunal i Haag. Den fungerar dock helt enligt USAs och Natos vilja. Det som var huvudanklagelsen i Nrnberg - brott mot freden - har man tagit bort i Haag. Därmed blir orsaken till Jugoslavienkriget inte ens föremål för förundersökningar. Detta gynnar naturligtvis anstiftarna. En av åklagarna från Nrnberg, amerikanske Walter J. Rockler, skräder inte orden: "Vi har genomfört en uppenbar militär aggression genom att oupphörligt angripa ett litet land i första hand för att visa att vi behärskar världen."9

Strax efter det att Nato slutat bomba Jugoslavien krävdes från olika håll att albanskt våld mot serber skulle beivras. Men Haagtribunalen menade då att det endast stod i dess makt att undersöka "brott som begås vid krig, under väpnad konflikt som involverar medlemmar av väpnade enheter".10 Efter massiva protester, orsakade av massakern på serber vid Gracko, övergav dock tribunalen denna hållning. Detta visar att domstolen låter sig påverkas av tillfälliga opinioner och därmed saknar grundläggande principer för sin rättsutövning. Tribunalen slog fast att konflikten forfarande existerade men nu som "vilande". Om detta ska ses som ett giltigt skäl för domstolen att utöva sin jurisdiktion över området bör man betänka att konflikten varit "vilande" i åtminstone 600 år, sedan det serbiska nederlaget på Trastfältet. Balkan kommer därmed att vara måltavla för tribunalen under en närmast oöverskådlig framtid.

På Machiavellis tid förevisades grymma ståthållares likdelar på torget. Idag fyller tribunalerna denna funktion. Och fursten går som vanligt fri. Om honom fäller Rockler följande omdöme: "Förutom att Bill Clinton har raserat FN-stadgan och förvrängt Natos syfte, har han också kränkt åtminstone två bestämmelser i Förenta staternas konstitution."11

De mänskliga rättigheterna som förevändning för intervention har visat sig vara en stor framgång. Pentagon har efter det senaste kriget kunnat sitta och gotta sig åt att inte ens den annars så militanta tyska fredsrörelsen lyckades komma på fötter. Ja, här kan man konstatera den europeiska vänsterns fullkomliga oförmåga att agera mot USAs imperialism. En del av förklaringen till detta är demoniseringen av serberna. Den går tillbaka till början av 90-talet då jugoslaviska separatister (kroater, muslimer och Kosovoalbaner) anlitade PR-firman Ruder Finn för ändamålet. Ruder Finns speciella målgrupper var amerikanska judar och feminister. Inför de förra framställdes serberna som nazister, inför de senare som våldtäktsmän. Amerikanska journalister som återgav obekräftade skräckskildringar kunde räkna med stora framgångar: 1993 års Pulitzerpris gick till Newsdays Roy Gutman och till New York Times John Burns; båda baserade sina artiklar om serbernas framfart på hörsägen.

När det gäller Europas ledande socialdemokrater agerade de 1999 precis som 1914 då de i spetsen för respektive arbetarrörelse slöt upp bakom sina krigsherrar. Mest extrema uttryck tog sig detta i Storbritannien genom Tony Blair, samt i Frankrike, genom Lionel Jospin. När det gäller partierna till vänster om socialdemokraterna övergav en stor del av dessa sina traditionella ståndpunkter. De franska kommunisterna kritiserade visserligen kriget i dess inledningsskede men efterhand mildrades kritiken; Robert Hue, förbundssekreteraren, jämförde med spanska inbördeskriget och talade om betydelsen av att stoppa "serbisk fascism".12 Stödet till kriget från de gröna i Tyskland och Frankrike var också överraskande påtagligt. De gröna har ju förut intagit en anti-imperialistisk eller åtminstone pacifistisk hållning. Men det faktum att partierna ingått i regeringskoalitioner under 90-talet har eroderat dessa politiska principer. Frankrikes Daniel Cohn-Bendit är ett exempel på denna gröna opportunism med sitt uttalande att Kosovo är "värt att dö för".13 Detta visar en diametralt motsatt inställning till intervention än den de franska gröna gav prov på 1991 då man motsatte sig kriget mot Irak. I grannlandet Tyskland accepterade de flesta gröna Joschka Fischers stöd till kriget. Fischer menade att man måste överge pacifismen för att "slåss mot Auschwitz".14

Det finns dock en liten spillra ledande socialdemokrater som trots allt tagit ställning mot kriget, här i Sverige riksdagsledamöterna Bengt Silverstrand och Karin Wegestål. Deras ställningstagande är utmärkt. Deras långsiktiga lösning att "stärka Europasamarbetet" är mindre bra. Ty förutsättningarna för det EU de önskar sig existerar inte i sinnevärlden. De glömmer Tyskland och förlorar sig i abstraktioner som "den europeiska identiteten" och i visioner om "ett utvidgat EU". Även Peter Gowan ansluter i sin uppmärksammade artikel The Twisted Road to Kosovo till denna utopi: "Det bör vara ett program för ett Europas förenta stater, hela Europa inklusive Ryssland och Ukraina. Det bör vara ett socialistiskt utvecklingsprogram som bekämpar nyliberalismen /.../".15 Men, frågar jag mig, varför inte ett Världens förenta stater? Ty Gowans utopi är ju lika långt från verkligheten, lika elitistisk, som en gång den gamla idén om världsfederalismen. Och om Gowan önskar sig ett enat Europa innefattande Ukraina och Ryssland och dessutom socialistiskt, varför tar han då inte bladet från munnen och erkänner att dessa visioner aldrig någonsin kommer att kunna realiseras innanför ramarna på det EU som nu håller på att byggas. Den förra visionen kan inte realiseras eftersom ingen av de nuvarande stormakterna inom EU vill se sin makt gå förlorad till de stora grannarna i öst (de verkar ju inte ens kunna svälja Polen). Den senare kan inte realiseras eftersom socialismen enligt Romfördraget är lagvidrig (artikel 3a!).

Och det är ju inte heller så att EU-medlemskapet fjärmar oss från Nato. Tvärtom. Hade vi stått utanför EU hade knappast Anna Lindh kunnat sitta, som hon nu gör, och författa artiklar tillsammans med den brittiske utrikesministern Robin Cook om nödvändigheten av humanitära interventioner.16

Vad vi måste göra på sikt är alltså att återupprätta vårt nationella oberoende och därmed vår egen utrikespolitik, på det att vi ska kunna föra en säkerhetspolitik som tryggar vår existens och på det att vi ska kunna agera solidariskt med resten av världen.

Vad vi måste göra i dagsläget är att bygga en bred front mot imperialismen. Ska fronten lyckas måste den hävda en entydig princip. Men de flesta europeiska organisationer som trots allt protesterade mot Natos bombningar gjorde det på ett tvetydigt och därmed principlöst sätt. Som tydliga exempel på detta vill jag här nämna tidningen Internationalen i Sverige och AKP i Norge. Internationalen stämplade i sitt upprop "Milosovic terror mot Kosovoalbanerna" och AKP ställde parollen "anerkjenn Kosovas sjölråderätt". Att lyfta upp kritik mot Jugoslavien i upprop och paroller gjorde fronte}|x|n smalare. Dels uteslöts anhängare till ett Jugoslavien inom nuvarande gränser, dels uteslöts de som, liksom jag, anser sådana skrivningar vara ett indirekt erkännande av Natos officiella motiv.

En föredömlig uppropstext var i stället den som publicerades i Aftonbladet den 29 mars och som där samlade 178 namn för att senare samla ytterligare några tusen. Detta upprop hävdade noninterventionsprincipen med hänvisning till FNs stadgar, och det fördömde Nato utan att samtidigt fördöma Jugoslavien eller kräva självbestämmande för Kosovo. Därmed stod det öppet för alla som motsatte sig Natos bombningar. Alltså även för de som vill verka för Kosovos själbestämmande eller som anser Natos motiv vara humanitärt.

Kritiken mot uppropet blev massiv, och vissa undertecknare, t. ex. Göran Greider, tog detta till intäkt för att det var felformulerat. Och så kom det sig att Greider, som en av de namnkunnigaste deltagarna i uppropet, satt i TV och tog tillbaka. Högern inom SAP, som ju bereder marken för ett svenskt Nato-medlemskap, utnyttjade denna velighet. I en triumferande artikel skrev Pierre Schori: "Och jag misstänker att det så här i efterhand finns en och annan av undertecknarna av det famösa uppropet i mars 1999 mot Natointerventionen som ångrar sin underskrift."17

Jag menar att den hårda kritiken mot uppropet var ett tecken på att det var synnerligen välformulerat, att det slog igenom den "humanitära sköld" som imperialismen håller upp till sitt försvar, att det träffade våra motståndare mitt i hjärtat. Uppropet var ett uttryck för det mod och den tydlighet som vi måste visa om vi ska lyckas. Ty då måste vi ju uppträda som medvetna människor och inte som machiavellisk pöbel. Principen om nonintervention kan inte, som Tony Blair, Anna Lindh, Pierre Schori och andra Nato-anhängare hävdar, "modifieras" till förmån för en humanitär interventionsrätt. Den som hävdar den humanitära interventionens rätt, hävdar att principen om nonintervention ska upphävas. Här föreligger en absolut valsituation. Så enkelt är det. Och så svårt. För naturligtvis är det inte så att principen om nonintervention kommer att upphäva lidande och död. Och naturligtvis kommer vi som hävdar denna princip inte att anses som goda människor. Fördömda kommer vi att bli, åtminstone till en början. Men om vi misslyckas eller om vi direkt väljer att ansluta oss till maktens linje, ja, då kommer ju så många fler att dö. Vi måste alltså välja det minst onda. Men framför allt måste vi välja. Vissa tror sig komma undan genom att inte välja alls, andra genom att välja både och. Ångesten är dock inte existensiell. Ångesten är politisk. Ty för bara tio år sedan omfattades noninterventionsprincipen av vilken gråsosse eller hederlig liberal som helst. Idag försöker våra motståndare få denna sunda och fredliga inställning att framstå som extrem. Måtte de inte lyckas!

Noter

  1. Michael Karadjis, "Imperialism and the Kosovar struggle for independence", Green Left Weekly #363 [utgiven 990602] http://jinx.sistm.unsw.edu.au/~greenlft/1999/363/363p14.htm
  2. Lord Robert Skidelsky, "The End of National Sovereignty", Swans. En utskrift av Robert Skidelskys tal vid Royal Institute of Civil Engineers 990614. http://www.swans.com/library/art5/zig028.html
  3. Chris Hedges, "Kosovos Next Masters", Foreign Affairs, maj/juni 1999 (volym 78, nr 3) http://www.foreignaffairs.org/hedges.html
  4. Steven Erlanger, "Albright Warns Serbs on Kosovo Violence", New York Times, 980308
  5. Michael Karadjis, "Is Serbia socialist?", Green Left Weekly #358 [utgiven 990428] http://www3.silas.unsw.edu.au/~greenlft/1999/358/358p18.htm
  6. Tony Blair, "Doctrine of the international community", Number 10 Downing Street. Tony Blairs tal på Hilton Hotel i Chicago 990422. Sök texten från: http://www.number-10.gov.uk/public/info/releases/speeches/
  7. Anna Lindh, Statement in the General Debate of the 54th Session of the General Assembly of the UN, Utrikesdepartementet. Anna Lindhs tal till FNs generalförsamling vid dess allmänna debatt 990921. http://www.ud.se/english/press/speformi/990922_0.htm
  8. Henry Kissinger, "The End of NATO as We Know It?", Los Angeles Times Syndicate, 990815
  9. Walter J Rockler, "War Crimes Law Applies to U.S. Too", Chicago Tribune, 990523 http://www.zmag.org/crisescurevts/nurletter.htm
  10. John Laughland, The Times, 990810 http://www.sunday-times.co.uk/news/pages/tim/99/08/10/timopnope01003.html?999
  11. Se not 9
  12. Jonathan Pratschke, "Kosovo, Imperialism and the Left", enligt författarens manuskript
  13. Se not 12
  14. Diana Johnstone, "Seeing Yugoslavia Through a Dark Glass: Politics, Media and the Ideology of Globalization", Covert Action Quarterly, nr 65, hösten 1998 http://ourworld.compuserve.com/homepages/grattan_healy/johnston.htm
  15. Peter Gowan, "The Twisted Road to Kosovo", Labour Focus on Eastern Europe, nr 62 (1999), sid 139
  16. Robin Cook och Anna Lindh, "FN måste moderniseras", Sydsvenska Dagbladet 991003
  17. Pierre Schori, "Kosovo får inte bli en koloni av våra goda föresatser", Sydsvenska Dagbladet 990818