Känn dig själv" löd inskriften som de sju vise enligt traditionen lät uppföra på Apollontemplet i Delfi. Det var deras fasta övertygelse att om man lärde känna sig själv då skulle man också lära känna världen. Så jag får väl börja där, med mig själv alltså.

Det var en eftermiddag våren 1992. Jag hade fått jobb som invandrarlärare och stod framför tavlan och gick igenom adjektivets böjningsformer. Då hände det. Länge hade den etiopiske juden retat sig på den lille statslöse palestiniern. Nu var måttet rågat. Etiopiern tog inte längre några förolämpningar utan gick helt sonika från sin plats längst bak i klassrummet fram till palestiniern och gav honom ett slag i ansiktet. Snart var hela klassen inblandad i detta vardagsdrama och tillsammans lyckades vi skilja de båda antagonisterna åt. Palestiniern grät och gick ut. Jag efter. "Stanna - prata med mig" vädjade jag. Men han bara fortsatte och mumlade något om att han skulle hämta sina bröder. Det var då den kom till mig. Bilden. Bilden av en nedsliten Volvo amason med fyra skäggiga palestinska bröder i: Ali, Hassan, Mohammed och Ibrahim. Sammanbitna, svartmuskiga och med neddragna ögonbryn var de, och i bilen fanns allehanda vapen: pistoler, knivar, ja, till och med automatvapen. Och nu var de på väg till mitt klassrum. Å nej!

Naturligtvis hade jag fel. Några dagar senare pratade jag med min elevs ena bror på telefon. Han hade närbutik i Rosengård. Det var lätt att prata med honom. Han lovade att försöka förmå sin lillebror att åter komma till skolan vilket han också lyckades med.

Men denna bild av de fyra arabiska gangstrarna, som jag naturligtvis skäms för och som jag inte vågat berätta för någon - inte förrän nu i detta nummer av Clarté - hur uppstod den? Jag menar: jag är ju varken rasistisk eller psykotisk. Kan det vara Spielbergs Tillbaka till framtiden där libyska terrorister kommer farande i en folkvagnsbuss och skjuter den snälle professorn, kan det vara denna buss som jag transformerat till gammal Volvo och befolkat med palestinska bröder giriga efter blodshämnd? Ja, kanske. Men, å andra sidan, jag har ju aldrig varit speciellt mottaglig för andra hollywoodschabloner. Varför just denna?

Svävande i min astralkropp har jag ägnat stor tankemöda åt detta problem och kommit fram till följande: det att Henrik Skrak plötsligt drabbas av kortslutning i hjärnan - kortslutning i filosofisk bemärkelse; vissa premisser hoppades över när slutsatsen drogs - har en ekonomisk grund.

1973 var jag 12 år. Det var kris. Rekordåren inom OECD med sin årliga produktivitetstillväxt på runt fyra procent var över. USAs krigsäventyr i Vietnam visade sig underfinansierat. Bretton Woods var historia. Alla de som borde ha vetat fattade ingenting. Keynesianska orakel som t ex. Edward Carr och Dudley Dillard hade - precis som andra gjort på 1890-talet och 1920-talet - förväxlat en tillfälligt hög tillväxt med kapitalismens permanenta krisfrihet. På 1960-talet var dock tillväxten så stor att en alldeles ny dimension i självbedrägeriet uppstod; Carr och Dillard trodde sig se en permanent förskjutning av makten från det privata till det offentliga. Och de var inte de enda som lät sig luras på denna punkt.

Det visade sig att Karl Marx redan hundra år tidigare hade vetat mer om 1960-talets ekonomiska verklighet än de tongivande intellektuella som levde mitt i den. Marx hade ju skrivit att det under givna betingelser periodvis kunde vara så under kapitalismen att både löner och vinster ökade samtidigt. Detta krävde dock en produktivitetsökning som var tillräckligt stor. Men makten decentraliserades inte, tvärtom, den centraliserades. Och ekonomin blev knappast krisfri. Den blev - förr eller senare - överhettad. Det fick jag uppleva inpå bara skinnet då pappa, som var ingenjör och ensam försörjningsansvarig för vår familj på sex personer, kom hem från jobbet varje dag och grät. Han brukade dra sig undan in i finrummets asyl för att få vara i fred med sin sorg.

Varför var pappa så ledsen? Jo, en efter en hade de kommit, arbetskamraterna som pappa naturligtvis hade fäst sig vid, och talat om för honom att de hade fått sparken. Det medelstora byggföretaget växte inte längre. Det rationaliserade. Och pappa var livrädd. När skulle han kallas in till chefen? När skulle han få sin dom? Pappa fick vara kvar. Men från och med denna stund förstod jag hur bräcklig vår tillvaro egentligen var. Allt det som var vårt - villan, bilen, sommarstugan - var beroende av att pappa hade jobb. Allt kunde plötsligt tas ifrån oss. Och utan att jag då visste det hade Marx redan för länge sedan beskrivit denna min familjs situation: "De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder, möbler osv., och de får möjlighet att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling osv. och litet mera pecunium kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning."

Vad har detta med araber att göra? Jo, denna kapitalismens allmänna kris under tidigt 70-tal kom att gå under namnet oljekrisen. Fastän rasism var tabu i vårt hem köpte pappa varje dag Kvällsposten och Expressen, och där såg man dem, de giriga oljeschejkerna. Klädda i vitt och med svarta solglasögon hånflinade de mot mig från tidningssidorna. De såg ut som maffiatyper. Hur värjer man sig mot sådana bilder när man är tolv?

Vad oljekrisen egentligen handlade om var ju att arabstaterna äntligen fick ett tillfälle att enas och sätta hårt mot hårt. USA, det största hotet mot denna enighet, var för tillfället upptaget i Vietnam (och hade dessutom konkurrens av ytterligare en supermakt, Sovjetunionen) och knappast benäget att föra tvåfrontskrig. Till och med Kuwait som av tradition spelat rollen som västerlandets lilla tjänsteande kunde nu av de andra oljeproducenterna tvingas till solidaritet.

På tidigt 50-tal när Mosaddeq nationaliserade Irans olja och USA reagerade med blockad understödd med kanonbåtar, då utnyttjades Kuwait för att fylla det iranska produktionsbortfallet. Så skapades ekonomisk kris som beredde väg för statskuppen 1953 då USAs marionett shahen sattes på tronen. Den framgångsrika politiken upprepades tio år senare. Denna gång mot Irak. 1963 avsattes Abdel Karim Kassem som varit ovänlig nog att motverka västs oljemonopol. Baathpartiet - samma parti vars ledare nu heter Saddam Hussein - kom i stället till makten. Och det med USAs hjälp! Baathisterna blev dock inte långvariga. Redan året efter trängdes de undan, men bara för att åter komma till makten 1968. Vid denna tid var dock det världspolitiska läget sådant att en ny möjlighet uppstod, en möjlighet som varken stått öppen för Mosaddeq eller för Kassem. Om det tidigare varit omöjligt att föra en politik mot USAs intressen gavs nu tillfälle att balansera den ena supermakten mot den andra. Och det var alltså denna "trolösa" politik som baathisterna i Irak inledde. USA fick därför lita till sitt inflytande i Iran för att möta hotet från de tredskande araberna. Nixon, Kissinger och Shahen satte sig ner och slog sina kloka huvuden ihop. I det etniskt och religiöst splittrade Irak uppmuntrades kurderna till uppror mot centralmakten och fick finansiellt stöd för detta, något som 1975 tvingade Irak att mellan sig och Iran dela kontrollen av Shatt-al-Arab, det viktiga gränsområdet som utgör Iraks enda tillgång till Persiska viken. När kurderna gjort sitt drogs det amerikanska stödet in och upproret slogs ner i blod. Kissingers kommentar kan vara värd ett citat: "Covert operations should not be confused with missionary work."

Efter den iranska revolutionen 1979 blev så USA tvunget att åter satsa på en ny häst. Man tager vad man haver, så det fick bli Irak. USAs säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski uppmanade offentligt Irak att åter ta full kontroll över Shatt-al-Arab, det område som USA bara några år tidigare varit med om att tränga ut Irak ifrån. Hösten 1980 invaderade så Irak den iranska provinsen Khuzistan. Det fick personliga konsekvenser för mig.

I april 1981, en månad före muck, fick jag genom min pappas försorg ett erbjudande om att jobba som utsättarbiträde i Irak. I mitten av juni anlände jag till min nya arbetsplats, Skanskas jättelika hotellbygge Al-Rashid i centrala Bagdad, samma hotell som tio år senare skulle hysa CNNs reporter Peter Arnett och andra journalister från väst. Att jag som relativt outbildad och oerfaren över huvud taget kunde komma ifråga när det gällde detta jobb berodde just på Iraks invasion av Iran hösten innan. Bygget hade stått stilla under några månader och nu formligen pumpade Skanska in arbetare för att ta igen den förlorade tiden. Irak var alltså i krig när jag jobbade där. Men kriget pågick någon annanstans. Det enda som påminde mig var spärrballongerna. Sjutton våningar upp, från taket på högdelen, kunde man se dem vid horisonten, väldiga zeppelinare. Efter tre månader kom jag hem från mitt mest inbringande sommarjobb någonsin; tjugofem tusen på fickan. Skanskas vinst kan jag bara gissa mig till. Iraks folkrättsvidriga invasion av Iran var inget som bekom den tidens världssamfund. Irak fick amerikansk hjälp med satellitövervakning, militär utbildning och pengar. Stabschefen Jones skickades till Turkiet som sände trupper mot kurderna så att Irak kunde frigöra militär till kriget mot Iran. Även propagandamässigt höll USA Irak under armarna. Irak som 1972, efter att ha tagit kontroll över sin olja, av USA stämplats som terroristiskt ströks nu från listan över terrorstater.

På 1500-talet skrev Machiavelli att människor "i allmänhet dömer mer efter skenet än efter den påtagliga verkligheten därför att alla kan se men få förstå." Jag tolkar det så att Machiavelli menar att makten måste ha en djupare förståelse än folk i allmänhet, makten måste ligga steget före. Det gör USA. Redan 1985 medgav Saudiarabien tillgång för amerikanska trupper på sitt territorium. Det är inte utan att man blir imponerad av Pentagons förutseende krigsplanläggning vid denna tid. Enligt War Plan 1002-88 blir Irak åter fiende. Planen slår fast att det som gör makten över Mellanöstern så viktig är - inte USAs - men Japans och Europas beroende av oljan. Den 7 augusti 1988 blåses eld upphör i kriget mellan Iran och Irak. En dag senare, den 8 augusti, höjer Kuwait drastiskt sin oljeproduktion. Oljepriset sjunker. USA inför strikta handelsrestriktioner mot Irak samt inleder en propagandaoffensiv mot landet. Dessutom kräver Kuwait tillbaka de lån man givit Irak under kriget mot Iran.

I slutet på 80-talet uppvisar USA och Irak stora likheter. Efter andra världskriget hade USA som övergripande mål att i sin motsättning till Sovjetunionen skapa ett ekonomiskt block tillsammans med Västeuropa och Japan med gemensamma institutioner för ekonomiskt och militärt samarbete. Japan gavs ekonomisk hjälp och stimulerades dessutom av krigen i Korea och Vietnam; Japan fick den högsta tillväxten i världen. Västeuropa fick också amerikansk hjälp enligt riktlinjerna i Marshallplanen. (Denna plan fordrade ett kooperativt projekt - EG.) Även den västeuropeiska tillväxten blev hög. Relativt Japan och Västeuropa blev den amerikanska tillväxten låg.

Reaganadministrationen försökte möta denna utveckling genom att blåsa liv i den gamla krigskeynesianismen, det var alltså inte de fattigas konsumtion som i första hand stimulerades, utan Pentagons; försvarsutgifterna ökade samtidigt som skatterna för de rika minskade. Politiken förvandlade under 80-talet USA från världens största borgenär till världens största gäldenär. Det var främst Japan och Västeuropa som fick fordringar på USA. USAs problem var (och är) hur man ska få Japan och Västeuropa att bära en större del av bördan för det militära försvaret. USA anser sig inte ha fört sina krig (de små heta och det stora kalla) för sin egen skull utan för en kapitalistisk världsordnings skull (eller för demokrati och mänskliga rättigheter som det så vackert heter), en världsordning som makthavarna i Japan och Västeuropa också är beroende av.

Irak å sin sida hade under åtta år fört ett mycket blodigt krig mot Iran. Det var inte enbart ett revanschistiskt krig för den oförätt som avtalet om Shatt-al-Arab inneburit 1975, utan också ett sätt att mota Olle i grind, att stoppa den shiitiska revolutionens spridning, något om inte bara hotade härskarna i Bagdad utan alla arabiska härskare. Under kriget förekom iranska angrepp både mot Saudiarabien och Kuwait. Vid sidan av Irak var det främst de kuwaitiska oljefartygen som utgjorde mål för de iranska bombningarna.

Vi har alltså en situation där USA anser sig ha fått bära en orättvist stor börda i jämförelse med Japan och Västeuropa, och där Irak anser sig ha fått bära en orättvist stor börda i jämförelse med övriga arabstater. Båda länderna ligger illa till vad gäller ekonomin. Paul Kennedy jämför 1987 USAs situation med Frankrikes under 1780-talet. Irak å sin sida har vid denna tid förbrukat nästan hela sin valutareserv och dras med enorma krigsskulder.

Spelet kan börja.

Med stöd och uppmuntran från Storbritannien och USA fullföljde Kuwait sin hårda linje mot Irak. Under OPEC-mötena argumenterade Kuwait för marknadspriser på olja i stället för de kvoter som Kuwait visserligen officiellt erkände men konsekvent överskred. Samtidigt framförde Israel sin oro över irakiska massförstörelsevapen. Israel som oprovocerat bombat en irakisk kärnkraftsanläggning utanför Bagdad 1981 skramlade nu åter med vapnen. Den 2 april 1990 varnade därför Saddam Hussein Israel. Denna varning rapporterades i den västliga pressen som ett oprovocerat hot.

Den 15 juli hävdade den irakiske utrikesministern Tariq Aziz i ett memorandum till den arabiska samarbetsorganisationen Arab League att Iraks försvar av arabvärlden mot Iran kostat landet 106 miljarder USd. Irak ville därför att Kuwait skulle avskriva sin fordran med 10 miljarder USd. Kuwait vägrade och Irak förde i slutet på månaden trupper nära gränsen mellan de två länderna. USA satt inte overksamt och tittade på. En depesch angående den amerikanska policyn hos de amerikanska ambassaderna i Mellanöstern formulerades. Det var denna depesch som Irakambassadören April Glaspie sedan följde så slaviskt vid sitt möte med den irakiska statsledningen den 25 juli där hon bland annat yttrade: "we have no opinion on the Arab-Arab conflict, like your border disagreement with Kuwait".

Så den 2 augusti gick Irak över gränsen och fällan slog igen. Arab League träffades vid ett blixtinkallat möte i Kairo den 2 till 3 augusti. Organisationen ville en intern arabisk lösning på krisen. Men araberna var för långsamma och oeniga för att USA inte skulle hinna splittra. USA köpte de tveksamma (framför allt Egypten och Syrien) för ett starkt fördömande av Irak som den 8 augusti svarade på detta med att officiellt annektera Kuwait som landets 19:e provins. Därefter köptes även Turkiet. Ja, USA hade spenderbyxorna på ty själva slutnotan, den skulle andra få betala, nämligen (i storleksordning) Saudiarabien, Kuwait, Japan och Västtyskland. Att Kuwait betalade var väl inte så konstigt. Saudiarabien däremot måste först luras med hjälp av satellitbilder som James Baker inför sin saudiske kollega, prins Bandar bin Sultan, påstod visade irakiska truppsammandragningar vid den saudiska gränsen. Bluffen avslöjades i S:t Petersburg Times den 6 januari 1991; ryssarnas satellitbilder från samma tid och plats visade bara tom öken.

Det var det det. Nu återstod för den amerikanska statsledningen att bearbeta våra hjärnor, att forma det västerländska medvetandet.

Alla vet att krig förs med hjälp av mili-tär och vapen. Militär utbildas vid skolor och vapen tillverkas i fabriker. Det är självklara saker. Men för att vinna ett krig krävs mer än militär och vapen. Det vet Pentagon. De kan sin Clausewitz: Även opinion och stridsvilja, de så kallade moraliska stridskrafterna, måste uppbådas. För USA var stödet i den egna kongressen samt stöd från andra länder avgörande, dels för att över huvud taget kunna gå i krig och dels för att få FN att sanktionera våldet, något som också skedde genom säkerhetsrådets resolution 678 den 29 november 1990. Här hade massmedia en viktig uppgift att fylla och det gjorde man med den äran. Den stora diskussionen hösten 1990 handlade om huruvida världssamfundet skulle ta till våld (dvs. låta USA ta till våld) för att befria Kuwait eller om man skulle låta de av FN införda handelssanktionerna verka. Eftersom efterkrigshistorien uppvisar mängder med exempel där ockupationsmakter underlåtit att följa FN-resolutioner och ändå inte blivit bombade tillbaka till medeltiden blev uppgiften för våra intellektuella följande: 1. Utmåla sanktionerna som verkningslösa; 2. Framställa den irakiska ockupationen av Kuwait som något sedan andra världskriget unikt i fråga om ondska och grymhet; 3. Beskriva det kommande kriget utilitaristiskt enligt resonemanget "alla krig är visserligen av ondo men genom att föra detta krig undviker vi än större uppoffringar i framtiden".

Jag har gått igenom samtliga ledare (hu-vudledare som ledarstick) i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet och Arbetet under perioden augusti 1990 till maj 1991. Där har jag funnit en, säger en, ledare som inte följer någon av dessa punkter: Den 16 januari, dagen innan USAs flyganfall, skriver Anders Ferm i en signerad huvudledare i Arbetet att sanktionsvapnet "borde ha prövats på allvar i detta fall". Vidare skriver Ferm: "Vem kan hävda att sanktionerna mot Irak, som infördes den 6 augusti, har visat sig verkningslösa i slutet av november? Uppenbarligen har USA ansett det och fått säkerhetsrådets instämmande. Det hänger möjligen samman med att USA så tidigt sände så stora truppstyrkor till området att man politiskt och ekonomiskt hamnade i en situation där man inte kunde avvakta sanktionsvapnets utfall. Men det är ännu värre. För det fall att hotet mot freden måste avlägsnas med militära maktmedel finns i stadgan detaljerade bestämmelser om hur en sådan kollektiv militär FN-operation skall förberedas, organiseras och ledas. På knappast någon punkt följer ultimatumresolutionen dessa bestämmelser. Man har delegerat krigföringen till en koalition ledd av USA."

Ferm hävdar dessutom att det finns andra brott mot folkrätten av samma grad som Iraks ockupation av Kuwait: "När nu folkrättsargumentet används mot Irak, dyker alla andra problem upp, där dessa argument kan användas med samma styrka. Varför ockuperar Israel Västbanken och Gaza, varför har Golanhöjderna och Östra Jerusalem annekterats, varför finns främmande trupper i Libanon, varför sitter Turkiet i norra Cypern osv, osv? Vad gör folkrätten åt det, frågas det? Skall folkrätten tillämpas selektivt?"

Men denna artikel är som sagt ett flämtande ljus i ett kompakt mörker på våra stora morgontidningars ledarsidor. Vad som vid denna tid inträffar på Arbetets redaktion har jag ingen aning om. Men kursändring blir det. Dagen efter, den 17 januari när kriget redan är ett faktum, varnar Arbetet för stridshandlingar som går utöver det av FN godkända målet, dvs. stridshandlingar syftande till "att störta Saddam Husseins regim, eliminera Iraks stridspotential inför all framtid eller bomba sönder misstänkta anläggningar för forskning eller framställning av vissa vapentyper".

Men samtidigt menar Arbetet att dessa mål "åtminstone ur ett västerländskt perspektiv [kan] te sig önskvärda". Här sker ett upprättande av dubbla värderingsnormer. Det finns enligt Arbetet en specifikt västerländsk rätt, en rätt som Arbetet, mer eller mindre öppet, ansluter sig till.

En dryg månad senare, strax innan markoffensiven, är så svängningen total: Den 23 februari anser Arbetet kriget som helt och hållet rättfärdigt. Iraks aggression mot Kuwait beskrivs som "ett av efterkrigstidens mest utmanande brott mot FN-stadgan och internationell rätt".

Hur ska man förklara Arbetets svängning? Är den månne ett resultat av omgivningens oavbrutna malande - de andra stora morgontidningarnas ledare (stödjande sig på anglosaxiska auktoriteter som The Economist, Bussines Week, Financial Times) - som till sist bryter ner Arbetets motstånd och försök till egen linje? Ja, kanske, men huvudorsaken måste ändå sökas i ett större politiskt sammanhang. Jag tror man ska se Anders Ferms artikel som det sista uttrycket för Palme-erans utrikespolitik, en kort period då Sverige i utrymmet mellan de två supermakterna retoriskt vågade utmana USA. Visserligen gick handelspolitiken och säkerhetspolitiken i motsatt rikting. Men våra makhavare var åtminstone tvungna att hyckla.

Men nu 1991 har muren just fallit. Sovjetunionen ska samma år upphöra som statsbildning. Den 14 december 1990 beslutar riksdagen att Sverige bör eftersträva medlemskap i EG. Exakt ett halvår senare, den 14 juni 1991, deklarerar statsminister Ingvar Carlsson inför riksdagen att "vi kommer att förhålla oss neutrala vid ett eventuellt framtida krig i vårt närområde." Vår neutralitet har därmed inskränkts till "vårt närområde". Och så den 1 juli 1991 lämnar statsministern över den svenska ansökan om medlemskap i EG vid en kort ceremoni i Haag. Inget förbehåll för neutraliteten görs i samband med detta. Anders Ferms artikel är ett uttryck för vår neutralitets sista uppflammande låga, ett irrbloss i natten.

I de andra tre tidningarna sparar man knappast på krutet. Om propagandalögnen med satellitbilder som påstods visa irakiska truppsammandragningar vid gränsen till Saudiarabien spelade störst roll i Mellanöstern så var det andra lögner som fick störst betydelse i väst, dels det påstådda irakiska kärnvapenhotet och dels historien om kuvösbarnen. Den 10 oktober vittnar en 15-årig flicka i USA inför Congressional Human Rights Caucus om hur irakiska soldater i Kuwait tog spädbarn ur kuvöserna och sedan lämnade dem kvar på golvet att dö. Flickan, som endast presenteras som sjuksköterskan Nayirah, är dotter till den kuwaitiske USA-ambassadören. Bakom själva upplägget står den amerikanska PR-firman Hill & Knowlton, anlitad av det kuwaitiska informationsministeriet. Georg Bush hänvisar till uppgifterna vid ett flertal tillfällen, men det är först efter den 19:e december som kuvöshistorien blir riktigt effektiv. Då rapporterar Amnesty International den och andra fabricerade skräckskildringar från Kuwait som sanna.

Dagen efter kan man läsa följande i Svenska Dagbladet: "Hundratals för tidigt födda spädbarn i Kuwait lämnades att dö när irakiska soldater plundrade sjukhusen på bland annat kuvöser. Andra barn har summariskt avrättats. De många flyktingar och frisläppta gisslan som Amnesty intervjuat berättar att den vanligaste avrättningsmetoden har varit att offret förs till sitt hem. Där får de anhöriga identifiera honom/henne på dörrtröskeln varefter nackskott utdelades. Tortyren i Kuwait inkluderar bränning, utstickning av ögon, avskärning av öron och tunga, elektriska chocker med mera. Det är metoder som för tankarna till nazitiden. Det är detta som Olof Lagercrantz i praktiken försvarar. /.../ Att tidigare chefredaktörer blir äldre kan ingen göra något åt. Men däremot behöver deras inlägg inte publiceras."

När sedan Amnesty International dementerade i april 1991 återfanns inte en rad om detta i Svenska Dagbladet.

Det riktigt kusliga under Kuwaitkon-flikten är denna konformism på gränsen till masshysteri. Alla, även sådana man trodde tänkte längre än näsan räcker, drar åt samma håll. Ta t.ex. Jonas Gardell. Kan man tänka sig en snällare människa än Jonas Gardell? Knappast. När vi andra buspojkar experimenterade med att slita vingarna av flugor skuttade Jonas omkring och klappade blommor. Men nu, under krisen, intervjuades han i radio. Frågan var den vanliga: Tyckte han att man skulle låta sanktionerna verka eller var han för en våldsam lösning. Jonas Gardell svarade undvikande någonting i stil med att han visserligen var mot våld i allmänhet men att man måste komma ihåg att det i Kuwait pågick ett ständigt mördande och torterande.

Men detta var inte nog. För att vi riktigt skulle känna oss hotade även här i trygga Sverige trädde en så kallad terroristexpert fram i teves Rapport och förklarade att araber reagerar med våld då de blir förödmjukade (underförstått: de reagerar annorlunda än oss västerlänningar som i stället sätter oss ner och diskuterar som civiliserade människor). Varje invandrare med rötter i Mellanöstern blev ett presumtivt hot, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Värst var det naturligtvis i USA där människor med arabiskklingande efternamn inte ens fick åka inrikesflyg.

Så förvandlade Kuwaitkrisen Amnesty International till vapenfabrik, inte en vapenfabrik för tillverkning av B52or, utan en vapenfabrik för tillverkning av moraliska stridskrafter, dvs. av opinion och stridsvilja. Så förvandlade Kuwaitkrisen filantroper och pacifister av Jonas Gardells typ till små korpraler i hemmafrontens armé. Så förvandlade Kuwaitkrisen Svenska Dagbladets ledarskribenter till halvfascister som skrek om rättning i ledet och skrivförbud för Olof Lagercrantz. Så förvandlade Kuwaitkrisen Sveriges Television till en spridare av masshysteri.

Enligt Per T Ohlsson i Sydsvenska Dagbladet är det dock inte i väst som hysterin finns. Däremot finns "de hysteriska, fundamentalistiska opinionerna på vissa håll i arabvärlden". Enligt Ohlsson, som skriver detta i en signerad huvudledare den 20 januari när Irak redan är totalt utslaget, har de "amerikanska, brittiska och andra piloter som flyger in över Irak och Kuwait /.../ rätten som sin viktigaste bundsförvant: de slåss för viktiga principer, för en världsordning där besinningslösa diktatorer inte tillåts uppträda hur som helst."

Irakierna framställs som Saddam Husseins offer. De jämförs med tyskar och japaner under andra världskriget. Precis som dessa kan de förvänta sig nåd av USA eftersom USA är en etiskt högtstående nation: "USA, som bär den huvudsakliga militära bördan, har därtill en tradition av storsinthet mot sina fiender."

Detta sätt att under en konflikt framhäva den egna sidans moraliska överlägsenhet och samtidigt läxa upp motståndaren är uråldrigt. Redan Thukydides skildrar företeelsen genom att återge Perikles tal över de första attiska offren i det peloponnesiska kriget (431 - 404 f Kr):

"Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen sköts inte av ett fåtal utan av flertalet - därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen. /.../ Också vad beträffar godhet skiljer vi oss från de flesta. /.../ Vi är de enda som bekymmerslöst hjälper andra, ej med tanke på vår egen fördel utan med det självförtroende som tillhör oss som fria män. /.../ Kort sagt: jag hävdar att hela vår stat är en levande lektion för Hellas."

Men atenarnas demokrati byggde på att deras handelsvälde kunde försvaras; på tributer från folkgrupper som stod utanför gemenskapen, och på slaveri. De vanliga attiska medborgarna levde på krigen och på Athens stormaktsställning. Likadant är det med vår demokrati. Den har en ekonomisk grund och bygger på att vi kan tvinga på folk våra frihandelsavtal (MAI är ett aktuellt exempel), och på att vi har små slavar som sitter och syr våra kläder, våra skor och våra fotbollar. Att idag analysera Perikles liktal som i första hand ett tecken på Athens maktambitioner är inte särskilt kontroversiellt. Men, att på samma sätt analysera USAs officiella tal om mänskliga rättigheter som i första hand ett uttryck för USAs ställning som stormakt, det låter sig endast göra i Clarté och andra småtidskrifter på vänsterkanten.

Men hur förklarar då våra tongivande intellektuella bristen på demokrati i arabvärlden? Låt oss se vad Dagens Nyheter, rikslikaren, har att komma med i denna fråga. Den 2 februari 1991 beskriver Dagens Nyheter kriget på följande sätt: "Amerikaner har karaktäristiskt nog talat om ett ögonblick som sätter sin prägel på vår tid. (A defining moment). Vad som står på spel är värderingar som i varje fall hela västvärlden delar."

Det som kriget ska prägla in är alltså värderingar som i varje fall hela västvärlden delar. Västvärlden är därmed redan präglad. Kriget blir därför västvärldens moraliska fostran av den övriga världen i allmänhet (i kraft av sitt varnande exempel) och av arabvärlden i synnerhet. Ty i samma artikel skriver Dagens Nyheter: "Saddam Husseins krigsmål tror människor sig känna. Han vill behålla det erövrade Kuwait eller, om det inte är möjligt, kämpa så att araber hyllar honom som en stor ledare."

Enligt Dagens Nyheter är alltså hyllandet av stora ledare något man kan förvänta sig av araber. Hyllandet av den hopplösa kampen för en redan förlorad sak blir i sig en bild av arabisk etik; denna etik är motsatsen till den västerländska utilitaristiska; den arabiska etiken är till sitt väsen irrationell och negativ.

Knappt två månader senare, den 31 mars, skriver Dagens Nyheter: "Tys-karnas nationella hävdelsebegär ledde till en katastrof - även för dem själva. Men efter katastrofen var allt förtroende för det gamla borta. Demokratin blev ett alternativ. Kriget vid Persiska viken var en katastrof för araberna. Om katastrofen skulle leda till att de araber som börjat utforska demokratins möjligheter på allvar skulle ifrågasätta de brutala kraven på enighet kunde det vara ett frö till en demokrati."

Vidare skriver tidningen: "Men irakierna har ingen chans att bevisa sitt eventuellt nya demokratiska sinnelag så länge den irakiske diktatorn sitter kvar."

Detta Dagens Nyheters sätt att resonera är en konsekvens av Dagens Nyheters syn på kriget som ett sedelärande skådespel. Nu är kriget över och då ska irakierna bevisa sitt nya demokratiska sinnelag. Dagens Nyheter uppträder som skeptisk examinator, som representant för den västliga demokratin.

Didaktiken riktas i artikeln inte bara specifikt mot irakier utan även mot araber i gemen. Araberna är i behov av denna västs undervisning, ty "Arabiska folkmassor i Jordanien och Nordafrika gav Saddam Hussein ett entusiastiskt stöd. Tyrannens skräckvälde hämmade inte entusiasmen. Likaså driver arabiska intellektuella, kritiska mot sina härskares toppstyre, sällan demokratiska rättigheter som en angelägen fråga. /.../ Uppenbarligen är demokratiska värden helt underordnade den nationella kampen och enigheten. Den refrängen var populär i Europa under 1900-talets första hälft. Och vart det bar hän när man marscherade till den melodin har blivit historieböckernas mest avskräckande exempel."

Dagens Nyheter hävdar här arabernas historiska efterblivenhet. De sägs befinna sig på samma nivå som delar av väst i början på 1900-talet. Så förklaras deras brist på demokratiskt sinnelag. Genom analogin arabisk nationalism - tysk nazism upprättar Dagens Nyheter dessutom en motsättning mellan å ena sidan arabiskt enhetssträvande och å andra sidan arabisk kamp för demokrati. Arabisk nationalism blir per definition odemokratisk.

Nedvärderandet av det Dagens Nyheter kallar "den nationella kampen", dvs. arabiskt enhetssträvande, liknar den klassiska konservatismens ideologikritik, en kritik som ursprungligen riktades mot franska revolutionen; roten till det onda sågs som de idéer revolutionärerna och före dem upplysningsfilosoferna propagerade. Ytterligare ett konservativt tema kan urskiljas: den cykliska historieteorin. 1797 skrev René de Chateaubriand: "/.../ det mesta av de företeelser som man ville framställa som nya i franska revolutionen återfinns redan, nästan ordagrant, i grekernas forntida historia: människan, som är svag i fråga om medel och begåvning, upprepar sig bara oupphörligt, hon rör sig i en cirkel som hon förgäves försöker ta sig ur."

Men framför allt tycks Dagens Nyheter mena att bristen på demokrati i arabvärlden beror på något slags kulturellt betingad oförmåga hos araberna som förhindrar dem att tänka demokratiskt. Denna förklaringmodell med rötterna i kolonialismen har fått sin teori under detta decennium genom professor Samuel P Huntingtons Civilisationernas kamp. Mot bakgrund av Sovjetunionens kollaps menar Huntington att motsättningarna i världen numera i första hand måste förstås som motsättningar mellan olika kulturer eller civilisationer: "Min hypotes är att den viktigaste konfliktorsaken i framtiden inte primärt kommer att vara av ideologisk eller ekonomisk natur. De avgörande skillnaderna mellan människor, liksom den främsta källan till konflikter, kommer att vara av kulturell art. /.../ En civilisationernas kamp kommer att dominera i internationell politik och gränszonerna mellan olika kulturkretsar kommer att vara framtidens frontlinjer."

Västvärlden utgör, enligt Huntington, en av dessa civilisationer. Den präglas av universella mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och demokrati. Mot vår civilisation står andra civilisationer, t.ex. den muslimska, den hinduiska och den konfucianska. Dessa civilisationer präglas, menar Huntington, av olika former av nationalism och fundamentalism. De omfattar därmed värden som står i motsättning till den västerländska etiken.

Tillbaka till Kuwaitkriget wie es eigent-lich gewesen: Eld upphör underteck-nas av Irak och USA den 3 april 1991. USAs seger är fullkomlig; de allierade förlorade 148 soldater varav 37 dödades av sina egna. Hur många irakier som dog är det ingen som vet. Pentagons uttryckliga policy var att inte räkna. Den enda större västliga organisation som försökte sig på en uppskattning var Greenpeace, detta eftersom Greenpeace oroade sig över de ruttnande likens inverkan på den känsliga ökenmiljön. Den oftast förekommande siffran är dock 150 000. Av dem dödades ett stort antal, kanske 50 000, under reträtten från Kuwait. En del av dem dödades sedan de redan givit upp. Sårade irakier skottades med hjälp av schaktmaskiner ner i massgravar tillsammans med de redan döda. Nog var detta krig barbariskt.

Den 29 november 1990 hade världssamfundet gjort ett val genom sin resolution 678. Innebörden av detta val skulle först så småningom stå alldeles klar: Vad man hade valt var inte krig i stället för sanktioner, vad man hade valt var krig och sanktioner.

Efter krigsslutet antog FNs säkerhetsråd ett dussintal resolutioner som krävde att Irak skulle betala krigsskadestånd samt skrota delar av sitt vapensystem. Det senare skulle övervakas av särskilda FN-inspektörer organiserade i FN-organet UNSCOM. En särskild FN-kommitté lade också fast gränsen mellan Irak och Kuwait. Större delen av det omtvistade oljefältet Rumalia gick till Kuwait liksom en del av hamnen Umm Qasr. Irak berövades därmed oljeresurser, och landets tillgång till Persiska viken inskränktes. Västmakterna demonstrerade därmed att de forfarande, precis som på 20-talet, har makt att fastställa gränser i Mellanöstern. Irak tvingades dessutom låta humanitära organisationer övervaka behandlingen av kurderna i norr och shiiterna i söder. I det föregivna syftet att skydda dessa grupper delade USA och Storbritannien in Irak i tre zoner. I den norra och södra förbjöd de irakisk flygtrafik. Irak trotsade dock detta förbud (som alltså inte var sanktionerat av FN) vilket ledde till amerikanska attacker 1993. Det var inte bara militära mål som bombades. Precis som under kriget 1991 inriktade USA en stor del av sina attacker på irakisk infrastruktur; den 17 januari bombades Zfaraniya, ett industriområde utanför Bagdad. Ett halvår senare attackerades Bagdads militärhögkvarter under förevändning att den irakiska statsledningen skulle ha försökt mörda George Bush. Tre år senare hettade det till igen. I augusti 1996 sände Saddam Hussein trupper mot kurderna. USA svarade med bomber och med att utöka den södra flygförbudzonen till strax söder om Bagdad.

Förstörelsen av irakisk infrastruktur i kombination med de hårda sanktio-nerna har fått förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Och denna politik har varit högst medveten. Amerikanska forskare verksamma vid Harvard förutspådde redan 1991 att 170 000 irakiska barn under fem års ålder skulle komma att dö till följd av brist på mat, medicin och rent vatten. De skulle bli mer än sannspådda. UNICEF rapporterade i april 1998 att 40 000 barn i denna åldersgrupp årligen dött till följd av sanktionerna. De vanligaste direkta orsakerna till dödsfallen är diarré, lunginflammation och undernäring. Undernäring var inte något allmänt fenomen i Irak före 1991, men sedan dess har förekomsten blivit allt vanligare. Dessutom slår UNICEF fast att det av FN initierade "olja-för-mat-programmet" har misslyckats. Varför sägs ingenting om i rapporten men det beror helt enkelt på att stora delar av den irakiska oljeindustrin är utslagen, och på att återuppbyggnaden hindras av sanktionerna. Detta hyckleri blev för mycket för Denis Halliday, administrativ chef för olja-för-mat-programmet och tillika biträdande generalsekreterare i FN. I juli 1998 lämnade han sina uppdrag eftersom han, som han uttryckte det, inte kunde finna det legitimt att fortsätta de ekonomiska sanktionerna mot Irak under nuvarande omständigheter. Att fortsätta sanktionerna vore, enligt Halliday, att kränka både FNs stadga och FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

I februari 1998, efter över sju år och 9000 inspektioner, krävde UNSCOM tillträde till presidentpalatset och andra byggnader vitala för den irakiska statsledningen. Att öppna dessa byggnader för FNs inspektörer var en förnedrande eftergift som dock inte förde Irak en dag närmare upphävandet av sanktionerna. Tvärtom: UNSCOMs Richard Butler skrev efteråt i sin rapport att Irak inte samarbetade tillräckligt väl och att landet fortsatte gömma vapen. Syftet med inspektionen var dessutom inte att leta efter vapen. Det var ett sätt för USA att spionera på den irakiska statsledningen, vilket avslöjades av Washington Post och Boston Globe den 6 januari 1999. Bombningarna mellan den 16 och 19 december 1998, vars utlösande orsak var ännu en rapport om bristande irakiskt samarbete signerad Richard Butler, kunde tack vare spioneriet ske med stor precision. Eller som den amerikanske försvarsministern Cohen sa i ett uttalande i samband med bombningarna: "Den stora skillnaden mellan då [1991] och nu är att irakierna är mycket mycket svagare och att vi vet mycket mycket mer." Hur utnyttjades då denna kunskap i decembers bombningar? Enlig FN attackerades inte bara militära mål utan även åtskilliga civila, t ex skolor och sjukhus. I Karrara, en förort till Bagdad, slog en kryssningsmissil ut vattenförsörjningen för 300 000 människor. Det betyder smutsigt vatten att dricka, vilket betyder magsjukdomar, vilket betyder undernäring, vilket betyder död. FN konstaterar att 1,2 miljoner irakier har dött sedan 1991 till följd av sanktionerna, däribland 750 000 barn under fem års ålder. Det betyder 250 människoliv om dagen. Och denna svält är alltså kallt beräknad. Denna svält är planerad. För de överlevande förvärras den sociala katastrofen för varje dag som går. En hel generation ser sina bästa år gå till spillo utan möjligheter till vare sig studier, karriärer eller giftermål. Det blir en bitter skörd.

Kuwaitkriget var den sista etappen för USA till en oomstridd ledarpoistion. Vägen dit kantas av lik. Finansieringen av våldet har dock andra fått stå för, ja, USA uppträder som kondottiär. Redan i augusti 1990 reste utrikesminister Baker och finansminister Brady runt i världen och ömsom tiggde ömsom hotade för att få pengar till sin krigskassa. Efter kriget konstaterade USAs försvarsdepartement att de allierades bidrag till kriget uppgått till sammanlagt 53,7 miljarder USd varav USA ensamt bidragit med 7,3 miljarder. Japans bidrag uppgick enligt departementet till 10; Tysklands till 6,5; Saudiarabiens till 16,8; och Kuwaits till 16 miljarder USd. Men mycket tyder på att departementet ljög, och alla var inte, såsom Japan och Tyskland, taktfulla nog att ljuga med: Enligt Kuwaits finansminister uppgick Kuwaits bidrag till 40 miljarder USd. Motsvarande information från Saudiarabien hävdar att detta land bidrog med 55 miljarder USd. Något som stöder Saudiarabiens och Kuwaits uppfattning är att USAs bytesbalans plötsligt förbättrades med 87 miljarder USd mellan 1990 och 1991.

I Sydsvenska Dagbladet oroade sig dock den politiska redaktionens lilla påläggskalv, Per Ahlin, över att USA och Storbritannien "dragit på sig stora kostnader". Sveriges bidrag borde enligt Ahlin "uppgå till minst tre miljarder kronor", ty den halva miljard vi bidragit med "är faktiskt inte mycket att yvas över".

Efter krigsslutet slöt Kuwait bilaterala fösvarsavtal med USA, Storbritannien och Frankrike. Kuwait måste enligt avtalen göra omfattande vapeninköp i utbyte mot militärt skydd. Men redan innan kriget hade avslutats säkrade amerikanska företag de flesta återbyggnadskontrakten. USA var dock inte den enda gam som kretsade i luften ovanför Kuwait. Det brittiska handels- och industridepartementet begärde förhandlingar med den kuwaitiska exilregeringen i Saudiarabien och krävde att andelen återuppbyggnadskontrakt skulle spegla insatsen i kriget. Detta blev också Kuwaits policy. Därmed utestängdes japanska och tyska firmor. Den japanske finansministern Hashimoto kände sig till och med tvingad att uppmana japanska företag att inte vara för påstridiga när det gällde kontrakt. Även när det gällde saudiska kontrakt, som alltså inte rörde själva återuppbyggnaden, trängde USA ut sina konkurrenter med politiska medel.

Genom Kuwaitkriget har USA perma-nentat sin militära närvaro i Persiska viken. Kriget grusade dessutom EGs planer på en självständig säkerhetspolitik utanför USAs inflytande. För detta offrades inte bara FNs integritet utan även Natos. Nato gjordes om till offensivt instrument mot tredje världen. Detta är det mest oroande arvet efter Kuwaitkriget. Mot detta resonemang kan invändas att världsamfundet hjälpte Kuwait och Saudiarabien, länder som också tillhör tredje världen. Men "tredje världen" är som jag tolkar det inte ett geografiskt begrepp utan ett ekonomiskt. Härskarna i Saudiarabien och Kuwait har numera ett objektivt intresse av låga oljepriser. Detta beror på den i länderna enorma koncentrationen av makt och kapital och på att stora delar av detta kapital investeras i väst. Till skillnad från Irak fungerar samhällena i Saudiarabien och Kuwait enligt något som mycket påminner om apartheid; en stor del av befolkningarna utgörs av mer eller mindre rättslösa gästarbetare (i Kuwait utgör de mer än halva invånarantalet). Att gå dessa länder emot kan få ett högt pris: över en miljon jemeniter, bosatta i Saudiarabien sedan decennier, utvisades efter det att Jemen tillsammans med Kuba i säkerhetsrådet röstat nej till resolutioner riktade mot Irak. Samma öde drabbade palestinierna i Kuwait efter krigsslutet. Överklassen i Kuwait och Saudiarabien är kompradorer i ordets sannaste bemärkelse.

Låt oss nu se hur dessa Kuwaitkonflik-tens iskalla fakta avsatte sig i hjärnorna på några intellektuella i detta land våren 1991. Först ut Erik Hörstadius intervjuad av Mats och Unni Drougge i majnumret av Slitz. Vi kommer in i slutet av intervjun där de tre diskuterar Erik Hörstadius socialliberalism: Unni Drougge: "Men denna dragning mot mitten, denna europeiska samhörighetskänsla och ömsesidiga anpassning, är inte det egentligen en mobilisering, ett slags gemensamt försvar av vår västerländska civilisation, vår kultur? Till exempel det som nyligen utspelade sig i Persiska viken, var inte det samtidigt en strid mellan två kulturer, mellan arabvärlden och västerlandet?" Erik Hörstadius: "Jo, det var det. Jag har jättesvårt att sympatisera med araberna. Om 100 000 araber dör, så känner jag ingenting alls, medan jag kan känna sympati för dom allierade och deras familjer. Araberna är jag skraj för." Mats Drougge: "Men dom försöker ju inte heller kommunicera med oss."

Det är tre små korpraler som sitter där och pratar. Blod på deras händer. Den som, liksom jag, blivit avtrubbad av alla negativa generaliseringar när det gäller araber kan pröva med att i tanken byta ut ordet araber och sätta in ordet judar i Erik Hörstadius uttalande.

Men hur uttrycker sig då en riktig militär? Jo, ungefär samtidigt skriver chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan (MHS), överste Bo Hugemark, följande: "I fallet Saddam Hussein anses irrationaliteten försvårad av personens speciella egenskaper och den för oss främmande kulturen. Vi har att göra med en outgrundlig oriental och till råga på allt en mycket omänsklig sådan, vilket gör att hans handlande är omöjligt att förutse för en vanlig västerländsk människa."

Bo Hugemarks uttalande är inte grövre än Erik Hörstadius (eller P.C. Jersilds eller Leif Nyléns eller Tobias Berggrens eller Anders Ehnmarks eller Per Ahlmarks eller Knut Ahnlunds eller Sture Alléns eller Agneta Pleijels eller Göran Rosenbergs eller Håkan Arvidssons eller Lennart Berntsons eller Lars Gustafssons eller Maciej Zarembas eller Kay Glans eller -- pust - allt vad de nu heter). Men det är desto mer oroande. Bo Hugemark tillhör dock intelligentian inom vår försvarsmakt. Om den officiella inställningen hos vår försvarsmakt är att det att vara oriental, att ha sitt ursprung i Mellanöstern, i sig är något negativt, hur ska vi då ställa oss till unga invandrarkillar med rötter i Persien eller arabvärlden som vill göra militärtjänst? Kan man lita på dessa "outgrundliga orientaler"? Vi har dock ett par hundra tusen "outgrundliga orientaler" i detta land, är de över huvud taget pålitliga i något sammanhang?

Så upprätthålls den västerländska mak-ten, inte bara med vapen utan också med en officiell rasism. En rasism som borde bli betraktad som hets mot folkgrupp om nu alla vore lika inför lagen. I själva verket är denna hets mycket värre än nynazisternas, ty nynazisterna är marginaliserade, och det med rätta. Den officiella rasismens utövare däremot, det är ärans män och kvinnor.

Hur värjer man sig mot dem?

1992 när jag får min vision om arabiska gangstrar är jag ju ändå medveten. Jag känner ju någorlunda den moderna arabiska historien; kolonialismen, uppgörelserna efter första världskriget, de svikna löftena, USAs övertagande av herraväldet efter Storbritannien, Frankrike och nu senast också efter Sovjetunionen. Och ändå står jag där i korridoren, utanför mitt klassrum, och under ett, i och för sig kort och övergående ögonblick, känner jag mig hotad, inte av enskilda identifierbara individer utan av fiktiva araber. Någon har skapat denna fiktion. Någon har gömt undan den i min hjärna och i mitt hjärta. Där, denna eftermiddag 1992, denna gråsvenska vardag mellan vinter och vår, är det plötsligt som om jag befann mig i skräckfilmen Alien; en främmande varelse spräcker mitt huvud inifrån och visar sin vederstyggliga uppenbarelse. Med Edward W Said kan man här konstatera "styrkan i den västerländska kulturella diskursen".

Till mitt försvar kan sägas att jag knappast är den ende västerländske radikal som givit vika. Till och med Karl Marx gjorde ju det på sätt och vis. Inte grovt. Inte så att han skrev förklenande om andra raser. Men i fjärde avdelningen av Kapitalet skriver han om produktionen i Indien (ett land som i början av 1800-talet åtminstone uppvisade en början till manufaktur inom textiltillverkningen, en industri som kom att kvävas i sin linda genom sinnrik brittisk beskattning): "Denna enkla produktionsorganism, dessa självtillräckliga samhällen, som ständigt återuppstår i samma form och blir uppbyggda på samma plats och med samma namn, om de tillfälligt ödelägges, ger oss nyckeln till hemligheten med de asiatiska samhällenas oföränderlighet, som står i skarp kontrast till de asiatiska staternas beständiga upplösning och omdaning och de oupphörliga dynastiskiftena. Samhällets ekonomiska grundstruktur förblir opåverkad av stormarna i den politiska atmosfären."

Marx är frikostig med noter. De verk som format hans syn på asiatiskt produktionssätt är Mark Wilks Historical Sketches of the South of India, George Campbells Modern India samt Stamford Raffles The History of Java. Alltså, tre böcker, jämfört med de hyllmeter Marx ansåg sig tvungen att läsa för att kunna ge en bild av europeiskt produktionssätt.

De härskande tankarna är de härskandes tankar skrev Marx tillsammans med Friedrich Engels i "Den tyska ideologin". När Marx i Kapitalet skriver om asiatiskt produktionssätt ger han uttryck för de härskandes tankar. Utan att veta om det.

Till sist har jag ytterligare en sak, den viktigaste, att anföra till mitt försvar: Jag har omdöme nog att inte lita på en rasistisk ingivelse. Jag har omdöme nog att inte oreflekterat gå ut med den offentligt. Ty jag har vett att skämmas. Det har jag lärt mig hemifrån. Erik Hörstadius har inte vett att skämmas. Det fick han aldrig lära sig av Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt. Det lär man sig tydligen inte i sådana hem.

Enligt filosofen J R Lucas är den avgörande skillnaden mellan en människa och en maskin den att människan har förmåga till självreflektion. Människan har så att säga en viss inblick i sitt operativsystem. Det har inte Erik Hörstadius. Alltså är Erik Hörstadius en maskin. Närmare bestämt en bland många åsiktsmaskiner. Ty när han och alla hans intellektuella meningsfränder oreflekterat uttalar sig om araber är det ju inte i första hand araber de kränker. Det är ju främst sig själva de kränker (inklusive alla andra människor, inklusive dig och mig). Dock är dessa våra intellektuella inte oskyldiga. Deras maskintillvaro är för dem ett val. De har valt sin dumhet. Deras största synd är inte girghet, det är lättja. Eftersom de inte bemödar sig om att lära känna sig själva är de inte heller längre sig själva. De har blivit något annat. De har blivit sig själva nog.