DEMOKRATINS VÄKTARE

Ämbetsmännen och vårt offentliga etos

Lennart Lundquist

Studentlitteratur 1998

Från början av 1970-talet har västdemokratierna utvecklat en nyliberal syn på staten. Men varför måste vi idag acceptera idéerna i Thatchers och Reagans samhällssyn? Detta frågar sig Lennart Lundqvist, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Sverige har snällt följt den nyliberala vågen, i stort sett oberoende av regeringens politiska färg, hävdar Lundqvist. Han är uppenbarligen bekymrad över tillståndet för den svenska demokratin. Han menar att den befinner sig i kris.

Aktuella förvaltningsreformer som t.ex. den kommunala omorganiseringen och utformningen av de offentliganställdas personalförhållanden har genomförts utan speciell hänsyn till de s.k. demokrativärdena. I centrum för Lundquist studie står ämbetsmannen. Den s.k. ekonomismen, basen i den nyliberala ideologin, har skapat en "tystnadens förvaltning" i vilken skrämda ämbetsmän noga aktar sig för att säga emot sina överordnade.

Lundqvist lägger fram en normativ teori om hur ämbetsmannen bör vara, en empirisk teori om hur ämbetsmannen är och en konstruktiv teori om hur ämbetsmannen kan vara. Han ger också förslag till åtgärder för att ingjuta mer civilkurage i den svenske ämbetsmannen. De senaste förändringarna på personalplanet inom den offentliga sektorn motverkar nämligen civilkurage: sämre anställningstrygghet, individuell lönesättning, befordran som avgörs av myndighetens ledningoch som gör ämbetsmannen mer beroende av cheferna och mindre benägen att protestera mot odemokratiska beslut. Kommunförbundet gav t.ex. 1992 ut ett förslag till betygsättning av lärarna. De skulle få poäng på fem punkter, av vilka den femte var lojalitet mot kommunen. När individuell lönesättning av lärarna infördes, skulle lärarna vara "konstruktiva och lojala utåt". Svagheten i Lundquists analys är att han egentligen inte förklarar vad som lett fram till den sviktande demokratin. Han talar om politikernas aningslöshet. Men nog finns det solidare förklaringar att söka. EU-anpassning? Eller varför inte kapitalets ökade makt och svängrum.


DEN INRE KRETSEN

DEN SVENSKA EKONOMISKA ELITENS INFLYTANDE ÖVER PARTIPOLITIK OCH OPINIONSBILDNING 1940-49

Niklas Stenlås

Arkiv förlag

I sin relativt lättlästa doktorsavhandling kartlägger Stenlås med stor precision hur storfinansen organiserade sin politiska verksamhet under 40-talet: enorma summor slussades till högerpartistiska

landsortstidningar och Svenska Dagbladet, till högerpartiet och i något mindre grad till folkpartiet. Det är egentligen inga sensationella uppgifter, men det blir ändå spännande läsning. ASEA-direktören Edström och SAF-direktören Söderlund byggde upp stiftelser som företog regelrätta uttaxeringar av storföretagen. Inte utan protester över högt skattetryck och ineffektiv byråkrati: "...hålla på på detta sätt i det oändliga. Man har nu varit tvungen att bevilja 5 mill. till högern utan att veta vilka som organisera arbetet", skriver t.ex. en misslynt textildirektör i ett klagobrev 1947.

Många ville hellre lägga pengarna på mer lättstyrda organisationer som Kursverksamheten och Industriens upplysningstjänst.

Högern och folkpartiet var helt beroende - det var före det statliga partistödets tid - men ville helst tala tyst om pengarna.

Storföretagarna själva såg det som en självklarhet att gripa in i politiken i kraft av vad man kallade särskild sakkunskap och stort samhällsansvar.

Att också svensk historia kring 1950 är en historia om klasskamp klarläggs med stort eftertryck.


FÖRUNDRANS LABYRINTER

Trond Berg Eriksen

Atlantis 1998

Förundrans labyrinter är en vandring genom filosofins historia, där författaren strävat efter att presentera och tolka filosofiska idéer utifrån deras egna kulturhistoriska sammanhang. Eriksen anser att vår tids filosofi präglas av filosofikritik: Freud som skilde medvetande och självbestämmande åt, Wittgenstein som skilde språket från den objektiva verkligheten. Det är nog riktigt att systembyggarna ersatts av systemkritiker, men samtidigt har filosofin fått en inriktning på språkliga problem och vetenskapsteoretiska modeller som saknas i Eriksens framställning.

Eriksens likhetstecken mellan en stor filosofi och en integrerande filosofi stämplar dagens filosofi som mindre betydelsefull. Därför slutar framställningen när filosofin fragmentiserats i etik, estetik, logik, vetenskapsteori och psykologi. Att avsluta en nästan sjuhundrasidig framställning av filosofins historia med feministisk existentialism, en knorr till presentationen av Sartre, är förvirrande. Det finns naturligtvis ingen väg ut ur förundrans labyrinter, men en god ciceron antyder hur labyrinten ser ut längre fram. Därför hade ett avslutande kapitel som orienterar om den utveckling av filosofin som skett med t.ex. den logiska positivismen, Bertrand Russell, Paul Feyerabend eller Thomas S. Kuhn varit lämplig. För idag kommer filosofin snarare med de rätta frågorna än med de slutgiltiga svaren.


SOCIALISTPRÄSTEN

Hans Falk

Carlssons förlag 1998

H.F. Spak (1876-1926) började som högkyrklig, konservativ präst och slutade som kommunist. Det var framför allt lantarbetarnas villkor i hans pastorat i Enköpingstrakten som i början av 1900-talet fick honom att ansluta sig till arbetarrörelsen. Efter storstrejken 1909 kastades han ur statskyrkan sedan han i en provpredikan i Katarina i Stockholm fördömt de "officiella kristna": "Var voro de kristna, prästerna och församlingarna, när 80 000 arbetare med hustrur och barn utkastades den 2 augusti?"

Hans Falk har skrivit en fyllig biografi över Spak, tillika doktorsavhandling i idéhistoria. Med sitt breda biografiska och idéhistoriska grepp är det en utmärkt bok som lär läsaren mycket: om Spak naturligtvis, men också om diskussionen om kristendom och socialism och om svensk arbetarrörelse i 1900-talets början.

Inte riktigt lika givande är kanske Falks ambitioner att finna idémässiga paralleller mellan kristet och socialistiskt tänkande. Spak är också en alltför udda person för att tjäna som representativt exempel.


EN SLAVS BERÄTTELSE

Gustavus Vasa, afrikanen

Ordfront 1998

Protestantism och slavhandel utgör tillsammans ett synnerligen elakarta och långsiktigt verkande gift. Ett exempel är före detta slaven Gustav Vasas levnadsberättelse. Själv född någonstans i kungadömet Benin, i nuvarande Nigeria, 1745, konverterade han som slav i brittiska Västindien till kristendomen. Genom en kombination av tur - han hamnade hos relativt humana herrar - och hårt arbete lyckades han friköpa sig själv, bistod sedan frivilligt en av sina vita välgörare att grunda en slavplantage och kolonisera Mosquitkusten, trots att han avskydde slaveriet, samt närde långtgående planer på att som missionär sprida anglikanismens ljus bland de hedniska afrikanerna.

Gustav Vasa, alias Olaudah Equiano, publicerade sin berättelse 1792, och den har därmed som sin främsta merit att det är den äldsta kända självbiografin av en slav. Andra slavbiografier, tillgängliga på svenska, är Frederick Douglass En amerikansk slavs liv som publicerades 1845 (på svenska 1991) samt - min personliga favorit - Jag var slav på Cuba av Esteban Montejo (på svenska 1971) som var en bra bit över hundra år gammal när han 1963 dikterade sin berättelse för Miguel Barnet. Medan Douglass berättelse i stort innehåller samma ingredienser som Gustav Vasas - grymheter och kristliga funderingar - så berättar Don Esteban om slavarnas egen kultur och hur den latinrabblande katolicismen, med sitt förbud för lekmän att läsa bibeln, aldrig lyckades omvända de svarta på riktigt...

En annan mycket bra bok om förhållandet negerslaveri och borgerlig revolution - en verklig klassiker som Ordfront borde låta översätta - är C.L.R. James The Black Jacobins; Toussaint LOuverture and the San Domingo revolution, utgiven första gången 1938.


MÄNNISKORS UNDRAN

EUROPAS IDEHISTORIA - ANTIKEN

Ronny Ambjörnsson

Natur & Kultur 1997

Ambjörnssons & Elzingas Tradition och revolution (1968) inleddes med ett citat av Mao som i sin tur citerade Marx. I Ronny Ambjörnssons nya översiktsverk, antagligen skrivet med tanke på universitetskurserna, står i stället Aristoteles för inledningsorden. Men författaren frångår fortfarande flera av den akademiska världens yrkesindelningar, skiljer inte mellan vetenskapliga, politiska eller religiösa idéer och har lagt upp boken tematiskt, inte efter individer. Till och med de gamla tragediförfattarna avslöjas som tidsbundna politiska djur och får inte sina texter förvandlade till eviga sanningar, som ofta av litteraturvetenskapen.

Europas idéhistoria förblir mest av allt, som Whitehead ska ha skrivit, en fotnot till Platon. Ambjörnsson har dock inte gjort avbön från den materialistiska historieuppfattningen, utan tar upp det fysiska och andliga arbete som gjorde de rika männens verklighetsflykt möjlig. På samma gång förklarar han filosofins uppkomst med människors undran. En vettig psykologisk förklaring. Men i det här fallet är det inget annat än slavägares tankelekar.


Les nouveaux chiens de garde

Serge Halimi

Liber-Raisons dagir 1997

I mediedebatten talas ofta om pressens moraliska ansvar och vikten av objektivitet. Det är som om kapitalismens lagar om kortsiktig vinstmaximering inte skulle gälla publicistisk verksamhet. I Les nouveaux chiens de garde tar den franske journalisten Serge Halimi loven av denna föreställning. Han visar hur myten om oberoendet tjänar som täckmantel för ägarnas intressen - fransk press ingår i stora företagsgrupper som har sin huvudsakliga verksamhet inom andra områden. Särskilt tydligt blev detta inför omröstningen om Maastrichtavtalet. Nästan alla tidningar slöt upp på ja-sidan och uttalade propagandakvällar anordnades i tv. När ekonomisk politik debatteras, släpps bara markandsliberaler fram, och under storstrejken 1995 hade demonstranterna samtliga medier emot sig. Den journalist som vågar gå emot ägarnas intressen avskedas eller marginaliseras.

Trots att detta handlar om Frankrike känner vi igen mönstret från Sverige - det räcker att byta ut Bouygues mot Kinnevik eller Bonniers. Läget kan tyckas hopplöst. Men Serge Halimi vänder på resonemanget och pekar på att nästan hälften av fransmännen röstade emot Maastricht och att en majoritet av dem stödde de strejkande 1995, trots pressens agerande. Det inger förhoppning om att mediernas inflytande går att bryta och att det fortfarande är möjligt att förändra samhället.


NOA NOA

Paul Gauguin

Bakhåll 1998

Denna bok skulle knappast väcka något intresse om den inte vore skriven av Gauguin, och jag vill påstå att hans exotism tillfört bildkonsten oändligt mycket mer. Den skildrar i en romantiserande och filosoferande form hans första vistelse på Tahiti 1891-93. I sitt rousseauanska sökande efter det vilda och ofördärvade paradiset förblir han en exponent för den koloniala mentaliteten. Projicerande sina egna ideal, förskönande sin perverterade sexualitet, fann han kanske ett slags paradis. Men var det också tahitiernas?


GLOBALISERINGS-MYTEN

Johan Ehrenberg

Norstedts 1998

Globaliseringsmyten är den avslutande delen i Johan Ehrenbergs triologi om det svenska systemskiftet. Det är ett imponerande journalistiskt projekt Ehrenberg har genomfört. Genom en rad pedagogiska genomgångar av grundläggande - och ofta komplicerade - ekonomiska förhållanden formuleras en kritik av borgerlighetens tolkningsföreträde i såväl den svenska som den internationella debatten.

Ehrenberg ställer den på en och samma gång naiva som geniala frågan om vad som är meningen med alltihop - vad ska vi med ekonomin till? Svaret är lika enkelt och genialt: ingen ekonomisk ordning som inte har människornas möjlighet till ett bättre och drägligare liv kan ha något berättigande. Med en sådan utgångspunkt blir den rådande ordningen faktiskt omöjlig: "Sedan 1950 har den rikaste tjugondelen av jordens befolkning ökat sin rikedom så att de nu har 88 procent av alla inkomster, medan den fattigaste femtedelen har 1,4 procent av alla inkomster att leva på."

Ehrenbergs projekt går ut på att syna de kort som arbetsköparna och politikerna levererar i debatten. Det är ett viktigt folkbildningsarbete. Men företagaren Ehrenberg förmår sig inte till ett ifrågasättande av kapitalismens grundläggande produktionsordning. Han hänvisar både till Marx och Keynes, men den senare av dem förefaller viktigast i analysen. Fördelningspolitiken ställs i centrum: "Globalt sett har utvecklingen gått åt fel håll och det finns ord som kan visa vad som borde göras, fördelning, rättvisa, utjämning, men det är förbjudna ord och de kan förbjudas bara därför att man faktiskt inteser." Nåväl, huruvida den ekonomiska krisen är strukturellt betingad av den kapitalistiska ordningen eller bottnar i en enbart ideologisk strömkantring, är en fråga som säkert kommer att få förnyat intresse hos vänstern och i fackföreningsrörelsen. En viktigare fråga just nu är i vilken utsträckning vi har möjlighet att formulera en folkligare politik och faktiskt i praktiken driva våra krav. Här gör Ehrenberg en mycket viktig insats genom sin kritiska granskning av storföretagens allt oftare använda hot om att lämna landet. Makt är inget abstrakt utan tvärtom alltid mycket konkret. De svenska storföretagen har makt pga. det förhållande de byggt upp till medborgarna, kommunerna och staten. Wallenbergsfären hade aldrig varit vad den är idag utan stöd från den offentliga ekonomin. Hoten om att flytta blir väldigt konstiga därför att det förutsätter att det i andra länder skulle finnas ett maktvakuum som bara väntar på att bli fyllt av svenska företag. Det är dags för fackföreningsrörelsen att våga spela ett lika tufft spel som arbetsköparna. Ehrenberg pekar ut möjligheten:

Sverige i slutet av nittiotalet. Möjlig version:

"Börskursen rasade på Ericsson efter det att de 43 000 anställda i Sverige genomförde ytterligare en endagsstrejk i protest mot Ramqvists uttalande. De ständiga konflikterna med de anställda gör att investerarna tvekar över ledningens förmåga att infria vinstförväntningarna."

Det intressanta är inte vad vi inte kan göra nu när kapitalet får flytta över nationsgränserna.

Det intressanta är vad vi kan göra.


MARIA MAGDALENA BAKOM MYTERNA

Esther de Boer

Cordia 1998

Ibland får man inrycket av att de Boer kokar soppa på en spik, men detta är inte något avfärdande ty det är skarpsinnigt gjort och hon trampar inte över gränsen mot dikten. Boken visar att det i urkristendomen fanns en uppsjö av texter som gjorde anspråk på att skildra Jesu liv och lära, vilka idag endast återfinns som fragment. Ett av dessa utgörs av Mariaevangeliet som återupptäcktes i Kairo 1896. Detta fragment - översatt i de Boers bok - tycks ligga närmare en av den segrande kyrkan bekämpad gnostisk och odogmatisk tradition.

Det var inte nödvändigtvis enbart texternas autenticitet som styrde det kyrkliga urvalet utan även (mycket sannolikt) den ideologiska renlärigheten. De spår som faktiskt finns av "Maria från Magdala" i de fyra evangeliera visar att hon spelat en viktig roll i kretsen kring Jesus men att hon drabbats av något som liknar Trotskijs öde i den sovjetiska historieskrivningen; hon har retuscherats bort så mycket det låter sig göras för att i senare tradition pådyvlas en hopdiktad legend - horan/botgörerskan. Allt detta blir lite av en historisk detektivberättelse som frilägger spåren efter en uppgörelse om kvinnans roll i församlingen och om motsättningen mellan individuell tro och dogmatik.


NÄR INDUSTRIARBETAREN BLEV HISTORIA

Studier i svensk arbetarhistoria 1965-1995

Sten Karlsson

Studentlitteratur

Karlssons 250-sidiga verk består av utförliga, diskuterande referat av 44 akademiska svenska arbetarhistoriska studier. Boken fungerar mycket bra för den som vill veta vad svenska historiker tagit reda på om svenska arbetare och vilka teorier och utgångspunkter som styrt forskningen. Litet trist är däremot Karlssons övergripande perspektiv; han är alltför Bourdieu-inspirerad och ser nästan alla forskninginsatser som i huvudsak ett försök av karriärsugna akademiker att positionera sig inom historikervärlden. Man skulle önskat dels fler internationella jämförelser, dels ett allvarligt försök att sammanfatta vad vi idag vet om den svenska arbetarklassens historia.