Hur omfattande var de sovjetiska fånglägren? Hur många dog i dem? De öppnade arkiven från den upplösta Sovjetunionen möjliggör en seriös diskussion. Malena Rydberg refererar ett par artiklar ur den internationella historiska fackpressen.

En märklig publikation, DSM, Den Svenska Marknaden, dimper en dag ner i min brevlåda. Temat för numret är: "Det blodiga 1900-talets GISSEL: Totalitarismen!", eller för att tala klartext, den numera allt vanligare jämförelsen mellan nazism och kommunism.

I en ruta sammanfattar tidningens ende skribent, Jan Gillberg, med Per Ahlmark och Rudolph J Rummel som källa, antalet offer för kommunismen till 105 miljoner. Gillberg visar sig dock generös nog att acceptera en något lägre siffra, 85 miljoner, med hänvisning till den franska antologin Le livre noir de communisme (se föregående artikel). En annan ofta citerad författare är Robert Conquest (Den stora terrorn). Om Conquest skriver Staffan Skott i Sovjet från början till slutet: "Det finns tjugo dödade människor bakom inte varje ord utan bakom varje bokstav i Conquests bok om kollektiviseringen - en gedigen, vederhäftig engelsk vetenskaplig skrift med fyra hundra tättryckta sidor". Nåväl, hur står det då till med alla dessa hundratals miljoner offer och tiotals miljoner dödade? Frågor som finns anledning att försöka finna svar på.

Med Sovjetunionens sammanbrott 1991 öppnades en del tidigare hemliga arkiv. De gav historikerna en mer nyanserad bild av Gulag än den som Conquest och andra historiker gett och som nyttjats i den västliga propagandan mot kommunism i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. De arkiv som blivit tillgängliga är bl.a. NKVD:s, alltså den sovjetiska hemliga polisens. Även tidigare hemliga resultat från folkräkningarna 1937 och 1939 har blivit tillgängliga. Det bör dock framhållas att de så kallade president- eller Kremlarkiven, som innehåller den sovjetiska politbyråns rapporter och brevväxling mellan personer inom den politiska eliten etc, fortfarande är stängda för utomstående.

Tidigare siffror som publicerats i väst om offren i Gulag har uppvisat enorma skillnader. Medan exempelvis Conquest hävdade att samtliga offer, inklusive de för kollektiviseringen och hungersnöden 1932-33, uppgick till 20 miljoner, ansåg historiker som Timasheff och Bergson att de verkliga siffrorna låg på 2-4 miljoner. Även den ryske historikern Zemskov ifrågasatte Conquests uppgifter. Men då dennes kritik endast publicerades i vetenskapliga tidskrifter med små upplagor, väckte den föga eller ingen uppmärksamhet.

Redan innan arkiven öppnats hade sovjethistorikerna placerats i facken kalla-krigare och revisionister. Kalla-krigarna anklagade revisionisterna för att inte vilja erkänna den ohyggliga verkligheten i Gulag och för att vilja försvara Stalin. Revisionisterna i sin tur anklagade motparten för att förlita sig på andrahandskällor. Vilka hemligheter avslöjar då de öppnade arkiven? Efter att ha gått igenom tusentals arkivsidor, kommenterar den franske historikern, Nicolas Werth, i tidskriften LHistoire (sept 1993) den nu tillgängliga statistiken. Historikerna Getty, Gbor, Rittersporn och Zemskov gör en liknande genomgång i oktober samma år i tidskriften American Historical Review.

Såväl Werth som Getty m.fl slår fast att Conquests siffror är kraftigt överdrivna. Getty påpekar att siffrorna över antalet arresterade, politiska och vanliga kriminella fångar samt antalet avrättade i de sovjetiska lägren snarast tycks bekräfta revisionisternas siffror. I båda artiklarna konstateras att antalet fångar i Gulag varierade mellan en halv miljon 1934 och 3 miljoner i början av 1950-talet, den period då fångpopulationen var som högst.

Getty menar att det i väst spridits en bild av att fångarna i Gulag aldrig blev frigivna, att alla var dömda för politiska brott, och att många forskare inte velat se att det fanns vanliga kriminella bland dessa fångar. Som forskare, menar Getty, måste man försöka urskilja vanliga kriminella (tjuvar, rånare, mördare, våldsmän etc) från dem som dömts för kontrarevolutionär verksamhet.

De öppnade arkiven visar att endast en minoritet av lägerfångarna var dömda för kontrarevolutionär verksamhet. Av de 5,3 miljoner som åren 1933-1935 dömdes i domstolar och genom administrativa beslut utanför rättsordningen, var endast 11 procent anklagade för politiska brott. I 60 procent av dessa fall rubricerades brottet som förräderi. Förutom de vanliga kriminella utgjordes en stor grupp lägerfångar av personer som dömts enligt sådana allmänna lagar som instiftats för att "disciplinera" arbetskraften: otillåten frånvaro från arbetsplatsen och smitning från jordbruksarbete. År 1951 utgjorde denna grupp 75 procent av alla dömda och mer än hälften av dem hade dömts för angrepp på statlig egendom eller för skada av medborgare.

Den siffra som Conquest nämner för antalet dömda för kontrarevolutionär verksamhet 1937-38, dvs. 7 miljoner, är alltså, enligt Werth, helt oförsvarlig. En sannare siffra, som dock kan vara aningen för låg, är 350.000, enligt Werth.

Hur var det då med strafftiderna? Blev man kvar i Gulag på livstid, eller var det någon som kom därifrån med livet i behåll förutom Alexander Solzjenitzyn?

Getty påpekar att forskare i väst gärna glidit förbi det faktum att omsättningen av fångar i Gulag var hög. Så var exempelvis 60,7 procent av fångarna 1940 dömda till kortare straff än 5 år. Det kom alltså in ett stort antal fångar i systemet, men många lämnade det också. Under perioden 1934- 1953 lämnade 20-40 procent av fångarna Gulag varje år. Till och med under det hemska utrensningsåret 1937 frigavs 44,4 procent av Gulagfångarna.

Det straffsystem, som administrerades av NKVD på 1930-talet, byggde dels på fängelser (första anhalten för de arresterade), dels på arbetsläger, arbetskolonier och en särskild typ av korrigeringsstraff.

Den 1 mars 1940 fanns det 53 arbetsläger i Gulag med omkring 1,3 miljoner kriminella och politiska fångar som dömts till mer än tre års internering. På de 425 arbetskolonierna hölls 1940 ca 315.000 fångar som dömts till kortare straff. Dessa kolonier var viktiga producenter i den sovjetiska ekonomin, och de befolkades på 1930-talet framförallt av bondefamiljer som deporterats från sina hembygder och som betraktades som kulaker.

Korrigeringsstraffen kunde antingen avtjänas på särskilda korrigeringsanstalter eller bestå i att den dömde arbetade kvar på sin arbetsplats med 25 procents löneavdrag samt med förlust av sociala förmåner. Detta var det vanligate straffet under 1930-talet, och 1935 utgjordes 38 procent av alla straff av korrigeringsstraff. Över 1,7 miljoner människor dömdes till sådana straff 1940.

Dödligheten i lägren tycks variera från 2,5 procent 1936 till 18,4 procent 1942. Åren 1938 och 1942-1944 var särskilt förödande, under vilka mer än en tiondel av fångarna dog. En förklaring till de höga dödssiffrorna under åren närmast före och i början av kriget kan vara att en stor del av de friskaste och starkaste fångarna mobiliserades till krigstjänst.

Om man extrapolerar utifrån tillgängliga uppgifter, beräknar Werth att det dog omkring 2 miljoner i lägren åren 1934-1953, alltså under en 22-årsperiod. Det vore intressant att veta hur stor dödligheten var i den övriga befolkningen under samma period, en period som kännetecknades av svält, umbäranden och missväxt som drabbade stora delar av det ryska folket.

Hur många avrättades då? frågar sig Werth. Den statistik som publicerats ger oss inga uppgifter om antalet avrättade under t.ex. den stora terrorn. Dessa siffror göms förmodligen i ännu hemliga KGB-arkiv. Det finns dock två källor, den första en not som undertecknats av Chrustjov den 14 februari 1954. Enligt denna not skulle 3.777.380 personer ha dömts för kontrarevolutionär verksamhet och 642.980 av dessa ha dömts till döden. Den andra källan är ett dokument från Centralkommitténs plenummöte den 22-28 juni 1957. Här anges antalet avrättade 1937-38 till 681.692 personer.

Till detta ska läggas de som dog under transport till fånglägren. Werth tror att dessa dödstal var betydande.

Getty m.fl. påpekar att siffrorna i de öppnade arkiven är långt ifrån fullständiga och att de ibland reser lika många frågor som de besvarar. Det står emellertid helt klart att Conquests siffror bygger på oklara grunder och att de tillkommit utifrån gissningar, rykten eller extrapolering av siffror från isolerade lokala observationer. Getty understryker att det sovjetiska straffsystemet måste analyseras med samma sociologiska verktyg som i väst. Han varnar också för möjliga felkällor. Hur var det exempelvis med lägerledarna? Uppgav de kanske för många fångar för att få mer pengar från staten till mat och annat, eller uppgav de kanske för få fångar för att komma undan de höga produktionsmålen?

De flesta forskare tycks dock vara överens om att vi nu befinner oss i ett läge, där det på allvar blir möjligt att dokumentera Sovjetunionens förgångna och där nytt ljus kan kastas över Gulag. Kanske lika skoningslöst som tidigare men utifrån ett ärligare uppsåt.