Kalle Anka på julafton må vara en slående symbol, men amerikaniseringen av Sverige är något annat. Den går mycket djupare. Hur ska den då bekämpas?

Man kan vara intresserad av ishockey. Då kan man höra på radiosporten på morgonen hur det gått i elitserien. Man får också rapporter från NHL, där den verkliga svenska hockeyeliten spelar. Djurgården, Modo och Färjestad är ju farmarklubbar.

Man kan vara intresserad av något helt annat: hur har vi ändrat våra språk i Norden sedan andra världskriget? Vad hände med vårt sätt att tala när nästan alla flyttade in till städerna? Det finns en alldeles lysande bok i ämnet, Urbanization and sociolinguistics. The case of the Nordic Countries (1994). Nordens främsta språksociologer har sammanfattat åratal av forskning. De har skrivit på engelska och givit ut på ett internationellt förlag, de Gruyter. Det är mer meriterande i akademiska konkurrenser. Man ser aldrig boken citerad i internationell litteratur - Norden är för litet för att vara intressant ens för specialister. Och den kostar för mycket och kommer aldrig i bokhandeln, så den får heller inga nordiska läsare; några få lingvistikstudenter kan ha läst delar. Ingen får veta vad forskarna tagit reda på.

Man kan också vara intresserad av var svenska barn skulle vilja bo om de inte bodde i Sverige. Sociologer har frågat. USA, svarar de allra flesta, särskilt pojkarna.

Detta är alltså exempel på amerikanisering. Att NHL-lag ofta håller till i Kanada, och att de Gruyter har ett av sina huvudkontor i Berlin förändrar inte saken. Det handlar om kretslopp som är styrda från och dominerade av USA, inom sport och massmedier, eller inom vetenskap. Bakom begreppen internationalisering och globalisering döljer sig ju ofta stormaktens nationella intressen. Resultatet för svensk kultur blir underordning och marginalisering.

Ja, än sen då? NHL-hockeyn är kanske bättre än elitserien, och den amerikanska lingvistik som når ut internationellt efter hård inhemsk konkurrens har mycket hög kvalitet. Det är väl bra att vi kan ta för oss - lika väl som tysk 1800-talsfilosofi och italiensk mat oftast ger mer utbyte än de svenska motsvarigheterna. Kanske vore det utmärkt om vi alla till sinne och levnadssätt, om än ej till pass och bostadsort, blev goda amerikaner, så som mellanstadiepojkarna vill.

Nej. För det första vore det fördummande. Det beror inte på att amerikaner skulle vara dummare. Men man tänker bättre om man har djupa erfarenheter från två eller flera olika kulturer. Det blir lättare att se saker från flera håll, förhålla sig kritisk och finna nya lösningar. USA:s kulturella dominans leder till enkelspårighet.

För det andra, och viktigare, är den amerikanska kultur vi har möjlighet att bli delaktiga i för överskådlig tid framöver förbunden med kapitalism och imperialism. Den följer i spåren eller röjer väg för förtryck av mindre nationer. I enskildheter må den vara förträfflig. Som helhet är den oskiljaktig från marknadsliberalism, varufetischism och antisocialism.

Amerikaniseringen av Sverige bör alltså bekämpas. Det är inte fråga om ytligheter som baseballkepsar, Halloween och Kalle Anka på julafton, utan om mycket djupare värderingar om vad som är ett gott och rimligt liv.

Varför får amerikaniseringen sådant genomslag? Ekonomisk och politisk styrka och herravälde över informationssamhällets alla kanaler är självklart en viktig förklaring. Mycket borde göras för att bryta (anglo)amerikansk dominans inom filmindustri, programutbud i TV-kanaler, översättning av skönlitteratur, forskningsprogram etc. Här går det att lära av fransk kulturpolitik, såvida man rensar bort de chauvinistiska dragen.

Men det räcker inte. Amerikanisering och amerikanskt tänkande står på fastare grund än så. Man måste förstå att den har en lång och folklig tradition i Sverige.

Den framträder en nyutkommen avhandling i etnologi, Tom ODells Culture Unbound. Americanization and everyday life in Sweden (Lund, 1997). ODells bok handlar främst om hur det amerikanska i mer än hundra år har förknippats med olika former av folkliga protester mot ett hierarkiskt svenskt klassamhälle. De fyra centrala kapitlen tar i tur och ordning upp emigrationen, raggarna, Vietnamrörelsen och hippiekultur (i Sverige ofta i grön-våg-variant).

ODells argumentation väger tyngst i emigrationskapitlet. Vad betydde USA för emigranterna, dvs. ungefär var femte svensk? Materiellt välstånd, jämlikhet (inga titlar, rangrullor och bördsanspråk), individuell tanke- och religionsfrihet och respekt för arbetet. Den som var beredd att arbeta hårt kunde klara sig bra i USA - i Sverige avgjorde nedärvda privilegier samhällsställningen. Som utländsk förebild hade man att välja mellan detta USA och det wilhelminska Tyskland som överklassen sneglade på: hierarki, disciplin och marsch i takt på de styrandes villkor. För hundra år sedan var det - som idag - överklassen som kritiserade amerikaniseringen av Sverige. Den fördömde materialism, vulgaritet och fräcka uppkomlingsfasoner. För eller mot USA var en klassfråga - liksom för eller mot arbetarrörelsen. Skansen, nationalsången och Svenska flaggans dag, allt uppfinningar kring sekelskiftet 1900, riktades mot två fiender: emigrationen och arbetarrörelsen.

Klassperspektivet är också mycket påfallande när ODell beskriver raggarna från 1950-talet fram till idag: arbetarungdom, ofta utanför storstäderna, som demonstrativt omger sig med symboler för USA. Dels iscensätter de en hyllning till konsumtionsdemokratin, den amerikanska form för demokrati där individen förverkligar sig genom de varor hon köper och omger sig med. Dels gör de uppror mot den goda smak som bärs upp av europeisk över- och medelklass.

För i smak och stil är USA påfallande antihierarkiskt. Bourdieu, som gör sina studier i den goda smakens hemland, skulle få ett helvete om han tog sig till USA och försökte pricka in musikstilar, TV-program och idrottsintressen i sina fält över kulturellt kapital. Visst finns det amerikaner som försöker upprätta de europeiska hierarkierna. I Woody Allens filmer kan vi iaktta dem frenetiskt besöka Mahlerkonserter, se Bergmanfilmer och läsa Kafka. Men de blir löjliga och just oamerikanska. I USA är högt och lågt lika mycket värt - föreställer vi oss i alla fall. För oppositionella ungdomskulturer - inte bara raggare - ligger det därför nära till hands att förbinda den avvikande livsstilen med en hyllning till USA.

Sedan är det en annan sak att dessa avvikande stilar i och för sig kan innebära omtolkningar av det amerikanska ursprunget. ODell påpekar att den stora amerikanska femtiotalsbilen med krom och lister och fenor utvecklades för att möta den inhemska medelklassens efterfrågan. I Sverige pågick samtidigt omfattande folkuppfostran - inte minst från arbetarrörelsens sida - för enkla och funktionella (gärna funktionalistiska) bilmodeller, heminredningar, småhus, konstverk m.m. Så kunde de glittrande bilarna laddas med en proletär upproriskhet som de inte hade i USA.

På liknande sätt resonerar ODell om Vietnamaktivister och om hippies kring 1970, två rörelser som ideologiskt eller politiskt tar uttryckligen avstånd från amerikanska värderingar. De övertog ändå en del arbetsformer (demonstrationer och torgmöten) eller levnadssätt (jeans, långresor och kollektiv) från USA. Perspektivet är naturligtvis ensidigt; det bortser från Vietnamrörelsens politiska roll och att mycket av dess arbetsformer hämtades från svenska folkrörelser. Ändå är det inte helt poänglöst. När amerikansk politisk kultur slår igenom också i en medvetet antiimperialistisk rörelse, då har man ett säkert tecken på hegemoni. Också USA-kritikern tvingas att tänka på amerikanska.

Den som vill bekämpa amerikaniseringen har alltså ingen enkel uppgift. Det är lätt att hamna i återvändsgränden där europeisk (fransk-tysk) finkultur ställs mot angloamerikansk masskultur. Då är slaget förlorat från början. Det är förnuftigt att kräva en statlig utbildnings-, forsknings-, medie- och kulturpolitik som med kvoteringar och subventioner motarbetar den amerikanska dominansen. Men det är långt ifrån tillräckligt. Den rörelse som ska få folk att tänka andra tankar än de amerikanska måste just kunna vara överlägsen de folkliga sidorna i amerikanskt tänkande. Den måste stå på folkets sida med en grundläggande misstänksamhet mot all överhet, den måste vara jämlik och upprorisk och ge stort utrymme för individen. Först då kan mellanstadiepojkarna längta någon annanstans.