DN moraliserar över andliga förflackning

På sistone har fler än en av de skribenter som ligger bakom spalterna på sidan två i DN ojat sig över den andliga förflackningen i vårt samhälle. Mellan raderna efterlyser de något fromt lyckoland, där medborgarna undviker amoraliska läror som nazismen eftersom de delar ledarförfattarnas överlägsna moral.

Man försöker förtvivlat förtränga att samhällets mellanskikt radikaliseras alltmer åt höger, i detsamma som man brännmärker de arbetandes radikalisering i den motsatta riktningen.

Lastbilschaufförernas protestaktioner i Frankrike avfärdade man som "oansvariga sabotagehandlingar". Ordvalet sammanfaller i allt väsentligt med Front Nationals fördömande av arbetarnas brist på ansvar inför fosterlandet. Vore det inte för ledarförfattarnas goda vilja krävde de antagligen samma upplösning av fackföreningarna som genomfördes för att rädda folkgemenskapen i Tyskland 1933.


Radikal genetik

Eftersom det i dagens politiska konjunktur är lätt att marginaliseras som bakåtsträvare om man tillhör vänstern, så kan jag inte motstå frestelsen att gömma mig bakom en ledare i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature (19 juni 1997), mig veterligen aldrig skälld för vare sig överdriven radikalism eller vetenskapskritik. Utgångspunkten är tidningars sätt att vinkla en nyhet angående en tänkbar genetisk bas för en uppmätt skillnad mellan pojkar och flickor i en viss typ av sociala färdighet. Denna färdighet syntes ligga i X-kromosomen av vilka flickor ju har två och pojkar blott en. Om detta skriver Nature:

"Detta är vetenskapligt betydelsefulla resultat. Men det är viktigt att förbli på sin vakt mot övertolkningar. För det finns en oundviklig frestelse att bruka dem för att rättfärdiga en sorts genetisk determinism som - trots vår medvetenhet om den eugeniska rörelsens historia och annat missbruk av genetiken förr - alltjämt är en stark kraft i det moderna samhället. Rapporter om jakten efter, eller upptäckten av, en gen för homosexualitet, våldsbenägenhet, alkoholism eller mentalsjukdom har blivit ett regelbundet inslag i pressens vetenskapsbevakning. Varje gång det sker, framträder det vetenskapsmän som är noga med att pekat ut hur de beskrivna egenskaperna för det mesta är resultatet av en komplex interaktion mellan genetiskt betingad fallenhet och påverkan från miljön. Men det finns en del andra, mera provokativt citerbara, som är lika kvicka att använda sådana upptäckter för att underbygga påståenden om i hur hög grad som naturen tvångströja förblir oöverkomlig för kulturens lirkanden.

Själva den genetiska forskningens framgångar synes, ofta omedvetet, stärka den senare typen av argument, och därmed den typ av handlingslinjer i samhällsfrågor som tycks följa logiskt från dem. Myten om ett biologiskt utopia nådde sin höjdpunkt i Nazitysklands eugeniska politik. Få tror längre på den råa myten. Men, i mera sofistikerade former, utövar den fortfarande ett starkt inflytande inom vissa strömningar i modernt politiskt och socialt tänkande. När det finns en fast och trovärdig bevisning för en biologisk bas för vissa aspekter på socialt beteende, så vore det naturligtvis dumt att bortse från konsekvenserna. Kunskapen om sådana biologiska rötter kan till exempel spela en viktig roll för att hjälva individer att klara av olika sociala situationer mera effektivt.

Det är emellertid fara värt att den biologiska och genetiska förklaringen kommer att bli det dominerande måttet på normalitet, och att andra mera subtila influenser på beteendet förnekas sin legitima roll. Kanske är denna fara allra mest akut i studiet av mental ohälsa, där sjuka som befinns ha en stark genetisk komponent riskerar att stämplas som socialt subnormala. Men liknade hot finns för var och en som blir ansett som genetiskt handikappad - med konsekvensen att samhället har föga chans att förbättra deras situation ...

Den moderna genetiken har gett en av de mest slående illustrationerna av Francis Bacons ordspråk att kunskap är makt. Vi delar ett gemensamt ansvar att använda den kunskapen till allas nytta.


USA's jakt i Irak

Värmeströmmen inom marxismen "riktar sig mot det ljus som skall gå upp när bedrägeriet undanskaffats".

USA:s regering har än en gång tagit på sig rollen som motståndare till massförstörelsevapen och kemiska stridsmedel - i Irak.

Under sex år, sedan Gulfkriget 1990-91, har Irak varit utsatt för USA-inspirerade FN-sanktioner och handelsrestriktioner. Landets en gång blomstrande industri (arabvärldens mest avancerade) och handel har stagnerat och rasat samman. Hälsovård, utveckling och andra samhällssektorer saknar resurser. Decemberrapporten 1995 från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) visar att sanktionerna har lett till att över en miljon människor dött av undernäring och medicinbrist. Enligt Unicef dör 4.500 barn varje månad till följd av de USA-inititierade sanktionerna.

Genom sitt agerande stärker USA det folkliga stödet för Sadam Husseins regim. Det är sannolikt att den har massförstörelsevapen. Men som Per Garthon påpekat (Aftonbladet 21 november), är åtgärderna mot Irak inte uttryck för någon rättvis tillämpning av en fungerande världslag. Så får till exempel Israel ostört strunta i tjogtals FN-beslut och rusta sig till tänderna med atomvapen, inbegripet neutronbomber. Av världens regeringar har USA:s överlägset flest kemiska stridsmedel.

USA har fått allt svårare att driva igenom straffåtgärderna mot Irak, i sig ett värre gissel för det irakiska folket än dess president. Bland de arabiska staterna, inklusive Kuwait, är stödet för USA svagare än någonsin. I FN:s säkerhetsråd gick Ryssland, understött av Frankrike och Kina, emot USA inledde förhandlingar med Sadam Hussein. Men svenska massmedia förmedlade kritiklöst den amerikanska bilden av konflikten.

Den irakiska regeringens protester mot de amerikanska experternas inflytande över FN:s inspektionsteam syftar uppenbarligen till att få till stånd en precisering av kraven och få igång en process mot sanktionernas avslutande. Befriade från sanktionerna skulle landets industri och handel åter kunna utvecklas och den offentliga sektorn skulle kunna fungera normalt igen.

Men Sadam Husseins regim skulle också kunna återuppbygga Iraks militära och politiska kapacitet för strategisk kontroll över landets territorium och landets regionala inflytande i Gulfregionen och arabvärlden. Och just detta är vad USA motsätter sig.

USA:s agerande handlar ytterst om två saker: att säkra det strategiska inflytandet över Mellanösterns enorma oljeresurser, och att hejda de länder i tredje världen som visar tendenser till oberoende. Irak har gjorts till symbol för nationell kamp i tredje världen mot USA:s imperialism. Därför måste landet förnedras och förödas. Rätten att agera som regional stormakt tillkommer bara fogliga bundsförvanter.


Folkkrig i Peru

Peru pågår sedan 1980 ett folkkrig som leds av Perus Kommunistiska Parti. Under de 17 år som folkkriget pågått har det utvecklats stadigt framåt och det rycker allt närmare segern. (...) I spetsen för den peruanska reaktionen står Alberto Fujimori som leder en folkmördande, landsutförsäljande och fascistisk diktatur. Han är en marionett som hålls uppe av USA.

(...) Den reaktionära armén har under den senaste tiden tillfogats för dem förödande nederlag av Folkets Befrielsearmé (den av PKP ledda folkarmén), och detta vill de peruanska reaktionärerna nu hämnas genom att slå mot de obeväpnade massorna - och vilka är det lättast för dem att hämnas på? Jo, på de revolutionära krigsfångarna. Det har de gjort förut: 1986 mördade de runt 300 stycken i tre olika fängelser, och 1992 mördades över 100 i fängelset Canto Grande. Därtill ska läggas alla de fångar som mördats vid mindre incidenter och som avlidit pga. tortyr och dylikt.

För att kunna slå mot krigsfångarna på lättast sätt måste reaktionen först slå mot krigsfångarnas advokater. Detta är första steget för att kunna genomföra ett massmord i fängelserna. Detta första steg har Fujimori-diktaturen nu tagit: mellan den 18 och 21 november greps i Peru fyra advokater tillhörande Demokratiska Advokaters Förening. Medlemmarna i denna förening är advokater som försvarar terroristanklagade och verkar som deras juridiska ombud.

De som anklagas för terroristbrott i Peru är människor som rest sig mot det förtryck som råder. Man behöver inte ha gått någon större förseelse för att riskera långa fängelsestraff. Det räcker med att man delat ut ett flygblad till stöd för KKP och folkkriget för att dömas till 20 års fängelse. Demokratiska Advokater har under hela folkkriget försvarat (...) försvarat arbetare och bönder som annars inte skulle haft råd med rättshjälp.

Nu har alltså fyra av dessa advokater gripits utan att ha begått något annat brott än att utöva sitt yrke. De fyra gripna är Ernesto Messa Delgado, Carlos Gamero Quispe, Luis Ramon Landauri och Teodoro Bendezu Montes. De arresterades av DINCOTE (Nationella Ledningen Mot Terrorismen) och fördes först till ett fängelse i Lima. När andra advokater bad att få träffa dem, så nekades de detta av militären, vilket är militärens praxis när den torterar gripna. Nu vet ingen var de sitter fängslade. Detta strider mot alla den gamla peruanska statens lagar, men sin vana trogen trampar de peruanska reaktionärerna friskt på sina egna lagar.

Det är inte första gången som Dmokratiska Advokater angrips. De har systematiskt trakasserats av reaktionen, deras kontor har slagits sönder och utsatts för inbrott där dokument stulits, de har hotats till livet och flera har mördats, vissa har gripits och dömts tilllånga fängelsestraff för att de avsett försvarar sina klienter (t.ex. dömdes odförande Gonzalos advokater till livstids fängelse) osv.

Men detta är inte allt. Enligt advokaten Diego Ob-regn Palacios har de peruanska reaktionärerna en lista med över 200 namn på medlemmar i Demokratiska Advokaters Förening som alla ska gripas inom de närmaste månaderna, dvs. reaktionen avser att försöka fullständigt beröva terroristanklagade rätten till försvar. Det är uppenbart vartåt det lutar. Om händelseutvecklingen fortsätter att följa den kurs som den nu håller är det bara en tidsfråga innan reaktionen kommer att genomföra stora massmord i fängelserna.

Vi vill mana alla framstegsvänner att på alla sätt protestera mot det vidriga sätt på vilket Fujimori-diktaturen attackerar Demokratiska Advokater, mot försöken att beröva folkets massor rätten till försvar och förberedelserna till attacker mot de revolutionära krigsfångarna. Speciellt vill vi mana människor med juridiska kunskaper att kontakta oss för hjälp med att bistå Demokratiska Advokater. Alla intresserade kan för mer information kontakta oss på adress Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru, Box 67, 212 12 Malmö.

Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru


Amerikansk nolltolerans

Olikt uppriktiga ärkereaktionärer fördömer socialliberalerna det nazistiska våldet på olika håll i riket. På samma gång stöder de en rumsren sorts högerpopulism under namnet "hårdare tag mot brottsligheten". På andrasidan i DN ivrar man för så kallad nolltolerans, som för stadens väktare i New York innebär rätten att utan förevändning få antasta envar som ser det minsta "misstänkt" (läs: "icke-vit") ut. I november kom denna högeffektiva modell för brottsbekämpning till användning för Stockholmspolisen, som fyra dagar på raken hjälpte till att kontrollera tusentals tunnelbaneåkare i en förort, som av en händelse hette Rinkeby. Massförnedringen resulterade i att ett par hundra av de "misstänkta" fick erlägga vite. Helgen därpå (30 november) sattes närmare sexhundra poliser i beredskap för att kunna upprätthålla ordningen då tusentalet demonstranter protesterade mot polisvåldet och dess relation till olika hudfärger.

Som benämning på institutionaliserad rasism i en nattväktarstat ger ordet "nolltolerans" uttryck för samma språkliga Gnosjöanda som myntat ordet "mångkulturell" - en ojämförligt skenhelig eufemism för segregationen i ett klassamhälle. Detta bekymrar egentligen inte de välmenande skribenterna på sidan två i DN. Deras svårslagna antinazism ter sig i sammanhanget som ett omständligt men tacksamt alibi för vädring av antidemokratiska åsikter.


Trosvissa fd. kamrater

Jag minns dem från sjuttiotalet - de trosvissa kamraterna. Med hjälp av enögdhet och demagogi utvecklade de förmågan att bortse från tvivel och komplikationer. Många återfinns idag på den andra kanten. Men att byta åsikter är tydligen lättare än att lägga bort trosvisshet och demagogi. När stålet väl har härdats kan det användas för många syften.

Thomas Gr har i några stick på Svenska Dagbladets ledarsida gått till våldsamt angrepp mot den danske historikern Torben Retböll som, i tidskriften TLM, har varit ofin nog att kritisera Per Ahlmark. Gr anklagar Retböll för Faurissonlogik, det vill säga för att tillhöra:

".. samma kategori av debattörer som de förintelseförnekare vilka genom att ifrågasätta en eller annan uppgift om judeutrotningarna under Hitlerväldet därmed anser sig ha bevisat att alla uppgifter om förintelsen är osanna och att den överhuvudtaget aldrig har ägt rum."

Som desinformation betraktad är Grs karakteristik svårslagen. Retböll sammanfattar själv sin artikel så här:

"När jag kritiserar Rummel och Ahlmark är mitt ärende inte att försvara Lenin, Stalin eller Pol Pot, även om vissa säkert kommer att tolka det så. Jag bestrider inte att kommunistiska stater har begått brott. Jag påminner bara om att demokratiska stater också har mord på sitt samvete."

Retböll kritiserar bland annat Rummel och Ahlmark för att inte låtsas om att USA, England och andra västliga demokratier direkt, eller indirekt, har legat bakom brott begångna av stater i tredje världen. Statskuppen i Indonesien 1965 som kostade en halv miljon människor livet är ett av de exempel Retböll nämner, invasionen av Timor (200.000 döda) är ett annat. Och listan kan, som vi vet, göras betydligt längre: Iran, Guatemala, Argentina, Brasilien, Chile, Vietnam, Kambodja ...

Retböll påstår också att Rummel i flera fall litat till tvivelaktiga källor, samtidigt som han utan argument avfärdar källor som påstår något annat än det han vill höra. Det gäller bland annat Rummels tes att Stalin medvetet skapade svält i Ukraina i början av 30-talet och påståenden om kommunistiska massakrer i Vietnam i samband med jordreformen i början av 50-talet och striderna kring Hué 1968.

Gr vill inte diskutera detta. Istället försöker han rikta vår uppmärksamhet på Retbölls bok från 1979 där denne försvarar Pol Pot-regimen i Kampuchea. Gr försöker få oss att tro att ett fortsatt förnekande av folkmordet i Kampuchea utgör grunden för Retbölls kritik av Rummel och Ahlmark.

Det är, som sagt, desinformation. Syftet kan bara vara att försöka skrämma människor från att ta del av en kritik av Rummel och Ahlmark och föra en diskussion av deras teser.

I en krönika i Dagens Nyheter tar så Per Ahlmark själv till orda:

"Eftersom Retböll fortfarande försvarar Stalin och Pol Pot avvisar han naturligtvis Rummel. Min bok om 1900-talets förbrytelser bemöter han bland annat med att jag förtiger medeltidens korståg och inkvisitionen på 1400-talet."

Gr är en driven desinformatör och demagog. Men här skriver en mästare.

Många av oss som tillhörde 70-talets vänster betraktade alltför länge det som skedde i Kambodja och annorstädes med en lapp framför vänster öga. Rummel och Ahlmark gör inte upp med detta förhållningssätt. De placerar bara lappen på andra ögat. Att Thomas Gr applåderar visar hur han har valt att göra upp med sitt förflutna i vänstern.


Det fina med EU

Det fina med EU, sade Ingvar, var ju att de nordiska länderna, med sin upplysta välfärdskapitalism, skulle bilda ett block som drev organisationen framför sig mot ständigt nyare och djärvare mål.

Nu blev det inte riktigt så, dvs det blev inte alls så.

Norge och Island hade kraft nog att stå utanför. Danmark hade redan en del undantag från EG-tiden, och Sverige och Finland har tävlat i vem som lägger sig mest platt för tysken, senast i EMU-frågan och alkoholpolitiken. Finland leder med en bröstvårta så här långt.

Paavo Lipponen fnyser åt tanken på speciella relationer med Sverige inom EU:s ram, så vi får nöja oss med att skära pipor i Balticum så länge. Lipponen har fräckheten att hävda att det betyder mera för Finland vad den tyske finansministern säger än vad Åsbrink gör. Matti Klinge, den finske historieprofessorn och fennomanen förklarar i radion varför: tyskarna har ju två gånger detta århundrade räddat Finland undan kommunismen.

Det har ju Matti Klinge alldeles rätt i, om han bortser ifrån detaljer som att Hitler faktiskt var allierad med Sovjet under vinterkriget, och att det i fortsättningskriget var finnarna som angrep Sovjet som ett led i en tysk offensiv. Och om man dessutom glömmer alla de äldemodiga svenska hel- och halvfascister som från 1918 till 44 strömmat över Bottenhavet för att hjälpa till att slakta finska arbetare, och bortser från alla stickade vantar som överklassdamerna på Strandvägen sänt samma väg i samma ädla syften.

Men varför så modest, professorn? Om det är så vi nu åter skall läsa historia, varför nöja oss med Finland, om vi skall räkna upp alla länder som nazisterna räddat undan kommunismen? Varför inte hedra Hitlers försök att bistå Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, ja, hela Västeuropa, som i den ekonomiska trettiotalskrisens skugga hotades av den röda faran? Det var väl just genom att man på trettiotalet inom vår överklass uppfattade Hitlertysklands ambitioner precis som Matti Klinge som nazisternas militära och politiska framgångar i krigets inledningsskede kunde bli så stora?

Det är bra att folk som Matti Klinge finns, även om det är tråkigt att de behövs. Genom att folk som han pratar bredvid mun blir det kanske så småningom möjligt att på djupet förstå det moderna europeiska projektet: Aldrig mera socialismen!


Akademisk frihet

Sociologidoktoranden Karolina Matti i Umeå, som ordnade nynazistföreläsning, lyckades om inte annat visa hur oklart det tänks om akademiska frihet idag. Låt oss ta det steg för steg.

Att bjuda in en nynazist att universitetsföreläsa är en möjlig forskningsmetod, som en forskare ska ha rätt att välja. Men en sådan forskare måste sannerligen vara beredd att ta kritik för att agerandet legitimerar nynazisterna. Den kritiken kan naturligtvis framföras av vem som helst - forskningssamhälle, medier eller allmänhet - utan att den akademiska friheten är hotad.

Om forskarkollegor, akademiska lärare och institutionsföreståndare finner Mattis forskning och undervisning undermålig, har de rätt att ge henne andra uppdrag och i värsta fall avskeda henne (inom ramen för tillämplig arbetsrättslagstiftning). Akademisk frihet innebär inte att man undandrar sig kvalitetsprövning från andra akademiker. Men det är Mattis vetenskapliga och pedagogiska förmåga som ska prövas, inget annat

Så har det inte gått till i Umeå. Fiskandet efter Mattis politiska åsikter är ett första steg mot yrkesförbud - och kommer hennes handlande i bättre dager om hon är principfast liberal? Rättigheten att behålla sina politiska åsikter för sig själv måste gälla också dem som kan misstänkas ha obehagliga åsikter. Annars är det ingen rättighet.

Utbildningsministerns åsikter om vilka idéer som får förekomma och inte förekomma på svenska universitet verkar direkt rättsvidriga. Tillfrågad om inte bara nynazister utan även stalinister bör portas svävar han på målet och säger att frågan inte är aktuell. Vad händer när den blir aktuell? Och hur är det med anarkister, veganer, muslimska fundamentalister, New Age-anhängare etc? Bara att frågan kan ställas visar att den akademiska friheten faktiskt är hotad.

Det är mot dessa hot elden nu måste riktas, inte mot en kanske omdömeslös sociologidoktorand.


Politiskt bondfångeri

Marit Paulsen utvecklar i en DN-kolumn sitt marknadsdemokratiska tänkande i vad hon förmodligen anser vara en genialisk slogan för den framtida miljökonsumentrörelsen:

"Gör varje enkrona till en röstsedel!"

Genom att så framställa kärnan i den politiska nyliberalismen har fru Paulsen faktiskt visat varför de rika älskar marknaden, medan vanligt folk skyr dess välde som pesten och tjurigt röstar på sina politiker.

Saken är ju nämligen den, att varje enkrona inte behöver göras till en röstsedel, den är redan en röstsedel. Med sådana röstsedlar i hand skrider vi dagligen till val i snabbköpet eller på fondbörsen. Och inget ont i det, den dag omröstningen via marknaden skedde enligt principen "en man, en röst".

Men i verkligheten gäller att för varje röst som du förfogar över förfogar Wallenberg över tiotusen.

Föreställningen att vi som konsumenter skall kunna köpa tillbaka annat än en liten del av vad vi lämnat ifrån oss i produktionen (politiskt makt, hälsa, skönhet, människo- eller ekonomiskt värde) är lika gammal som förljugen.

Marit Paulsen går från klarhet till klarhet som politisk bondfångerska. Jag föreslår att hon stoppar upp sin konsumentmakt i häcken.