Benny Andersson luftar gärna sin hatkärlek mot det revolutionära arvet. Men så länge han vill bilda front mot supermakten USA bör man inte vara alltför missbelåten, skriver Hans Isaksson i Clartés debatt om de mänskliga rättigheterna.

Härom numret skrev jag på förekommen anledning ett debattinlägg i frågan om vänsterns förhållande till mänskliga rättigheter (inte demokratiska rättigheter som någon redaktör tycks tro). Benny Andersson har reagerat på vad jag skrev, men det tycks som om han inte uppfattat så mycket av det, trots eljest goda utförsgåvor och dito läskunnighet.

Om jag i min artikel uttryckt mig oerhört klumpigt eller om andra orsaker finns överlåter jag åt eventuella läsare att bedöma. Det jag avsåg att säga var i alla fall följande (vi tar om det från början!):

Mänskliga fri- och rättigheter har erövrats av människor som levt i ett klassamhälle.

Kampen för och emot dem har varit en klasskamp.

Beroende på vilken samhällsklass som fört kampen har olika aspekter av mänskliga fri- och rättigheter betonats. Avgörande för vilka som betonats har således klassintresset varit.

Mänskliga rättigheter utgör, eftersom de formulerats av människor, ingen fulländat sammanhängande och motsägelsefri helhet utan kan, liksom klasserna, stundom komma i konflikt med varandra.

När det härskande skiktet i en imperialistmakt som USA idag driver en selektiv kampanj för vissa individuella fri- och rättigheter (i andra och beroende länder) kan man härigenom vinna opinion för att inskränka andra och öka sitt grepp om andra folk och klasser. Vi är dagligen och stundligen utsatta för denna kampanj även vad gäller kampen om historien - i alla frågor från tvångssteriliseringar till "stalinterrorn". Detta måste man vara medveten om som vänstermänniska, i synnerhet om man vill betrakta sig som revolutionär vänster.

Läsaren utmanas att påvisa det omaterialistiska ovanstående resumé. Men, som sagt, jag har kanske varit otydlig.

Benny Andersson har skrivit ett motinlägg där han bl a, men framför allt, karakteriserar min syn som ideologisk och idealistisk. Han efterlyser empiri och tycks beskylla min artikel för att sakna statistik och tabeller. Mina slutsatser påstås vara deducerade ur ett par enkla grundpremisser och inte fotade i verkligheten. Han tycker sig uppfatta att jag är en motståndare till individuella fri- och rättigheter och att jag anser dem evigt och exklusivt knutna till bourgeoisiens klassintressen. Att "stalinterrorn" i alla delar var berättigad emedan historiskt nödvändig. Att jag är en rättspositivist likt Alfred Rosenberg (jag undrar vad Rosenberg skulle ha sagt om denna karakteristik - och vad Hägerström skulle ha sagt om den).

Det är möjligt att allt det Benny Andersson säger om mig är sant. Han måste ha i så fall ha tagit upplysningar på mig. Att han skulle kunna läst ut det ur vad jag faktiskt skrev betraktar jag nämligen som mindre sannolikt.

Benny Andersson propagerar i stället för en materialistisk syn på mänskliga fri och rättigheter. Den alternativa, materialistiska och "empiriska" metod han därvid nämner är att "ställa frågan hur ett bra samhälle bör vara beskaffat".

Om detta är Benny Anderssons materialistiska och empiriska alternativ så undrar man vad han skulle betrakta som ett utopistiskt och teoretiskt dito?

Om man med empiri endast avser statistik och tabeller kan man beskylla min artikel för att sakna empiri. Om man däremot (liksom jag) håller sig med en vardagsdefinition, och med empiri menar att man hänvisar till hur saker och ting faktiskt har förhållit sig, i stället för att tala om teorier om hur tingen kan tänkas vara eller hur hur de borde vara - då är min artikel renodlat empirisk - vilket naturligtvis inte i sig är någon garanti för att den är riktig. Och om jag vetat att jag kunnat tillfredsställa Benny Anderssons speciella krav på empiri bara genom att nämna en DN-artikel och en indisk-amerikansk filosof (varför inte Rummel eller Ahlmark?) så hade jag självfallet inte tvekat att tillmötesgå honom.

Benny Andersson vill, och det bör man ta fasta på, bilda front mot USA-imperialismen. Han föreslår som metod att vända talet om rättigheter mot supermaktens företrädare och peka på hur "selektivt och falskt det är i deras munnar". Detta är utmärkt!

I frontens namn skall jag därför inte gneta mera på Benny Andersson. Han har ett behov, som stundom nästan tycks stegras till ett pockande naturbehov, av att få lufta sin hatkärlek till det faktiskt existerande revolutionära arvet och polemisera mot allt som kan låta marxistiskt - för att inte tala om leninistiskt.

Lyndon Johnson sade en gång sade om en partibroder och meningsmotståndare: "Det är bättre han står inne i tältet och pissar utåt, än utanför tältet och pissar inåt". Jag skulle, vad gäller Benny Andersson, vilja gå ett steg längre i generositet och till och med låta honom stå inne i tältet och låta sitt vatten där, så länge vi är överens om vem vi skall slåss emot.

Ty vad jag inte kan se är vad han till slut har att invända mot mina slutsatser, som till förväxling påminner om hans egna.