Marknadens optimala funktion förblir vårt övergripande mål. Det menar Hans Isaksson i följande artikel.

Ekonomi

Marknadens optimala funktion förblir vårt övergripande mål.

Detta innebär balans vad gäller utbud efterfrågan på alla varor, dvs i praktiken ett lätt överutbud, som driver den ekonomiska och teknologiska utvecklingen framåt.

Detta gäller även arbetskraft där en optimal arbetslöshet kring 10-15% på sikt kan vara tillräcklig för att bibehålla ett stabilt penningvärde och förhindra att de löntagargrupper, som alltid kommer att inneha politisk majoritet, ställer upp konkurrenshinder i form av fixa avtal, arbetslagstiftning, överdrivna krav på arbetsmiljö etc.

Sådan lagstiftning eller dylika avtal kommer vid tillräckligt högt överutbud på arbetskraft att upplevas som hinder för friställda att vinna insteg på arbetsmarknaden och kommer därför att ha svårt att samla en massiv opinion.

Det pågår för närvarande en medvetandeökning härom, och en mycket positiv utveckling i denna riktning.

På sikt kommer en permanent arbetslöshet av denna magnitud att generera ett befolkningsskikt som kan betraktas som delvis eller potentiellt sysselsatt - ett rörligt skikt av enmansföretagare, tillfällig-hetsarbetare, praktikanter, stödsysselsatta etc vilka aldrig kommer att inlemmas i en klassbildning och som kommer att stå utanför arbetarklassens organisationer, vilket bidrar till att blockera kollektiva strävanden från de anställda. Även denna utveckling är idag fullt skönjbar och erhåller ett starkt understöd från ansvariga politiska kretsar. Åtgärder som befrämjar arbetarklassens diversifiering och skiktning framstår idag såsom enda vägen att vidmakthålla dess levnadsvillkor. Detta är en stor ideologisk framgång. Speciellt glädjande är det att den organiserade arbetarrörelsens ledning till stora delar sluter upp bakom denna politik.

Politik

Dessa faktorer, i kombination med etniska och kulturella motsättningar som alstras genom att arbetskraften i det nya Europa blir allt rörligare över nationsgränserna, kommer att göra det möjligt att forma breda allianser för en näringsvänlig politik med ett minimum av marknadsstörande ingrepp.

Detta kommer att medföra ett allt svagare politiskt engagemang från löntagargruppernas sida i det politiska samtalet. Politiska motståndsrörelser av vänster- eller populistisk karaktär kommer att flamma upp och neutraliseras från tid till annan, men organiserandet av bredare fronter försvåras genom etnisk, kulturell och ekonomisk splittring och genom de nya mediernas starka förankring i näringslivet.

De risker för terroristisk utveckling som kan finnas i vissa av dessa grupper måste taktiskt tas på största allvar, men innebär strategiskt ett ringa hot. Endast i nödfall kommer det att bli nödvändigt att underblåsa främlingsfientliga strömningar bland allmänheten, då dessa motsättningar sannolikt under överskådlig framtid kommer att vara självgenererande.

Kultur

De starka individualistiska drag som präglar ungdomskulturen bör försiktigt understödjas. Här, liksom på marknaden, ställs individen och dess behovstillfredsställelse i centrum. Genom att så sker skapas en organisk länk mellan ungdomskulturens former och marknadsreklamen vilket skapar gynnsamma betingelser för en sund kommersiell kultur.

Eftersom en kultur som helt saknar samhällskritik i längden inte kan tillfredsställa ens en ungdomsgeneration som fost-rats i en hedonistisk utlevelsekultur, bör även samhällskritiska produkter tolereras, i synnerhet då de riktar udden mot den politiska sfären, eller värnar om individen mot samhället eller kollektivet. Även långtgående angrepp på näringslivet kan uppmuntras så länge de värnar om den enskilde konsumentens intresse. Paroller om konsumentmakt är helt förenliga med en sund marknadsfunktion och bör understödjas - även om överdrifter även här måste stävjas.

Det är i vida ungdomskretsar mycket populärt, och kulturellt ändamålsenligt, att verka för en liberal politik vad gäller sinnesförändrande droger. Fri tillgång till droger, utan samhällets intervention i individens fria njutande, har en stor symbolverkan och bidrar till att för den unga generationen åskådliggöra den liberala ekonomins principer och väcka motvilja mot kollektivistiska ideologier. Samtidigt måste denna fråga, som tenderar att vara generationsskiljande, hanteras med stor delikatess vid äventyr att viktiga opinionsbildargrupper alieneras.

Statsmakterna har insett detta och bibehåller en restriktiv retorik samtidigt som man i sitt praktiska handlande verkar i starkt liberaliserande riktning.

Vad gäller den s.k. finkulturen har denna stor symbolbetydelse, bl.a. såsom skapare av kulturellt respektavstånd mellan samhällets eliter och de breda folklagren. Detta befrämjar sammanhållningen genom att legitimera eliternas privilegier och förhind-rar att de bredare folklagren jämför sina levnadsvillkor med eliternas. Finkulturen verkar sammanhållade på eliterna gentemot massan. Finkulturen bidrar också till samhällets koherens genom skapandet av lämpliga kollektiva värden utanför den materiella sfären.. Därför bör även anakronistiska företeelser som kungahuset positivt marknadsföras.

Det kommer alltid finnas intresse av att subsidiera begåvade kulturarbetare och ge dem goda möjligheter till utkomst och inflytande - samtidigt bör alla populistiska tendenser, och böjelser för politiserande, stävjas i detta skikt.

Ideologi

Det är viktigt att forma ett nytt historiemedvetande hos den nya generationen. Med det snaraste, helst före seklets utgång, bör det vara en vetenskaplig huvuduppgift att visa, att det största hotet under det gångna århundradet var de kollektivistiska ideologier som eftersträvade samhällen organiserade på grundval av den politiska sfären. Socialismens idemässiga släktskap med nationalsocialismen är för närvarande föremål för en mångsidig belysning. Detta är ett stort framsteg, men bara ett steg på vägen mot en djupare förståelse av 1900-talets politik.

Nästa steg bör vara att framställa de fascistiska rörelserna som en tragisk, men historiskt logisk, överreaktion på det vänstertotalitära hotet som hela tiden förblev den strategiska huvudfienden till det goda samhället. Samarbetet med de socialistiska regimerna och rörelserna mot nationalsocialismen måste framställas för vad det var - en kompromiss i yttersta nödvärn, som stundom ledde till opportunism och som i en rad länder framtvingade sociala skadeverkningar - t ex socialistiska ingrepp i marknadsekonomin - som vi än idag lider under.

Detta kan tillåta en mera lidelsefri analys av fascismen, vilket kan möjliggöra för en ny tidsålder att tillgodogöra sig dess positiva sidor, samtidigt som vi fortsatt bör brännmärka dess irrationella drag, såsom överdriven antisemitism och dess böjelser för statsinterventioner. Det är nämligen knappast troligt, att den nuvarande parlamentariska demokratin, med dess ännu alltför starka beroende av nyckfulla opinioner, i längden är förenlig med en sund ekonomisk utveckling. Vissa debattörer har redan klarsynt insett detta, och förtjänar vårt - försiktiga - stöd.

Det kan tills vidare ej bli tal om att politiskt förknippas med de öppet nazistiska grupperingar som idag existerar i våra samhällen, samtidigt som man måste vara medveten om att även sådana grupperingar i vissa situationer visat sig kunna spela en positiv roll i det politiska spelet.