Korruption och sjunkande medellivslängd. Det kännetecknar det liberaliserade Ryssland. Sverige borde ta efter den ryska chockterapin, förklarar en av dess svenska utformare.

Ekonomiprofessorn Anders Åslund anser att våra politiker borde lära av de ryska statsmän som nyss besökte Sverige. Det gäller att i ett hugg frigöra sig från kvävande särintressen och skära ner statsutgifterna med ett belopp som motsvarar 30 procent av bruttonationalprodukten.

Med denna chockterapi har de styrande i Ryssland, med Åslunds bistånd, nått lysande resultat, meddelar Åslund i Dagens Nyheter den 28 oktober:

"Allteftersom statsutgifterna minskat i Ryssland har antalet fattiga halverats eftersom den korrupta staten gav mest åt de rika."

Det är en märkvärdig sammanfattning av tillståndet i det ryska samhället.

Den europeiska utvecklingsbanken EBRD publicerade nyligen en översikt över utvecklingen i Östeuropa och den forna Sovjetunionen sedan omvälvningarna 1989. Här framkommer att andelen fattiga stigit brant i de före detta sovjetstaterna. Inkomstklyftorna i Ryssland har "vidgats dramatiskt från måttliga nivåer till nivåer som är typiska för mer ojämlika utvecklingsländer som Thailand och Mexiko".

Bara i ett avseende tenderar antalet fattiga att sjunka. Folk dör undan i allt snabbare takt till följd av den allmänna misären och sjukvårdens sönderfall. 1995 var den genomsnittliga manliga livslängden i Ryssland 58 år. Det är tre år kortare än i Indien och sex år kortare än vid liberaliseringens början.

Den europeiska utvecklingsbanken påpekar också att något så korrupt som den nuvarande ryska staten knappast går att finna på annat håll i världen.

Men Anders Åslund talar om bestickningen som om den vore något förflutet.

Jag tror inte att det beror på okunnighet. Åslund har i flera år varit verksam som ekonomisk expert i Ryssland, bland annat som rådgivare till regeringen.

I januari 1996 träffades sju ryska bankirer och företagsledare i avskildhet i samband med det exklusiva Davosmötet i Schweiz. De var överens om att en kommunistisk seger vid det kommande presidentvalet i Ryssland vore en katastrof. På något sätt måste den svårt alkoholiserade och hjärtsjuke Boris Jeltsin lämpas över till en ny presidentperiod.

De sju bankirerna investerade tre miljoner dollar i Jeltsins valkampanj. De anlitade utländska PR-experter och utnyttjade hämningslöst sitt grepp över TV och andra massmedia till att tränga tillbaka oppositionen. Till ledare för operationen anställdes Anatolij Tjubajs, en före detta minister som tidigare för småpengar skänkt de sju sammansvurna kontroll över upp till halva den ryska ekonomin.

I valet gick det som planerat. Anders Åslund och andra utländska rådgivare var belåtna, och de sju bankirerna jublade. Tjubajs blev stabschef under den sjuke presidenten. Med hjälp av sin förbindelse med en av presidentens döttrar gav han de sammansvurna ett avgörande inflytande över Jeltsins politik. Gruppen placerade också en företrädare i regeringen. Det var Vladimir Potanin, chefen för Oneximbank.

Jeltsin utsåg i mars 1997 Tjubajs och den unge guvernören Boris Nemtsov till vice premiärministrar med ansvar för de fortsatta privatiseringarna. Tjubajs blev också finansminister. Anders Åslund talade om "en verkligt massiv reformoffensiv".

- De stjäl och stjäl och stjäl, lär Tjubajs ha sagt om landets ledande affärsmän. De stjäl allt de kommer åt och det är omöjligt att hindra dem. Men låt dem roffa åt sig. De blir sedan ägare och hederliga förvaltare av sina egendomar.

Vid möten varje vecka gör de sju bankirerna upp om hur bytet ska fördelas, men under sommaren 1997 spricker deras kartell och de far ut i politiska intriger och mediekampanjer mot varandra.

I juli auktionerar regeringen ut 25 procent av det jättelika statliga telebolaget. Vinnare: Potanin och Oneximbank. En utländsk bankman kallar i Financial Times budgivningen "ett skämt". Ett mycket högre pris hade gått att få ut. Konkurrenter anklagar Potanin för att otillbörligen ha dragit nytta av kontakter i regeringen.

I augusti är det dags igen. 38 procent av Norilsk Nickel, en koncern som kontrollerar över en tredjedel av världens kända nickeltillgångar, ska säljas ut. Potanin och Oneximbank har vinnarspåret:

För det första förvaltar Potanin redan denna del av bolaget. I utbyte mot krediter har staten tidigare låtit bankirerna överta kontrollen - om än inte det formella ägandet - av flera av de största statsföretagen.

För det andra handhas auktionen av ett till Oneximbank allierat företag.

Övriga spekulanter manar regeringen att skjuta upp budgivningen.

Den 5 augusti meddelas att så ska ske. Nästa dag har regeringen ändrat sig. Potanin står som vinnare med äganderätt till 38 procent av Norilsk Nickel. Han betalar knappt nio dollar för varje aktie - långt under det beräknade marknadspriset på över 15 dollar. Förlorarna protesterar och larmar om korruption.

Den ansvarige för privatiseringarna, Alfred Koch, lämnar någon vecka senare regeringen. Det avslöjas att han från ett tidigare okänt förlag i Schweiz fått ett nätt förskott på 100.000 dollar för ett ännu oskrivet manus till en bok om privatiseringarna i Ryssland. Förlaget kopplas senare till Oneximbank, men Tjubajs försäkrar att Koch är en hederlig karl.

I november avslöjas ytterligare ett djärvt bokprojekt finansierat av Potanins bank. Tjubajs själv jämte fyra av hans medarbetare har fått sammanlagt 450.000 dollar i förskott för bidrag till en antologi om privatiseringarna i Ryssland.

President Jeltsin avskedar de fyra och berövar Tjubajs finansministerposten. Men han vägrar att sparka honom ur regeringen. Tjubajs kvarstår som vice premiärminister. Beslutet applåderas av de utländska finansoperatörer som signalerat att de annars ämnat förlora förtroendet för den ryska statsledningen.

Tjubajs medger att arvodet blev lite högt men försäkrar att han bara tänker behålla en mindre del för eget bruk. Merparten ska satsas i en stiftelse för välgörande ändamål som han driver med den avsatte hedersmannen Alfred Koch.

Anders Åslund, som alltså talar om korruptionen i imperfektum, varnar för förödande följder av stormen mot vice premiärministern. Det vore, menar han, "helt otillständigt" att nu avsätta Tjubajs.

Anders Åslund har alldeles rätt i att det finns mycket att lära av den ryska chockterapin. Han är "övertygad om att en liknande övning skulle ge utmärkta resultat i Sverige". Det tror jag också. Frågan är bara för vem den utmärkta framtiden öppnar sig. Där ger den ryska utvecklingen vägledning.

ABBs styrelseordförande Percy Barnevik förklarar apropå korruptionen i Ryssland att han hellre gör affärer med rövarbaroner än inga affärer alls.

Det är hälarens logik.

Ska samhällen byggas efter sådana rättesnören?