Det är inte i första hand utopier vi lider brist på utan strategier för en omvandling av det ekonomiska systemet. Det skriver den socialdemokratiske idédebattören Sven Ove Hansson i en kommentar till Ulf Karlströms artikel i detta nummer.

Med Ulf Karlström delar jag uppfattningen att vi inte ska slå oss till ro med den rådande ekonomiska ordningen. Den ger upphov till så uppenbara orättvisor i fördelningen av både makt och resurser att man måste vara antingen trångsynt eller ideologiskt förblindad för att lugnt utgå från att den är det bästa möjliga systemet. Och visst behövs det en diskussion om samhällsideal, som ibland konkretiseras bäst i termer av idealsamhällen (utopier).

Men är utopier verkligen bristvaran? Jag tror att den viktigaste bristvaran i stället är strategier. Genom socialismens historia har det funnits åtminstone fem idéer om hur en socialistisk omvandling av det ekonomiska systemet skulle gå till. Ingen av dem har varit någon fullkomlig succé.

1. Den äldsta strategien företräddes av Robert Owen och andra som ville starta socialistiska småsamhällen eller företag. Idén var att arbetarkooperativa företag helt enkelt skulle vara effektivare än de kapitalistiska, och därför så att säga slå ut kapitalisterna på deras egna villkor - konkurrera ut dem på marknaden. En mycket trevlig idé, som bl.a. John Stuart Mill sympatiserade med. (Han räknade sig för övrigt som socialist, och hade mycket intressanta idéer om socialismen.) Men vad har den strategin gett oss? Jo, i och för sig en del utmärkta kooperativa företag, men inte något nytt ekonomiskt system.

2. Nästa strategi företräddes på 1840-talet framför allt av Louis Blanc. Han hävdade att man skulle arbeta med gradvisa reformer inom det rådande systemet, vid behov och möjlighet i samarbete med borgerliga krafter som man kunde enas med om vissa delmål. Med viss förenkling kan vi betrakta den moderna socialdemokratin som en arvtagare till denna strategi (även om Blanc själv är oförtjänt bortglömd). Vad har den strategien gett oss? Jo, demokrati, välfärdsstat, diverse begränsningar i kapitalägarnas godtyckesmakt. Förvisso en hel del, men inte det nya ekonomiska system som det här är frågan om.

3. Under 1848 års revolution var det många som trodde att bara man genomförde demokrati och allmän rösträtt, skulle socialismen komma automatiskt. Vid denna tid, innan demokratin var prövad i praktiken, var detta en mycket rimlig tanke. Varför skulle den egendomslösa majoriteten, när den väl fått makten, låta det rika fåtalet fortsätta att styra? Många socialister (under en period även Marx och Engels) var övertygade om att demokrati utan socialism i praktiken skulle vara omöjligt. (Detsamma trodde många högermän och liberaler, vilket var ett viktigt skäl för dem att bekämpa demokratin). Men idag vet vi att den strategin inte fungerade. Så lätt var det inte att åstadkomma ett nytt ekonomiskt system.

4. Sedan har vi den klassiska marxistiska ståndpunkten att socialismen skulle följa automatiskt ur den kapitalistiska utvecklingen. Det var måhända också en rimlig ståndpunkt när den först formulerades. Men idag vet vi att den var felaktig, grovt felaktig. Så t.ex. vet vi att kapitalkoncentrationen inte är ett steg mot att ersätta kapitalismen med ett bättre ekonomiskt system. "Automatikteorin" kan avskrivas, så enkelt är det inte att få ett nytt ekonomiskt system.

5. Slutligen har vi den leninistiska ståndpunkten, enligt vilken socialismen ska genomföras genom "proletariatets diktatur", utövad av ett parti som representerar proletariatets intressen. Idag kan det väl inte vara många som inte blivit varse att resultatet av detta blev ett ekonomiskt och politiskt system som förtryckte såväl arbetarklassen som den övriga befolkningen värre än den kapitalism som man avsåg att ersätta. Inte heller detta var alltså någon framkomlig väg till ett bättre ekonomiskt system.

Vad ska vi dra för slutsatser av allt detta? Kan någon finna på en helt annan strategi än de som hittills har prövats, och som kan ge de önskade resultaten?

För min egen del tror jag att en omvandling av det ekonomiska systemet måste fortgå med någon kombination av de två första av de uppräknade strategierna. Det vill säga, dels genom att de arbetande själva driver företag (vilket de enorma pensionsfonderna ger helt nya möjligheter till), dels genom att man genom lagstiftning flyttar fram de anställdas och medborgarnas positioner gentemot dem som nu styr i ekonomin.

Ulf Karlström skrev: "Vill jag avskaffa nuvarande system för fördelning av arbetets frukter, når jag inte detta genom en delreform."

Visst, helt riktigt, men det kan inte heller nås genom en enda stor "över en natt"-förändring. I vart fall är detta inte möjligt utan ett ekonomiskt kaos som skulle få svåra sociala konsekvenser (vilket nog är en anledning till att folkmajoriteten aldrig har vunnits för ett sådant äventyr).

Inte med "en delreform". Inte med en enda snabb förändring. Om det alls ska gå, måste det bli fråga om många reformer.