Föreställningar om människans biologiska natur tar allt större plats i debatten. De blir slagträ i kampen för att befästa klasskillnader och diskriminering av etniska grupper och kvinnor. I detta sällskap har P.C. Jersild hamnat med sina senaste bok.

P.C. Jersilds Darwins ofullbordade bygger enligt författarens förord på sex föreläsningar vid Uppsala universitet hösten 1996. Avsikten sägs vara att "lyfta fram 90-talets evolutionära idéer och försöka förklara dem" och se vad de kan ha att säga om människans natur. Författaren konstaterar att man inte kan vara specialist på allting, men att man ibland "tvingas ge sig in på ämnen om vilka andra vet så mycket mer än en själv".

Vilket inre eller yttre tvång som fått P.C. Jersild att fatta pennan framgår inte, men det stämmer att boken inte är resultatet av några djupare studier. Den är ett hastverk, av litteraturlistan att döma byggd på en mycket begränsad inläsning av ett stort ämne. Frågan är då hur författaren - som läkarutbildad själv naturvetare och därmed med en viss naturlig auktoritet i ämnet - med dessa förutsättningar behandlar ett politiskt och livsåskådningsmässigt känsligt område.

Mot behandlingen av Chomskys språkteori och av forskningen kring medvetandets materiella bas har jag som filosofisk materialist inte mycket att invända. Dessa teman fungerar dock bara som uppmjukande ouvertyr inför de följande avsnitten. Där tar Jersild upp den moderna genetiken och sociobiologin/evolutionspsykologin, och deras implikationer för förståelsen av intelligens- och könsskillnader (och andra arv-miljöfrågor). Han behandlar också aspekter på människans generella natur, såsom etik och moral, förmåga till grymhet mot medmänniskor m.m.

Här är huvudbudskapet pläderande och bejakande, utifrån att det är fel "att surt ta avstånd från allt som kan rubba ens invanda cirklar" och "att det är bättre att spänna en båge än att aldrig riskera att hoppa i galen tunna". Som Jersild själv väl inser innebär denna ståndpunkt ett opinionsmässigt problem. Det är nämligen ännu inte helt glömt hur socialdarwinismen och rasbiologin användes för att legitimera det nazistiska folkmordet på judar och andra "mindervärdiga raser", samt för "rening" av den egna rasen från sinnessjuka och mentalt efterblivna. (Liksom de då i många andra länder inklusive Sverige användes för att legitimera klass- och könsorättvisor och diskriminering mot etniska grupper.)

Jersild tacklar detta problem med två argument, som förtjänar att skärskådas:

1. Bagatellisering. "Frågan är då om Hitler behövde socialdarwinismen. ""-"Förmodligen hjälpte biokratin nazismen att vinna över en del akademiker, särskilt läkare. Men i det hela hade Hitler säkert klarat sig utan någon biokrati. Rasismen som sådan är en mycket gammal företeelse Japan deltog inte i Det Moderna Projektet utan var fram till 1868 i det närmaste helt isolerat från västerlandet. Men de medicinska experiment som japanska forskare utförde på levande människor skiljer sig inte från de nazisterna gjorde" (s 64-65).

Vad författaren här försöker slira undan ifrån är det välkända faktum att Japan efter 1868 genomgick en mycket snabb och framgångsrik modernisering och inom naturvetenskaperna var fullt "västerniserat" under perioden före det andra världskriget. Det japanska fascismen hade förvisso nationella säregenheter, men var dock en del av den internationella fascismen. Och där bidrog den föregivna kopplingen till biologisk vetenskaplighet och modernitet till att ge traditionell främlingsfientlighet en ny och fruktansvärd kraft.

2. Socialdarwinismen som syndabock, numera säkert utdriven i öknen. "Det är viktigt att skilja på socialdarwinism och genetik - ty socialdarwinismen var fel redan från början"(s 65). I detta citat kan man instämma, men problemet är att en del av även de mest framstående darwinisterna omfattade denna ideologisering av darwinismen, t.ex. Ernst Haeckel, som blev en ledande socialdarwinist på den tyska scenen. Även ledande företrädare för den på mendelsk genetik grundade neodarwinistiska syntesen på 30-talet, t.ex. R.A. Fisher, var ivriga förespråkare för det elitistiska biokrati-projekt som var den eugeniska rörelsens mål.

Inte heller är dagens sociobiologi fri från socialdarwinistiska och biokratiska tendenser. E.O. Wilson - framstående forskare om evolutionen av insekternas sociala system - som genom sin bok Sociobiology (1975) demarkerade en egen underdisciplin inom biologin, var kanske ingen klassisk socialdarwinist i sin politiska världsbild. Men han gav väl uttryck för starka biokratiska tendenser när han i bokens sista kapitel förutsåg att neurofysiologin och sociobiologin i förening skulle kunna ställa samhällsvetenskaperna på en helt ny grundval.

Det var dessa överdrivna anspråk på förklaringsvärde, med alla de risker för missbruk som det innebar, som mer än något annat mötte hård kritik från andra forskare - däribland evolutionsbiologer som S.J. Gould och genetiker som R.C. Lewontin. Denna diskussion fördes i allt från vetenskapliga tidskrifter över debattböcker till politiska möten, och kan sannerligen inte som Jersild gör reduceras till ideologiska ryggmärgsreflexer kombinerade med nävrätt mot Wilson.

Har deras farhågor visat sig överdrivna, nu tjugo år senare? Tvärtom. Biologistiska idéer breder ut sig alltmer i den offentliga debatten, och används av högern som slagträ i kampen för att befästa och ytterligare fördjupa klasskillnader, diskriminering av etniska grupper och av kvinnor, och för att plädera för det hopplösa i en radikal förändring av samhället till det bättre. Vissa forskare deltar själva aktivt i denna kamp, och fungerar som inspiratörer för en betydligt större grupp av ideologikolportörer som för ut budskapet i förgrovad form. Lösa spekulationer presenteras som om de hade solid biologisk-vetenskaplig grund. Exempelvis Lorenz Lyttkens hävdar att arbetarklassen tömts på begåvning och alltså inte är kompetent att delta i statsstyret. Håkan Eriksson menar att en fjärdedel av eleverna har för dåliga gener för att kunna hänga med i kunskapssamhällets intelligenskrav varför det inte nyttar att satsa resurser för det ändamålet. Eller ta Gunnar Adler-Karlsson som tvärsäkert påstår att asiater är mer intelligenta än européer som är mer intelligenta än afrikaner, och lika tvärsäkert säger att detta har biologin förklarat med att strapatserna på vandringen ut från Afrika selekterar fram de smartaste, och asiaterna har vandrat längre och därför blivit smartast. Genetiska förklaringar av allehanda skillnader mellan individer och grupper av individer är idag också mycket spridda i populärkulturen, och konkurrerar om utrymmet med andra deterministiska tankebyggen som astrologi.

PC Jersilds egna referat av den nutida evolutionsbiologins och -psykologins tankevärld är inte heller goda exempel på popularisering. Bara ett noga selekterat urval av teorierna presenteras, nämligen de som passar ett mera renodlat sociobiologiskt perspektiv. Konkurrerande inomvetenskapliga synsätt förtigs. Således refereras Richard Dawkins i och för sig fruktbara metafor om "själviska gener", men inte de kritiker som menar att ett mera organismbaserat synsätt är ett helt oundgängligt komplement (t ex Leo Buzz i The Evolution of Individuality).

Jersild förbigår också helt S.J. Gould och hela den inflytelserika diskussionen om punkterad jämvikt och evolutionära begränsningar. Den har innebörden att arter långa tider förblir relativt konstanta i sina egenskaper, eftersom organismer är strukturellt integrerade och inte med lätthet kan formas hur som helst av evolutionen. Enskilda karaktärer hos en art ska därför inte nödvändigtvis förklaras i termer av anpassning till rådande förhållanden.

Därmed skapas ett intryck av ett motsägelsefritt kunskapsbygge att basera en världsbild på. Vaksamheten mot biologistiskt missbruk minskar genom att ännu inomvetenskapligt kontroversiella och av fakta bristfälligt underbyggda teorier framställs som etablerad kunskap. Samtidigt opereras i mitt tycke också mycket av det spännande med en dynamisk vetenskaplig verksamhet bort. Sammantaget ett tvivelaktigt budskap att föra ut till studenter och blivande forskare på Uppsala universitet.

Ett annat tvivelaktigt drag inom sociobiologin och den evolutionära psykologin är tendensen att söka efter (enskilda) "gener för" olika egenskaper hos en organism, egenskaper som kanske i själva verket styrs av ett komplicerat samspel mellan olika genetiska och andra faktorer. Kopplat till detta är en stark tendens att framställa mycket komplexa fenomen och egenskaper hos en organism som enhetliga och väl avgränsade. Sedan kan man spekulera fram vad Lewontin kallat en "evolutionär skröna", dvs. en spekulativ förklaring till varför den hypotetiska genen för den hypotetiskt enhetliga egenskapen haft framgång i det naturliga urvalet.

Även på detta område går P.C. Jersild frejdigt på i ullstrumporna. För att förklara främlingsfientlighet postulerar han "ett genetiskt mönster för att upptäcka främlingar". Det skulle ha behövts för att skilja vän från potentiell fiende. Men å ena sidan talar vi sannolikt om ett helt komplex av egenskaper (som kan omfatta mer än synsinnet, och inom synsinnet många olika mönsterigenkänningsmekanismer). Å andra sidan skulle man lika väl kunna tänka sig att det finns ett generellt överlevnadsvärde i att upptäcka skillnader från det normala, t.ex. för att se om ett barn är sjukt, ett jaktvapen har blivit skadat, ett bär avviker från den välkända ätliga sorten osv, varvid egenskapen "upptäcka främlingar" upphör att vara ett avgränsat fenomen att förklara.

Ett bottenmärke i samma anda är diskussionen om intelligensen. P.C. Jersild fnyser åt dem som anser att intelligens är ett diffust begrepp, som inte går att säkert mäta. Som analogi säger han att "alla vet" att talanger som musikalitet, berättarförmåga eller bollsinne existerar, och att de flesta håller det för okontroversiellt att dessa förmågor kan ha ett ärftligt inslag. (Vet vi? Är det t ex självklart att det bara finns ett bra sätt att berätta på, baserad på en sorts förmåga?) "Medan intelligens ofta uppfattas som en mänsklig rättighet. Det är inte individens fel att man är dum, det är samhällets" (s 72).

Någon egen positiv definition av vad intelligens är ger inte Jersild - blott att den (1) inte har att göra med grammatisk förmåga, gott minne, huvudräkning, berättarförmåga etc; (2) utgör en enhetlig s.k. "allmänintelligens". Detta är långt ifrån oomstritt. Ett intelligenstest - det instrument med hjälp av vilket intelligensbegreppet operationaliseras - består ju i allmänhet av olika sorters problemlösningsuppgifter (t.ex. uppgifter som kräver spatialt tänkande, och andra som gäller ordförståelse). Testresultat viktas sedan samman till ett index, IQ, på samma sätt som priser på ett urval olika varor viktas samman till ett konsumentprisindex. Hela motivet att arbeta med index i fall som dessa är en önskan - välmotiverad eller ej - att sammanställa komplex, och ej alltid samvarierande, information till något kvantitativt hanterbart för jämförelseändamål. (Ty rådde alltid en hög samvariation, skulle man kunna nöja sig med en typ av frågor och ändå få svar som gällde för resten.) Den som konstruerar ett intelligenstest och ett IQ väljer alltså vilka kompetensfaktorer som skall vara med och vilka som inte skall det, och hur de senare skall viktas ihop inbördes, rimligtvis utifrån egen eller uppdragsgivares socialt bestämda värderingar av vad som är en särskilt viktig kompetensprofil under rådande förhållanden. (Skulle huvudräkning, berättarförmåga och gott minne uteslutits i ett hypotetiskt test i en icke-litterat kultur? Är vi alla klara över vad för kompetens som behövs i framtidens s.k. "kunskapssamhälle"?)1 Allt detta må vara i sin ordning så länge man är medveten om vilka värderingar och syften som ligger bakom. Felet uppstår när indexet, precis som upptäcka-främlingar-förmågan, förvandlas till ett odelbart och väl avgränsat begrepp och ges status av något objektivt existerande.

Dessa invändningar mot sakframställningen är dock sekundära jämfört med bokens kardinalfel: den programmatiskt okritiska och positiva inställningen till sociobiologin och angränsande strömningar inom psykologi och humangenetik. I upplysningens och förnuftets namn riktas huvudelden mot olika idealistiska strömningar inom medicin, samhällsvetenskaper och humaniora (och dess inflytelsesfärer i samhället i övrigt), som om biologin vore en slags underdog som behöver all hjälp den kan få för att klara sig ur ett trängt läge. Kanske är det fortfarande så i vissa akademiska och kulturella kretsar, men knappast i samhället i stort. I populärkulturen samexisterar i dag en naiv biologism relativt konfliktfritt med New age och annan obskurantism. Via genteknologin är biologin och avancerad biologisk forskning och utveckling idag alltmer indragen i produktionsprocessen, som en central produktionsfaktor. Evolutionsbiologin - inklusive den som bedrivs under sociobiologins hatt - har också gjort obestridliga framsteg och innanför molnet av modeller och spekulativa teorier börjat ackumulera en växande kärna av solid kunskap.

Den viktigaste striden idag står inte mot dem som förnekar biologins betydelse och förklaringskraft. Nej, huvudfiende är de som utnyttjar biologins stora och ökande objektiva styrka och prestige för människo- och miljöfientliga syften, såväl genom felanvänd teknologi som genom ideologiproduktion i mörka krafters tjänst. Detta gäller allmänpolitiskt, men de gäller i synnerhet de inom fältet verksamma, inklusive medicinskt/biologiskt utbildade författare. (En parallell kan här dras till fysikernas ansvar inför den framväxande kärnvapenteknologin under och efter andra världskriget.) Bara genom att vara framgångsrik i den kampen kommer det att vara möjligt att försvara upplysningen och det vetenskapliga förnuftet och skapa en plattform för att hålla tillbaka idealism, religiös fundamentalism, moraliska absolutister (typ militanta veganer) och andra fruktlösa stickspår för det folkliga missnöjet med den bestående ordningen.

Således: mera av sur kritisk anda, mindre av acceptera och tänk positivt. Det borde Uppsalas studenter fått lära sig!

Darwins ofullbordade

PC Jersild

Bonnier Alba 1997

1. För en bra genomgång av dessa frågor, skaffa Den felmätta människan av Steven Jay Gould (Ordfront?). Frågan tas också upp som en del av en bredare kritik av sociobiologin i Inte i våra gener av Steven Rose, Leon J Kamin och Richard C Lewontin (Bokskogen). Båda böckerna har i original mer än tio år på nacken med de håller än! I Clarté nr 2 1997 går Hans Isaksson igenom intelligensbegreppets teori och praktik. En nyanserad värdering inifrån av dagens sociobiologis möjligheter och begränsningar när det gäller att förstå människan skriver Tommas Ljungberg i Folkets Historias temanummer om Biologi och historia (nr 3-4 1996)

Vetenskaplig grund bakom resonmenagen

Eftersom det i dagens politiska konjunktur är lätt att marginaliseras som bakåtsträvare om man tillhör vänstern, så kan jag inte motstå frestelsen att gömma mig bakom en ledare i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature (19 juni 1997), mig veterligen aldrig skälld för vare sig överdriven radikalism eller vetenskapskritik. Utgångspunkten är tidningars sätt att vinkla en nyhet angående en tänkbar genetisk bas för en uppmätt skillnad mellan pojkar och flickor i en viss typ av sociala färdighet. Denna färdighet syntes ligga i X-kromosomen av vilka flickor ju har två och pojkar blott en. Om detta skriver Nature:

"Detta är vetenskapligt betydelsefulla resultat. Men det är viktigt att förbli på sin vakt mot övertolkningar. För det finns en oundviklig frestelse att bruka dem för att rättfärdiga en sorts genetisk determinism som - trots vår medvetenhet om den eugeniska rörelsens historia och annat missbruk av genetiken förr - alltjämt är en stark kraft i det moderna samhället. Rapporter om jakten efter, eller upptäckten av, en gen för homosexualitet, våldsbenägenhet, alkoholism eller mentalsjukdom har blivit ett regelbundet inslag i pressens vetenskapsbevakning. Varje gång det sker, framträder det vetenskapsmän som är noga med att pekat ut hur de beskrivna egenskaperna för det mesta är resultatet av en komplex interaktion mellan genetiskt betingad fallenhet och påverkan från miljön. Men det finns en del andra, mera provokativt citerbara, som är lika kvicka att använda sådana upptäckter för att underbygga påståenden om i hur hög grad som naturen tvångströja förblir oöverkomlig för kulturens lirkanden.

Själva den genetiska forskningens framgångar synes, ofta omedvetet, stärka den senare typen av argument, och därmed den typ av handlingslinjer i samhällsfrågor som tycks följa logiskt från dem. Myten om ett biologiskt utopia nådde sin höjdpunkt i Nazitysklands eugeniska politik. Få tror längre på den råa myten. Men, i mera sofistikerade former, utövar den fortfarande ett starkt inflytande inom vissa strömningar i modernt politiskt och socialt tänkande. När det finns en fast och trovärdig bevisning för en biologisk bas för vissa aspekter på socialt beteende, så vore det naturligtvis dumt att bortse från konsekvenserna. Kunskapen om sådana biologiska rötter kan till exempel spela en viktig roll för att hjälva individer att klara av olika sociala situationer mera effektivt.

Det är emellertid fara värt att den biologiska och genetiska förklaringen kommer att bli det dominerande måttet på normalitet, och att andra mera subtila influenser på beteendet förnekas sin legitima roll. Kanske är denna fara allra mest akut i studiet av mental ohälsa, där sjuka som befinns ha en stark genetisk komponent riskerar att stämplas som socialt subnormala. Men liknade hot finns för var och en som blir ansett som genetiskt handikappad - med konsekvensen att samhället har föga chans att förbättra deras situation ...

Den moderna genetiken har gett en av de mest slående illustrationerna av Francis Bacons ordspråk att kunskap är makt. Vi delar ett gemensamt ansvar att använda den kunskapen till allas nytta."