Valutaspekulanterna roffar. Miljoner sjunker ned i armod. Den ekonomiska krisen analyseras här av den kanadensiske ekonomen Michel Chossudovsky. Han förutspår djupnande elände och manar till samfälld kamp mot banker, aktiehandlare och internationella finansinstitut. Artikeln skrevs innan den sydkoreanska krisen blev akut.

Den svarta måndagen 19 oktober 1987 torde bli ihågkommen som det största endagsraset någonsin på aktiebörsen i New York. Raset överträffade kollapsen den 28 oktober 1929, som framkallade kraschen på Wall Street och inledde den stora depressionen. Vid sammanbrottet 1987 gick 22,6 procent av USAs aktiekapital förlorat, till stor del under måndagsmorgonens första börstimme. När Wall Street dök for rysningar tvärs igenom systemet av finansmarknader, vilket förorsakade motsvarande ras på Europas och Asiens aktiebörser.

Måndagen den 27 oktober 1997, nästan på dagen tio år senare, sjönk världens samlade aktiemarknader under stormande handel. Dow Jones aktiekursindex föll handlöst med 554 enheter - en värdeminskning med 7,2 procent. Det var det tolfte värsta endagsraset i New York-börsens historia. Aktiehandeln i Europa råkade i oreda med stora förluster till följd för fondbörserna i Frankfurt, Paris och London. Föregående torsdag ("den svarta torsdagen" 23 oktober) hade Hang Seng-indexet kantrat med 10,41 procent sedan förvaltare av pensionsfonder hastigt sålt av stora summor i blue chip-aktier från Hongkong. Då handeln återupptogs efter helgen fortsatte nedgången på börsgolvet i Hongkong med oförminskad styrka. Under måndagen föll kurserna med 6,7 procent, dagen därpå med 13,7 procent (det största kursfall som någonsin inträffat i Hongkong).

Midsommaren 1997 kollapsade va-lutamarknaderna i Sydostasien under trycket från spekulationshandeln. Det var en varningssignal om annalkande ekonomisk katastrof. Den 15 augusti nåddes en krisartad vändpunkt på Wall Street när aktiebörsen i New York under panisk handel erfor ett kursfall på 247 Dow Jones-enheter - det allvarligaste sedan 1987. Symptomen liknade dem för tio år sedan; "institutionella spekulanter" hade gjort sig av med stora summor aktier i syfte att senare återköpa dem, vilket omedelbart utlöste ett prisfall. Allsköns metoder för spekulation, däribland handel med avista- och termins-optioner, spelade en nyckelroll i utlösandet av kollapsen för börsvärdena.

Ur historisk synvinkel visar sig dagens finanskris potentiellt vida mer destruktiv än sina föregångare. Till skillnad från 1929 och 1987 års krascher, då de enskilda valutorna höll sig relativt stabila, karaktäriseras den nuvarande krisen av valutornas samfällda kollaps under trycket från storskaliga spekulationsaffärer.

Ett närmast symbiotiskt förhållande mellan börshandeln och valutamarknaden har uppstått. "Institutionella spekulanter" manipulerar inte endast aktiepriserna. De kan också plundra centralbanksreserverna på utländsk valuta, vilket undergräver såväl regeringars suveränitet som staters ekonomi. Med Malaysias premiärminister Mahathir Mohamads ord: "Denna uppsåtliga devalvering av ett lands valuta, utförd av valutahandlare enbart för profitens skull, förvägrar självständiga nationer deras rättigheter."

De fem senaste månaderna har valutaspekulationen i Thailand, Indonesien, Malaydsia och Filippinerna bidragit till att överföra flera miljarder dollar från centralbanksreserverna till privata händer. Flertalet observatörer har pekat på investeringsbankernas och mäklarfirmornas avsiktliga "manipulation" av aktie- och valutamarknaderna.

Ironiskt nog är det samma västerländska finansinstitut som tidigare länsat utvecklingsländernas centralbanker som nu erbjuder sig att "komma till undsättning" för Sydostasiens finansiella institutioner. Ett exempel är ING Baring, välkänt för spekulativa åtaganden, som i juli storsint utlovade ett lån på en miljard dollar till den filippinska centralbanken (CBP). Under de följande månaderna återerövrades denna lånade valuta av internationella spekulanter när CBP i ett desperat försök att understödja peson bjöd ut stora dollarmängder på terminsmarknaden.

Såväl näringslivets strateger som uni-versitetens nationalekonomer non-chalerar utan vidare den pågående finanskrisens faror genom att åberopa "ekonomiska fundamenta", medan G7-ländernas ledare bävar för att agera eller uttala sig på ett sätt som kan ge "felaktiga signaler". Wall Streets börsanalytiker framhärdar i det bedrägliga talet om "marknadskorrigering".

Den allmänna opinionen bombarderas av massmedia med entusiastiska framställningar om global tillväxt och välmåga. Ekonomin sägs befinna sig i blomstring tack vare stimulerande marknadsreformer. "Sund makroekonomisk politik" (hela registret av budgetåtstramning, avreglering, permitteringar och privatiseringar) föreskrivs utan debatt eller diskussion som nyckeln till ekonomisk framgång.

Realiteterna smusslas undan, ekonomisk statistik manipuleras, och ekonomiska begrepp ställs på huvudet. Arbetslösheten i USA påstås vara i avtagande, oavsett om antalet människor med lågavlönade deltidsanställningar ökar undan för undan. Tumultet på aktiemarknaden har tilldragit sig mot bakgrund av en global ekonomisk recession och socialt sönderfall. Men krisens strukturella förutsättningar förs inte på tal.

Stundtals beskylldes de "struktursvaga ekonomierna" i Sydostasien för börsraset i New York den 27 oktober. Fram tills nyligen hyllades de som tigrar med framtiden för sig, men nu skildras de som kraftlös tamboskap. Samtidigt trivialiseras finanskrisens allvar. Alan Greenspan, styrelseordföranden för centralbanken i USA, lugnade Wall Street den 28 oktober genom att auktoritativt framhålla "det smittsamma i nationella ekonomier som sprider svagheter från land till land". På Manhattan instämde man i Greenspans yttrande; bland mäklarna var det ett vedertaget faktum att "Wall Street smittats av Hongkonginfluensan".

Efter kollapsen för Bretton Woods-systemets fasta växelkurser 1971 har en ny finansiell omvärld utvecklats i etapper. Det tidiga 80-talets skuldkris (som till stor del sammanföll med Reagan/Thatcher-eran) släppte lös en våg av bolagsfusioner, upphandlingar och konkurser; förändringar som i sin tur banade väg för en konsolidering av en ny generation finansmän i handelsbanker, aktiemäklarfirmor, försäkringsbolag etc.

Dessa förändringar renodlades 1987 då bara "de starkaste" överlevde Wall Street-kraschen. De tio åren därefter har medfört en massiv koncentration av den ekonomiska makten. Genom omläggningarna har den "institutionelle spekulanten" trätt fram som en mäktig aktör, som många gånger undergrävt traditionella affärsintressen. Med olika hjälpmedel tillägnar sig dessa institutionella aktörer rikedomar från realekonomin. De avgör ofta ödet för företag som är börsnoterade i New York. Helt frikopplade från företagandet i realekonomin har de makt att försätta stora industribolag i konkurs.

1995 uppgick den dagliga omsättningen på valutamarknaderna till 1.300 miljarder dollar, vilket överskred världens samlade statliga valutareserver (uppskattade till 1202 miljarder dollar). De privata valutareserver som står till de institutionella spekulanternas förfogande överstiger med andra ord kraftigt centralbankernas begränsade resurser. Således förmår de senare varken individuellt eller kollektivt motstå vågen av spekulationsaffärer.

Under de senaste månadernas valuta-kris har flera miljarder dollar förts över från cantralbankernas kassakistor till de privata spekulanterna. Denna åderlåtning av statliga valutareserver är en väsentlig del av finanskrisen. Medan spekulanterna går till attack mot centralbankernas bräckliga penningvalv, riskerar valutakrisen i Sydostasien att spridas till andra regioner i tredje världen och utlösa en förödande serie valutadevalveringar med tillhörande utarmning av miljoner människor. Redan tidigt i november, efter börsens störtdykningar i Sao Paolo och Buenos Aires (27-28 oktober), var de latinamerikanska valutorna (inräknat den brasilianska realen, som är knuten till dollarn) satta under press i en förnyad våg av spekulationer.

Denna omstrukturering av globala finansmarknader och institutioner har möjliggjort en oerhörd ackumulation av privata rikedomar, till stor del ihopsamlade genom transaktioner i rent spekulationssyfte. Mellan 1982 och 1996 steg antalet dollarmiljardärer enbart i USA från 13 till 149. Den "globala miljardärsklubben" (med bortåt 450 medlemmar) har en sammantagen förmögenhet som gott och väl överstiger den samlade bruttonationalprodukten i de låginkomstländer som hyser 56 procent av världens befolkning. Det finns familjeförmögenheter som är större än länders BNP.

Att producera varor för försäljning är långtifrån nödvändigt för berikan-det, som alltmer äger rum utanför realekonomin. "Framgångar på Wall Streets aktiemarknad [det vill säga spekulationshandeln] låg bakom större delen av förra årets [1996] tillströmning av miljardärer." (Daily Telegraph, 30 september 1997.) En del av de pengar som lagts på hög tack vare spekulationerna kanaliseras vidare till hemliga bankkonton i talrika skatteparadis. Detta miljarddollarsvinn minskar dramatiskt staternas skatteinkomster, lamslår den sociala sektorn, driver upp budgetunderskotten och leder till allt större statsskulder.

Samtidigt pressas inkomsterna för de direkta producenterna av varor och tjänster ner; för stora sektorer av världsbefolkningen, medelklassen inräknad, har levnadsstandarden försämrats. Hälso- och utbildningsprojekt skärs ned, och i OECD-länderna ökar löneskillnaderna. Fattigdomen har blivit utbredd både i utvecklade och outvecklade länder; enligt ILO berörs en miljard människor eller nära en tredjedel av den globala arbetskraften av arbetslösheten. Den anhopning av finansiella rikedomar som spekulationerna resulterar i har sin grund i fattigdom och låga löner.

Kraschen på Wall Street den 29 oktober 1929 föregicks av flera månaders olycksbådande fluktuationer i handeln. Under presidenterna Coolidge och Hoover var laissez faire mottot för dagen. I början av 1929 deklarerade centralbanksstyrelsen att den "vare sig påtar sig någon rätt eller har någon avsikt att vara skiljedomare i spekulationer och aktievärderingar". Det nationalekonomiska etablissemanget efterlevde på det hela taget denna riktlinje. Sannolikheten för en finansiell härdsmälta övervägdes aldrig på allvar. Irving Fisher, professor vid Yale-universitetet, konstaterade 1928 att "ingenting sådant som en krasch kan inträffa". Denna illusion om ekonomisk tillväxt levde kvar åtskilliga år efter kraschen på Wall Street.

Samma självbelåtenhet härskar idag som under det sena 1920-talet. Krisens omfattande ekonomiska orsaker påtalas inte. Irving Fishers ekonomiska slagord ekar så gott som ordagrant när våra dagars nationalekonomiska ortodoxi inte bara förnekar existensen av en ekonomisk tillbakagång utan helt och hållet bestrider möjligheten för en ekonomisk kollaps. Finansförvaltarnas beslut är enligt nobelpristagaren Robert Lucas vid Chicago-universitetet grundade på "rationella förväntningar", vilket utesluter tanken på att inbyggda fel i systemet skulle kunna leda aktiemarknaden på villovägar. Det är minst sagt ironiskt att Kungliga Vetenskapsakademin, vid en tid då kalabalik rådde på finansmarknaderna, tilldelade 1997 års nobelpris till två amerikanska nationalekonomer och deras "banbrytande formel för värdering av aktieoptioner [och derivatinstrument]... som numera dagligen används av tusentals aktörer på finansmarknaderna".

I efterdyningarna till 1987 års kris blev de regleringspolitiska frågorna aldrig uppklarade. Olika utredningar tillsatta av den amerikanska kongressen, Vita huset och fondbörserna i New York och Chicago kom senare fram till att kraschen 1987 satts igång av egenartade tilldragelser som lett till "återverkande reaktioner" från betydelsefulla finansiella spelare, däribland förvaltare av pensionsfonder. Presidentens särskilda utredning under Nicholas Brady (senare finansminister i Bushregeringen) intog en kallsinnig hållning och fastslog att de förefintliga regleringarna var "tillräckliga". Ingen annan förklaring gavs; "sund makroekonomisk politik" kombinerad med ekonomisk avreglering var de slutgiltiga svaren. Termen "spekulation" ingår inte i Wall Streets ordförråd.

De politiska misstagen från 1920-talet återupprepades. Regeringen underlät att ingripa och anmodade New York- och Chicago-börserna att finputsa sina regleringsprocedurer, vilka i stort sett bestod i att "frysa" den datoriserade handeln. Dessa så kallade "strömbrytare" kom att visa sig verkningslösa då det gällde att förhindra ett sammanbrott. Den 27 oktober 1997 avbröt en första strömbrytare handeln i en halvtimme, efter ett kursfall på 350 Dow Jones-enheter. Efter avbrottet hade paniken infunnit sig: mäklare började omgående dumpa stora kvantiteter aktier, vilket accelererade prisfallet. De följande tjugofem minuterna föll kursindex ytterligare 200 enheter, vilket aktiverade en andra "strömbrytare" som verkade under återstoden av dagen.

En skillnad gentemot 1920-talet är att de större fondbörserna världen över är sammankopplade dygnet runt. Alltför ombytlig handel på Wall Street "skvätter över" på de europeiska och asiatiska aktiemarknaderna och genomsyrar det ekonomiska systemet på nolltid.

Sentida erfarenhet har till fullo uppenbarat den datoriserade handelns destabiliserande funktion. Dow Jones aktiekursindex kan svänga fram och tillbaka med hela procentenheter på några få minuter tack vare det elektroniska systemet för orderhantering. Systemet kan nu utan köbildning hantera över 300.000 order om dagen (ett genomsnitt på 375 order i sekunden), vilket innebär en daglig kapacitet på över två miljarder aktier. I och med att systemets prestationsförmåga ökat tiofalt sedan 1987 är riskerna för ekonomisk instabilitet avsevärt högre idag.

Den globala finanskrisens sociala konsekvenser är vittgående, i synnerhet nu i kalla krigets efterspel. Den potentiella slagkraften i en kollaps för aktiemarknaden är vida mer förödande då nationernas ekonomier hänger samman i ett globalt ekonomiskt system. Vidare är den makroekonomiska politiken internationaliserad. Världen över tillämpas samma åtstramningsåtgärder, övervakade av internationella fordringsägare och finansinstitutioner. I utvecklingsländerna samt i det forna Sovjetblocket har hela ekonomier satts ur spel av devalverade valutor, vilket upprepade gånger har resulterat i sociala stridigheter, etniska konflikter och inbördeskrig.

I stort kännetecknas tioårsperioden efter finanskraschen 1987 av ekonomisk stagnation. I OECD-länderna har BNP vacklat mellan 1,5 procent och 3,0 procent. Men dessa siffror anger långtifrån omfattningen av den ekonomiska krisen. I utvecklingsländerna överskrider den ekonomiska nedgången vad som inträffade i USA under den stora depressionen på 1930-talet. Åtskilliga länder i Latinamerika samt länder i Afrika söder om Sahara har negativa tillväxtsiffror.

I den forna Sovjetunionen överträffar den ekonomiska nedgången produktionsfallet 1941 under den tyska ockupationen av Vitryssland och delar av Ukraina och den omfattande bombningen av ländernas industriella infrastruktur. 1942 hade Sovjets BNP gått ned med 22 procent i förhållande till förkrigstidens nivå. Under perioden 1989-1995 rasade BNP i den forna Sovjetunionen i sin helhet med 44,0 procent. (Enligt data som sammanställts av Förenta Nationernas Economic Commission for Europe indikerar oberoende beräkningar ett vida större fall, ett säkert tecken på att den officiella statistiken manipulerats.)

En massiv undandragning av global köpkraft har ägt rum. Med undantag för en livlig handel med lyxvaror för ett priviligierat skikt med höga inkomster har marknaderna för basvaror krympt. Den ökning av aktiernas värde som kunnat beskådas på senare år står i skarp motsättning till utvecklingen i realekonomin. Förhållandet mellan pris och avkastning på de viktigaste aktierna i USA har stigit till oroväckande höga 25,8. Det är en bra bit över den nivå på 22,4 som rådde månaderna före börskraschen i oktober 1987.

I många avseenden liknar hysterin på aktiemarknaden de albanska pyramidspelen. Folk som investerat sina privata besparingar kan "bli rika" så länge aktiemarknaden är på uppgång och de låter sina pengar stå kvar där. Men så fort finansmarknaderna faller samman utplånas livslånga besparingar i aktier, pensions- och försäkringsfonder. Mer än 40 procent av den vuxna befolkningen i USA har investerat i aktier. En finanskris kan leda till en våg av betalningsinställelser och skaka hela banksystemet. Den kan fälla banker och krossa pensionsfonder.

Marknadskrafter lämnade åt sig själva framkallar finansiella sammanbrott. Det är nödvändigt att ingående granska de vanligaste spekulationsmetoder-na.

Redan 1993 varnade en rapport från tyska Bundesbank för att handeln med derivater eventuellt kan "sätta igång kedjereaktioner och äventyra det ekonomiska systemet i dess helhet". Det räcker emellertid inte att, som Bank for International Settlements (BIS) föreslår, följa och rapportera handel med derivat. Det krävs konkreta mått och steg, globalt tillämpade med såväl utvecklade länder som utvecklingsländers samtycke, för att stoppa vissa metoder för spekulation.

Riskerna som hör ihop med elektroniska system för handel med värdepapper bör likaså utsättas för noggrann prövning. Styrelseordföranden för centralbanken i USA, Alan Greenspan, har själv medgett att "effektiviteten på de globala finansmarknaderna gör att misstag förs vidare genom hela det finansiella systemet på sätt som var okända för en generation sedan".

Det är av största vikt att världssamfundet inser det allvarliga i situationen och utan dröjsmål genomför ett konsekvent system av ekonomiska regleringar (och samarbete regeringar emellan).

Detta är en svår politisk uppgift som reser krav på genomgripande förändringar av de politiska styrkeföhållandena inom de enskilda staterna, då det allt som oftast ligger i makthavarnas (konservativa, socialdemokrater och socialister inbegripna) intresse att stötta dominerande finansiella intressen. Vid G7-toppmötet i Denver i juni 1997 (som sammanföll med inledningen av den asiatiska valutakrisen) förordade ledarna i ett förbryllande uttalande "grundlig riskhantering", "förbättrad åskådlighet" och "höga försiktighetskrav". Spekulationsaffärernas destabiliserande roll på de stora börserna nämndes aldrig. De G7-ledarnas uttalanden har tvärtom genom sina helhjärtade hyllningar till den fria marknaden skapat en atmosfär av bedrägeri och ekonomiska osanningar. G7-retoriken främjar på konstgjord väg "marknadens förtroende", framför allt till de institutionella spekulanternas fördel.

Ett slags "finansiell nedrustning" är nödvändig för att hålla tillbaka spekulationsvågen. En sådan avväpning skulle i sin tur kräva en total avveckling av hela nätverket av banker i främmande skatteparadis, inklusive handeln med svarta pengar.

De internationella institutionernas (inklusive Världshandelsorganisatio-nen WTO, Internationella valutafonden och Världsbanken) fortsatta utveckling är av avgörande betydelse, eftersom dessa organ spelar en viktig roll i övervakningen och styrningen av makroekonomisk politik och handelspolitik på ett sätt som konsekvent skadar nationalstaterna.

Världssamfundet måste erkänna att det förhärskande, från Reagan/Thatcher-eran nedärvda nyliberala systemet är ett misslyckande. Nedskurna budgetar, avskedanden och avregleringar kan inte ligga till grund för ekonomiska framsteg. Dessa åtgärder förslösar i stället mänskliga resurser och fysiskt kapital; de framkallar konkurser och massarbetslöshet. I sista hand kväver de köpkraftens tillväxt: "recession kan inte botas med recession".

Att reglera aktiemarknaden är i och för sig ett nödvändigt ingrepp, men långtifrån tillräckligt. I en global ekonomisk depression kommer finansmarknaderna inte att överleva. En expanderande realekonomi kommer inte att infinna sig om det inte genomförs en betydande omvandling av de ekonomiska institutionerna och en omprövning av de makroekonomiska reformerna.

"Det finns emellertid inga "tekniska lösningar" på denna kris. Att meningsfulla reformer förverkligas utan uthållig social kamp är inte troligt. Det som står på spel är den massiva koncentrationen av finansiell rikedom och makt över reala tillgångar till en minoritet i samhället. Detta fåtal kontrollerar även det "skapande av pengar" som äger rum i det internationella bankväsendet och helt överflyglar centralbankernas operationer.

Det första avgörande steget i denna världsomspännande kamp är att bryta den nyliberala dagordningens legitimitet och att övervinna det "Washington-konsensus" som omfattas av regeringar världen över. En "ekonomisk avväpning" är följaktligen inte samma sak som en snävt definierad statlig reglering; den förutsätter demokratiska former för "social kontroll" av finansmarknaderna likväl som radikala förändringar av den politiska maktens strukturer.

Social handling kan inte begränsa sig till endast att ställa regeringarna och den Washingtonbaserade byråkratin till svars. Bankerna, de transnationella bolagen, valutaspekulanterna etc. måste pekas ut. Denna kamp måste vara brett grundad och demokratisk och omfatta alla samhällssektorer på alla nivåer, i alla länder. Sociala rörelser och folkliga organisationer som solidariskt samverkar måste rikta in sig inte bara på sina respektive regeringar, utan också på de finansiella aktörer som livnär sig på denna förödande ekonomiska modell. -

Michel Chossudovsky är professor i nationalekonomi vid universitetet i Ottawa. Han är författare till boken The Globalization of Poverty - Impacts of IMF and World Bank Reforms, Third World Network, Penang and Zed Books, London 1997, och ett flertal andra skrifter kring makroekonomiska reformer och internationell storfinans.

Översättning från engelska: Daniel Ahl. Artikeln är något förkortad och översatt för Clarté med författarens tillåtelse.