Vem är intelligent? Svaret tycks bero på styrkeförhållandena mellan klasserna. Imperialister har kunnat belägga att underkuvade folk är mindre begåvade. Den amerikanska Bellkurvan ska visa dumheten hos den svarta underklassen. I Sverige börjar nu klasskillnaderna bli så stora att forskare hävdar att en fjärdedel saknar genetiska förutsättningar att klara skolan. Hans Isaksson granskar intelligensmätningarnas historia.

VI LEVER I en tid av politiskt betingade tabubrott. Först var det socialhjälpstagarnas lättja och fusk som drogs fram av modiga sanningssägare som Anders Isaksson m.fl. Sedan utlänningarna och deras parasitism och kriminalitet tack vare Wachtmeister & Co. Har tiden nu äntligen kommit för att säga sanningen om framtidens arbetslösa?

Söndagen den 25 maj 97 publicerade Dagens Nyheter på sin officiösa debattsida en artikel av den kände neuropsykiatern Håkan Eriksson under rubriken "Bryt tabu om de svagbegåvade".

Erikssons grundtes, som enligt vad han förutskickar "inbjuder till missförstånd och vantolkningar" är att politisk korrekthet får politikerna att blunda för det orubbliga faktum att den nya skolan och arbetslivet ställer så höga intellektuella krav på befolkningsmaterialet att cirka en fjärdedel av oss "saknar förutsättningar" att leva upp till dem, och att detta sannolikt kan ligga i "människans natur". Huruvida denna tes lätt kan missförstås undandrar sig min bedömning, men om Eriksson menar något annat än biologiska förutsättningar så har i varje fall jag lyckats missförstå honom.

En grundläggande tveksamhet - bland många - i Erikssons artikel är självfallet att han i så ringa grad problematiserar användningen av intelligenstest. Låter sig vår eventuella begåvning beskrivas med en enda siffra, har vi ärvt den från våra föräldrar och kan den aldrig ändras?

Alfred Binet fick 1904 av franska staten i uppgift att skapa test som skule göra det möjligt att bedöma vilken utbildning efterblivna barn kunde klara. Binet hävdade att intelligenstest skulle mäta omdöme, förståelse och förmåga att resonera - dvs. sådana faktorer som våra dagars test fortfarande avser att mäta. Genom Lewis Terman importerades Binets test till Stanforduniversitetet och kallas fortfarande i sin många gånger reviderade form därför Stanfort-Binet- testet.

Genom standardisering beräknas fortfarande ett samlingsvärde, IQ, på basis av testresultatets förhållande till ett utifrån ett normalmaterial förväntat värde för individen. Vissa metoder, t.ex. Wechslerskalan, beräknar också separata IQ:n för t.ex. verbal förmåga.

Inte helt oväntat och i likhet med flertalet mänskliga egenskaper uppvisar IQ en normalfördelning inom rimligt stora befolkningsgrupper. Stanineskalan, som t.ex. använts av svenska militärmyndigheter, är en niogradig skala som bygger på samma fördelning. Man brukar ange att 2/3 av befolkningen ligger mellan IQ 85 och 115 och 95 procent (= två standarddeviationer) mellan 70 och 130.

cl972_3.gif

Det hör till traditionen att sätta etiketter på de individer som befolkar olika delar av skalan: Den som ligger över 130 är "begåvad" och den som ligger under 70 är "lätt efterbliven" om värdet är högre än 55, 40-54 "måttligt" och 25-39 "svårt efterbliven".

Det är få seriösa forskare som idag använder dessa etiketter. Man har insett att en enda siffra inte räcker till för denna klassifikation. Även om testresultatet säger något om några människor vid en viss tidpunkt handlar det om ett mycket begränsat fält av deras förmåga.

Alla forskare inser också att uppväxt och utbildning, språk, ängslighet i testsituationen spelar mycket stor roll för testresultaten. En vanlig uppfattning är därför numera att IQ bara mäter en faktor bland många i intelligensen och att intelligensen bara är en faktor bland många som avgör om man är begåvad eller efterbliven. Om inte annat kan en kort resum‚ av intelligensbegreppets fyra olika paradigm ge stöd för denna uppfattning:

1. Psykometrikerna. Om du möter en psykolog som ber dig tala om vilket tal som följer i serien 2,3,5,8,12.... eller vilket ord som inte hör hemma i raden blåmes, bofink, trana, oxe så har du att göra med en person som använder sig av psykometrisk metod.

Denna psykolog testar här ditt talsinne och din förmåga att dra slutsatser, färdigheter som anses ingå i ett intelligent beteende. Den förste psykometrikern var Charles E. Spearman som 1904 uppfann en statistisk metod som han kallade faktoranalys och använde vid sina mentala testningar av patienter. När han testade olika sorters mentala färdigheter hos sina patienter tyckte han sig kunna konstatera, att de som var duktiga på ett område ofta också var det på andra och hans analysmetod mynnade ut i att det egentligen bara fanns två faktorer som bestämde en individs begåvning. Den första faktorn kallade han den "allmänna" begåvningsfaktorn, g.

Därmed hade han gett ett nytt namn på saken, men egentligen inte så mycket mera, för Spearman kunde lika litet som andra psykometriker tala om vad g står för. L.L. Thurstone menade att Spearman hade totalt fel då han postulerade en enda faktor som kännetecknande för intelligensen, och förutsatte i stället sju "primära psykologiska förmågor": ordförståelse, verbalt flöde, numerisk uppfattning, spatialt sinne, induktiv förmåga, minne och uppfattningsförmåga.

Philip E. Vernon ansåg att båda hade i någon mån rätt. Han menade att förmågorna bildar en hierarki med g-faktorn på toppen. Senare tänkare på området har föreslagit, att varje delförmåga kan ses som två skilda aspekter: process och resultat. Processer som analogibildning, klassifikationer, och problemlösning har ett maximum före 25 års ålder, medan resultaten ackumuleras upp i hög ålder. Man blir alltså både dummare och visare med åren, vilket i och för sig stämmer med vår egen erfarenhet.

För att ytterligare förfina faktorsindelningen föreslog Guilford 1967 att varje förmåga kan indelas i fem operationer, fyra slags innehåll och sex produkter. Det blir 120 intelligensfaktorer, i stället för Spearmans enda, ett antal som han 1984 för säkerhets skull utökade till 150. Och allt detta utan att man för den skulle kommit närmare svaret på frågan vad g egentligen är.

Denna inflation i intelligensfaktorer (i stället för förklaring av ett innehåll) ledde inte till någon ökad prestige för de psykometriska intelligensteoretikerna.

2. Kognitiva psykologer. De kognitivt inriktade psykologerna föreslog i stället att man borde direkt studera de mentala processerna bakom intelligensen och kanske relatera dessa till de faktorer som psykometrikerna kastat fram i sådant överflöd. Man började intressera sig för individuella mönster i testresultaten, för att klarlägga de mekanismer som var inblandade när individen presterade dem. Om en individ t.ex. inte klarade av analogiserien oförvägen - försiktig; medla - ?, så skulle det dels kunna bero på bristande analytisk förmåga, dels på att man inte förstod något av orden. Den som får låga testresultat av det förra skälet har en annan typ av defekt än den som får det av det andra skälet.

En grundläggande föreställning hos kognitiva intelligensteorier är alltså här som annorstädes, att intelligensen dels omfattar en uppsättning av mentala data (bilder, satser etc) och dels processer som verkar på och igenom dessa data. Intelligent är den som är duktig på att lagra dessa bilder, satser etc samt att snabbt operera med dem. Man började intressera sig, inte bara för de gamla testen, utan också för tester som mätte hastigheten i perception, inlärning och minne - en dimension som de gamla psykometrin inte ansåg hörde till intelligensen. Man byggde således upp en intelligensbild med de kognitiva elementen som byggstenar. Med början från 50-talet har ett stort antal dylika intelligensteorier producerats, med förgrundsnamn som Cronberg, Hunt, Frost och Lunneborg.

Robert J. Sternberg utvecklade på 70-talet modellerna ytterligare genom att söka renodla de olika moment som försökspersonen använder vid lösningen av ett vanligt intelligens test, t .ex. analogitestet läkare - patient; advokat - ? Man börjar med att från minnet söka fram kännetecken hos elementen läkare och advokat, övergår sedan till att finna kännetecken som förenar de båda (en läkare och en advokat ger båda professionella råd), inser så att det är just en patient som läkaren ger professionella råd till och tillämpar så analogin genom att ur minnet leta fram vem som advokaten ger professionella råd åt - dvs. klienten. Sternberg fann att samma kognitiva processer spelade in vid lösningen av många test, och att deras snabbhet bestämde resultaten av testen.

Från femtiotalet har datamodeller producerats för att åskådliggöra hur människan löser problem. Denna verksamhet befruktade i sin tur, bl.a. genom Newell och Simon på 70-talet datorernas utveckling.

En vanlig förutsättning för de kognitiva teoretikerna har emellertid varit att vi löser problem seriellt, dvs. steg för steg. När vi t.ex. använder algebra strukturerar vi först problemet, benämner sedan termerna, formulerar en ekvation och löser den därefter. Men detta är ett något löst antagande. Det är väl känt att hjärnan, för att använda dataspråk, har förmåga till multi-tasking, och man har därför ansett att intelligensteorin borde återpegla detta. Det har också skett i vissa modeller, om än med stora problem.

Vissa psykologer, t.ex. Cole, har hävdat att definitionen av intelligens kan variera mellan kulturer och grupper.

Det blev också alltmer uppenbart att intelligenstesten visserligen var hyfsat bra på att förutsäga skolresultat men oförmögna att göra förutsägelser beträffande individens framgångar senare i livet. Man hävdade därför att den kognitiva teorin måste kompletteras så att det sammanhang vari kognitionen verkade togs med i beräkningen.

3. Den kognitivt kontextuella skolan. Den kognitivt-kontextuella skolan intresserar sig för hur kunskapsprocessen fungerar i samspel med omgivningen. Gardner och Sternberg är förgrundsgestalterna i denna skola. Gardner postulerade 1983 "multipla intelligenser": lingvistisk, logisk-matematisk, spatial, musikalisk, kroppslig-kinetisk, interpersonell och intrapersonell intelligens. Vissa av dessa moment liknar psykometrikernas, andra inte. Sternberg indelade i stället intelligensen i tre faktorer: det som händer inuti personen, det som sker i yttervärlden och erfarenheten som förmedlande länk mellan de båda. Sternberg understryker förmågan till anpassning som det centrala i intelligensen. Det gäller inte minst förmågan att automatisera de kognitiva processerna, eftersom en god sådan förmåga friställer resurser att handskas med nya problem. Den som exempelvis har automatiserat sin läsprocess i hög grad får det lättare att begrunda innehållet i denna krångliga artikel. Genom att detta synsätt hela tiden understryker det relativa i intelligensbegreppet och växelspelet individ-miljö, undviker man också alla tendenser till fetischisering av IQ.

4. Biologisterna. Gemensamt för de tre ovanstående uppfattningarna har varit att de söker förstå intelligens utifrån vissa hypotetiska funktioner, faktorer hos psykometrikerna (verbal förmåga, spatial förmåga), kognitiva processer som hos de kognitiva teoretikerna (informationsåterföring, förmåga till slutsatser) eller kognitiva processer i samspel med miljön.

De biologiskt inriktade forskarna (reduktionisterna) hävdar att detta är att skrapa på ytan, att beskriva i stället för att förklara. En förklaring av intelligensen kan endast nås om man kan identifiera det underliggande biologiska substratet. En elak kritiker har hävdat att en reduktionist skulle vara hjälplös om bilen inte startade på morgonen, eftersom felet "ytterst" måste sammanhänga med atomer och molekyler som han inte kan påverka. Psykometriker och kognitiva psykologer skulle i stället nöja sig med att analysera startmotor och förgasare och kanske få igång bilen.

Detta hindrar dock inte att de biologiska teorierna, som ett komplement till andra, har bidragit till framsteg. Levy fann t.ex. att hjärnans båda hemisfärer i viss mån hade hand om skilda funktioner i intelligensen - en förhållande som sedan inom den vetenskapliga halvvärlden givit upphov till många lösligt grundade hypoteser och ideologier. Om man t.ex. låter personer som efter ett operativt ingrepp saknar förbindelse mellan hemisfärerna undersöka föremål med händerna (utan att titta) finner man att vänsterhanden var duktigast på uppgiften men att de båda händerna använder olika stategier. Högerhanden var bäst på att analysera föremål enkla att beskriva i ord, medan vänsterhanden var överlägsen då det gällde föremål som krävde visuell förmåga.

Studiet av EEG och mätningar av blodflödet genom olika delar av hjärnan har påvisat samband mellan funktion, struktur och testresultat. Man har bl.a. funnit att försämringar i testresultat hos äldre individer har samband med försämrat blodflöde i motsvarande hjärnområden. I och med den nya protonemissonstekniken har man kunnat ta ytterligare steg för att kartlägga sambandet mellan mentala och biologiska processer. Studiet av separat uppfostrade enäggstvillingar och jämförelser mellan enäggstvillingpar och tvåäggstvillingar har gett högst varierande resultat. Vissa studier tycks visa att ungefär 50 procent av variationen kan tillskrivas ärftliga faktorer - men denna proportion kommer inte fram i andra studier och tycks föränderlig om samma undersökning görs på samma grupp vid senare tillfälle.

I enlighet med lagen om att den som har en hammare bara ser spik i alla riktningar har de nya icke-invasiva undersökningsmetoderna för nervsystemet - och givetvis framstegen inom genetiken på senare år - lett till ett visst uppsving för biologisk intelligensforskning. Intresset har inte minst riktat sig mot de utvecklingshistoriskt äldre hjärncentra där de känslomässiga impulserna till tänkande och handlande sker. Detta slags forskning kan bl.a. belysa varför personer med samma IQ ändå trots allt kan lyckas så totalt olika i livet.

Men framför allt har den nya biologismen - som berör det mesta av medicinsk forskning - backats upp av den amerikanska nyhögern. Det är ett led i en högerreaktion mot de framsteg den amerikanska (i stor utsträckning svarta) underklassen gjort i sextiotalets spår. Framför allt har man i USA som här vänt sig mot "positiv diskriminering" av de svarta, av kvinnor och underklass, dvs. särskilda insatser för utsatta befolkningsgruppers utbildning.

Ett grundläggande dokument i denna kampanj är Bellkurvan (The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life ) från 1994 av Richard J. Herrnstein och Charles Murray. Detta verk är en metastudie (dvs. en genomgång av andra forskares verk) av ett stort antal undersökningar av svarta och vita amerikaners IQ:n. Det anser sig leda i bevis att den svarta befolkningen inte bara är mindre begåvad än den vita utan att detta beror på ärftliga faktorer utom räckhåll för sociala åtgärder. Den forskning som låg till grund för arbetet fick en miljon dollar från Bradley Foundation, en stiftelse som stöder "fritt skolval", dvs. statliga medel till privata och religiösa skolor. Murray, anställd vid American Enterprise Institute, samarbetade med akademiker, avlönade av Pioneer Fund, som årligen lägger ut mer än en miljon dollar för att stödja vita rasistiska rörelser i USA och är en av huvudfinansiärerna bakom FAIR (Federation for American Immigration Reform), en rörelse mot immigration till USA.

I tongångar, icke olika Håkan Erikssons, framställer sig Murray och Herrnstein som orädda sanningssägare för att inte säga martyrer, och beklagar att "IQ har under fyrtio år ansetts pass‚ av det amerikanska skolväsendet" (sådana test används dock av mer än 75 procent av alla skoldistrikt i USA).

Författarna klagar också över att det "för närvarande råder en väldig slagsida vad gäller de medel som läggs ut på att utbilda svagbegåvade i förhållande till de begåvade" - vilket också är synnerligen tveksamt, om man inte som de bortser från privatskolornas stora betydelse i USA.

Murray och Herrnstein metod är enkel och, i synnerhet för lekmannen, övertygande: man söker bevisa intelligensens ärftlighet genom att framhålla ovedersägliga statistiska samband mellan föräldrar och barn i begåvningshänseende, och överför sedan detta mönster på förhållandet mellan svarta och vita. Man finner då att svarta amerikaner i genomsnitt ligger 15 IQ-enheter lägre än vita.

Det är inte så häpnadsväckande som det ser ut, för den som är medveten om att ras- och klassgränser till betydande del sammanfaller i USA. I Sverige skulle en liknande studie som jämför IQ i arbetarklass och överklass ge liknande skillnader - mera socialt neutral är inte IQ:n som mätinstrument.

Ett grundläggande felgrepp ur epidemiologisk synpunkt är att Murray och Herrnstein ur tvärsnittsstudier gör anspråk på att dra slutsatser om orsakssamband - dvs. man utpekar en faktor, det genetiska arvet, som orsak i en process som man inte studerat, bara dess resultat. Även om det imponerar på lekmannen när man söker kompensera denna grundläggande brist genom att stapla 180 olika studier på varandra, förblir det ett elementärt fel.

Till detta lägger man sedan ytterligare ett metodfel när man postulerar att skillnader mellan befolkningsgrupper har samma orsak (i detta fall ärftlighet) som skillnader inom grupper. Om man i en undernärd by finner att långa fäder har långa barn betyder detta inte att den större kroppslängden i den rika byn bredvid beror på ärftlig överlägsenhet - om den fattiga byn får mera mat kommer även där sönerna att bli längre. Får de också mera utbildning ökar deras begåvning (med de sätt att mäta som psykometrin använder) etc.

Eftersom den genomsnittliga familjeförmögenheten skiljer sig mellan svarta och vita familjer i USA som 9,6 till 1, och IQ alltid uppvisar starka samband med inkomst och utbildning är Murray-Herrnsteins argumentering självfallet taskspeleri, om man inte kan visa att denna ekonomiska och sociala skillnad i sin tur beror på begåvningsskillnader. Föjaktligen tillbakavisar Murray-Herrnstein argumentet att man vid undersökningar av IQs utbredning statistiskt bör kompensera för t.ex. social klass, typ av utbildning, familjeförhållanden. Det gör de med argumentet att man i så fall till slut bara kommer att finna att välbegåvade har högre IQ än obegåvade och då inte har fått reda på någonting. Författarna tillbakavisar alltså de studier som visar mycket små skillnader i IQ mellan etniska grupper och samhällsklasser då man statistiskt kompenserar för sociala faktorer. Deras argument kunde möjligen vara relevant vid en tvärsnittsstudie där man vill studera faktiska skillnader mellan grupper. Men om man samtidigt gör anspråk på att uttala sig om orsaker till skillnaderna är det nonsens.

För att kunna legitimera sitt tillvägagångssätt söker de leda det meritokratiska argumentet i statistiskt bevis: den sociala ställning folk får beror enligt dem till stor del på nedärvda skillnader i IQ.

"Vi har att göra med stora, feta och robusta resultat", påstår författarna. Newsweek jublar instämmande: "Samhällsvetenskapen handlar om korrelationer, och här rör det sig om starka sådana." Men de statistiska samband Bellkurvans författare funnit, som skulle styrka den meritokratiska tesen, är långt ifrån starka. Det kan varje lekman med elementära statistiska kunskaper förvissa sig om, om inte ideologin lägger hinder i vägen.

För säkerhets skull är deras verk dock uppdelat i flera sektioner av olika popularitetsgrad: 1) ett summary för allmänheten på 30 sidor, 2) ett längre sammandrag för en populärvetenskapligt intresserad allmänhet, 3) en vetenskaplig text (till formen) med all tråkig statistik etc. Först i den sistnämnda sektionen kan man förvissa sig om att de statistiska samband man lyckas få fram verkligen är långtifrån starka. Där framgår att de korrelationer man funnit mellan IQ och social framgång, med det mått man brukar använda vid multipla regressioner, i allmänhet ligger under eller omkring 0,1, dvs mindre än en tiondedel av effekten vad gäller framgång hos individer tycks bero på IQ. Detta gäller i själva verket för i stort sett alla isolerade faktorer, vilket egentligen bara avspeglar det meningslösa i hela projektet. Om man sedan likt författarna hävdar att dessa samband som påvisats inom olika etniska grupper i ett rasistiskt samhälle skulle gälla också mellan grupper har man förlorat all trovärdighet.

Murray och Herrnsteins bok har mottagits som en ny Om arternas uppkomst i dagens politiska klimat i USA. Den har använts för att bevisa, att den sociala skiktningen huvudsakligen är resultatet av skillnader i begåvning. Tendensen bland vetenskapsmän och en upplyst opinion under tidigare decennier har snarast varit att skillnaderna i testresultat i än högre grad var ett resultat av den sociala skiktningen och av det därav betingade tolkningsföreträdet för överklassen beträffande vad som menas med begåvning.

Den tes Bellkurvans propagandister söker bevisa om den vita rasens överlägsenhet kan visserligen först styrkas den dag vi har tillgång till svart-vita par av enäggstvillingar

Eftersom de slutsatser kurvan står för är mindre beroende av vetenskaplig hållbarhet än av politiska behov, så överlever den nog dock ett tag till. Insikten har alltså trängt sig på att intelligensen hos individen inte är ett fixt personlighetsdrag, utan förändras med tid och omständigheter. Populationsstudier utförda av nya zeeländaren James Flynn visar t.ex. att IQ ökar i hela världen alltsedan 30-talet och därtill med ca 3 enheter per decennium. Nyare biologisk hjärnforskning understryker snarast att intelligens i bemärkelsen förmåga till anpassning till nya uppgifter och situationer inte bara är en fråga om verbal och matematisk förmåga utan även handlar om känslolivets utveckling. Det stämmer väl med våra vardagserfarenheter och är egentligen självklart ur evolutionistisk synpunkt. Uppfattningen att intelligensen vore till större delen genetiskt given har inget starkare stöd i data hur man än, likt Murray och Hernnstein, staplar dem på varandra. Även om genetiska faktorers betydelse självfallet inte helt kan uteslutas, så spelar de knappast någon roll för de skillnader i IQ man alltid kommer att notera då man jämför olika befolkningsgrupper med olika miljöbetingelser.

Mer och mer har forskningens mittfåra rört sig bort ifrån ambitionen att endimensionellt karakterisera en människas intelligens som en övervägande biologisk konstant - trots att ropen efter just denna produkt snarare ökat än minskat. Efterfrågan på en biologiskt betingad IQ-klassifikation av folk finns, och då kommer alltid utbudet.

Den i inledningen citerade debattartikeln i Dagens Nyheter är ett exempel. Eriksson är noga med att distansera sig från Bellkurvan genom att understryka, att hans brandfackla inte är ägnad att "sålla bort de svagbegåvade så att mer lyckligt lottade individer får större andel av resurserna". Han hävdar att hans slutsats är "den motsatta", dvs. att de svagbegåvade ska ha mera stöd, men att de inte bör exponeras för samma krav som övriga och inte ständigt frustreras genom att misslyckas med att leva upp till dem.

Den väg Eriksson slagit in på, i den föregivna ambitionen att hjälpa folk med problem att hävda sig i skola och arbetsliv, är dock redan ganska upptrampad. Den har i allmänhet beträtts av forskare och lekmän som velat åstadkomma en snarast motsatt effekt: att visa att begåvning och skicklighet i samhälle och yrkesliv är medfödda faktorer som inte låter sig påverkas av samhälleliga insatser, och att man så tidigt som möjligt bör selektera fram de mindre (eller mera) begåvade för att inte så på hälleberget. Det är riktigt att man ska skilja på fakta och värderingar, och det finns inget nödvändigt samband mellan en biologisk intelligenstolkning och solidaritet med förtryckaren. Men Erikssons sakframställning är svag och ideologisk.

Han söker styrka sin tes genom att åberopa stanineskalan. I den ligger 23 procent av befolkningen på stanine 1-3, och det förekommer "i den kliniska vardagen" endast hos individer med "svårigheter att hävda sig socialt eller i skolan och yrkeslivet".

Nu är ju ett av problemen att en neuropsykiatrisk utredare i sin "kliniska vardag" i stor utsträckning möter folk som just har sådana hävdelseproblem. Eventuella svagbegåvade personer utan hävdelseproblem dyker knappast upp på Erikssons klinik - i varje fall inte som patienter.

Om en person har sociala och skolmässiga problem att hävda sig har hon säkert problem med att göra bra ifrån sig i psykometriska test - huruvida det då är hävdelseförmågan eller IQ:n som är naturgiven kan inte Eriksson vara säker på. IQ:s förmåga att prognostisera för längre tid än skolgången är erkänt dålig. Inte ens Bellkurvefolket lyckas, som vi sett, trots miljonresurser, styrka en sådan förmåga utan att smussla med statistiken.

Om Eriksson i stället kunde visa att det staninetest som görs på svenska värnpliktiga - efter korrektion för social bakgrund, skolunderbyggnad och en rad andra faktorer- visade ett starkt samband med individens sociala funktion i framtiden vore detta av intresse. Hans grundargument är nu murkna.

Även om man inser existensen av de skolproblem Eriksson pekar på, är hans presentation av problemen som ett biologiskt bellkurveproblem klart vinklad. Han stöder sig på dagens älsklingstes hos förespråkarna för tidig selektering av skolbarn (samma människor har tidigare motiverat sin ståndpunkt annorlunda):

1. Den snabba teknologiska utvecklingen har gett oss ett nytt näringsliv där informationsbearbetning dominerar över tillverkning

2. Detta nya IT-samhälle är oerhört mycket mera intellektuellt krävande än det gamla industri- och bondesamhället

3. I detta nya samhälle finns det därför ingen plats för de dumma, som förut alltid kunde finna okvalificerade uppgifter att försörja sig på.

Detta är alltså det meritokratiska argumentet i mjukversion - i sista hand blir beviset för att man inte är dum att man funnit ett arbete eller åtminstone blivit rik. Det är värt att observera att inget av de tre momenten i denna vanliga tankekedja kan stödja sig på några bevis.

Fortfarande dominerar tillverkningsindustri och okvalificerade servicesysslor vår försörjning. Det är på intet sätt bevisat att övergången till datateknik och automation medför en kraftigare intellektuell belastning på oss än vad introduktionen av hjulet och boktryckarkonsten en gång gjorde. Tvärtom har datatekniken avskaffat många intellektuellt krävande arbetsmoment, t. ex. för läkare och ingenjörer. Och framför allt - det är bara sex år sedan vi i Sverige hade en "överefterfrågan" på arbetskraft. Orsakerna till att vi nu måste tolerera en massiv arbetslöshet och social nedrustning, inte minst av skolan, ligger inte i några nytillkomna genetiska defekter hos befolkningen. Det rör sig snarare om strukturella och konjunkturella förhållanden i västkapitalismen och om sammanbrottet för socialistlägret som gjort borgerligheten råare och arbetarrörelsen tamare.

När vetenskapsmän som Eriksson nu söker leda i bevis att en 30-procentig ungdomsarbetslöshet skulle hänga samman med att en ungefär lika stor andel människor är för enfaldiga, så är detta - enfaldigt, men snarast förutsägbart. Det är i grunden samma argument som Bellkurvans folk använder, då de härleder de svartas dåliga läge i USA ur deras svaga intellektuella förmåga.

Referenser

Alfred Binet och Theodore Simon, The Development of Intelligence in Children The Binet-Simon Scale, (1916)

Joan W. Reeves, Thinking About Thinking: Studies in the Background of Some Psychological Approaches (1965)

Charles E. Spearman, The Nature of "Intelligence" and the Principles of Cognition (1923), och The Abilities of Man: Their Nature and Measurement (1927, 1970).

Howard Gardner, Frames of Mind: The Theory of Multiple Intelligences (1983);

Raymond B. Cattell, Intelligence: Its Structure, Growth, and Action (1987);

Robert J. Sternberg, Beyond IQ: A Triarchic Theory of Human Intelligence (1985)Jean Piaget, The Psychology of Intelligence (1947)

L.S. Vygotsky, Mind in Society: The Development of Higher Psychological Processes,, red. Michael Cole et al. (1978)

Reuven Feuerstein, The Dynamic Assessment of Retarded Performers: The Learning Potential Assessment Device, Theory, Instruments, and Techniques (1979)

Francis Galton, Hereditary Genius: An Inquiry into Its Laws and Consequences (1869)

Edward L. Thorndike et al., The Measurement of Intelligence (1927)

Lewis M. Terman, The Measurement of Intelligence: An Explanation of and a Complete Guide for the Use of the Stanford Revision and Extension of the Binet-Simon Intelligence Scale (1916).

Philip E. Vernon, The Measurement of Abilities, 2nd ed. (1972)

David Wechsler, Wechsler's Measurement and Appraisal of Adult Intelligence, 5th enl. ed., rev. by Joseph D. Matarazzo (1972)

The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life, Richard J. Herrnstein och Charles Murray. Free Press: New York, 1994