Vi står inför ett krig mellan kulturerna. Den västligt kristna civilisationen är hotad av konfucianismen och islam och dess snabbt växande folkstammar. Så ser den världsbild ut som professor Samuel P Huntington vill upphöja till statsideologi. Kampen om livsrum för det egna släktet ska förena Nordamerika och Västeuropa.

Över Laos, ett land ungefär så stort som halva Sverige, fällde USAs krigsmakt under 60- och 70-talen mer bomber än under hela andra världskriget. Var åttonde minut dygnet runt i nio års tid for en dödlig last mot marken. Många av bomberna var av antipersonell typ. Ur större höljen slungades 600 till 700 splitterbomber stora som tennisbollar, och ur varje splitterbomb for vid detonationen stålkulor, hullingförsedda nålar och andra pinoinstrument.

Den unge harvardforskaren Samuel P Huntington förklarade uträkningen i tidskriften Foreign Affairs 1968. Tidigare hade det revolutionära folkkriget ansetts vara oåtkomligt för en "direkt insats av mekanisk och konventionell vapenmakt". Gerillan rörde sig bland fattigbönderna som fisken i vattnet. Men hur blev det om man tömde vattnet?

"...om den 'direkta insatsen av mekanisk och konventionell vapenmakt' sätts in i sådan massiv skala att den frambringar en massiv förflyttning från landsbygd till stad, upphör den grundläggande förutsättningen för den maoistiska doktrinen om det revolutionära kriget att existera. Den maoistiskt inspirerade bonderevolutionen undergrävs av den av USA främjade stadsrevolutionen."

Två årtionden efter krigets slut fortgår förödelsen. Omkring en tredjedel av de splitterbomber som fälldes över Laos exploderade aldrig. De ruvar i leran på risfälten, i skogarna och på betesmarkerna. När någon trampar på dem eller kommer åt dem med plogen detonerar de.

Samuel P Huntington har blivit professor vid Harvard och en av USAs mest inflytelserika akademiker. Han var en av rådgivarna när president Jimmy Carter drog igång USAs retorik kring de mänskliga rättigheterna, en kampanj som avsåg att återge USA det moraliska ledarskapet för världen. Nu öppnar han ett nytt spår för den transatlantiska borgerligheten: kriget mellan civilisationerna.

Den västliga kristenheten är hotad, förkunnade Huntington i Foreign Affairs 1993. Den utmanas av främmande kulturer, framför allt konfucianismen och islam: "Islam har blodiga gränser".

Huntington har för vana att säga öppet sådant som brukar vara underförstått i de inre cirklarna. 1975, efter ett årtionde av strejker, gettouppror och antikrigsrörelser, presenterade han för David Rockefellers Trilaterala kommission rapporten The Crisis of Democracy. Västerlandet led av ett överskott av demokrati, förklarade han. Samhällsauktoriteten skulle stärkas. Många liberaler blev upprörda över resonemanget, men idag är misstron mot demokratin självklar för politiker och företagsledare på båda sidorna om Atlanten. Det kan gå på samma sätt med föreställningen om civilisationernas krig.

Artikeln i Foreign Affairs utlöste en av de största debatterna i tidskriftens historia. Många har påpekat att Huntingtons indelning av världen är okunnig och godtycklig, men invändningarna från liberalt västligt håll har mest varit bockar i kanten. Det axiom som bygget vilar på är redan allmänt omfattat.

I de officiella kampanjerna för tolerans och mångkulturalism framställs rasismen som en spontan främlingsfientlighet i samhällets undre skikt. Dagens Nyheter förklarade i en ledare 1991 att det finns "mänskliga gener som predisponerar för främlingsfientlighet i vissa lägen". Samma tanke förde psykologiprofessorn Arne Öhman fram i tidningens kulturdel den 30 maj. Argumentet tycks vara riktat mot rasismen men gömmer den fördom som all rasism kretsar kring - tanken att människor av olika härkomst naturligt utvecklar en misstänksamhet mot varandra.

Hos professor Huntington är förbindelsen mycket tydlig. Hans teori om en kamp mellan kulturerna är mer än en stilla sammanfattning av mörka drag i den aktuella utvecklingen. Han ser i renässansen för ras och religion den spontana främlingsfientligheten utveckla sig. Efter det kalla kriget är det naturligt att söka sig tillbaka till uråldriga identiteter, förklarar han i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (Simon & Schuster 1996). Ju tätare kontakterna blir mellan människor från olika kulturer, desto mer fjärmar de sig från varandra. Det som till sist betyder något är nämligen "blod och tro":

"I konflikter mellan civilisationer... söker sig var och en till sitt släkte."

För tre år sedan avfärdade Per Jönsson i Dagens Nyheter Huntingtons bevisföring. Nu finner han den i långa stycken övertygande, ja bitvis förkrossande: "...vem presterar en mer användbar världskarta för sekel- och millennieskiftet än Huntington?" (DN 20 februari).

Det Huntington presterat är ett försök att upphöja nyhetsbevakningens och populärkulturens rasistiska föreställningar om araber och andra främmande folk till statsideologi. Hans argument kring islam är av samma typ som Ahmed Rami brukar använda om judendomen. Själva den islamiska religionen påstås vara krigisk.

Visserligen har kristna "i det förflutna" dödat andra kristna och främmande folk i stort antal, men Huntington har inte tid och utrymme att närmare gå in på den saken. Det väsentliga är ju att förklara "det pågående muslimska gruppvåldet".

Bevisföringen tangerar typiska tankelinjer hos utkantsrasister i Europa och Nordamerika. Bland förkämparna för det ariska cirkulerar en roman från 1973 av fransmannen Jean Raspail, Le Camp des Saints. Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. Endast någon idealistisk radikal stannar på stranden. Han sveps med och trycks ner av horden av "svettiga, klibbiga kroppar".

Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, "alla fria att ta för sig av".

Huntington nämner Raspails roman som ett exempel på en växande fientlighet mot invandrare, men hans intresse sträcker sig längre än så. Han kallar boken "brännande", han delar dess världsbild, han räknar vänner och fiender efter samma schema.

Raspail tycker sig se hur sju miljarder främlingar i en framtid omringar sjuhundra miljoner vita människor. En åldrande europeisk folkstam står emot en förtrupp på andra sidan Medelhavet på fyrahundra miljoner nordafrikaner och muslimer, hälften av dem under 20 år.

Huntington varnar för "den demografiska explosionen i de muslimska samhällena". Tillgången till stora mängder arbetslösa män mellan femton och trettio år påstås vara en "naturlig källa till instabilitet och våld". Stora, växande populationer tränger undan demografiskt mindre dynamiska folk. Det är tanken. "Kristendomen sprids främst genom omvändelse, islam genom omvändelse och fortplantning."

Raspails och Huntingtons skräckvisioner är utlöpare av en lång tradition. Theodore Roosevelt varnade för den snabba befolkningsökningen bland "barbarerna". De tyska nazisterna såg världspolitiken som en kamp om livsutrymme mellan olika raser, och Bertrand Russell skrev 1929:

"Man kan inte förvänta sig att de mäktigaste militärmakterna stillatigande ska låta andra nationer kullkasta maktbalansen blott och bart genom alstringen av barn."

Samma föreställning har varit framträdande i de sydafrikanska och israeliska apartheidideologierna. Nu återupplivas den i säkerhetspolitiska diskussioner i Nordamerika och Europa. Tyske presidenten Roman Herzog talar om ett litet, utsatt Europa som måste ena sig mot omgivande, växande regioner: "Tänk på en miljard kineser som vänder tillbaka till ett slags konfucianism. Tänk på vitaliteten hos hinduismen och islam."

I USA är Huntingtons hotbild vida utbredd bland tanketrusternas forskare och Pentagons strateger. Stjärnreportern Robert Kaplan reser i Västafrika och ser nationalstaten falla sönder i farsoter, svälter och krig. Barnen med de uppsvällda magarna är "lika talrika som myror", skriver han i den högt ansedda tidskriften Atlantic Monthly våren 1994. Det är mygg och flugor överallt, skjul av korrugerad plåt, lervällingar, avföring, skrot och avfall. På väg till bussterminalen i Abidjan omringas han av unga män med "rastlösa, spanande ögon". De täcker rutorna med sina händer och kräver dricks för att bära hans ryggsäck:

"Jag såg liknande unga män överallt i städerna i sex västafrikanska länder - horder av dem."

Det finns inte ett spår av politik och ekonomi i denna mara. Ingen kolonialism, inga klasser, inga främmande kapital. De utländska bankirernas fordringar tvingade Sierra Leone att inställa utbetalningen av löner till ämbetsmän, lärare och poliser i slutet av 80-talet. Kaplan reser i landet utan att märka denna katastrof. Lika oförmögen är han att se det folkliga förnuft som reser sig till motvärn.

För den nordamerikanske journalisten finns bara natur i förloppet. Afrikanerna lever polygamt, förökar sig för snabbt och stöter emot ekosystemets gränser. Naturen utkräver sin hämnd och världen skruvas ner i anarki. Därför är befolkningsökningen en nationell säkerhetsfråga.

Kaplan stöder sig på den israeliske historikern Martin van Creveld. I de områden "där den västerländska upplysningen inte trängt in och där massvält alltid har funnits, finner folk en befrielse i våld". Det är lika naturligt för de oupplysta att ta livet av andra människor som att äta eller sova. Således, sammanfattar Kaplan, "kan den våldsamma ungdomskulturen i Gazas kåkstäder antyda hur den kommande eran kommer att se ut". Det våld som USAs och Israels statsmakter utövar är politikens fortsättning med andra medel. Motståndet är en blodtörst hos folk som blivit alltför talrika.

State Department skickade kopior av Kaplans artikel till ambassader och beskickningar, Van Creveld är rekommenderad läsning för landets officerare och Huntington får lovord av Kissinger och Brzezinski.

Skräcken för de främmande civilisationerna bryter fram i ett samhälle som monopoliserat den globala produktionsprocessen och för sitt välstånd förbrukar omätliga naturrikedomar. I en studie för Nationella säkerhetsrådet i Washington 1974 konstaterades att USA med sex procent av jordens befolkning ensamt förbrukade en tredjedel av dess råvaror. Befolkningsökningen i tredje världen skulle försvåra fortsatta tillförsel, hette det. Riskerna för revolutioner ökade och villkoren för leveranser och utvinning av strategiska mineraler kunde försämras liksom "fördelningen av vinsterna mellan producenter, konsumenter och värdländernas regeringar". Trots utvecklingen i världen sedan USA led nederlag i Indokina och Opec-länderna höjde oljepriserna har oron tilltagit. I en rapport till en planeringskonferens i USAs arm‚ 1991 förklarar forskaren Nicholas Eberstadt att demografiska och ekonomiska trender kan "skapa en internationell miljö som är ännu hotfullare mot västalliansens säkerhet i framtiden än det kalla kriget var för tidigare generationer". John Saunders, professor i sociologi, varnar i en bok från 1986 för den snabba befolkningsökningen i Latinamerika. Den kommer inte bara att minska USAs politiska inflytande. Den kan också "störa flödet av strategiska råvaror från syd till nord".

Här är den springande punkten. Med vilken rätt gör USA och Europa anspråk på de tillgångar som folken i Asien, Afrika och Latinamerika behöver?

När tillflödet av olja var i fara 1990-91 avlivade USA irakier i namn av nationellt självbestämmande och mänskliga rättigheter. I arabländerna och över hela tredje världen förbannade folk detta hyckleri. Visst, säger Huntington, de där reglerna påtvingar vi inte Israel och andra vänner. Så låt oss sluta hyckla. Vi lägger de universella principerna åt sidan och gör dubbelmoralen till vår moral.

Huntington vill avblåsa den kampanj för mänskliga rättigheter som han var med om att dra igång under president Carter. Det har en liberal som Per Jönsson svårt att förstå, men Huntington tillhör inte den skara som repeterar gällande ideologi. Han är en av dem som skriver trossatserna.

Teorin om civilisationernas krig är ett inlägg i en pågående debatt om inriktningen av USAs utrikespolitik. Den gömmer kyliga avvägningar av styrkeförhållanden och intressen i olika världsdelar. Huntington ser i talet om frihet och demokrati en opålitligt instrument för utrikespolitiken. Å ena sidan duger de vackra orden allt sämre till att vinna opinionen för de verkligt betydelsefulla operationerna i utlandet, å andra sidan förleder de västerlandet till äventyr där dess vitala intressen inte är på spel.

Ska USA rusta sig för krig mot Kina om hegemonin i Östasien? Det blir den stora strategiska frågan för USA i början av nästa århundrade, tror Huntington. Han lämnar den öppen. Det avgörande är att USA inte för abstrakta principers skull snavar in i en konflikt som landet inte är förberett för. Ty då kan USAs ställning i Europa vackla.

Huntington är knuten till de östkustkapital som ännu sätter intressena i Europa och dess utkanter framför de nya öppningarna i Östasien. Försöken att identifiera USA med Stilla Havs-området och Asien är för honom en styggelse.

Han talar inte till en ung, uppåtstigande världsmakt. Han låter sig inte fångas av högmodet efter 1989. Han företräder en bourgeoisie som på höjden av rikedom och framgång känner sig omringad av fientliga krafter. Sovjetunionen är upplöst och de folkliga upproren kvästa, men på sikt blir basen för Nordamerikas och Västeuropas särställning allt svagare. På femtiotalet kunde Pentagon planera för två samtidiga storkrig och en lokal konflikt. Nu saknar USA motsvarande kraft och vilja. Då kan västerlandet inte längre hålla sig med universella värden. Då måste det vara försiktigt, ruva på sin kultur som ett unikum, spela ut de fientliga civilisationerna mot varandra och alltid betänka att varje stam är sig själv närmast.

En Fästning Europa av transatlantisk omfattning är Huntingtons mål. När horderna hotar de strategiska tillflödena ska regeringar och soldater veta vad de har att göra.