Marxister har föreställt sig att Atens demokrati vilade på slavar, att den tidiga borgarklassen var politiskt progressiv, och att staten snabbt dör bort under socialismen. Missuppfattningar som lett fel, hävdar Benny Andersson och avslutar med ett recept för socialistisk demokrati.

Det är sista dagen på Kuba och jag äter en tidig frukost. Min värdinna, som har hela sin familj i USA och Europa, kommer plötsligt in och slår glädjestrålande ihop händerna:

- Nu har vi fått en ny president. Och det kommer att bli så bra, fortsätter hon leende. Han kommer från Santa Clara, Ches stad.

Efter en stund förstår jag att en del av glädjen beror på att den nye presidenten inte är ännu en medlem av släkten Castro. Rädslan för att enpartisystemet ska urarta till familjedynasti har jag mött hos fler kubaner. I taxin, på väg till flygplatsen, känner jag mig glad över att det politiska systemet på Kuba har undvikit att falla i den fällan.

Men även om enpartistyre underlättar, är det inte nödvändigt för att familje- och klanstrukturer ska förvandla demokratin till ett tomt skal. Det visar alldeles för många exempel från urartade flerpartidemokratier i delar av världen där traditionella strukturer fortfarande väger tungt. I det näraliggande Nicaragua, där det en gång revolutionära sandinistpartiet fortfarande har makten, sitter familjen Ortega på de flesta maktpositioner. I april fick folket nog av korruption och svågerpolitik och gick ut på gatorna och protesterade. Regeringens svar blev skarpa skott med ett 70-tal dödade och långt fler sårade som resultat. Även i USA, Västeuropa och andra delar av världen, där den parlamentariska demokratin anses vara etablerad sedan länge, har uppslutningen kring den enda vägen underminerat förtroendet för demokrati och valda politiker. Antalet röstande sjunker och än en gång hörs människor efterlysa "en stark man" och "opolitiska experter". Många faller för lockropen från högerpopulister som försöker dölja de verkliga problemen genom att peka ut syndabockar.

Det tycks alltså som om demokratin - både i sin borgerligt-parlamentariska form och i sin leninistiska påstått "högre" form av enpartistyre - har problem. Mest uppenbart negativa är de historiska erfarenheterna av leninismen. I Staten och revolutionen, som Lenin skrev färdigt sommaren 1917, beskrivs proletariatets diktatur som den mest obegränsade formen av demokrati. Ja, som det första verkliga folkstyret baserat på ett nytt slags sammanslutningar av de förtryckta klasserna, kommuner. Under den revolutionära utvecklingen i Ryssland bildade arbetare och bönder spontant sådana kommuner, eller sovjeter, som spelade en helt avgörande roll för utvecklingen mellan februari och oktober 1917. Och det var sovjeterna som var tänkta att utgöra grunden för den nya proletära demokratiska statsmakten. Men det dröjde bara några månader efter oktoberrevolutionen innan sovjeterna hade förlorat makten till ett alltmer auktoritärt och toppstyrt kommunistparti. En del kan förklaras med de sällsynt svåra omständigheterna: svälten, invasionerna, inbördeskriget etc. Men inte allt. Inskränkningarna av demokratin fortsatte att gälla även när förhållandena hade ändrats och gjordes snart till doktrin och allmän regel för kommunistpartier över hela världen.

Den ursprungliga grunden för att kalla den nya proletära staten för en diktatur, proletariatets diktatur, är marxismens tes att alla stater i grunden är klassherravälden. Huvudskälet är ekonomiskt - den härskande klassens ekonomiska exploatering av andra klasser. Plus att politiken i alla stater syftar till att slå vakt om och reglera det rådande ekonomiska systemet. Det som utmärker kapitalismen är att ekonomin och exploateringen har frigjorts från politiken. Därför är statens karaktär av klassvälde, eller diktatur, förenlig med formella demokratiska rättigheter och demokratiska styrelseformer. Det vill säga så länge dessa inte hotar ägandeförhållandena och annat som möjliggör den ekonomiska exploaterigen av arbetarklassen. Men mer om det senare. Det viktiga i det här sammanhanget är att varken under kapitalismen eller socialismen står statens klasskaraktär (klassdiktaturen) i direkt motsättning till demokratiska styrelseformer och rättigheter. Och Lenin framställde alltså en kommande proletär statsmakt som den mest utsträckta formen av demokrati sommaren 1917. När den första sovjetkonstitutionen presenterades i juli 1918 hade proletariatets diktatur emellertid ändrat mening till att stå för en auktoritär enpartistat, som på grund av klasskampens påstådda "realiteter", tvingas inskränka demokratin under en hel historisk epok.

Med facit i hand framstår delar av Rosa Luxemburgs kritik som profetiska:

"Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press - och församlingsfrihet, fri meningskamp - utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar [...] i grund och botten alltså en klickhushållning [...] inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening. (Den ryska revolutionen, 1918, s. 62).

Tvärt emot vad som är fallet under det borgerliga klassherraväldet, då det politiska livets undertryckande och begränsning till ett fåtal politiska "eliter" är något man strävar efter, är detta enligt Luxemburg fatalt för den proletära staten och demokratin: "... det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av folkets hela massa [...] För den proletära diktaturen är det livselementet, luften utan vilken den inte kan existera " (s. 58).

10507_01.jpgBild: Adolph von Menzel (1815-1905): Valsverket.

Finns det någon grund i marxismen för denna snabba urartning av den socialistiska demokratin? I början av Staten och revolutionen skisserar Lenin två grundteser i Marx syn på staten. Statens klasskaraktär och våldets nödvändighet för att erövra och omvandla den borgerliga staten å den ena sidan. Och den proletära statens och därmed också demokratins snara bortdöende under socialismen å den andra. Jag har inget att invända mot den första tesen. De historiska erfarenheterna stärker dess trovärdighet. Men den, som det visat sig, totalt felaktiga tesen om statens snara bortdöende är sannolikt ett av skälen till den kommunistiska rörelsens underskattning av demokratins och de demokratiska formernas betydelse under socialismen. Ett annat skäl är tendensen att förknippa den formella demokratin med en påstått progressiv borgarklass strävanden och inskränkta intressen under ett visst stadium av kapitalismens utveckling. Då ligger slutsatsen nära, att den formella demokratin i dag tillhör ett passerat stadium i den historiska utvecklingen och att arbetarklassen måste ersätta den med helt andra och nya former av styre: proletariatets diktatur i den förvrängda betydelse begreppet kom att få i det postrevolutionära Sovjetunionen.

Marxismens nedvärdering av demokratins former går emellertid längre tillbaka. Enligt Engels och många andra marxister efter honom, var det slavarbete som ytterst gjorde demokratin i Aten och andra grekiska stadsstater möjlig. Liksom i fallet med myten om den progressiva och demokratiska borgarklassen, har marxismen övertagit myten om det antika slavarbetets betydelse från den etablerade borgerliga historieskrivningen. Men i båda riktningarnas tolkning blir mytens innebörd densamma: den antika demokratin var inte särskilt viktig, eftersom den egentligen utgjorde överbyggnaden på en slavekonomi. I mer tillspetsade borgerliga versioner påstås det att slavarnas arbete gjorde Atens befolkning till en sysslolös och lat mobb som kunde ägna sina dagar åt att ställa till ändlösa "bråk" om "småsaker" och på så vis saboterade demokratins "sanna anda".

I boken Peasant - Citizen and Slave: The Foundations of Athenian Democracy (1989) smular Ellen Meiksins Wood sönder de argument den uppfattningen vilar på. Slavar spelade, enligt henne, en viktig roll som tjänstefolk i rikare i hushåll och i Atens silvergruvor. Men i den helt avgörande delen av ekonomin - jordbruket - hade de marginell betydelse. Jordbruket i Aten vilade i stället på fria bönders och deras familjers arbete. Grunden för den unika atenska demokratin var att småbondeklassen, genom århundraden av intensiv klasskamp, hade lyckats frigöra sig från nästan alla de former av politisk underordning under en härskande klass, som fram till dess hade möjliggjort den ekonomiska exploateringen. Alltså inga arrenden, skatter eller dagsverksskyldigheter till en klass av härskare som samhället tillskrev politiskt grundade rättigheter över jord och underlydande bönder. Den atenska demokratin var substantiell i den meningen att den politiska friheten också förhindrade ekonomisk exploatering och garanterade en viss ekonomisk jämlikhet mellan medborgarna.

Enligt Meiksins Wood kan Atens och andra grekiska stadsstaters unika kulturella och intellektuella vitalitet förklaras av den fortsatta klasskampen mellan en bondeklass som nyss frigjort sig och en jordägarklass som strävar efter att återställa de politiska och ekonomiska privilegier man förlorat. I skådespel och filosofi sattes allt ifråga, allt var öppet för diskussion och rationella argument. Solons och Kleisthenes demokratiska reformer på 500-talet f. Kr. i Aten var kanske genombrottet för demokratin. Men kampen hade rasat i århundraden och avgjordes aldrig definitivt, innan den makedonska invasionen på 300-talet f. Kr. satte punkt för antikens mest unika och långtgående erfarenhet av folklig demokrati.

I Rom däremot kom slavar så småningom att spela en viktig roll också inom jordbruket. Skälet är att den romerska bondeklassen under århundradena strax före Kristi födelse förlorade sin makt till en klass av storgodsägare. Överklassens intressen av ständiga imperialistiska krig och erövringar i syfte att vinna byte och slavar ledde å ena sidan till att de romerska småjordbruken förföll, medan deras ägare och brukare förblödde i ändlösa fälttåg. Å andra sidan kunde överklassen koncentrera allt större delar av jorden till sig. De nya storjordbruken kom i allt högre grad att brukas av slavar. Det politiska uttrycket för denna process var att den romerska demokratin kom att begränsas till en demokrati inom den härskande senatorsklassen, medan folkets majoritet stängdes ute. I stället för Atens politiskt aktiva och mäktiga självägande småbondeklass, får vi den romerska pöbeln. Det är inte av en slump som de amerikanska grundlagsfäderna hämtade sina förebilder från Rom, i stället för det långt mer demokratiska Aten.

Det är möjligt, ja till och med troligt, att det finns ett samband mellan marxismens nedvärdering av den atenska demokratin och dess övertagande av de borgerliga historikernas myt om den progressiva borgarklassen. En möjlig förbindelselänk skulle i så fall vara Hegel. I hans filosofi och historieuppfattning spelar både tesen om slavarbetets avgörande betydelse för den antika demokratin och tesen om den progressiva borgarklassen viktiga roller. Men det är en hypotes som jag tvingas lämna hängande just nu. Resten av den här artikeln ska i stället granska myten om den progressiva borgarklassen och begränsningarna i de former av demokrati som det arbetande folket hittills har lyckats tillkämpa sig trots motståndet från borgarklassen.

10507_02.jpgEn kämpande bondeklass bar upp demokratin i det gamla Aten.

Banbrytande marxistiska historiker som Robert Brenner, Ellen Meiksins Wood och George Comninel har visat att den progressiva och demokratiska borgarklassen är en ideologisk myt som fabricerades av 1800-talets stora borgerliga historiker, i syfte att rättfärdiga den då framträngande borgarklassens hegemoni och strävanden. En myt som tyvärr till olika delar också köptes av Marx och hans efterföljare. Den kärna av sanning som finns är att i och med kapitalismens uppkomst blev demokratiska rättigheter och styrelseformer för första gången förenliga med den ena klassens fortsatta utsugning av den andra. Tidigare hade alla former av tillägnelse av mervärde vilat på en blandning av ägande och politisk makt. Den feodale länsherrens makt över sina underlydande var både ekonomisk och politisk. I sådana system utgör alla former av politisk demokrati dödliga hot mot klassamhället. Under kapitalismen däremot vilar utsugningen på rent ekonomiska mekanismer. Ekonomin har frigjorts från politiken, och former av demokrati som inte direkt hotar egendomsförhållandena är förenliga med fortsatt kapitalisiskt klassvälde. Därför förlorar demokratin i och med kapitalismens uppkomst en del av sin tidigare substantiella betydelse och blir formell. Därmed inte sagt att den blir oviktig, mer om det strax.

I verkligheten är det förstås inte så enkelt. Det politiska tvånget, våldet och en stark stat behövs både som yttersta garanti för klassväldet och för att legitimera och reglera kapitalismen. Det är inte svårt att förstå att kapitalismen har stort behov av en stark stat. Tänk bara på all lagstiftning som krävs för att marknaden ska fungera. Dessutom är poliskt tvång och direkt våld nödvändigt för att säkerställa kapitalismens expansion och fortsatta utsugning av den periferi som varje kapitalistiskt system ytterst vilar på. Historiker som Sven Beckert har visat hur införandet av begränsade former av demokrati i kapitalismens kärnländer pågick samtidigt med en på våld och tvång vilande superexploatering av länderna i kapitalismens periferi. Med Beckerts ord kan man säga att viss demokrati blev möjlig när länderna i kapitalismens centrum väl hade genomfört sin ursprungliga ackumulation (något som vilade helt på våld och klasskamp). Men den ursprungliga ackumulationens mekanismer och politik exporterades samtidigt till periferin, för att kapitalismen skulle kunna fortsätta den expansion utan vilken den inte kan överleva.

Att demokratiska former blev förenliga med fortsatt utsugning i och med övergången till kapitalism, innebär emellertid inte att de var önskvärda. Tvärtemot myten om den progressiva borgarklassen, har kapitalistklassen alltid kämpat med näbbar och klor mot införandet av demokrati och sökt inskränka och begränsa den så mycket som möjligt. Bara i undantagsfall och för att vinna något viktigare har man på eget bevåg infört ytterst begränsade former av demokrati. Och så snart man fått det man strävade efter, har man sökt begränsa och ta tillbaka de demokratiska reformer man beviljat.

Noter

  1. Kapitalismen i England infördes genom en våldsamt tillspetsad klasskamp redan på 1500-talet i den då helt dominerande delen av ekonomin - lantbruket. Orsaken var en unik styrkebalans i kampen mellan klasserna på den engelska landsbygden. Den liberala myten (som också omfattas av alldeles för många marxister) om städernas betydelse och handelns och marknadens obönhörliga utveckling, med kapitalism som det förutbestämda slutmålet, är teoretiskt och historiskt grundfalsk.

De "ärorika" revolutionerna i England var inga progressiva borgerliga revolutioner som röjde undan en förstockad feodalism. Som Robert Brenner har visat, var England sedan länge kapitalistiskt på 1600-talet.

Det rörde sig istället om uppgörelser inom den härskande kapitalistiska jordägarklassen. De begränsade former av demokrati som infördes för att den ena falangen skulle kunna mobilisera underklassen i kampen mot kungamakten togs snart tillbaka. 1700-talets England var raka motsatsen till demokratiskt och liberalt: en centraliserad imperialistisk polisstat med en extrem lagstiftning ämnad att sätta skräck i underklassen och jaga den tillbaka till fållorna. Man blev hängd för minsta egendomsbrott. I början av 1800-talet var demokratin mer begränsad än vad den hade varit under den korta perioden av viss folklig demokrati under de "ärorika" revolutionerna på 1600-talet. Den franska revolutionen var visserligen både antifeodal och folklig i mycket högre utsträckning än den engelska hade varit, eftersom Frankrike verkligen var feodalt och bönderna oombedda reste sig på landsbygden. Man det var, som George Comninel har visat, ingen borgarklass som ledde den, och den införde varken kapitalism eller demokrati. Visserligen införde man allmän rösträtt för män 1792, när Frankrike var allvarligt hotat av utländska invasioner. Men så snart hotet slagits tillbaka tog rösträtten tillbaka.

Det politiska uttrycket för borgarklassens strävanden under denna period var liberalismen. Den har sina rötter i feodaladeln kamp mot den framväxande absoluta statsmakten. Man slogs för en begränsad statsmakt, maktdelning, medborgerliga rättigheter och liknande. Syftet var att bevara de enskilda adelsmännens feodala privilegier. Rättigheterna var aldrig tänkta att omfatta de fattiga folkmassorna. När den engelska lantadeln blev kapitalistisk på 1500-talet tog den över dessa idéer och förvandlade dem till en ideologi som passade dess nya syften, att få exploatera lantarbetare och annan underklass utan statlig inblandning.

Med demokrati hade den nya ideologin inte mycket gemensamt. Tvärtom betraktades det som självklart att begränsa rösträtten till en egendomsägande elit. Trots att de flesta människorna i 1500-talets England saknade politiska rättigheter ansåg den tidens politiska tänkare att parlamentet representerade folket och folkviljan. Egendom och rikedom ansågs ge innehavaren det ansvar och den klokhet som krävdes för att regera och uttrycka folkets "sanna vilja". Men segrarna skriver alltid historien. I den gängse anglo-saxiska versionen av liberal historieförfalskning, utvecklas den moderna demokratin från Rom till Magna Charta, rättighetsdeklarationen från 1628 och Den ärorika revolutionen, inte från Aten, levellers, diggers och chartismen. Om den liberala historien vore sann, kommenterar Ellen Meiksins Wood sarkastiskt, borde slutsatsen bli att demokratin förlorade.

I verkligheten har det alltid varit underklassen, de fattiga bönderna och arbetarklassen, som har slagits för att demokratiska rättigheter och former ska gälla alla, medan borgarklassen har varit emot. Det skulle dröja ända till början av 1900-talet innan arbetarrörelsen var stark nog att tvinga igenom allmän rösträtt, och då oftast bara för män. Det första världskrigets krigföring, som krävde folkmassornas uppslutning för att kunna genomföras, blev katalysatorn i många av Europas länder. Den stora engelska rösträttsreformen i februari 1918, som hade börjat förberedas redan sommaren 1916, var ett direkt resultat av försöken att bibehålla ett vacklande folkligt stöd för kriget under dess sista år.

10507_03.jpgFranska revolutionen var inte borgarnas verk.

Demokratins utsträckning till att omfatta folkets majoritet tvingade borgarklassen att söka andra vägar för att neutralisera hotet som demokratin utgör. I stället för att begränsa rösträtten till en egendomsägande minoritet, försökte man skapa en demokrati som trots den allmänna rösträtten minimerade folkets inflytande. Med Ellen Meiksins Woods ord var målet: " ... att förskjuta ´demokratins´ tyngdpunkt från folkets aktiva utövande av makten till ett passivt åtnjutande av konstitutionella och procedurmässiga skyddsmekanismer och rättigheter, och bort från de förtryckta klassernas kollektiva makt till den isolerade individuella medborgaren och hens privata sfär" (The Ellen Meiksins Wood Reader 2013, s. 199). Genom en lång ideologisk kampanj som började redan i slutet av 1700-talet lyckades borgarklassen förskjuta meningen hos idén om representativ demokrati, så att den kom att stå för det politiska livets koncentration till parlamentet och en liten politiskt aktiv elit. Det åsyftade resultatet blev ett alltmer avpolitiserat och passivt folk.

Idén om demokratins enda möjliga - "naturgivna" - form föddes i den konstitutionella debatten inom den härskande klassen i det postrevolutionära Förenta Staterna i slutet av 1700-talet. Den gamla liberala strategin att begränsa de politiska rättigheterna till den egendomsägande eliten fungerade inte där. Revolutionen hade skapat ett aktivt och politiserat folk och den härskande klassen stod inför ett dilemma: Hur koncentrera den politiska makten till en elit inom den härskande klassen, samtidigt som man bevarade stödet från folkmajoriteten? Enligt de ledande representanterna för det federala partiet, som Alexander Hamilton och James Madison, borde den representativa demokratin utformas så att den skapade ett maximalt avstånd mellan väljarna och deras representanter. Staten borde vara en så omfattande federation som möjligt, så att ett minimalt antal representanter valdes av ett så stort antal väljare som möjligt. Ty det viktigaste syftet med den representativa demokratin ansågs vara att filtrera och "förädla" folkviljan så att den blir förenlig med den härskande klassens intressen. Men James Madisons ord: "... att förfina och förstora allmänhetens åsikter genom att låta dem passera genom en församling av valda representanter" (The Federalist, no 10, citerat efter Meiksins Wood s. 195). Förebilderna söktes i det antika Rom, med dess maktdelning och institutioner för att begränsa och hindra ett direkt folkligt inflytande. Den atenska formen av demokrati avfärdades som "mobbvälde" och användes som avskräckande exempel.

Mot den bakgrunden och mot bakgrund av den långa historiska erfarenheten av den borgerliga demokratins utveckling, framstår delar av Marx, Engels och Lenins kritik av parlamentarismen som träffande. Det vill säga, att folkets politiska aktivitet inskränks "till att en gång vart tredje eller sjätte år (få) avgöra vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet (ska) företräda och förtrampa det ..." (Staten och revolutionen s. 242). Men är alternativet kommuner, som Marx föreslog, eller sovjetdemokrati, som den utformades under oktoberrevolutionen?

En av den atenska demokratins viktigaste särdrag var att byn, efter Kleisthenes reformer, gjordes till demokratins grundläggande enhet. Följden blev att byarna politiserades. Medborgarna trädde inte in i staten som isolerade individer, utan som kollektiv, med all den tyngd och styrka det innebar. Erfarenheterna både från Pariskommunen och den ryska revolutionen pekar i samma riktning. Genom sovjeterna organiserades arbetare och bönder politiskt utanför det dåvarande (rump)parlamentet, Duman. I sovjeterna kunde de aktiveras, lära sig tänka politiskt och därigenom utveckla en kollektiv makt som blev avgörande för utvecklingen mellan februari och oktober. Sovjeter, eller institutioner som liknar dem och fyller samma funktion, var och är en del av lösningen på den socialistiska demokratins problem. Problemet var avskaffandet av den formella demokratin.

Receptet för en socialistisk demokrati är således att parlamentarismen och den formella demokratin kompletteras med kommuner, sovjeter eller andra politiska organ som organiserar arbetarklassen och dess förbundna utanför parlamentet. Och så, förstås, att demokratin görs substantiell genom att utsträckas till ekonomin. Det kan verka som en mjäkig kompromiss jämfört med Marx och Lenins förslag att ersätta parlamentet med kommuner, eller sovjeter. Men det förslaget bygger på idén om statens snara bortdöende under socialismen. Och den idén har visat sig vara fel.

Referenser

T.H. Aston, C.H.E. Philpin (red.): The Brenner Debate. Agrarian Class Structure And Economic Development in Pre-Industrial Europe. Cambridge University Press 1987.

Sven Beckert: Empire of Cotton. A New History of Global Capitalism. Penguin. Random House. 2014.

Robert Brenner: Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen. Arkiv förlag 1979 och 1991.

George Comninel: Rethinking the French Revolution. Marxism and the Revisionist Challenge. Verso 1987 och 1990.

V.I. Lenin: Staten och revolutionen. Valda verk II:1. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956 (1917).

Ellen Meiksins Wood: Peasant - Citizen & Slave. The Foundations of Athenian Democracy. Verso 1989.The Ellen Meiksins Wood Reader. Edited by Larry Patriquin. Haymarket Books 2013.