Medborgarskapet är en viktig rättighet och har demokratisk potential. Nu höjs röster för att med språktest och förlängda vistelsetider försvåra nya medborgarskap. Det är en antidemokratisk attack.

Det har blivit politiskt gångbart med ökade krav för att bli svensk medborgare för att plocka poäng inför valet. Specifikt handlar det om språktest och förlängd hemvist (vistelsetid).

Språkkrav fanns med i bedömningen för medborgarskap en gång i tiden, men avskaffades 1980. Alla var eniga om att det inte fyllde någon funktion tills dåvarande Folkpartiet lyfte frågan inför valet 2002. Folkpartiet gjorde en kortsiktig valvinst men fick rätteligen kritik för att fiska i grumliga vatten. I dag har förutom Liberalerna också Moderaterna hoppat på språktesttåget, till och med vad gäller permanenta uppehållstillstånd. Sverigedemokraterna har sedan tidigare naturligtvis "medborgarskapsexamen", inklusive språktest, på önskelistan.

Språktest för medborgarskap har funnits länge på flera håll i världen. De har genomgående kritiserats av språkforskare som för avancerade, för godtyckliga eller för svårbedömda, eller tvärtom varit rent ceremoniella och meningslösa med enda syfte att förstärka sociala skiljelinjer samt ideologisk patriotism och nationalism. (I till exempel USA är kravet att man ska kunna 50 enkla ord, som man får i förväg på en lista, och namnet på presidenterna Washington och Lincoln samt sex sekulära helgdagar.) I Sverige har statliga utredningar konstaterat att språkkrav slår hårdare mot studieovana personer, äldre individer och hemmavarande föräldrar med barn. Länken mellan språkkunskaper och integration är faktiskt inte heller stark, utan andra faktorer har större betydelse för en persons långsiktiga etablering.

Detta hindrar dock inte de svenska partierna från att skärpa medborgarskapskraven. Det spelar ingen roll hur bilen kör så länge man får hålla i ratten. Forskningsbaserad kunskap om migrationsrätt och språktest, eller vad forskarsamhället faktiskt vet om fungerande alternativ för att genomföra integration, eller för den delen bekämpa bostadssegregation, är inte viktigt för de politiska "visionerna". I stället handlar det om ytlighet i sakfrågorna, "klick" i sociala media och medieträning. Nu har turen alltså kommit till att ge sig på möjligheten till medborgarskap i den i princip religiösa övertygelsen att språktester och andra hårdare krav skulle leda till förbättrad integration.

Jag hörde nyligen Moderaternas migrationspolitiska talesperson Johan Forssell presentera sitt partis perspektiv på medborgarskapet. Reglerna för att bli svensk medborgare borde "harmoniseras" med EU-rätten. (Har vi hört det förut? Arbetsrätten, Lex Laval, alkoholpolitiken, skattesystemet, möjligheten till uppehållstillstånd och så vidare.) Kraven på hemvist i Sverige för att bli medborgare (så kallad naturalisation) ska anpassas till "EU-nivå". Reglerna är inte alltid jämförbara, men Forssell menade att det i praktiken innebar att hemvistkravet skulle utökas till cirka åtta till tio år, i stället för de fem som i dag är huvudregel i Sverige. Att bli svensk medborgare skulle enligt Forssell vara något "alldeles speciellt".

Medborgarskapets symbolvärde för borgerligheten ska inte underskattas. På ett mer auktoritärt sätt vill den kunna signalera vilka som hör hemma i landet och vilka som inte är önskvärda. Så kan man förstärka illusionen om att vi som är svenska medborgare redan är socialt jämlika och därmed skulle ha starkare gemensamma intressen på nationell grund snarare än klass. Men faktiskt instämmer 81 procent av svenskarna i påståendet att vi lever i ett klassamhälle (se Katalysrapporten Klass, identitet och politisk mobilisering, januari 2018).

10506_01.jpg

Medborgarskap är en viktig politisk rättighet. Vi ska ta vara på insikter från medborgarskapets tidiga politiska historia. Medborgarskapets födelse i antikens Aten var en unik händelse. För första gången reste sig en rättslig konstruktion som stod över byn och ätten. Historikern Ellen Meiksins Wood har i Peasant-Citizen and Slave (1998) framhållit att merparten av medborgarna i det klassiska Aten faktiskt arbetade för sin försörjning. Att atenarna mest satt och filosoferade medan slavar utförde allt praktiskt arbete är en populär missuppfattning. Dessa arbetande hantverkare och bönder deltog i öppna (torg-)möten och gemensamt beslutsfattande, vilket innebar att medborgarskapet inom sina historiska ramar på sätt och vis gav tillträde till en mer djupgående direktdemokrati än dagens liberala parlamentarism. Förmögna atenska medborgare som använde sitt kapital för att stärka sitt politiska inflytande kunde därtill bli dömda till temporär eller permanent exil, eftersom de riskerade att äventyra den demokratiska processens stabilitet. Det fanns alltså i det atenska samhället en tydlig strävan efter såväl politisk som ekonomisk jämlikhet mellan medborgare. Det är den demokratiska komponenten i medborgarskapets ursprung som socialister ska hålla fast vid. Bland annat därför ska det vara möjligt att bli svensk medborgare under rimlig tid.

Sverige tillhör än så länge en mindre grupp länder inom EU som har relativt öppna och överskådliga regler för att bli medborgare. Den politiska diskussionen tyder på att det finns okunskap hos våra politiker om hur medborgarskapsärenden hanteras. Endast en av Migrationsverkets enheter handlägger ansökningar om medborgarskap, och det är en liten enhet (mätt i personalstyrka) som ligger i Norrköping. Huvudregeln om hemvist för att bli svensk medborgare är att ha bott i Sverige med uppehållstillstånd i fem år och ha vistats här sammanhängande under den tiden. Vistelser utanför Sverige på mer än sex veckor under ett år ska dras bort i beräkningen av hemvisttiden med hela den tid som tillbringats utomlands.

Det finns andra krav än vistelsetiden. Den som ansöker om att bli svensk medborgare ska kunna styrka sin identitet genom ett hemlandspass. Migrationsverket ställer höga krav på passhandlingens kvalitet. Har en person inte kunnat styrka sin identitet exempelvis när hen ansökte om asyl ska hen som huvudregel ha vistats i Sverige med oförändrade identitetsuppgifter i minst åtta år, för att anses ha gjort sin identitet trovärdig. Den som söker medborgarskap ska också redan ha permanent uppehållstillstånd.

Och redan i dag är kraven på skötsamhet strikta under tiden som den sökande vistats i Sverige. Vid ansökningstillfället om medborgarskap ska den sökande som huvudregel inte förekomma i polismyndighetens misstanke- eller belastningsregister. Det görs även en säkerhetskontroll via säkerhetspolisen. Dessutom ska hen förväntas komma att ha ett "hederligt levnadssätt" i framtiden. Den sökande får inte ha skulder till det allmänna; det vill säga obetalda kronofogdeskulder, skatter eller böter, och hen måste ha betalt underhållsbidrag för de barn som hen inte bor med. Redan i dag ser också handläggarna på anknytningen till Sverige genom att undersöka i vilken mån den sökande arbetat, praktiserat eller studerat under vistelsetiden. Det kan innebära att kolla på exempelvis anställningsintyg, deklarationer, intyg från svenska för invandrare (sfi) eller andra intyg och betyg från yrkesutbildning eller universitet. Sammanfattningsvis: att bli svensk medborgare genom ansökan är inte hä-hä och häpp häpp!

10506_02.jpg

I Sverige kan sedan 1977 utländska medborgare som är folkbokförda i landet rösta och kandidera i kommun- och landstingsval. Studier som jämfört utländska medborgares deltagande i kommun- och landstingsval med dem som blir svenska medborgare har visat att det är mycket vanligare att valdeltagandet ökar hos dem som blir medborgare. Nya svenska medborgare röstar dock i lägre utsträckning än personer som tidigare varit medborgare. Där finns alltså en del informationsarbete och organisering att göra. Politiska organisationer bör också diskutera hur nya svenskar kan inkluderas bättre. Det finns vidare indikationer i forskningen på att medborgarskap hänger ihop med utökat deltagande i andra former av samhällsengagemang, som föreningsliv och fackligt engagemang och så vidare. Integration, helt enkelt. Det vill förespråkare för skärpta medborgarkrav förhindra.

Visst finns asylsökande som väljer Sverige med vetskap om att det krävs fem års hemvist för att bli medborgare här och exempelvis åtta år i Tyskland eller nio i Danmark. Det finns emellertid också en tendens att personer som blir svenska medborgare utvandrar till andra EU-länder, eller till sitt ursprungsland. Exempelvis fanns Irak på topp-tio-listan över länder som Sverigebosatta utvandrade till år 2015. Ett svenskt medborgarskap ger tryggheten att återvända ifall situationen i det tidigare hemlandet skulle förvärras. Permanenta uppehållstillstånd kan däremot återkallas om en person bosätter sig utomlands en längre tid. Till och med för dem som av någon rasistisk anledning önskar mer återvandring borde alltså ökad tillgänglighet till medborgarskap vara en del av lösningen. Faktum är att 57 procent av dem som invandrade till Sverige i folkbokföringens mening mellan åren 1941 och 2004 återvandrade till det tidigare hemlandet eller bosatte sig i något annat land. Vi pratar dessutom sällan om de svenska medborgare - vare sig födda med medborgarskap eller naturaliserade genom ansökan - som återvandrar eller utvandrar.

Borgarklassen vill använda medborgarskapet som verktyg med sikte på att kontrollera och splittra arbetarklassen och motverka dess mobilisering. Mönstret är bekant från det stressade och otrygga arbetslivet. Migrationspolitiken är därtill inte enbart en relation mellan migrationsmyndigheterna och den individ som söker uppehållstillstånd; tid och kontroll sprids också ut bland olika yrkesgrupper. Exempelvis kan lärares betygsättning påverka uppehållstillstånd för gymnasieungdomar, vårdpersonal gör bedömningar av ålder, kommunhandläggare utreder och tar ställning till ensamkommande barns ålder på basis av Migrationsverkets åldersbedömningar, eller boendeassistenter får frågor om individer som bor på anläggningsboenden för asylsökande av polisen i samband med utvisningsärenden. Då förstärks medborgarskapets symboliska betydelse genom att skapa starkare ideologiska gränser mellan svenskar och "andra".

Lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheter att få uppehållstillstånd i Sverige (SFS 2016:752) har redan skapat en situation där tusentals människor som bedöms ha skyddsbehov får tretton månaders eller tre års tidsbegränsade uppehållstillstånd i stället för permanenta. Dessförinnan var sedan 1980-talet huvudregeln att permanenta uppehållstillstånd beviljades i asylärenden. Av förarbetena från den tiden framgår att man förstod att permanent uppehållstillstånd skulle ge bättre förutsättningar att planera långsiktigt och integrera sig i Sverige, och att det skulle spara dåvarande Statens invandrarverk (nuvarande Migrationsverket) administrationskostnader. Dessa insikter har inte motbevisats. Ändå krävs att en individ måste försörja sig själv för att få permanent uppehållstillstånd. Även här använder alltså politikerna tiden som verktyg för att verkställa arbetslinjen för de nyligen Sverigebosatta med syfte att skapa nya underskiktningar på arbetsmarknaden. (Det kan tilläggas att tiden som maktmedel intar en central del i det teoretiska arvet efter Marx.)

Genom den tillfälliga lagen begränsas också möjligheten till familjeåterförening i strid med både folkrättsliga åtaganden som FN:s barnkonvention och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen), specifikt artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Europakonventionen är en del av Sveriges grundlag (2 kap. 19 § regeringsformen). Att beröva en person möjligheten att förenas med sin familj går också emot vad vi faktiskt vet om vad som underlättar migranters integrering och ger positiva effekter på mental hälsa, det vill säga social trygghet.

Så länge vi lever i en avancerad kapitalism är det centralt att vi försöker fokusera på det svenska medborgarskapets offensiva potential. Något som ens påminner om ett globalt, "transnationellt" eller kosmopolitiskt medborgarskap kan inte uppstå i ett kapitalistiskt system. Inte ens vårt "EU-medborgarskap" är ett medborgarskap i traditionell mening, bland annat eftersom det bara ger rätt till bosättning i andra EU-länder enligt specifika villkor om självförsörjning och egna försäkringar för att kunna få ta del av exempelvis reguljär hälso- och sjukvård. EU-länderna och deras nationella kapitalistklasser bevakar alltså fortfarande sina egna respektive medborgarskap. EU har aldrig varit och är inte ett socialt projekt utan en ekonomisk kartell för stora och konkurrerande (nationella) affärsintressen. Därför vill den svenska borgerligheten börja delta i ytterligare ett "race to the bottom" och samtidigt mobilisera dem som redan är medborgare för ett "klassamarbete" på nationell grund.

10506_03.jpg

Kraven för medborgarskap ska därför inte skärpas utan tvärtom: ska vi röra oss i någon riktning över huvud taget så borde vi överväga att sänka kraven på hemvist från dagens huvudregel om fem år till fyra eller tre, i kombination med att kräva att permanenta uppehållstillstånd åter ska bli norm i asylärenden. Det skulle i alla fall ha mer stöd i forskningen om vad vi vet om integration, politisk inkludering och social organisering, än vad de pro-kapitalistiska partierna i riksdagen hittills dragit fram ur hatten.

Daniel Hedlund är ordförande i Svenska Clartéförbundet och forskar vid Stockholms universitet om ensamkommande flyktingbarns rättigheter. Han utkom nyligen med boken Ensamkommande barn och ungdomar (Gleerups).