Nej, det finns ingen global konspiration som styr världens öden. Men gentemot stormakter agerar internationella påtryckningsnätverk och lobbygrupper på mycket hög nivå. De rundar demokrati och öppen diplomati. Dino Knudsen skriver för Clarté om sin banbrytande forskning om Trilateralen.

Vi ser ofta bilder på världens toppledare som träffas för att överlägga om tidens mest pressande frågor, det må vara den internationella ekonomiska krisen, den globala uppvärmningen eller Syrienkonflikten. Men bortom kamerornas blixtljus finns mer slutna och privata rum. Där har figurer från den absoluta världseliten inom bland annat politik och näringsliv i årtionden mötts internationellt. Här utbyter de erfarenheter och formulerar långsiktiga lösningar på tidens stora utmaningar. Lösningar som de sedan försöker få nationella regeringar och internationella organisationer att omsätta i praktiken.

Bilderbergkonferenserna och Den trilaterala kommissionen hör till de mest framträdande av sådana forum. Men ihållande konspirationsteorier och vulgärmediers sensationshistorier har å ena sidan spunnit in dessa organisationers verksamhet i en slöja av mystik och skrönor om hemliga världsregeringar. Å andra sidan har frånvaron av solid forskning i ämnet inneburit att vi fortfarande har en tendens att bortse från eller undervärdera hur vår demokrati egentligen fungerar.

År 2011 fick jag som första forskare tillgång till Den trilaterala kommissionens centrala arkiv. Utifrån det kunde jag 2013 lägga fram min doktorsavhandling i historia; 2016 utkom den i bearbetad form som boken The Trilateral Commission and Global Governance (Routledge), internationellt prisbelönad. Den handlar om hur modernt statsstyre och diplomati ska förstås i ljuset av kommissionens aktiviteter under 1970-talet och början av 1980-talet.

Min forskning visar att även om kommissionens verksamhet inte på något sätt bekräftar konspirationsteorierna, så ligger verkligheten långt från vår allmänna uppfattning om demokratin. Det finns inga likheter med ett soligt torg i antikens Rom där upplysta medborgare samlas och gemensamt - opartiskt och med rationella argument - definierar det allmänna bästa.

Snarare kan väsentliga aspekter av regeringsarbetet karaktäriseras av att politiken växer fram i överlappande och transnationella elitnätverk. I dem ingår ledande politiker, toppar inom näringsliv och finanssektor och ledande personer från medier och universitetsvärld. Jämfört med den övriga befolkningen kan de ha en oproportionerligt stor roll. Ja, stundtals har de ansett sig inte bara veta vad som är bäst för den övriga befolkningen utan rentav att de sistnämndas inflytande borde begränsas.

Den trilaterala kommissionen bildades 1973 av finansmannen David Rockefeller och statsvetaren och rådgivaren Zbigniew Brzezinski. Året innan hade Rockefeller inbjudit en rad gäster till familjens egendom i Pocantico Hills, Sleepy Hollow, en halvtimmes resa norrut från New York City. Till de församlade gästerna uttryckte Rockefeller sina bekymmer över att utvecklade industristater höll på att glida ifrån varandra och att en situation kunde uppkomma där de kunde göra varandra och andra stater skada. Regeringar klarade inte av att tänka långsiktigt, enligt Rockefeller, och därför fanns nu ett gynnsamt tillfälle för personer från den privata sektorn att ge värdefulla bidrag till officiell politik.

Gruppen arbetade resten av året med att skapa Den trilaterala kommissionen. Den kom att bestå av 180 ledande personer från politiken, näringslivet, bankvärlden och universitetsvärlden - från Nordamerika, Västeuropa och Japan. I deras ögon var de nationella regeringarnas svar på tidens stora frågor begränsade av ett för snävt fokus på dagsaktuella problem och behovet att bli omvalda. Kommissionens syfte var att tänka långsiktigt och om det behövdes impopulärt.

10504_01.jpgPresident Barack Obama träffar tidigare nationella säkerhetsrådgivare. Flera av dem har vait medlemmar av Trilaterala kommissionen. Zbigniwe Brzezinski (till höger, närmast presidenten) var en av initiativtagarna till organisationen.

En orsak till att kommissionen bildades var internationella maktförskjutningar. I sin konstruktion förutsåg och föregrep den hur USA höll på att mista sin ekonomiska särställning. Japan och Västeuropa hade upplevt en kraftig tillväxt under 1960-talet, men kände sig hindrade av Nixonadministrationen som på egen hand införde handelsrestriktioner och överraskande vände sig till Kina. Det kalla krigets bipolära världsordning höll på att avvecklas till förmån för ett multipolärt system.

Avkolonisering och nationaliseringar av oljetillgångar hade skapat press från nya stater som kommissionsmedlemmarna ansåg hade en negativ inverkan i kraft av sin förmåga att avstå från samarbete. Utvecklingsländernas problem kunde inte längre ignoreras, särskilt inte i en värld som präglades av ett ständigt växande, ömsesidigt ekonomiskt beroende. Samtidigt påminde 1970-talets tilltagande ekonomiska kris om 1930-talskrisen där de dominerade makterna till sist började föra krig med varandra.

I den situationen föreslog kommissionen att man skulle skapa en ny trilateral axel i internationell politik mellan världens olika demokratisk-industriella centrum. Det skulle kunna bli utgångspunkten för en ändrad världsordning där USA inte längre var hegemon, men behöll sin ledande position. En ordning där ledande utvecklingsländer och östeuropeiska socialiststater i ett längre perspektiv kunde inkorporeras.

Kommissionen konstituerade sig själv som en privat organisation med syfte att förskjuta utvecklingen i denna riktning. Privata kontakter mellan eliterna i respektive regioner skulle förhindra bristande kunskaper om varandra, missförstånd och fientligheter, och i bästa fall bidra till att binda samman regionerna i en inbördes förpliktande gemenskap, vars frukter inte bara skulle komma dem själva till godo.

Mötena var inte offentliga. En regel föreskrev att inga deltagare, inklusive representanter för medierna, avslöjade vem som sade vad. Målet var att stimulera till fri debatt, men ett skäl till att skapa ett rum dit offentligheten inte hade tillgång var också att den amerikanska utrikespolitiska eliten hade förlorat sitt grepp om den offentliga opinionen.

I årtionden hade en förhållandevis liten elit formulerat den utrikespolitiska kursen. Ekonomisk framgång för breda samhällslager i efterkrigstiden lade grunden för ett samförstånd som innebar uppbygget av ett välfärdssamhälle i USA och ett stopp för kommunismen internationellt.

Särskilt Vietnamkriget hade lett till att detta samförstånd brutit samman. New York Times avslöjande av The Pentagon Papers klargjorde att befolkningen förts bakom ljuset. Krav på att stoppa krigföringen ackompanjerades av krav på att demokratisera den utrikespolitiska beslutsprocessen.

Brzezinski noterade att det blivit svårare för en demokrati att föra krig. Och Samuel P. Huntington drog slutsatsen i en rapport till kommissionen att USA i stigande grad blivit omöjligt att styra. Landet led inte av ett underskott utan snarare av ett överskott av demokrati.

Trots att långtifrån alla medlemmar var eniga med Huntington, blev kommissionen en tillflykt för en elit som hade förlorat en av sina sista bastioner till massdemokratin. Den blev inte bara ett försök att undandra sig opinionen, men att omdefiniera den och styra in den på mer konstruktiva banor, som Henry Kissinger uttryckte det.

Samtidigt var kommissionen också ett redskap för att undvika att USA själv föll tillbaka till sin gamla isolationism. Sammanfogandet av en transnationell elit hade således inte bara till avsikt att göra loss kommissionen från de begränsningar som trångsynta massor, enligt Brzezinski, lade på modernt regeringsarbete. Det var också ett försök att hålla fast vid ett tydligt internationellt angreppssätt på världsproblemen i ledande amerikanska kretsar.

Genom åren blev kommissionen en samlingspunkt för en lång rad ledande amerikaner. För att den informella karaktären skulle bestå beslutades det att regeringsledamöter inte samtidigt kunde vara medlemmar, men det avhöll dem inte från att cirkulera ut och in i kommissionen innan eller efter att de beklätt ett ämbete i Washington. Dessutom inbjöds de till kommissionsmöten och mottog också själva kommissionen. Dialogen fortsatte alltså mellan formella och informella sektorer.

Bland medlemmarna fanns bland annat de senare presidenterna Jimmy Carter och George W.H. Bush, tidigare och senare utrikesministrar som Kissinger, Cyrus Vance, Alexander Haig och Warren Christopher. De kompletterades av skiftande nationalbanksdirektörer, inklusive Alan Greenspan, ministrar, ledande kongressledamöter och näringslivsfolk som Coca-Colas Paul Austin. Då Jimmy Carter blev president tog han in 23 medlemmar i kommissionen i sin regering. Några av dem blev åter kommissionsmedlemmar efter Carters presidentperiod.

I Europa har flera av EU-kommissionens ordförande eller viceordförande varit tidigare eller senare medlemmar i kommissionen, inklusive Romano Prodi. Det samma gäller senare franska statsministern Raymond Barre och irländska presidenten Mary Robinson, samt tidigare västtyska utrikesministern Gerhard Schröder. Därtill kom näringslivsfolk som Fiats styrelseordförande Gianni Agnelli och finansmän som Edmond de Rotschild. Till en början var inga svenskar inbjudna, men på senare år har bland andra Jacob Wallenberg, Carl Bildt och socialdemokraten Urban Ahlin varit aktiva i organisationen.

En metod som kommissionen använde i början för att påverka regeringsarbetet var att ge ut rapporter som innehöll rekommendationer inom specifika politikområden. Ämnena var bland annat monetära reformer, handel, energi, internationella institutioner samt nord-syd och öst-väst-relationer. De skrevs av en kommissionsmedlem eller en inhyrd expert från var och en av de tre regionerna. För att undvika att de blev urvattnade i ett försök att ena alla i kommissionen bakom dem, så skrevs de till och inte av kommissionen.   

I samband med att rapporterna togs fram pågick en omfattande process där bland annat utvalda experter, politiker och kommissionsmedlemmar från de tre regionerna konsulterades. Rapporterna var således på många sätt ett kollektivt projekt som inte bara representerade de tre författarnas hållningar; också överläggningar i kommissionen bidrog till det.  Dessutom bidrog konsultationsprocessen med att engagera experter och beslutsfattare och ge dem en känsla av ägarskap till rekommendationerna. Det var viktigt för att få uppbackning och att senare få rekommendationerna satta i verket.

Bildandet av Den trilaterala kommissionen 1973 sammanföll med den första oljekrisen. Den var ett test på om de tre regionerna, som rådde över mycket olika energiresurser och hade olika intressen i Västasien, kunde undgå att glida från varandra.

Kommissionen gav ut två rapporter i ämnet. De trilaterala regionerna skulle hålla samman men inte inta en konfrontatorisk hållning till OPEC. Utvecklingsländerna var hårdast drabbade av krisen, och om man inte gick deras behov till mötes, förutsåg rapporten, skulle det resultera i årtionden av kaos och destabilisering av den internationella ordningen.

För att undgå detta scenario rekommenderade kommissionen att Världsbanken upprättade en ny låneform, det så kallade tredje fönstret, till det hårdast drabbade länderna. Dessa lågräntelån skulle finansieras i samarbete mellan de stater som var representerade i Trilateralen och OPEC-länderna. Dessa senare hade skaffat sig stora likvida tillgångar genom sina oljeintäkter, och dessa petrodollar skulle således återcirkulera i det internationella finansiella systemet.

10504_02.jpgUSA har ett överskott av demokrati, förklarade professor Samuel P. Huntington i en rapport för Trilateralen.

Förslaget antogs i modererad form av Världsbanken sommaren 1975 och genomfördes kort därefter. Det hade emellertid föregåtts av en omfattande diplomatisk aktivitet från Den trilaterala kommissionen. 

Världsbankens president Robert McNamara och hans närmaste rådgivare och medarbetare konsulterades åtskilliga gånger och drogs direkt in i arbetet med rapportens rekommendationer. Också Internationella valutafonden tillfrågades.

Det amerikanska utrikesdepartementet och finansdepartementet försågs med rapporten och engagerade sig i frågan. Richard Gardner, som förutom att vara ledande amerikansk ekonom också var kommissionsmedlem och författare till en av rapporterna, for på turné för att sälja förslaget till de europeiska regeringarna. OECD och OPEC konsulterades och under processen justerades rapportens rekommendationer och slipades till för att tillmötesgå olika mottagares önskningar och intressen.

I december 1974 mötte Den trilaterala kommissionen den amerikanska presidenten Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger. De diskuterade bland annat kommissionens rekommendationer. Dagarna före mötet hade man behändigt lagt press på Kissinger genom att låta den tidigare utrikesministern George Ball offentligt angripa Kissingers hantering av oljekrisen och hans konfrontatoriska linje gentemot OPEC-länderna.

Kissinger blev rasande och på ett internt möte i utrikesdepartementet kallade han den trilaterala kommissionen för en skara "eunucker". Denna nedlåtande anmärkning var faktiskt en mycket träffande karaktäristik. I all fiktion är eunucken typiskt en formellt maktlös figur som genom intriger och spekulationer kan påverka eller till och med styra härskaren. Precis som eunucken hade kommissionen ingen formell makt, men den visste hur det politiska spelet skulle spelas. Vägen hade röjts för större lyhördhet från regeringens sida.

Kissinger blev till slut också tillmötesgående. Han hade ingen nytta av att det växte fram en opposition mot hans linje i den amerikanska utrikespolitiska eliten. Och att hans åsikter och intressen också till betydande del sammanföll med kommissionens illustrerades av att han föreslog att den skulle ingå i en större arbetsgemenskap med utrikesdepartementet. Kommissionen skulle bland annat ta de informella diplomatiska kontakterna med toppskiktet i den arabiska världen. Och 1977 blev Kissinger själv kommissionsmedlem.

Den amerikanska och franska regeringen hade inledningsvis råkat i luven på varandra om hanteringen av oljekrisen. Medan amerikanarna fokuserade på ett upprätta en gemensam front gentemot OPEC, innan förhandlingarna med dem kunde sätta i gång, önskade fransmännen dra in OPEC i en dialog med en gång och försökte övertala européerna till gemensam aktion.

Men på det ovannämnda kommissionsmötet med Ford och Kissinger göts olja på vågorna. Kommissionen argumenterade för att de två positionerna inte nödvändigtvis uteslöt varandra, men att det amerikanska tillvägagångssättet kunde vara ett första steg och det franska ett andra i en samlad och mer långsiktig strategi.

Den franska gruppens ledare, som stod i nära kontakt med den franska presidenten Giscard d'Estaing, lämnade mötet för att rapportera direkt till den franska regeringen om de framsteg som gjorts. President Ford bad David Rockefeller att ledsaga honom till ett efterföljande toppmöte på ön Martinique,

i början av 1975. Här enades USA och Frankrike om ett gemensamt förslag.

Understödet till beslutet om det tredje fönstret i Världsbanken och sammanjämkningen av de amerikanska och franska intressena visar på ett anmärkningsvärt sätt hur kommissionen deltog i regeringsarbete och diplomati.

Generellt fungerade kommissionen som en informell diplomatisk arena där kommissionsmedlemmar, ofta på vägnar av eller i samarbete med regeringar, kunde skjuta upp provballonger, lansera nya initiativ eller avvärja konflikter. Särskilt David Rockefeller fungerade ofta som en informell ambassadör som agerade på vägnar av eller i överensstämmelse med den amerikanska regeringen när han reste runt i sitt privata jetplan och togs emot av kungar, presidenter och statsministrar. Ibland tog han och kommissionen egna initiativ som regeringar sedan anslöt sig till.

Då Jimmy Carter blev amerikansk president förmedlade Rockefeller ett besked från den tidigare kommissionsmedlemmen till den kinesiska regeringen om att det var en amerikansk topprioritering att normalisera de diplomatiska förbindelserna, vilket lyckades efter kort tid. 1981 besökte kommissionen Kina och hade överläggningar med bland annat Deng Xiaoping om landets begynnande ekonomiska liberalisering.

Men vad konspirationsteoretikerna missförstår är att kommissionen i högre grad var en medverkande aktör än en orsak. Genom att ta fatt i en utveckling som redan var på väg kunde kommissionen göra sitt bidrag gällande.

Vad vi historiker däremot ofta har ignorerat är att informella aktörer som kommissionen kan spela en viktig roll i nationell och internationell politik. Ofta hade kommissionen inte något direkt inflytande men var med och definierade problem och formulerade dagsordningar som fann vägen till regeringskanslier och internationellt samarbete. Via konsultationer, cirkulation och informationsutbyten med beslutsfattare höll sig kommissionen uppdaterad om aktuella tendenser och höll dörren på glänt för att kunna påverka.

Ofta var detta inflytande reducerat till att den enskilda kommissionsmedlemmen påverkade sin omedelbara omgivning. Men eftersom enskilda medlemmar var mäktiga personer med privilegierade positioner i eller tillgång till de kanaler där en offentlig mening formas och de arenor där betydelsefulla beslut fattas, så hade och har elitnätverk som Den trilaterala kommissionen potentiellt en mycket stor genomslagskraft.

Den trilaterala kommissionen bildade snart också skola. G7-fomatet är till stor del inspirerat av kommissionen. Kommissionen var banbrytande med att inkludera Japan som en likvärdig partner i internationellt samarbete och därmed öppna för en utveckling där världen inte längre bara styrs av amerikaner och européer. Kommissionen var samtidigt en pionjär med att se till att informella aktörer och nätverk fick större inflytande på politiska och diplomatiska processer.

Sammanfattningsvis pekar erfarenheten från Den trilaterala kommissionen på att elitära nätverk, och faktiskt hela den gråzon som finns mellan stat och civilsamhälle i form av tankesmedjor, filantropiska aktörer, lobby- och intresseorganisationer och NGOer, inte ska behandlas styvmoderligt om vi bättre ska förstå väsentliga aspekter av nationellt och internationellt statsstyre. 

Dino Knudsen är dansk samtidshistoriker, verksam bland annat vid Köpenhamns universitet. Översättning från danska: Olle Josephson.