Ylva Johanssons antistrejklag gensköts den femte juni av en snarlik överenskommelse. På en pressträff kunde arbetsmarknadens parter stolt visa att de alldeles utmärkt klarar av att inskränka våra fackliga rättigheter på egen hand.

Överenskommelsen har inte diskuterats ute i klubbar och avdelningar, inte presenterats i fackpressen, inte gått via de olika förbundens utredare. Den har helt satt den fackliga demokratin och samlade sakkunskapen åt sidan. Kanske inte så konstigt - det finns ett grundmurat motstånd mot varje inskränkning av strejkrätten bland förtroendevalda och medlemmar. 13 av 14 LO-fack, 13 av 14 TCO-fack uttalade sig mot Johanssons utredning.

I korthet handlar uppgörelsen om att fackens rätt att ta till stridsåtgärder för andra syften än att teckna kollektivavtal minimeras. Framförallt inskränks möjligheterna att som likvärdig part få teckna kollektivavtal där ett redan finns. För att göra det lättare att svälja talades det mycket på pressträffen om den i Sverige "i princip oinskränkta svenska strejkrätten". I själva verket är strejkrätten hårt reglerad, inte bara genom fredsplikt på grund av kollektivavtal utan också av regler om varseltid och förhandlingsplikt, regler som minskar strejkvapnets effektivitet.

Överenskommelsen är ytterligare en inskränkning. Den kommer att ge ett knippe nya verktyg åt den arbetsgivare som vill invända mot ett konfliktvarsel. Har det verkligen förhandlats nog? Är det där inte ett nytt krav facket slänger fram? Osv. Och denna inskränkning sker inte i ett land där militanta frifräsarfack strejkar hela dagarna. Tvärtom! Alla vet att det knappt strejkas i Sverige.

10501_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Redan samma dag meddelade Peter Jeppsson från Svenskt Näringsliv att de inte har släppt sina krav på proportionalitetsprincip och begränsning av fackliga sympatiåtgärder. LO-ledningen har alltså inte motat vidare försämringar i grind, utan flaggat sin svaghet och öppnat för än värre klasslagstiftning.

Vill vi ändra på situationen så är det inte nog med att härja om förräderi eller odla sin besvikelse. Vi har inte hamnat här för att några i fackets ledning eller i f.d. socialdemokratin har svikit. Vi har hamnat här för att det är tyst på arbetsplatserna, för att vi väntar på initiativ från ledare som inte har tagit ett initiativ på decennier. Fackföreningsrörelsen sitter fast upp till knäna bland trygghetsnarkomaner och spelteoretiker. Strejklagen kommer för att vi inte har tagit strid, inte för att vi har tagit för mycket strid. Strejkrätten har inskränkts i verkligheten, först därefter i lag.

Varken Socialdemokraterna eller högern vill göra strejkrätten till en valfråga. De vill prata om allt annat mellan himmel och jord, och sedan rösta igenom lagen efter valet. Ska strejkrätten skyddas måste frågan diskuteras i våra fackföreningar. Överenskommelsen måste läsas, analyseras, kritiseras och tvingas upp på dagordningen. Då har vi en möjlighet att stoppa den.