Den afrikanske ekonomen Samir Amin har blivit världsberömd för sin tes att länderna i tredje världen måste avlänka sig ekonomiskt för att ta sig ur imperialismens grepp. Det betyder inte att Samin är vad som idag kallas kulturalist. Han tror inte att jordens befolkning är uppdelad i oförenliga kulturer. Tvärtom. I denna artikel går han till storms mot mångkulturalismen. Ett angreppsmål är den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons teori om ett “civilisationernas krig“.

Det är bara från och med 1945, sedan fascismens misslyckande blivit totalt, som en av civiliserad expansion ägt rum inom kapitalismens ram. Det beror på de tre historiska kompromisser som tvingades fram av sovjetismen, socialdemokratin och de nationella befrielserörelserna. Ingen av dessa bröt fullständigt med kapitalismens logik, men de tvingade den att ta hänsyn till de rörelser som växte fram ur kapitalismens exploderande motsättningar. Dessa kompromisser mildrade effektivt de förödande konsekvenserna av ekonomisk alienation och polarisering. Men denna fas är över nu. Kompromissernas logik försvann när samhällssystemen de legitimerat kollapsade, gradvis upplösta av sin framgång. Man kan bara fråga: förebådar dagens återvändande till liberalismens segervissa propaganda, som än en gång tror på historiens slut, bara en tragisk upprepning av det tidigare dramat? Har inte denna nyliberalism på rekordtid skapat ett ideologiskt tomrum och skapat förutsättningar för ytterligare polarisering?

De strategier som förut mobiliserade folket, socialism och nationsbyggande, har idag förlorat sin trovärdighet. De klarade inte av att skapa nya former av reaktion på kapitalismens ständigt nya utmaningar. Man kan redan se vilka ideer som har dykt upp i stället: demokrati, alltid underförstått begränsad till vissa privilegierade grupper, i förbindelse med olika slag av vanligen etnisk kommunalism, som legitimeras med rätten till avskiljande och ibland med ekologism; eller kulturellt och i synnerhet religiöst ursprung.

Iden att kulturella skillnader inte bara är verkliga och viktiga, utan grundläggande, permanenta och stabila, så att säga transhistoriska, är inte ny. Den är, tvärtom, förutsättningen för en vanlig fördom hos alla folk i alla tider. Alla religioner definierade sig själva på detta sätt som slutet på historien, det slutgiltiga svaret. Men framstegen i det kritiska, sociala och historiska tänkandet - ett universellt framsteg - och uppbygget av samhällsvetenskaperna har alltid krävt fortsatt kamp mot denna fördom om kulturell oföränderlighet. Kulturer och religioner förändras kontinuerligt, och förändringen kan förklaras. Varför kan då den absurda iden om kulturer utanför historien idag bli så framgångsrik?

Teorier om kulturell särart är vanligtvis trista därför att de grundas på fördomen att skillnader alltid är avgörande, medan likheter bara är resultat av tillfälligheter. De önskade resultaten uppnås, a priori, på denna grund. Att som Samuel Huntington i sin berömda text Clash of Civilizations hävda att dessa skillnader är grundläggande därför att de berör områden som beskriver förhållandet mellan människor och gud, natur, makt, det är att på en och samma gång reducera kulturer till religioner och att anta att varje kultur i Huntingtons förutbestämda kategorier utvecklar sina egna, väsensskilda och djupt rotade begrepp om dessa relationer.

Men historien visar att dessa begrepp ofta är mer flexibla än man tror. De dyker upp i ideologiska system i varierande former av historisk utveckling och i sammanhang som är oberoende av själva begreppen. Dåliga kulturalister - finns det några goda? - förklarade igår Kinas efterblivenhet och idag dess accelererande utveckling med samma konfucianism. 900-talets islamiska värld tycktes för många historiker vara inte bara mer framstående, utan också innehålla större utvecklingsmöjligheter än det kristna Europa under samma period. Så vad har skett som kan förklara förändringarna?

Och vilka kulturer talar vi om? De som bestäms av det religion, av språk, av nation, av homogen ekonomi eller av politiskt system? Huntington har uppenbarligen valt religionen som grund för sina sju grupper. Han definierar dem som den västerländska (katolska och protestantiska), den muslimska, den konfucianska (fastän konfucianismen inte är någon religion!), den japanska (shintoistisk eller konfusiansk?), den hinduistiska, den buddistiska och den ortodoxt kristna. Huntington är helt klart intresserad av att hitta kulturer som skulle kunna förklara hur världen delas upp idag. Det råder inget tvivel om varför han, till exempel, behöver separera det japanska från andra konfucianska kulturer, eller det ortodoxt kristna från det västerländska. (Kan det bero på att i State Departments strategi, som Huntington är öppet och nära förtrogen med, blir den möjliga integrationen av Ryssland i Europa en veritabel mardröm?) Inte heller är det mycket att undra över varför han utelämnar afrikaner, som fastän varken kristna, muslimer eller animister, fortfarande har några egna utmärkande drag. (Huntingtons överseende på denna punkt kanske bara speglar okunnighet och gängse rasistisk fördom.) Och är latinamerikaner, även om de är kristna, inte lika “västerländska" som västerlänningarna? Och om så skulle vara, varför är de underutvecklade? Det skulle inte vara svårt att peka på ytterligare absurditeter i denna dåligt hopkomna version av en tredje klassens eurocentrism.

Huntington kommer till den förvånande upptäckten att sex av de sju grupperna är totalt likgiltiga för västliga värderingar. Bland dessa västliga värderingar finner vi den förening, gjord med den lätta hand som är typisk för genren, av begrepp som definierar kapitalism (marknaden) och demokrati (a priori förenad med kapitalism, men oberoende av historiska fakta). Men lever marknaden sämre i icke-västliga Japan än i Latinamerika? Är inte marknaden och demokratin nya fenomen i Väst? Skulle den medeltida kristendomen känna igen sig i dessa föregivet transhistoriska västliga värden?

Ideologier och i synnerhet religioner är utan tvekan viktiga. Men i tvåhundra år har vi utvecklat en analys som placerar ideologin inom samhället, och som kan identifiera viktiga likheter mellan samhällen som har olika kultur men utvecklas under liknande historiska villkor. Inom denna ram har olika traditionella kulturella rum inte försvunnit, långt därifrån. Men de har förändrats grundligt både inifrån och utifrån av den moderna kapitalismen - det som Huntington felaktigt kallar västerländsk kultur. Jag har dragit slutsatsen att kapitalismens (inte västs kultur) har en global dominans, och att denna dominans tömt de gamla kulturerna på deras innehåll. Där kapitalismen är mest utvecklad har dess moderna kultur ersatt gamla kulturer, som medeltida kristendom i Europa och Nordamerika, eller den ursprungliga konfucianska kulturen i Japan. I den kapitalistiska periferin å andra sidan har inte den kapitalistiska kulturens dominans fullt ut lyckats förändra de gamla lokala kulturerna. Denna skillnad har ingenting att göra med den specifika karaktären hos olika traditionella kulturer, utan beror helt och hållet på formerna för den kapitalistiska expansionen, både centralt och perifert.

Genom sin globala expansion avslöjade kapitalismen motsättningen mellan sina universella anspråk och den polarisering den skapar i verkligheten. De värden som kapitalismen åkallar i universalismens namn - individualism, demokrati, frihet, jämlikhet, sekularisering, styrelse genom lagarna osv - är tömda på allt innehåll. För systemets offer framstår de som lögner, eller som värden endast anpassade för den västerländska kulturen. Denna motsägelse är uppenbarligen bestående, och varje fas av fördjupad globalisering - inklusive den nuvarande - avslöjar dess våldsamma natur. Systemet upptäcker då hur det ska dra nytta av motsägelsen. Det räcker att var och en accepterar skillnaden, att den förtryckte upphör att kräva demokrati, individuell frihet och jämlikhet i stället för de lämpliga värden, som vanligtvis är raka motsatsen. I denna användbara modell kan offren internalisera sin underordnade ställning och tillåta kapitalismen att utvecklas.

Imperialism och kulturalism är därför alltid goda sängkamrater. Den första uttrycker sig genom sin arroganta övertygelse att Väst har nått till slutet av historien, att medlen för att hantera ekonomin (privat egendom, marknaden), politiskt liv (demokrati), samhälle (individuell frihet) a priori är sammanfogade med varandra, definitiva och oöverträffade. De verkliga motsättningar som kan iakttas, förklaras vara inbillade eller framkallade av ett absurt motstånd till underkastelsen under det kapitalistiska förnuftet.

För alla andra är valet enkelt: acceptera västs värderingar i all deras falska enhet eller bli instängd i den egna kulturella särarten. Det förra alternativet är omöjligt i större delen av världen, och därför träder den kulturella konflikten i förgrunden. Men i denna konflikt är tärningen falsk: väst vinner alltid, de andra kommer alltid att besegras. Därför kan de andras kulturalistiska alternativ inte bara tolereras, utan till och med uppmuntras. Det utgör bara ett hot för sina offer.

Västs självförhärligande diskussion svarar inte på dessa utmaningar, eftersom den avsiktligt ignorerar dem. Men offrens kulturalistiska diskussioner går också runt dem. De placerar konflikten vid sidan av de verkliga hindren, vilket ger fienden möjlighet att dra fram de kulturella motsättningarna Vad spelar det för roll, t.ex. om Islam har säker kontroll över lokala samhällen, när systemets regler låser fast de islamiska samhällena i en kompradorstatus i världsekonomin? Liksom fascismen igår, arbetar dagens kulturalism med lögner: den är i själva verket verktyg för att dra nytta av krisen, trots sina anspråk på att vara en lösning. Men att se framåt betyder att verkliga frågor måste behandlas: hur ska vi slå mot ekonomisk alienation, skövling, global polarisering? Hur ska vi skapa villkor som tillåter de universella värderingarna att göra verkliga framsteg bortom den historiska kapitalismen?

Samtidigt anmäler sig en kritik av det kulturella arvet. Europas modernisering skulle ha varit otänkbar utan den kritik som europeerna underkastade sitt eget förflutna och sin egen religion. Och skulle Kinas modernisering ha börjat utan den kritik av det förflutna, särskilt av den konfucianska ideologin, som maoismen hängav sig åt? Efteråt, visst, inkorporerades på nytt arvet (kristendomen i ena fallet, konfucianismen i det andra) i den nya kulturen, men bara sedan den hade förändrats radikalt av en revolutionär kritik av det förflutna. Å andra sidan, i den islamiska världen vägrar man att engagera sig i någon som helst kritik av det förflutna, och en följd blir också dessa länders ständiga underläge.

Efter att ha analyserat en situation, brukar man reflektera över möjliga

framtida utvecklingar. Den kapitalistiska efterkrigsexpansionens kompromisser har alltså gradvis vittrat bort. Det har öppnat en ny fas, där kapitalet är befriat från varje begränsning och försöker tvinga igenom en utopi om ett världsstyre, en utopi som tillrättalagts utifrån den ensidiga logiken i dess finansiella intressen.

Att styra världen som en marknad kräver maximal fragmentisering av politiska krafter. Med andra ord måste staterna undergrävas - en målsättning som den anti-statliga ideologin försöker legitimera - till förmån för samhällen, (etniska, religiösa eller andra) och till förmån för primitiva ideologiska solidariteter som religiös fundamentalism. För projektet att styra världen har USA blivit den enda globala polisen. Idealet är att inte en enda annan stat värd namnet, och speciellt inte någon oberoende militär makt, tillåts överleva. All annan makt ska begränsas till de blygsamma krav som den dagliga ledningen av marknaden ställer. Det europeiska projektet har självt denna utformning: en gemensam förvaltning av marknaden och inget mer. Bortom dess gränser söker man systematiskt maximal uppsplittring - så många Slovenien, Makedonien, Tjetjenien som möjligt. Begrepp som demokrati och folkens rättigheter mobiliseras för att uppnå resultat som berövar folken deras möjligheter att använda den demokrati och de rättigheter i vars namn de har manipulerats. Hyllningar av särarten och av skillnader, ideologisk mobilisering runt etniska eller kulturalistiska målsättningar, det är motorn i en impotent kommunalism och får motståndet att ta sig uttryck i etnisk rensning eller religiös totalitarism.

Inom ramen för denna logik är civilisationernas sammandrabbning möjlig och till och med önskvärd. Enligt min mening måste Huntingtons inblandning i ämnet läsas på detta sätt. Lika väl som han i det förflutna brukade producera texter som legitimerade stöd till diktaturer i tredje världen, i utvecklingens namn, producerar han idag en text som genom att dra fram motsättningarna mellan oförenliga kulturella värden rättfärdigar verktygen för att dra nytta av krisen. Detta är ingenting mindre än en strategi som tvingar oss att föra kampen på en arena som garanterar väst segern.

Utvecklingen tycks på kort sikt bekräfta effektiviteten i denna strategi - vi ser ju en mångfald av etniska och religiösa konflikter. Men bevisar den därför tesen om naturliga kulturella konflikter? Jag har uttryckt starka reservationer. Dessa våldsamma uppvisningar av särarterna har knappast åstadkommits spontant av de berörda folken. De formuleras nästan alltid av minoriteter som sitter vid makten eller som gör anspråk på makten. Det är också klart att de styrande klasser som blivit värst utsatta för systemets världsomfattande utveckling har lättast att ta till kulturalistiska eller etniska strategier. Så är fallet i Östeuropa, som har drabbats av en syndaflod av osedvanliga proportioner. Så är också fallet i den muslimska världen och i Afrika söder om Sahara, som inte heller står på listan över konkurrenskraftiga industriproducenter och därför marginaliseras i världssystemet. Dessa negativa nationalismer är fullständigt funktionella utifrån det perspektiv varifrån den kapitalistiska krisen styrs.

Inte heller har utrikespolitiken eller underrättelseetablissemanget i USA, där Huntington är funktionär, underlåtit att för kapitalets expansion utnyttja skillnader och kulturella oförenligheter mot folkliga rörelser som bjudit motstånd. Stöd till sådana figurer som t ex, Savimbi i Angola, Hekmatyar i Afghanistan och Tudjman i Jugoslavien visar att de mest förskräckliga kulturella konflikterna idag kan ses som något mindre onaturliga.

Lokala kulturer, i all sin särprägel, och i sina relationer med världssystemet och den dominerande kapitalistiska kulturen, är i sig själva otillräckliga för att härleda en sådan allmän teori, som kulturalismen förutsätter. De verkliga nycklar som kan förklara skillnaderna mellan världens regioner finner man utanför kulturens fält. Det finns ingen systematisk sammandrabbning mellan kulturer: det finns konflikter som i grunden är av en annan natur, men några av dem innehåller också en kulturell aspekt. För att formulera en strategi för folklig kamp är det därför nödvändigt att vi börjar med en analys av kapitalismens motsägelser och vilka former de tar sig i den speciella historiska period vi lever i.

Clarte 4/96: Samir Amin, Monthly Review 96-05. Artikeln skrevs ursprungligen för Al Ahram i Egypten och publicerades i Monthly Review i maj 1996. Den återges här i något kortat skick.

Översättning: Åke Sviden