Miljörörelser och ideella hjälporganisationer samsas numera med handelskammare och företagslobbyister under beteckningen NGOs -"non-governmental organisations". De transnationella företagen har stora planer för dem. De ska sköta miljö och mänskliga rättigheter i tredje världen medan de lokala statsmakterna lamslås. Det kallas ett globalt civilt samhälle.

De professionella PR-konsulternas arbetsmetoder påminner på många sätt

om de statliga underrättelsetjänsternas.

Firman Mongoven, Biscoe & Duchin bevakar frågan om växthus-effek-ten och ozonhålet för ett antal av USAs största företag. Fjorton heltidsanställda experter med erfarenheter av miljö- och konsumentgrupper, kyrkor och andra organisationer studerar och registrerar systematiskt varje deltagare i debatten. Informatörer deltar på konferenser och möten och kontaktar aktivister och oppositionella politiker för att samla data som i hemliga rapporter vidarebefordras till uppdragsgivarna.

Mongoven, Biscoe & Duchin delar in miljöaktivisterna i fyra grupper: realister, idealis-ter, opportunister och radikaler. Radikalerna är svåra att komma åt. De arbetar för social rättvisa och folklig kontroll över industrin och deras svar på företagens inviter går inte att förutsäga. Opportunisterna är med i rörelsen mest för att synas och främja sitt sociala uppåtstigande. De låter sig ofta nöja med någon partiell eftergift. Idealisterna köper man inte över, men de kan baxas in i ofarliga positioner om man får hjälp av realisterna, det vill säga de ledare som är inriktade på pragmatiska uppgörelser med näringslivet.

Strategin i kampen mot miljörörelsen blir därför att förhandla med realisterna, vinna över idealisterna och isolera radikalerna. Då följer opportunisterna med på köpet.1 I stort har framsynta företrädare för storföretagen tillämpat denna strategi ända sedan de fick upp ögonen för miljöfrågan på 60-talet. Pengar och personliga resurser har investerats i stadgade miljöorganisationer, och ledande aktörer som konferensgeneralen Maurice Strong och hans medarbetare Warren Lindner har idogt arbetat för att vinna de mer idealistiska rörelser-nas förtroende och leda dem ner i det realistiska spåret.

De alternativa arrangemangen vid det sociala mötet i Köpenhamn organiserades efter mönster från tidigare konferenser för att främja denna strävan. Danska utrikesdepartementet manövrerade så att Lindners Centre for Our Common Future fick inflytande över de icke statliga organisationernas aktiviteter vid NGO Forum. Vissa rörelser blev överhuvudtaget inte inbjudna trots att de enligt egna uppgifter fanns med på de adresslistor Lindner använde, och resebidrag till organisationer i tredje världen utdelades i en del fall mycket selektivt av lokala FN-organ.

NGO-aktiviteterna kring konferenserna fungerar för det mesta som en utspädning av den folkliga radikalismen. Genuina folkrörelser möter förvirrade sekter, professionella påverkare och företrädare för storföretagen i ett kaos som bara lämnar utrymme för rituella protesthandlingar. Realisterna lockas allt längre in i korridorerna och idealister och opportunister uppmuntras med vackra ord och generösa penninganslag att följa efter.

NGO Forum i Köpenhamn finansierades av danska staten och storföretag som BP och M&T, det danska byggföretag som fått kontrakt på Öresunds-bron. Bland miljöaktivister från när och fjärran syntes också Världsbankens företrädare och organisationen AIESECs unga blivande företagare som rest dit på Nestlés bekostnad. Stadgade NGOs satte sig bestämt emot en resolution från deltagare vid NGO Forum som kritiserade det officiella mötet, eftersom den skulle störa deras försök att med lobbying påverka regeringsdelegaterna.2

I pacificeringen av de folkliga rörelserna är inte åsikterna det viktiga. Penningbidragen och de personliga kontakterna syftar inte till att tysta kritiken. De tjänar till att klippa banden mellan kritiker och folk. För de transnationella jättarna är en miljörörelse hanterbar så länge den koncentrerar sig på:

1. Lobbying.

2. Medieteater.

Dessa aktiviteter kan aldrig välta den produktionsordning som de transnationella lever av. Försök att med personlig övertalning ändra attityderna hos företrädare för storfö-retag och myndigheter kan gå alldeles utmärkt, och i enstaka frågor till och med få betydelse, men i det stora hela har ansträngningarna ingen verkan eftersom företrädarna är utbytbara. De har inte personlig makt att vända utvecklingen. En chef för Astra som plötsligt får för sig att gratis ge läkare i Indien tillgång till företagets patenterade recept blir inte kvar som chef för

Astra.

På liknande sätt är det med de dramatiska medieutspelen. Radion, TV:n och tidningarna är världen över i händerna på dem som har intresse av att den nuvarande utveck-lingen fortskrider. Det går att med medieutspel stoppa dumpningen av en oljeplattform i havet, men ingen så spektakulär aktion förhindrar ett krig om oljan vid Persiska viken.

Förhandlingar och presskontakter är nödvändiga, men den rörelse som förlorar sig i sammanträdesrum och mediekanaler rör sig snart inte mer. Tolkningsföreträdet och makten att vända utvecklingen erövras alltid underifrån. Det vet de professionella påverkarna och deras uppdragsgivare. Därför anstränger de sig för att själva bearbeta "gräsrötterna".

I USA har försvaret av miljön alltmer kommit att bli en affär för advokater, politiker och intellektuella i storstäderna. Det har gjort det möjligt för storföretag att med demagogi vinna arbeta-re och småföretagare för en reaktion mot miljöskyddet. En rad lokala medborgargrupper har trängt fram i något som kallas the wise use movement. De samlar skogsarbetare till demonstrationer mot

naturvårdande myndigheter och organiserar trakasserier av miljöaktivister. I bakgrunden finns nyhögerns kampanjorgan och PR-firmor som Burson-Marsteller och Hill and Knowlton. Professionella påverkare räknar med att "gräsrotslobbying" och mobilisering av falska folkrörelser årligen omsätter omkring 800 miljoner dollar i USA. En del av pengarna samlas in med direktreklam, en del kommer ur olje-, gruv- och skogsbolagens kassor. Företag som Atlantic Richfield Company och DuPont investerar för säkerhets skull både i stadgade miljöorganisationer och wise use-grupper.3

En svensk parallell till wise use-rörelsen är linje 2 under folkomröstningen om kärnkraften, en skapelse uppifrån som drog nytta av miljöaktivisternas avskildhet från den fackliga rörelsen. I kampen om EU-medlemskapet var motståndet mera sammanhållet, men grunden för Ja-segern var i princip densamma. Storföretagen stod för pengarna och skjöt Löntagare för Europa och andra krafter med folklig framtoning framför sig. Ett viktigt inslag i strategin var att utnämna några

förvirrade unga stenkas-tare till framstående företrädare för nej-sidan. Den direkta aktionens militans gjorde sig bra på Expressens förstasida - som medel att fjärma EU-motståndet från de grupper inom folket som ännu tvekade.

En rörelse som lämnar det folkliga blir inte mindre framgångsrik, men framgången skiftar karaktär. Organisationen kan plötsligt bli mycket rik och få en framträdande plats i offentlig-heten. De transnationella jättarna har på det hela taget inget emot de ideella organisationer som arbetar med miljön och Nord-Syd-frågor. Tvärtom har de stora planer för sina NGOs.

I början av 60-talet fanns ett par hundra internationellt verksamma NGOs. Nu är de nästan 29.000.4 Denna våldsamma expan-sion sker samtidigt som statsbildningarna i Syd försvagas och bryter samman i kriser, svält och krig.

Förloppen är inte bara parallella. De hänger nära samman. Nedtryckningen av staterna i världsekonomins periferi är kärnan i Nordamerikas, Europas och Japans globala strävanden. För att säkra Syd för de transnationella är det nödvändigt att med ränteutpressning, frihandelsavtal och politiska och militära interventioner bryta ner varje lokalt hinder. Det

som kallas globalisering och internationalisering är i själva verket en återkolonisering av kontinenterna i söder, och i denna process spelar moderna välgörenhetsorgan samma roll som västerlandets missionärer hade förr.

NGOs står årligen för nära sex miljarder dollar av utvecklingshjälpen, nästan lika mycket som kanaliseras genom de multilate-rala organen, och alltfler regeringar i Nord låter NGOs ta hand om alltmer av biståndet. Vicepresident Al Gore förklarade vid det sociala mötet i Köpenhamn att minst fyrtio procent av USAs bilaterala u-hjälp hädanefter ska gå via de ideella organisatio-nerna. Emma Bonino, som ansvarar för EUs humanitära insatser, låter experter från 160 NGOs sköta allt biståndsarbete på plats. Av princip får lokala regeringar inget inflytande över pengarna.5

Denna utveckling återspeglas i en renässans för föreställningen om den vite mannens börda. Stats-bildningarna i periferin förklaras vara ondskefulla, icke livskraftiga eller på annat sätt omöjliga. Det är följaktligen den civiliserade världens sak att bibringa folken i Syd mänskliga rättigheter, fred, social service och skydd för miljön. James Morgan, som bevakar ekonomiska frågor för BBC, skriver i en artikel i Financial Times:

"Staten har brutit samman i stora delar av Afrika: Sierra Leone, Rwanda, Somalia och andra har upphört att fungera. FNs utveck-lingsprogram UNDP förklarar att det här är en tilltagande trend, som kan iakttas också i Afghanistan, på Balkan, och, kan man tillägga, kanske småningom i Kaukasus.

Men bör många av de här ställena överhuvudtaget vara stater? ...

På samma sätt som många småföretag inte kan förbli självständiga och stå på egna ben, kan man hävda att statlig suveränitet inte är någon framtid för många länder. Om det inte hade funnits någon regering i till exempel Rwanda är det rent av troligt att landet besparats det senaste årets fasligheter."

BBC-korrespondenten påpekar att Världsbanken och Internationella valutafonden redan sköter en hel del av den ekonomiska förvaltningen i många länder. Är det inte lika bra att de tar över beskattningsrätten också? Internationella institutioner kunde därutöver ansvara för grundläggande social service, och representationen i utlandet skötas av proffs på området.

Hur blir det då med demokratin? Tja, skriver James Morgan, den är det i alla fall inte så mycket bevänt med när finansmark-naderna styr och ställer. Afrikanerna borde försöka återuppliva det individuella inflytande och ansvarstagande på lokalnivå i stället.6

Decentraliserade projekt i det nära och lilla är ett sätt för Världsbanken och andra västliga biståndsorgan att avstyra folkliga rörelser som tar kamp om det centrala politiska fältet. I många latinamerikanska länder har det politiska motståndet försvagats på senare år samtidigt som grupper med tillgång till utländskt bistånd brett ut sig. Samma utveckling sker enligt den egyptiske ekonomen Samir Amin i Afrika. Hårdvalutan styr och i många fall förmedlas den av utländska NGOs.7

Denna paralysering av självständigt politiskt liv tecknas i Carlssonkommissionens rapport i de ljusaste färger. Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal ser ett "globalt civilt samhälle" växa fram:

"Traditionellt har styrandet av världen i första hand betraktats som en angelägenhet för regeringarna. Idag måste vi inse att det innefattar inte bara regeringarna och de mellanstatliga institutionerna utan också icke-statliga organisationer, medborgarrörelser, multinationella företag, global kapitalmarknad och globala massmedia."

Kommissionen föreslår att detta globala civila samhälle får en central plats i ett reformerat FN. Företrädare för de nya institutionerna ska knytas till generalförsamlingen och beredas formella möjligheter att över nations gränserna bevaka mänskliga rättigheter och miljöresurser:

"Vi föreslår att en ’petitionsrätt’ läggs i händerna på det internationella civila samhället så att FN kan uppmärksammas på situationer som hotar folks säkerhet. Ett Råd för petitioner, bestående av fem till sju framstående och självständiga personer, bör upprättas inom FN för att bedöma petitioner från icke-statliga aktörer."

Någon verkställande makt ska rådet inte ha, men med sin moraliska auktoritet ska det kunna påverka generalsekreterarens, säkerhetsrådets och generalförsamlingens handlande.

Kommissionen manar NGOs, affärsmän, forskare och ungdomar att engagera sig för en reformering av det internationella systemet i denna riktning:

"Överväldigade av en känsla av maktlöshet driver vi omkring sökande efter en samlande princip som kan säkra fredens frukter. Denna princip kan mycket väl vara det globala styret, en geniun internationalism, en ny världsordning som främjar framväxten av det globala grannskapets

värderingar på bekostnad av en splittrande nationalism."8

Det är det gröna kapitalets bud. Det vill ha med sina NGOs i bygget av en världsordning där de transnationellas aktiviteter inte hindras av störande statsbyggen i den globala periferin.

Välviljan får en vass udd. Den som lånar sig till de transnationellas projekt kan möta samma tack som välgören-hetstanterna på hembesök hos snickarn i Strindbergs Röda rummet:

"- Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..."

Vad är alternativet till den transnationella välviljan? Att solidariskt med folk i andra länder göra något åt världsordningen.

Noter

  1. The Ecologist July-August 1995, No Sweat News Winter 1993-94. Uppgifterna ursprungligen från tidskriften PR Watch October-December 1993.
  2. Öppet brev från Kenneth Haar från den danska Enhedslisten, Den röde tråd 950317, SEEDlinks April 1995.
  3. The Ecologist July-August 1995.
  4. FT 950213.
  5. FT 950213, 950621, 951005, Den röde tråd 950317.
  6. FT 950527.
  7. Röde tråd 950317.
  8. Our Global Neighbourhood. The Basic Vision, Genève 1995, s 7, 24, 47.