En enkel läxa

För ungefär hundra år sedan såg det svenska skolsystemet ut så här: Vanligt folks barn gick i sexårig folkskola, punkt. En liten del kompletterade senare med folkhögskola. Borgarklassens barn gick i privata skolor tills de blev tio, elva år. I dem förberedde de sig för att pröva in till de mestadels statliga läroverken och gå vidare till studenten eller flickskola. Från och med 1930-talet förändrades systemet successivt, mot jämlikhet. Men fyrtio års reformkamp krävdes. Den segregerade skolan avskaffades slutligen med grundskolan 1963, i fullt samförstånd mellan alla riksdagspartier utom Högerpartiet. Privatskolorna tvangs i stort sett lägga ned.

I dag går visserligen alla i skolan i minst nio år, och de flesta tar studenten i någon form. Men annars har Sverige backat till 1920-talet. Skolverket rapporterade i höstas att skolorna är alltmer uppdelade utifrån elevernas familjebakgrund, och att skolornas socioekonomiska sammansättning får större och större betydelse för resultaten. Den senaste PISA-rapporten visade att Sverige hör till de länder där sambandet mellan elevernas sociala bakgrund och studieprestation ökar som allra mest.

10713_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Alla politiska partier lär vara bekymrade (säger de, i alla fall), och Skolverket föreslår tio punkter. De är behjärtansvärda: lokala lärarlönesatsningar, kompensatorisk resursfördelning, bättre arbetsmiljö och så vidare.

Men sällan har rummet haft synligare elefanter! Kraven är ju enkla: avskaffa det fria skolvalet, skolpengen och friskolorna!

Okunniga skolpolitiker hänvisas till gängse uppslagsboksartiklar om Värner Rydén, Arthur Engberg, Ragnar Edenman eller till och med Gunnar Helén. Måste vi slåss i fyrtio år igen?


Ett bortglömt alternativ

De gula västarnas revoltörer i Frankrike protesterar med rätta mot höjda bränsleskatter som slår ensidigt och hårt mot vanligt folk, som ofta inte har något alternativ till bilen på kort sikt. Det verkar dock inte vara en snäv enfrågerörelse, utan bränsleskattehöjningen katalyserade ett bredare socialt missnöje. Många av västarna tycks ställa krav på ett jämlikare, mera progressivt skattesystem och ett jämlikare samhälle i stort.

Inte heller miljö- och klimatmedvetande saknas. Krav på satsning på elbilar och järnvägsnätet har rests, liksom åtgärder mot fenomen som skapar mer energislukande bilism, såsom köplador utanför städerna. Inte ett välbalanserat program, men ingen dålig början för en spontan, ännu ledarlös rörelse.

10713_02.jpgBild: Robert Nyberg.

Ett problem med denna typ av krav är dock att de tar tid för att få effekt, medan det för klimatets skull är helt nödvändigt att sänka förbrukningen av fossilbränslen per omgående. Detta kräver att även överkonsumtion av bensin bland enskilda konsumenter åtgärdas direkt. Höjda skatter fungerar tämligen bra men slår klassmässigt snett. Men det finns ett väl beprövat men i den politiska offentligheten märkligt förträngt alternativ, och det är ransonering. För argument kring detta se min anmälan av Stan Cox' bok Any way you slice it i Clarté 3/13.


Ingen valfråga för Löfven

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om dödsfall på svenska arbetsplatser. I den framgår att IF Metall representerar anställda inom flera av de yrken som ligger i toppskiktet av statistiken över dödsolyckor på arbetet. Nästan hälften av förbundets medlemmar var förra året rädda för att skada sig på arbetet enligt en intern undersökning. Sen 2008 har nio maskinoperatörer och sex montörer avlidit genom olyckor på jobbet. Förbundets egen undersökning visar att rädslan för skador på jobbet främst är utbredd hos unga. De är i stor utsträckning anställda av bemanningsföretag och vågar inte klaga när de tilldelas arbetsuppgifter som de ännu inte är kvalificerade för. Även inom skogsbruket är de små företagen hårt ansatta av skador och dödsolyckor. Många inom branschen är egenföretagare. Under de senaste tio åren har 23 skogsarbetare omkommit i jobbet enligt SvDs sammanfattning.

10713_04.jpgBild: Robert Nyberg.

Skador och dödsfall på arbetsplatserna blev ingen valfråga i det senaste valet. Har den gamle IF Metallbasen Löfvén inget att säga? Det talades inför valet desto mer om kriminella som skjuter ner varandra i storstädernas förorter. Antalet döda är ungefärligen detsamma på arbetsplatserna. Det man i press och bland politiker väljer att sätta strålkastarna på tjänar förstås ett syfte.


Talande haj

Oscar Engelbert är vd för byggbolaget Oscar Properties, bolaget som kanske mest är känt för Innovationen, det spektakulära första tornet av två i Norra stationsområdet i Stockholm. Engelbert, intervjuad i Svenska Dagbladet (17 dec), är god för en miljard. Han bor på Djurgården i Stockholm och har en våning i New York till vilken det går att ta med bilen in i hissen!

Hans lägenheter har ett snittpris på tio miljoner. Nu är ju marknaden för miljonärer inte riktigt vad den varit och Oscar Properties måste varsla personal. Aktiekursen har rasat, och mer än 80 procent av aktiekapitalet är borta jämfört med våren 2017.

Men Engelbert låter sig icke nedslås. Många av hans konkurrenter i lyxbranschen har gått i putten. "Konkurrenter är alltid bra men det är roligare att vara ensam i nischen" säger han.

Han tror att det rekordlåga utbudet av nya bostäder kommer att gynna hans bolag.

10713_05.jpg 

I fjol blev det klart att ett amerikanskt bolag går in som finansiell partner till Oscar Properties. Den svenska bostadsmarknaden lockar.

Engelberts nästa projekt är att bygga billiga bostadsrätter på tillväxtorter ute i landet. "Målet är att helt och hållet konkurrera ut hyresrätten". Så uttalar sig en riktig bostadshaj och kapitalist.

Malena Rydberg


Samling i Kassel

Tongivande vänsterkrafter i Europa har länge bara pratat om hur EU ska förändras. Framförallt tyska partier och folkrörelser har i alla sammanhang ställt som villkor att alla måste acceptera ökad EU-federalism. Men på Attacs Europakonferens i Kassel, i oktober 2018, började det vända. Bland deltagarna fanns facken IG Metall, Verdi och GEW, tyska Jordens Vänner och Via Campesina, Miljöpartiets och vänsterpartiets folkbildningsstiftelser och många andra. För första gången fick här EU-kritiker möta EU-anhängare på jämlika villkor. Bryssels liberaliserings- och privatiseringspolitik och frihandelsavtal kritiserades. Konferensen krävde ett slut på vapenexport, orättvisa handelsavtal och början på en världsordning som underlättar för alla länder att utvecklas. Judith Amler från Attac sammanfattade konferensen: "Istället för en fästning Europa kräver vi säkra flyktvägar, en human migrationspolitik och bekämpande av orsakerna till flyktingskap". Kasselmötet var ett framgångsrikt avslut på föreställningen om att EU måste vara den avgörande instans som all folkrörelsedriven Europa-förändring måste drivas genom.


Inte vår systertidskrift

Tidskriften Connoisseur är liksom Clarté en kvartalstidskrift, men med något annorlunda målgrupp. Den skickas ut till de 31 500 svenskar som har högst deklarerad årsinkomst, det vill säga minst 1,9 miljoner. Innehållet är anvisningar för lyxkonsumtion: antikviteter, viner, heminredning, exklusiva resor. I ett stillsamt kritiskt reportage i Svenska Dagbladet den 16 december redovisas läsarnas partisympatier. 15 procent verkar inte ha några sympatier alls. I övrigt röstar 62 procent på moderaterna, 12 procent på Sverigedemokraterna, 10 procent på Centern, Liberalerna eller KD och 2 procent på Vänstern eller SAP, ingen på Miljöpartiet. Onödigt att uppröras av dessa förutsägbara siffror; klassamhället är välcementerat också på politisk nivå.

Men man kan reflektera över tidskriftsnamnet. I en fransk stavningsreform 1835 infördes stavningen connaisseur - oi för ä-ljud byttes mot ai. För denna tidskrifts läsare är också kung Pärons högborgerliga julimonarki (1830-1848) alldeles för radikal.


Clartés skrivarcirkel: upprorisk sakprosa!

Vill du skriva för att förändra världen? Clarté i Stockholm ordnar skrivarcirkel för övning i upprorisk sakprosa: polemik, reportage, essäer, bloggar med mera. Under sex onsdagskvällsmöten från februari till april diskuterar du egna och andras texter. Cirkelledare är Olle Josephson från clartéredaktionen, professor i svenska och med lång erfarenhet av forskning och undervisning om skrivande och textanalys. Också andra redaktionsmedlemmar deltar vid särskilda tillfällen. Anmäl dig till redaktionenclarte.nu.


Världens värsta Karlsson

Få har väl missat Facebookinlägget från Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson dagen efter valet. Han målade upp en bild av att Sverige är hotat, att nationens överlevnad står på spel och att det nu gäller seger eller död. Men vad talade han egentligen om och vad står det för?

Mattias Karlsson ville bli lärare i historia men slutförde aldrig sina studier, vilket man kan förstå när man granskar hans omtalade Facebookinlägg. Där skriver han att Sverige varit riktigt illa ute vid flera tillfällen i vår historia, att vi varit ockuperade av andra stater och utländska fogdar, men att vi alltid gjort motstånd och mot alla odds segrat. Men när var Sverige senast ockuperat av andra stater? Rimligen måste Mattias Karlsson syfta på kriget mot Ryssland 1808-09, men att vi då segrade skulle ytterst få hävda. Det var ju i det kriget vi förlorade Finland, fram till dess ett landskap lika svenskt som Småland eller Östergötland. Att förlora en tredjedel av landytan och en fjärdedel av befolkningen kan knappast vara att "segra mot alla odds".

10713_06.jpgMattias Karlsson

Men han skrev ju även att "vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter". Den enda gång i vår svenska historia vi kan sägas ha varit i en sådan situation var under det stora nordiska kriget år 1700-1721 när vi anfölls av Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen. Det var i detta krig det svenska stormaktsväldet gick under, och vid freden i Nystad slöt vi vad som brukar benämnas Sveriges hårdaste fred. Enligt Mattias Karlsson segrade vi "tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter", men säg en enda historiker som skulle beskriva förlusten i detta krig som en patriotisk seger?

Man måste med fog undra vilka kunskaper Mattias Karlsson har om den svenska historien. Eller om historia i stort; för hur är det egentligen med hans slutsats om att nu gäller seger eller död? Det uttrycket brukar vanligen hänföras till Benito Mussolini och att han skulle sänt det i ett telegram till det italienska landslaget i fotboll inför VM-finalen 1938. Visserligen anser historikerna att det är högst tveksamt om Mussolini verkligen skrev detta i telegrammet, men historien har ändå levt kvar under årens lopp och uttrycket är starkt förknippat med fascismen. Att uttrycka sig i dessa termer är således att anamma ett fascistiskt språkbruk; en krigsretorik som såväl nazisterna under andra världskriget som fascister under efterkrigstid och i nutid använt sig av. Sverigedemokraterna i allmänhet och Mattias Karlsson i synnerhet har slagit knut på sig själva för att försöka tvätta bort alla rasist- och fascistkopplingar samt dölja de nazistiska rötterna i partiet men renhållningsarbetet går ju sådär när renhållningsarbetarna själva inte kan hålla ordning på vare sig Sveriges historia eller fascismens språkbruk.

10713_07.jpgSeger eller död?

Jimmie Åkesson ryckte även ut till Mattias Karlssons försvar och i tv:s Skavlan ställde han sig bakom skrivningarna i Facebookinlägget. Om nu någon skulle tveka var Sverigedemokraterna hör hemma ideologiskt så placerade Åkesson in partiet långt ned till höger på GAL-TAN-skalan vid partiledarutfrågningen i tv, där Åkesson även visade minst sagt bristande kunskaper om svensk historia. Mattias Karlsson har nu klargjort att SD också tillhör en ahistorisk fascistisk tradition.


Syrien

Be polite, be professional, but have a plan to kill everybody you meet." (Jim Mattis)

USA:s president beslutade något oväntat strax före jul att inom 2-3 månader hemförlova den  2 000 man starka truppen från norra Syrien. Där har den befunnit sig alltsedan fredspristagaren Obama, utan varje lagligt stöd, sände in den 2013. Vidare har Trump eventuellt beslutat att eventuellt halvera sina trupper på 14 000 man i Afghanistan, där de nu snart befunnit sig i arton år.

I båda fallen har "krig mot terrorismen" varit USA:s föregivna motiv för sina insatser. Ingen kan dock veta hur mycket terrorism det i dag hade funnits i världen om USA:s trupper i stället hade stannat hemma i Texas och spelat svälta räv. Därför kan man för en gångs skull inte säkert beslå president Trump med lögn, då han beträffande Syrien hävdar att orsaken till reträtten är att hans trupper segrat och därför inte behövs längre.

Mera cyniska bedömare erinrar om det militärpolitiska visdomsordet att det bästa man kan göra inför ett hotande nederlag är att förklara sig som segrare och kvickt lägga benen på ryggen.

De allra mest cyniska hävdar att reträtten från Syrien - och kanske till och med från Irak - motiveras av behovet av fritt skottfällt inför ett planerat angrepp mot USA:s ärkefiende Iran. Dessa bedömare har något svårt att förklara att såväl Ryssland som Iran nu tycks hälsa USA:s militära reträtt med tillfredsställelse.

10713_08.jpgJim Mattis, nyss avgången krigsminister.

Andra analyser säger att USA:s reträtt från norra Syrien sammanhänger med behovet att slippa konfrontera sitt allierade Turkiet, som nyligen hotat att attackera det kurdiska SDF och utplåna det helt i nordöstra Syrien. Turkiet anser att rörelsen är en förlängning av Kurdistans Arbetarparti (PKK) - vilket Turkiet betecknar som terroristorganisation som hotar landets nationella säkerhet.

Svensk så kallad liberal opinion har lärt föga av USA:s krig mot Mellanöstern. Här gråts det över Trumps reträtt, och den betraktas som "ett knivhugg i ryggen" på kurderna. Det tycks vara generallinjen över partigränserna - från Liberalerna till V. (Högern skulle, eventuellt med mindre reservationer, stödja USA även om de skulle bomba Stockholms stadshus.)  Aldrig sedan andra världskriget har denna opinion varit så enig om att efterlysa ytterligare övergrepp från USA i Mellanöstern.


AMLO

Mycket av den rosa vågen har kommit av sig i Latinamerika, där nu högern vädrar morgonluft. Ett undantag är dock Mexico, där vänsterns kandidat Andrés Manuel Lopéz Obrador, oftast kallad AMLO, vann valet. Dessutom vann hans koalition majoriteten i kongressen. I sitt installationstal sa han att den nu genomför den fjärde "transformationen" i Mexicos historia. De tre första var självständigheten, La reforma (liberala, demokratiska reformer i mitten av 1800-talet) och den mexikanska revolutionen på 1910-talet. I sitt installationstal utlovade han utökade välfärdsprogram, däribland förbättrad barnomsorg och kamp mot korruption. Hur pass djup omvandlingen av Mexico blir återstår att se. För första gången på mycket länge tycks dock Mexico ha en president som vill förbättra villkoren för arbetarklassen.

10713_10.jpgAndrés Manuel Lopéz Obrador