Bättre än ingenting. Längre än så sträcker sig sällan ambitionerna hos arbetarrörelsens företrädare numera. Gå tillbaka till 1976 ett slag! Anställda på den brittiska Lucaskoncernen hotades av arbetslöshet. Då drog arbetare och ingenjörer tillsammans upp en radikal plan för omställning från vapenproduktion till socialt nyttiga produkter. En ansats till demokratisk planhushållning.

På 1960- och 1970-talet lade många industrier i Nordvästeuropa ner sin produktion och flyttade verksamheten till låglöneländer. Många jobb försvann också när företag slogs samman och rationaliserade. Att arbetarna protesterade påverkade inte utvecklingen.

Lucas Aerospace bildades i slutet av 1960-talet genom att Lucasindustrierna slogs samman med en rad andra industrier med stöd av den brittiska regeringen, vars syfte var att skapa en stor och effektiv militärindustri som kunde konkurrera om lukrativa Nato-kontrakt. Den nybildade Lucaskoncernen hade över 18 000 anställda på femton platser. Hotet om rationaliseringar med avskedanden blev överhängande.

10812_01.jpgEn prototyp till en buss som kunde gå på både landsväg och räls. En annan teknik som de anställda vid Lucas Aerospace ville satsa på var vindkraftverk.

De anställda började bygga upp en facklig samordningskommitté för att hindra företaget att spela ut olika fabriker eller grupper mot varandra. Det var en unik organisering genom att den förenade arbetare på golvet med högutbildade tekniker, och den ställde solidariskt upp med stöd i flera lokala konflikter i några av de femton fabrikerna.

När Labour vann valet 1974 såg de anställda en ljusning. I sitt valmanifest hade partiet talat om nationaliseringar av viktig industri och arbetsplatsdemokrati. En stor delegation bestående av de 34 fackliga representanterna i samordningskommittén sökte upp den nye industriministern, Tony Benn, känd som en av de mest radikala Labourpolitikerna, för att förmå honom att nationalisera Lucaskoncernen. Han sa att han inte hade mandat att inkludera Lucas i regeringens nationaliseringsplaner, men föreslog att de skulle arbeta fram en alternativ företagsstrategi för Lucaskoncernen.

Efter en viss tvekan bestämde de sig för att försöka. Nästan hälften av Lucas produktion var militär utrustning och finansierades med offentliga medel. Många av företagets civila produkter finansierades också av staten. Arbetarna ansåg att det statliga stödet skulle användas bättre om de utvecklade mer socialt användbara produkter än militär utrustning. Om anställda avskedades och fick arbetslöshetsunderstöd var det också ett slöseri med pengar som kunde användas till samhällsnyttig verksamhet.

mt_ignore:10812_02.jpgFöretagsledningen avvisade de anställdas idéer. Den ville visa vem som bestämde.

Genom att samordningskommittén hade representanter från alla delar av koncernen kunde de sammanställa ett detaljerat brev som beskrev både de anställdas kvalifikationer och vilken teknisk utrustning de hade tillgång till. Brevet ställde också frågan: "Vad skulle en arbetsstyrka med de här förutsättningarna kunna tillverka som skulle vara i medborgarnas intresse?" Brevet skickades till 180 forskare, institutioner och andra organisationer som tidigare gett uttryck för att tekniken måste humaniseras och användas på ett socialt ansvarfullt sätt. Bara tre (3!) svar kom.

Utan att låta sig förskräckas och ge upp beslöt sig de fackliga representanterna för att lita till egna krafter. Ett frågeformulär skickades ut till alla fackklubbar. Det var formulerat så att de anställda skulle tänka igenom vad de skulle kunna tillverka i den miljö och med den utrustning de hade tillgång till. Det var också formulerat så att de skulle tänka på sig själva både i rollen som konsument och som producent samt att det som de gör under dagen bör vara meningsfullt för det samhälle de lever i. Det anordnades möten där frågorna diskuterades och på många ställen bildades speciella kommittéer för att besvara frågeformuläret.

Efter några veckor hade 150 förslag kommit in. De bearbetades vidare och under ett år byggde de Lucasanställda sedan upp sin plan utifrån sina kunskaper, färdigheter, erfarenheter och behoven i de samhällen där de bodde.

Planen som presenterades 1976 lades fram i sex volymer om vardera 200 sidor. Förutom väl utarbetade produkter som skulle kunna tillverkas omfattade planen marknadsanalyser och ekonomiska argument. Den föreslog personalutbildning som förbättrade och breddade kompetensen. Den föreslog att arbetet omorganiserades i mindre hierarkiska arbetslag som överbryggade klyftan mellan tyst kunskap på verkstadsgolvet och teoretisk ingenjörskunskap på kontoret.

Planen föreslog bland annat att Lucaskoncernen skulle bygga upp en enhet som tog fram handikapphjälpmedel. Ett exempel kunde vara att utifrån det sofistikerade radarsystem som användes i moderna stridsflygplan utveckla ett slags alternativ till synförmåga för blinda.

10812_03.jpg 

Lucaskoncernen tillverkade redan dialysapparater, men planen föreslog att produktionen skulle utökas, eftersom bristande tillgång på dem gjorde att många människor lämnades att dö. Dessutom ville man försöka utveckla en bärbar modell så att patienten inte behövde åka in på sjukhus för att få dialys. Det fanns också förslag på annan medicinsk utrustning.

Ingen talade om klimatkrisen i början av 1970-talet, men oljekrisen 1973 ledde till diskussioner om energieffektiviseringar, och det fanns flera förslag på det området, däribland bränsleceller som lagrade energi. Många anställda hade stor kunskap om aerodynamik eftersom en stor del av Lucas' produktion utgjordes av flygplanskomponenter. Det skulle kunna användas för konstruktion av vindkraftverk.

Fordon som kunde köra både på räls och vanliga vägar samt fjärrstyrda redskap fanns också bland förslagen. Lucasplanens förslag på produkter som skulle kunna tillverkas var kort sagt mycket varierande och berörde många olika områden.

Koncernledningen var inte intresserad. Förslagen passade inte in i Lucas produktion, påstods det, men det handlade snarare om makten över produktionen. Det visade sig tydligt när det gällde förslaget att tillverka värmepumpar som drevs direkt med naturgas i stället för att först tillverka el att driva dem med.

Det avslöjades nämligen att företaget anlitat amerikanska konsulter som kommit fram till att marknaden för pumpen var värd en miljard pund på 1980-talet. "Lucasledningen var villig att avstå från en marknad av den arten bara för att visa att det var den och ingen annan som skulle bestämma vad som tillverkades, hur det tillverkades och i vems intresse.", skrev Mike Cooley i Arkitekt eller bi (1987, se presentation i särskild artikel).

När Lucasplanen lades fram hade Labourregeringen tagit avstånd från sitt radikala valmanifest med arbetsplatsdemokrati. Tony Benn hade fått lämna som industriminister till förmån för en politiker på Labours högerflygel. Labourregeringen uttalade sig pliktskyldigast väl om planen men vidtog inga som helst åtgärder att stödja den.

Däremot var Labourpartiets Londonsavdelning var positiv. I det valmanifest som de skrivit inför valet 1981till Storlondons fullmäktige lovade de att arbeta efter de handlingslinjer som Lucasprojektet dragit upp. När de vann etablerade de en speciell nämnd, Greater London Enterprise Board (GLEB). Där utsågs Mike Cooley, som just fått sparken från Lucas, till teknisk chef. GLEB gav stöd åt kooperativ och sociala företag samt etablerade öppna verkstäder och tekniknätverk, som skulle främja utveckling av socialt nyttiga produkter.

Thatcherregeringen motarbetade verksamheten och avvecklade Storlondons fullmäktige 1986.

Lucasplanen väckte intresse inte bara i Storbritannien. Tidskriften New Statesman skrev (1977-07-01): "Den filosofiska och tekniska betydelsen av planen diskuteras nu i genomsnitt 25 gånger i veckan i internationella media." Financial Times skrev (1976-01-23) att "det var en av de radikalaste alternativa planer som skapats av arbetare för sitt företag".

mt_ignore:10812_04.jpgDe anställda försvarade inte bara sina anställningar. De krävde samhällsnyttigt arbete.

Under de över 40 åren som har gått, har många av planens förslag genomförts men de har inte producerats av Lucaskoncernen utan av andra företag. Därför verkar kanske inte förslagen lika revolutionerande som de gjorde den gången. Vid mitten av 1970-talet betraktades solceller t.ex. som något som långt i framtiden.

Mest förvånande är kanske att ett förslag till en hybridbil, som kombinerade en liten bensinmotor med eldrift eftersom, som Cooley skriver i Arkitekt eller bi: "Lucasarbetarna tänkte sig att det i framtiden skulle bli förbjudet att köra in i stadskärnorna med förbränningsmotorer." Nu över 40 år senare har vi inte kommit längre än att ha börjat diskutera dieselfria zoner.

Men det viktigaste med Lucasplanen är inte alla de tekniska förslag som Lucasarbetarna lade fram. Det som gör den unik och värd att studera i dag är att den inte bara omfattade förslag på socialt användbara produkter; den innehöll också idéer om hur den tekniska utvecklingen i samhället skulle kunna demokratiseras.

Lucasplanen var något nytt som sträckte sig långt utöver traditionell facklig verksamhet. Även om de Lucasanställda inte lyckades få igenom sin plan pekade de framåt mot andra möjligheter. Den visade på klyftan mellan vad samhället faktiskt tillåter och vad som är tekniskt möjligt. Den väckte frågor om kapitalistisk produktion och visioner om ett nytt samhälle där mänskliga behov är viktigare än att skapa profiter.

[Originalrubrik:"Den legendariska Lucasplanen"]