De många dödsfallen på svenska arbetsplatser debatteras just nu livligt. Samtidigt förväntas LO-kvinnors livslängd sjunka. Hur hänger det ihop? Erik Bohman tar hjälp av Marx för att undersöka sambandet mellan lön och död. Under förra året dog mer än femtio personer på jobbet. När detta skrivs, i mitten av mars, är vi redan uppe i tretton dödsfall. Det räcker med att läsa siffrorna för att förstå att något är sjukt på svensk arbetsmarknad.

"Jag kan inte sitta still och se det här fortgå." Känns orden igen? 2014 var arbetsmarknadsminister Ylva Johansson tagen av dödsolyckan vid kraftvärmeverket i Värtan. "Det är hemskt att människor lämnar sin familj på morgonen för att gå till jobbet och sedan inte kommer tillbaka. Det är helt oacceptabelt." slog hon fast och lovade att vända utvecklingen. Johansson var åtskilliga strån vassare än sina borgerliga företrädare (där moderate Littorin sticker ut med en privatsnickrad teori om att det är "tarzanmentaliteten" hos arbetare som leder till olyckor), men varje tillträdande arbetsmarknadsminister verkar ha som arbetsuppgift att se bekymrad ut, bestämt slå fast att situationen är oacceptabel, och sedan återgå till att montera ned arbetsrätten. Hillevi Engström (M) 2011: "Varje arbetsplatsolycka är en olycka för mycket". Elisabeth Svantesson (M) 2013: "Låt mig vara tydlig: Ingen ska behöva dö på jobbet." Det verkar alltså finnas en samsyn mellan de politiska blocken om att ingen ska behöva dö på jobbet. Oftast konstateras det i samband med att någon (eller några) trots allt har dött på jobbet.

10807_01.jpgBild: Martin Andersson

Det hela följer ett cykliskt mönster: Dödssiffrorna uppmärksammas, fackförbunden kräver åtgärder och den sittande arbetsmarknadsministern konstaterar att ja, det här är fruktansvärt, och nu måste vi ta till krafttag för att stoppa utvecklingen. Har hen tur sammanfaller krafttagen med en konjunkturnedgång, industrins hjul saktar in, och dödssiffrorna sjunker tillfälligt. Ministern kan då uppvisa en viss bister stolthet, men samtidigt slå fast att arbetet inte är över förrän nollvisionen är uppnådd. Några år senare uppmärksammas dödssifforna på nytt, och alla upprepar sina roller.

En ond cirkel, alltså. Men hur bryter vi oss ur den? "Olyckor" är ett missvisande namn när det kommer till döden på jobbet. Arbetsplatsolyckor med dödligt utfall är helt enkelt det mest dramatiska uttrycket för ett arbetsliv präglat av stress, underbemanning, billiga istället för säkra lösningar, korta utbildningar och små säkerhetsmarginaler. Dödsolyckan är bara den grinande döskalle som pryder toppen på en pyramid av lemlästningar, brännskador och diskbråck. En pyramid av stress och sömnsvårigheter, onda knän och värkande axlar.

Det råder ingen brist på kunskap om sambanden mellan framförallt LO-kollektivets sämre hälsa och det arbete man utför. Nog har kunskapsläget försämrats sedan Arbetslivsinstitutet lades ner, och nog har Arbetsmiljöverkets mer än snävt tilltagna budget inneburit färre inspektioner och fler odokumenterade arbetsskador - men det finns trots allt nog med siffror som visar att det är förenat med livsfara att arbeta. Statistiken utgör ett monument över underbemanning och överbelastning å ena sidan, och utmärkta kvartalsrapporter och budgetansvar å den andra.

Vid millennieskiftet kunde Statens Folkhälsoinstituts (FHI) dåvarande generaldirektör Gunnar Ågren konstatera att svenska arbetare hade 7,9 (män) respektive 7,6 (kvinnor) färre år med full hälsa än högre tjänstemän. Ny statistik presenteras med jämna mellanrum. Siffrorna varierar en smula utifrån kriterier, metoder och frågeställningar men sambandet mellan lönearbetets villkor och lönearbetares hälsa går inte att ta miste på.

2010 rapporterade FHI att av arbetarklassens kvinnor i åldersspannet 65-74 år är det knappt hälften som uppskattar att de har god hälsa, jämfört med 60 procent hos lägre tjänstemän och 70 procent hos högre. Bland arbetare som är män ser självskattningen något bättre ut. Strax under 60 procent skattar sin hälsa som god, jämfört med strax över 65 procent hos lägre tjänstemän och strax över 70 procent hos högre.

Och utvecklingen går åt fel håll. En SCB-rapport från 2018 presenterar den förväntade återstående medellivslängden för trettioåringar födda i Sverige, uppdelade utifrån kön och utbildningsnivå. För gruppen som fyllde trettio under perioden 2012-2017 beräknas de med högst utbildning förlänga sin livslängd med 8,5 (män) respektive 6 (kvinnor) månader. Samtidigt står lågutbildade mäns livslängd helt still - och lågutbildade kvinnors beräknas sjunka med 2,5 månader. Det innebär att lågutbildade kvinnor har ett i genomsnitt sex år kortare liv, med betydligt sämre hälsa, än högskoleutbildade - att jämföra med 5,2 år kortare liv vid en liknande undersökning från 2012. För lågutbildade män har gapet ökat från fem till sex år under samma femårsperiod.

Om det välfärdssamhälle arbetarrörelsen en gång skapade kännetecknades av en ekonomiskt ojämlik men generellt stigande medellivslängd, så kännetecknas dagens nyliberala jämmerdal av att arbetarklassens livslängd krymper. Klassamhället fördärvar alltså de mest grundläggande förutsättningarna för ett gott liv. Det undergräver den fysiska och psykiska hälsan hos de som har de mest slitsamma jobben i det svenska samhället. Men hur ska vi begripa arbetarklassens kortare livslängd? Och hur kan vi vända utvecklingen?

Vi vet att den enskilda löntagarens livslängd, och hennes hälsa vid slutet av livet, är ett resultat av de villkor under vilka hon har arbetat, en konsekvens av arbetsplatsens bemanning, arbetstempo, arbetssätt och de hjälpmedel hon har (eller inte har) för att utföra sina arbetsuppgifter. Den är alltså omedelbart knuten till arbetsmiljön, och det är också utifrån ett sådant perspektiv fackföreningsrörelsen framförallt har tagit sig an problemet, på senare år med rätt magra resultat. Arbetsmiljöperspektivet är viktigt, men det går också att närma sig problemet från ett annat håll, genom att vi sätter frågorna om arbetskraftens värde och reproduktionen i centrum för analysen. På så vis avlänkas inte frågan från det övriga fackliga arbetet, och vi kan betrakta den på det sätt som arbetsgivare gör - krasst ekonomiskt.

10807_02.jpgBild: Martin Andersson

Vi börjar med det grundläggande förhållandet mellan den som köper arbete och den som säljer arbete. Arbetsköparen vill utnyttja arbetskraften maximalt under den tid den står till hens förfogande. Arbetsdagen ska vara så lång som möjligt och tempot så högt som möjligt. Lönen, däremot, ska vara så låg som möjligt. Den som säljer sin arbetskraft däremot vill jobba så kort tid som möjligt, i ett behagligt tempo och mot så hög ersättning som möjligt. Denna grundläggande intressekonflikt sätter ramarna för hela löneförhållandet. För den som säljer sin arbetskraft är det avgörande att arbetet sker under sådana villkor att hon orkar upprepa det i morgon. Och i övermorgon. Och varenda arbetsdag under resten av sitt arbetsliv. Om arbetstempot är för högt uppdrivet, om tiden för återhämtning för knappt tilltagen, om dagarna är för långa kommer hon inte att orka arbeta, och kan ådra sig skador som gör att hon blir ur stånd att arbeta. Den som säljer sin arbetskraft måste alltså försäkra sig om att "varan" inte fördärvas eller försämras, att den inte blir värdelös eller bara kan säljas till ett lägre pris. Kroppen måste hålla.

I Kapitalet framställer Marx konflikten som en motsättning mellan rättigheter. Han får feeling och spelar upp en liten dialog där han låter anställningsavtalets parter ta till orda:

"Kapitalisten åberopar följaktligen lagen om varuutbyte. Liksom vilken annan köpare som helst strävar han efter att pressa ut största möjliga nytta ur sin varas bruksvärde. Plötsligt höjer dock arbetaren sin stämma, förut tystad av produktionsprocessens stress och larm:

[...] Du och jag känner bara till en lag på marknaden, nämligen lagen om varuutbyte. Och konsumtionen av varan tillhör inte säljaren, han som avyttrar den, utan köparen som förvärvar den. Därför har du rätten att bruka min dagliga arbetskraft. Men för dess dagliga försäljningspris måste jag varje dag reproducera den för att därigenom kunna sälja den på nytt. Oberoende av naturlig åldersförslitning osv måste jag i morgon kunna arbeta i samma normaltillstånd av kraft och hälsa som i dag. Ständigt predikar du evangeliet för mig 'att vara sparsam' och 'att försaka'. Låt gå! Jag ska som en förnuftig, sparsam man hushålla med min enda förmögenhet, arbetskraften, och avhålla mig från allt dumt slöseri med den. Jag ska varje dag bara frigöra så mycket av den, sätta så mycket i verksamhet och i arbete som går att förena med min arbetskrafts normala varaktighet och sunda utveckling." (Kapitalet. Första bandet, kapitel 8, Takmans översättning)

Så ställs två rättsanspråk mot varandra i en strid som pågår till våra dagar. Och en sådan tvist, förklarar Marx, bestämmer makten. Han ägnar ett helt kapitel av Kapitalet åt att beskriva och analysera den huvudsakliga form striden tog i England under hans livstid: Som en kamp om arbetsdagens längd. Han beskriver hur den engelska arbetarklassen i etapper lyckas förkorta arbetsdagen från ett oreglerat vildavästern till ett bestämt antal timmar. Det är en spännande skildring av kraftmätningen mellan "totalarbetaren" och "totalkapitalisten", alltså arbetarna och kapitalisterna som mot varandra stående klasser, med arbetsmarknadskonflikter, lobbyverksamhet och juridiskt finlir som vapen.

En bestämd gräns för arbetsdagens längd innebär att arbetsgivaren måste hitta andra sätt att maximera det utvunna arbetet ur de anställdas arbetskraft. Marx särskiljer det "absoluta" mervärde som utvinns genom att man helt enkelt förlänger arbetsdagen, från det "relativa" mervärde som erhålls genom att man effektiviserar arbetsprocesser och driver upp tempot i arbetet (genom maskiner eller nya arbetssätt) så att mer blir gjort på kortare tid. Här nöjer vi oss med att konstatera att när arbetsdagen har en mer eller mindre fastställd längd, genom lagar eller kollektivavtal, är det svårt för arbetsgivare att tvinga folk att jobba längre utan högre lön. Då försöker de istället utnyttja den tid då vi faktiskt befinner oss på jobbet så effektivt som möjligt.

Terrängen för maktkampen förskjuts, men samma rättigheter står fortfarande mot varandra: Arbetsköparen propsar på att utnyttja arbetskraften precis så mycket som är tekniskt och mänskligt möjligt, och arbetaren vill hålla för ett helt arbetslivs lönearbete. Men när maktkampen tar sig nya former gör också rättsanspråken det. De möter oss å ena sidan som arbetsgivarens envisa hävdande av sin rätt att fritt leda och fördela arbetet, medan arbetarens krav på återhämtning å ena sidan fragmenteras i disparata krav på en god arbetsmiljö, å andra sidan förskjuts från arbetsplatsen till socialpolitikens arena, i form av bidrag och pensionssystem.

Under den svenska modellens glansdagar hanterades de utslitna kropparna genom välfärdsstatens olika inrättningar. På en samhällelig nivå försäkrades den som inte längre kunde sälja sin arbetskraft andra inkomster genom nya arbetsuppgifter (via den aktiva arbetsmarknadspolitiken), sociala skyddsnät (förtidspensionering, arbetslöshetsförsäkring) och en pension räknad på löntagarens mest inkomstbringande år (det gamla pensionssystemet ATP). En "indirekt" lön som inte löste, men mildrade effekterna av rationaliseringar och hälsofördärvande arbete. En sådan samhällelig lösning var en viktig beståndsdel i de "produktivitetsdeals" fackförbund i Sverige och andra länder slöt med arbetsgivarna, där reallöneökningar knöts till produktivitetsökningar.

10807_03.jpgBild: Martin Andersson

Sedan nittiotalskrisen har kapitalets offensiv på arbetsplatserna inneburit att löneutvecklingen för den avgjorda majoriteten av LO-kollektivet har mattats ut eller avstannat i relation till stora delar av tjänstemannakollektivet - och framförallt i förhållande till företagens vinster. En ny maktbalans har inneburit att "produktivitetsökningar" i form av stress, underbemanning och överbelastning har blivit det mest populära sättet att vrida mer arbete ur färre anställda. En gör vad två eller tre gjorde för några år sedan. I vissa branscher har normalarbetsdagens gränser åter börjat tänjas ut. Och den utsugning som under arbetsdagen uppträder som stress, slit och utmattning innebär sedd från ett arbetslivs horisont att de friska åren i slutet av livet krymper ihop, och blir avsevärt mycket färre och fattigare än de som samhällets högre skikt kan se fram emot.

När vi är tillbakatryckta på jobbet blir vi det också i politiken. Av den aktiva arbetsmarknadspolitik, det pensionssystem och de sociala trygghetssystem som fungerade som stötdämpare för utsugningens härjningar återstår ruiner och parodierande skrattspeglar. Den blocköverskridande pensionsuppgörelse som ersatte ATP-systemet innebar en enorm lönesänkning för Sveriges löntagare och suddade i ett slag ut decennier av marginella reallöneökningar effektivare än inflationsvapnet. Det är ur samma synvinkel vi måste betrakta den breda, blocköverskridande överenskommelsen om höjd pensionsålder. Den är ett angrepp på våra indirekta löner och de villkor arbetarrörelsen mödosamt kämpat till sig. Våra reaktioner borde sätta hela samhället i gungning. När det ramverk som möjliggjorde arbetets uppdrivna tempo krackelerar blir en central uppgift för fackföreningsrörelsen att sätta gränser för arbetets tempo och villkor, på samma sätt som vi en gång satte gränser för arbetsdagens längd.

Arbetsmiljöarbetet är i Sverige intimt knuten till fackföreningsrörelsen. Vi har en armé av skyddsombud som övervakar arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete. På senare år har arbetsgivarparten, märkbart störda över att ha anställda som kan lagstiftning och förordningar bättre än dem själva, och med ibland kostsamma förbättringar som konsekvens, gjort vad de kan för att utarma skyddsorganisationen. Det är inte en slump att en av konsekvenserna av Sveriges Hamnars angrepp på Hamnarbetarförbundet hade som följd att erfarna, kunniga skyddsombud sattes ur stånd att utföra sitt skyddsarbete.

Chefernas sätt att leda och fördela arbetet tillåter inte den återhämtning vi behöver. Statistiken visar att den fördärvar oss i förtid, fördärvar nuets vardag och morgondagens inkomstmöjligheter. De sociala skyddsnätens allt vidare maskor gör att frågan om lön måste knytas hårdare till de villkor under vilka vi jobbar, och sättet vi ställer lönekrav på måste ta i beaktande ett arbetsliv som inte sällan slutar i förtid. Vår tids stora lönefrågor stavas underbemanning och stress.

Om vi tänker oss lönen inte för en dag eller månad utan för ett arbetsliv, blir en avgörande fråga hur länge vi klarar av att sälja vår arbetskraft. Och det gäller att se sanningen i vitögat: Om vi fortsätter att arbeta som vi gör i dag har LO-kollektivet och betydande delar av tjänstemännen en ålderdom av trasiga kroppar och ekonomiska bekymmer att se fram emot. Villkoren inom arbetaryrkena sliter sönder oss. Det är inte ett normalt utnyttjande, utan ett fördärvande av vår arbetsförmåga. Att stoppa stress och underbemanning är inte arbetsmiljökrav rätt och slätt. Det är en förutsättning för att den enskilde ska ha ork och möjlighet att sälja sin arbetskraft under ett allt längre arbetsliv. Genom att kräva ökad bemanning, mänskliga scheman och tillräckliga pauser kan vi se till att vår arbetskraft inte överutnyttjas. Genom att se till att äldre och mer slitna arbetskamrater orkar med sin arbetsdag ser vi till att vi på sikt kommer orka vår egen.

Rätten att fritt leda och fördela arbetet leder oss till en tidig grav när chefen håller i taktpinnen. Varför skulle vi tillåta det? Låt smulgråten gny om konkurrenskraft och budgetansvar, och låt oss ta det makligare. Han kan gärna återkomma när vi är ikapp hans förväntade livslängd.