Vänstern i Västeuropa saknar intresse för EU:s periferier. Den sitter fast i försöket att ändra EU inifrån. De styrande i EU hejdade ett spirande internationellt samarbete mellan olika folkrörelser med polisvåld och en flod av pengar. Men nu ser många folkrörelser, inte minst i öster, öppningar. Illusionerna om EU börjar släppa. Den västeuropeiska vänstern kväver folkrörelserna i Europa. Välj mellan EU-drömmar och inkrökt nationalism, Macron eller Orban! Så ställer den ofta frågan. Men kanske håller greppet på att släppa. Det finns hoppingivande tendenser, främst i Östeuropa, och nu har Gula västarna tillkommit med ytterligare öppningar bortom EU-anpassning och parlamentariskt spel. Folkrörelser som inte fastnar i den penningstinna NGO-svängen kan bryta sig loss ur den förlamande strategin att söka ändra EU inifrån.

Varje försök till internationell mobilisering mot miljöförstöring och nyliberala samhällsförändringar har västvänstern underordnat sin falska föreställning om att internationalism handlar om att påverka EU. Den har också gjort sitt bästa för att marginalisera fredsrörelsen genom att framställa den som verktyg för Ryssland och förknippa den med krafter som söker sig långt ut på den högra kanten.

10805_01.jpgAktivister i Rumänien kämpar mot EU:s jordbrukspolitik, CAP, ett hot mot fyra miljoner småbönder

Denna vänster skapar en gyllene bur åt sig. Den anpassar sig till EU:s grundläggande synsätt, blir en legitimerad opposition för påverkan av detaljer och lever på frikostiga bidrag från EU till allsköns projekt.

I Sverige började det på allvar 1998 med EU:s många miljoner till kamp mot rasismen. Den svenska folkrörelsetraditionen har byggt på grundtanken att både söka leva som man lär och vara en kollektiv kraft för att förändra samhället. Nu ersattes folkrörelselinjen med ett liberalt moraliserande om privatlivet, skilt från motstånd mot liberalismens statsrasism.

Nätverket mot rasism, med AFA som drivande kraft, ville driva en folkrörelsekampanj mot Schengensystemet och annan statligt institutionaliserad rasism. Det tillät inte EU. Anslagen från EU fick enbart användas mot vardagsrasism.Nätverket mot rasism, Folkrörelsen Nej till EU och Miljöförbundet Jordens Vänner organiserade med minimala resurser en ganska omfattande rörelse mot EU:s flyktingpolitik. Samtidigt ledde Mona Sahlin, ordförande för Europarådet mot rasism, med många miljoner i bidrag från EU-kampanjer mot fördomar och främlingsfientlighet bland enskilda medborgare.

Kring millennieskiftet växte en tematiskt bred antiglobaliseringsrörelse fram i många länder. Den organiserade internationella sociala forum och samlade till protester och demonstrationer vid makthavarnas toppmöten. I denna internationella folkrörelse mötte aktivister från kapitalismens kärnländer företrädare från Östeuropa och länderna i Syd.

Rörelsen krossades med batonger, polischocker och dödande av aktivister. Under EU-toppmötet i Göteborg 2001 gick polisen till angrepp mot folkrörelsernas konferens i Hvitfeldtska gymnasiet. Det var den första attacken i samband med ett toppmöte och sannolikt den första stormningen i stor skala av en folkrörelselokal i Sverige.

Miljörörelsen hade inför toppmötet samlat småbrukare, antirasister, solidaritetsrörelser, fredsvänner och LO-fack från Danmark och Norge för ett allmänpolitiskt folkrörelsesamarbete. Den gemensamma plattformen riktade sig mot militariseringen av Europa, den nyliberala ekonomiska politiken, fästning Europa och försöken att göra offentlig sektor och miljö till handelsvara. Planerna maldes effektivt sönder. Dels genom polisprovokationerna, dels genom motsättningar bland organisationerna som samlats för att protestera vid toppmötet.

Miljöförbundet Jordens Vänner deltog både i antiglobaliseringsrörelsens manifestationer vid toppmötet och i den demonstration mot EU som motståndare till unionen organiserade. Det var inget konstigt med det. Tvärtom. Men andra ställde enhetsfronten mot svenskt medlemskap i EU i motsättning till det internationalistiska folkrörelsesamarbetet, och på den andra kanten, inom delar av den autonoma och anarkistiska rörelsen, glömdes de politiska parollerna bort så snart de skrivits under.

10805_02.jpgPolis vid en demonstration mot G8-mötet i Genua 2001. Polischocker, inre motsättningar och frikostiga penningbidrag från EU-organ till olika projekt tog död på antiglobaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. Bild: Han Soete.

Den västeuropeiska vänstern utvecklade vid samma tid tillsammans med brasilianska NGO-er och så kallade frivilligorganisationer som sponsrades av stater och företag, en påstått ny modell för samverkan inom antiglobaliseringsrörelsen: inga gemensamma krav skulle resas.

Det var i själva verket en gammal, beprövad modell. NGO-er med statsbidrag hade i decennier kallat till forum där inga gemensamma beslut fick fattas, sammankomster med attraktiva talare från fjärran länder. En mötesform som ofta mer bidrog till politisk konsumism än politisk solidaritet.

Nu skulle den auktoritära vänstern med sina hierarkiska organisationer äntligen träda in i en ny horisontell tidsålder med hjälp av sociala forum utan beslut i forumets namn. Den antiglobaliseringsrörelse som haft kamp som bas och zapatisterna som föredöme rensades ut, och intellektuella ledargestalter placerades i folkrörelsens ställe.

Fortfarande kunde dock sammankomsterna ha en samlande effekt genom att överbrygga tidigare vattentäta skott mellan olika organisationer. Vid European Social Forum i Florens 2002 tog ett mindre seminarium initiativ till de världsomfattande demonstrationerna mot Irakkriget. Men det feberaktiga uppsvinget med över hundra lokala sociala forum under kort tid bara i Italien skulle snart ebba ut.

European Social Forum, ESF, behöll sin attraktionskraft fram till mötet i Malmö 2008 med 15 000 deltagare. Där blev motsättningarna svåra mellan aktivistorienterade rörelser som Jordens Vänner, Via Campesina samt Latinamerikagrupperna och flera andra solidaritetsgrupper på ena sidan, och Attac och fackföreningarna på den andra. Försök från aktiviströrelserna att organisera gemensamma aktioner och systemkritiskt samarbete stoppades av företrädare för facken och Attac. Samtidigt betraktade anarkosyndikalistiska och närstående rörelser forumet som ett försök att kooptera systemkritiker och underlätta den socialdemokratiska stadsledningens strävan att gentrifiera Malmö. Vid demonstrationen utbröt kravaller med stenkastning mot förbipasserande.

Toppstyrda organisationer på vänsterkanten såg i det sociala forumet en möjlighet att rekrytera nya medlemmar och främja sina tankesmedjor. Samtidigt kunde de effektivt fragmentera det europeiska folkrörelsesamarbetet. Stora fackföreningar som CGT i Frankrike motsatte sig den möjlighet som fanns inom ESF att bättre förbereda vad som kallades Assembly of social movements. I stället för att samla likasinnade folkrörelser för diskussion om en strategi för motstånd och byggande av ett annat Europa splittrades forumet i Malmö upp i tusen skilda programpunkter och ett Assembly of Social movements som nöjde sig med att rada upp kommande aktionsdagar.

Modellen kallades open space. Det sociala forumet blev en marknadsplats för åsikter, dominerad av stadgade organisationer och kända namn. Därtill kom en aktör med stora resurser och en strävan att styra samarbetet i en bestämd riktning. Från EU strömmade nämligen rikligt med pengar till diskussioner under och mellan ESF-mötena om hur EU kunde bli mer socialt och få en ny konstitution.

Aktivister från Sverige och andra håll förordade ett mer aktionsinriktat ESF, öppet för rörelser i alla länder i Europa, oavsett om de var med i EU eller inte och med en starkare betoning av miljö- och landsbygdsfrågor. Det stötte emot en EU-vänlig vänstermur.

Miljörörelsen hade misslyckats än en gång. Inte som under EU-toppmötet 2001 på grund av en vänster som såg alla som ville bygga en systemkritisk folkrörelse över alla gränser som en fiende till motståndet mot svenskt medlemskap i EU. I vägen stod nu i stället en vänster som enbart tillät diskussioner inlemmade i EU-projektet. Resultat: nästa ESF i Istanbul samlade bara 3 000 deltagare. Sedan dess har inget mer European Social Forum organiserats.

Men det rör på sig på platser och i sammanhang som västvänstern sällan intresserar sig för.

Östeuropa genomlider en social och ekologisk kris och den värsta demografiska utvecklingen i hela världen. Förflyttningen av unga, arbetsföra människor har blivit en central del av den ekonomiska politiken i både periferi och centrum i Europa. Samtidigt har vänstern på de flesta håll i Östeuropa raderat sig ur parlamenten genom att vara de ivrigaste anhängarna av EU - och därmed den nyliberala politik som EU-fördragen påbjuder. Så försvann mycket av västvänsterns intresse för denna del av vår kontinent. I de alltmer avfolkade länderna i Östeuropa finns knappt någon parlamentarisk vänster att knyta hopp till för dem som intresserar sig mindre för materiella förhållanden än för organisationer att dela identitet med.

Men medan ESF-traditionen dött ut i väst har den hållits i liv i Europas östliga och nordliga periferi. I Norge och Finland fortsätter sociala forum att regelbundet anordnas, och framför allt i Central- och Östeuropa är sociala forum fortfarande en öppning för bredare folkliga allianser. Här har strävan efter ett paneuropeiskt samarbete för fred, social rättvisa, försvar av flyktingar och minoriteter och kamp mot miljöförstöring hållits vid liv.

10805_03.jpgCeremoni vid EU-parlamentets öppnande 2012. Utvalda, EU-sponsrade NGO:er medverkade.

Den mer tongivande vänstern i EU har betonat andra frågor och betraktat östra delen av kontinenten som utan intresse för Europas framtid. Västvänstern har startat olika nya, konkurrerande projekt som Plan B, Democracy in Europe Movement 2025, Marseilles European Forum, Altersummit och Lexit (som verkar inom EU för rätten att dra sig ur eurosamarbetet). Syftet har varit att förbättra EU. EU-motståndare och rörelser i länder som inte är med i EU har fått en underordnad roll om någon alls. I stället för att stärka den dagliga, gemensamma kampen oavsett vilket europeiskt land du kommer ifrån, eller om du är för eller mot EU, har dessa vänsterprojekt blivit elitprojekt för vaga idéer.

Men nu är kanske den västeuropeiska vänsterns självvalda nederlagslinje på väg att brytas. Dessutom där man som minst kunde ana det - i Tyskland, den vänsterliberala EU-federalismens främsta maktbas inom folkrörelserna.

På Europakonferensen i Kassel i oktober 2018, omnämnd i Clarté 4/18, samlade Attac tyska fackföreningar, Jordens Vänner, Via Campesina och andra till möte med 650 deltagare. Det var första gången EU-motståndare tilläts tala på jämlika villkor med de EU-vänliga, ofta federalistiskt inställa vänsterliberala krafter som dittills helt dominerat folkrörelsernas syn på Europapolitiken i Tyskland - och därmed ofta på det europeiska planet. Ett samlande budskap var att det behövs ekonomiskt och säkerhetspolitiskt samarbete från Lissabon till Vladivostok. Ett tabu för EU-vänliga, västeuropeiskt dominerade organisationer var därmed brutet.

Folkrörelser i öst har länge drivit frågan om avspänning mellan EU och Ryssland. Vid Central- och Östeuropas sociala forum i Katowice 2016 var kamp mot militarisering och upprustning ett centralt tema jämte protester mot högerns främlingsfientliga flyktingpolitik. Även i Kassel bands motståndet mot fästning Europa samman med kampen för avspänning och nedrustning. Insikten om att militariseringen av nyliberalismen förstärker auktoritära stämningar i alla delar av Europa har till slut landat i insikten att fredsrörelsen har en avgörande roll i bygget av ett annorlunda Europa. Den kan inte ställas vid sidan om som så länge skett.

Attac i Österrike följde upp med en internationell konferens kring sin bok European illusions. I den förklarar man att den EU-vänliga linje som organisationen tidigare haft var ett misstag och att EU inte går att reformera. Väckarklockan är EU:s behandling av Grekland. Visserligen förklarar organisationen samtidigt att det är en illusion att dra sig ur EU - ett sätt att distansera sig från samarbete med EU-motståndet och undvika de folkrörelser som inte nöjer sig med att inta en avmätt intellektuell hållning till samhället och politiken. Men det är gott så, inte minst när man så öppet medger att man hade fel tidigare.

Mötet i Kassel fick gensvar under European Forum i Bilbao en månad senare. Även här ställdes uppgiften för europeiska folkrörelser och partier att verka för avspänning mellan EU och Ryssland. Ett mål är en paneuropeisk konferens för fred och gemensam säkerhet, en konferens som också ska ta upp asylrättigheter och en migrationspolitik som bygger på solidaritet och ansvar för säkra flyktingvägar över Medelhavet.

Bilbaomötet fokuserade även på omfördelning av de enorma förmögenheter som ansamlats i Europa, rättigheter för kvinnor och sexuella minoriteter, respekt för folklig suveränitet och möjligheter för en ny social och ekologisk utvecklingsmodell med meningsfulla jobb och arbete åt alla.

10805_04.jpgPotsdamer Platz, Berlin, 2014. Bondeorganisationen Via Campesina inspirerar miljörörelsen på många håll. Banderollens text: Med Via Campesina för jordbruksreform och matsuveränitet!

Men den nya paneuropeiska samarbetsandan lider fortfarande av en del av västvänsterns svagheter, framför allt oförmågan att ge en central roll åt bönderna och småbrukarna inom jord- och skogsbruk. Konflikten mellan centrum och periferi gör det möjligt för finansiella intressen att söndra och härska. Utan en naturbruks- och industripolitik som kan förena landsbygdens klasskamp med den urbana klasskampen blir lätt politiska krav önskelistor utan enande substans.

Storföretagens monopolisering av matproduktionen måste stoppas. Den slår ut småbrukare i alla delar av världen och förstör den biologiska mångfalden i en industrialisering grundad på fossila bränslen, kemikalier och monokulturer. Kravet på matsuveränitet förenar bonde- och miljörörelserna, vilket kom till starkt uttryck på det europeiska Nyelenimötet i Rumänien 2016 med 500 deltagare.

Globalt försöker småbrukarrörelsen Via Campesina samla folkrörelser och partier på alla kontinenter i ett fastare samarbete. I 33 länder i Afrika har den panafrikanska socialistiska andan från 1960-talet väckts till liv efter den nationella befrielsens förstelning och nyliberalismens härjningar. Facken i Zambia och Sydafrika är nav. I elva arabiska länder fortgår den arabiska våren med det tunisiska facket som drivande kraft. Folkrörelserna i de latinamerikanska länderna har de jordlösas MST-skola i São Paulo som samlingspunkt, och i Sydasien och Sydostasien växer liknande samarbeten fram.

Podemos var värd i Barcelona för ett europeiskt möte i denna gemensamma process, följt av regionala sammankomster i bland annat Budapest och Malmö.

Aktivister från olika kontinenter sammanstrålade till ett första globalt möte i Caracas i februari i år. De motsatte sig imperialismens försök att lägga under sig Venezuela och riva upp de folkliga landvinningar som varit en inspiration för progressiv politik i stora delar av Latinamerika. De jordlösas rörelse MST har i folkrörelsesamarbetet International Peoples Assembly (IPA) varit drivande i solidariteten med Venezuelas folk.Den svenska miljörörelsen försöker på initiativ av Jordens Vänner än en gång utmana förstelningen i anti-EU- och pro-EU-falanger genom Malmö European Forum 4 maj. Många års försök att med hjälp av Klimataktion och LO-fack i Danmark och Norge övertyga svenska LO-fack om att ta en rättvis klimatomställning på allvar har misslyckats. LO:s stöd till EU:s alltmer militariserade nyliberalism, dess miljöförstörande, förtryckande och flyktingskapande frihandelsregim och dess krig skadar arbetarklassen både i Sverige och andra länder.

Strategin är nu att ifrågasätta LO:s strategi med hjälp av Erik Reinert, en norsk ekonom som de fackliga tankesmedjorna tar på allvar.

Reinert visar hur EU:s ekonomiska politik leder till ohållbara motsättningar mellan centrum och periferi. Han visar att stordriftsfördelarna inom industrin är helt annorlunda än inom naturbruket. Investeringar i storskalig industriell produktion ger enorma vinster genom skalfördelarna. Samma investeringar i naturbruket ger inte alls samma resultat. Efter ett tag är de bästa jordarna och skogarna tagna i anspråk och nya arealer ger fallande avkastning. Genom att vara längst ner i värdekedjan hamnar naturbruket i en konkurrens som pressar ner intäkterna. Det innebär att det aldrig kan komma ut ur sin underordnade roll inom den rådande världsordningen.

Bara genom att utveckla en industri och under en tid skydda den tillsammans med naturbruket kan ett land utvecklas, förklarar Reinert. EU förbjuder en sådan politik och främjar i stället det finansiella kapitalets intressen. Det leder till alltmer explosiva sociala spänningar mellan de som är utsatta för perfekt konkurrens inom naturbruk, service och lågbetalda industriyrken och en oftast urbant baserad klass som berikar sig på finansiella placeringar eller arbetar med att legitimera den rådande ordningen. Gula Västarna i Frankrike är ett uttryck för dessa spänningar, pensionskonflikten i Ryssland ett annat.

Frihandeln i den modell som EU söker påtvinga omvärlden förvärrar problemen. De svagare länderna blir producenter av billiga råvaror och naturbruksprodukter. De hamnar längst ner i värdekedjorna och hindras från att utveckla en egen industri med de metoder som Västeuropas länder en gång använde för att nå en privilegierad ställning på världsmarknaden. Frihandel kan vara bra om det stärker bägge parter, hävdar Reinert, men EU:s modell har motsatt verkan.

För Europas östra delar är detta en akut problematik. Reinerts bok Global ekonomi (2016) är utgiven i 19 länder. Han har också blivit inbjuden att hålla föredrag i många länder, bland andra Ukraina. Ekonomer i Ukraina är mycket oroliga för den avindustrialisering och massexport av unga, arbetsföra medborgare som pågår. För EU är de industrialiserade östra delarna av landet en olönsam börda. De centrala och västliga delarna av Ukraina kan däremot fungera som ett reservat för billiga, flexibla migrantarbetare. I ett land som blivit ett av de fattigaste i Europa - fattigare än flera länder i tredje världen - kan välutbildade också arbeta på plats till låg kostnad i outsourcade verksamheter.

Småbrukarorganisationerna i Sverige intresserar sig för Reinerts ekonomiska idéer i diskussionen om rättvis omställning för social sammanhållning och miljö. Den internationella miljö- och klimatrörelsen, Via Campesina, fackföreningar i olika länder, fredsrörelsen och många andra folkrörelser ser öppningar när illusionerna om EU börjar släppa. Allt fler förstår vikten av att samtidigt i många länder bekämpa den militariserade nyliberalismen. Då är det särskilt hoppfullt att Rysslands Sociala Forum återuppstår i S:t Petersburg i slutet av maj med samma breda deltagande som vid European Social Forum i Malmö 2008. Det är dags att bygga en rörelse för fred på jorden och fred med jorden.

[Originalrubrik:"Bryt den västliga vänsterns grepp!"]