Danmark och integrationen

Med jämna mellanrum nås vi av häpnadsväckande rapporter om dansk flyktingpolitik. Nu föreslås att inga kvotflyktingar över huvud taget ska tas emot, och att asyl bara ska kunna sökas från ett annat land. Särskilda lagar ska tillämpas i områden där det bor många utrikes födda. Alla internationella konventioner sätts ur spel.

Ända sedan början av 2000-talet har Danmark tillämpat en mycket restriktiv flyktingpolitik. Till exempel har landet bland de högsta kraven i Europa på kunskaper i nationalspråket, det vill säga danska, för att få medborgarskapet. Man måste visa i ett test att man kan i princip lika mycket som den infödda dansk som gått ut grundskolans årskurs 9 med godkänt i danska. Det är ett krav som givetvis många infödda danskar inte heller klarar - de fråntas dock inte sitt medborgarskap.

Man kunde ju tänka sig att den danska flyktingpolitiken innebar att de som ändå släpptes in i Danmark och blev kvar integrerades rätt väl på grund av de hårda kraven på "danskhet". Så är det inte. Den danska motsvarigheten till SCB har tagit fram siffror på hur flyktingarna kommer in på arbetsmarknaden i Danmark, Norge och Sverige. Se tabell! När man läser tabellen ska man tänka på att det absoluta antalet flyktingar är mycket högre, framför allt i Sverige, varför Sverige egentligen borde ha svårare att nå en lika hög integrationsandel som Danmark. Men Danmark ligger alltså skyhögt efter.

10413_01.jpgDanska socialdemokraterna annonserar.

De som motiverar en hårdare flyktingpolitik med att den syftar till flyktingarnas bästa - t.ex. Moderaternas förslag om nästan fördubblad vistelsetid för medborgarskap och språkkrav - borde begrunda denna tabell. Den talar för att svensk flykting- och integrationspolitik fram till och med 2014 var relativt framgångsrik.

Danmark är ett land som är mycket likt Sverige. Det har - så när som på den tyska ockupationen - samma 1900-talshistoria. Socialdemokratin fick hegemoni efter en uppgörelse med bönderna (organiserade i Venstre), "Kanslergadeforliget", som ingicks 30 januari 1933, samma dag Hitler tog makten i Tyskland. När förödelsen från kriget var över byggde man upp ett välfärdssamhälle under 50-, 60- och 70-talet som hade många likheter med det svenska. Fortfarande är socialdemokratin, alltmer uttalat främlingsfientlig, en stark kraft, och den fackliga organiseringsgraden är nästan högst i Europa, högre än i Sverige. Men den danska migrationspolitiken skapar alltså ett etniskt definierat underproletariat, vilket ofrånkomligen splittrar och försvagar hela den danska arbetarklassen. I den politiska debatten i Danmark blandar man konsekvent ihop asylrättigheter med de EU-regler för arbetskraftsrörlighet som gynnar lönedumpning.

Danmark gick med i EU redan 1973, och Danmark är med i Nato. I högre grad än Sverige deltar Danmark i krigen i Afghanistan och Irak. Sambandet mellan krigföringen i Västasien och flyktingströmmarna till Europa är uppenbart. Man kan alltså säga att Danmark har en hårdför imperialistisk politik: man deltar aktivt i de USA-ledda krigen och hetsar mot flyktingar som är ett resultat av krigen.

10413_02.png 

Sverige visar tendenser att vara på väg åt danskt håll. Men det är inte givet. Vi kan formulera de krav som förhindrar en sådan utveckling: Nej till svenskt Nato-samarbete! Försvara asylrätten - permanent uppehållstillstånd för asylsökande och rätt till anhöriginvandring! Inga skärpta krav för medborgarskap! Bygg upp den civila beredskapens infrastruktur så vi klarar flyktingströmmar! Ställ aldrig arbetare mot arbetare, kollektivavtal och facklig organisering för alla!

Se där en antiimperialistisk politik - för både Sverige och Danmark!


Mot unionbusting - för fred

Den 10 december hade sydkoreanska LO:s (KCTU) ordförande Han Sang Gyun suttit fängslad i två år. Den 27:e arresterades även generalsekreteraren Young-Joo efter tio dagars hungerstrejk. Deras brott? KCTU:s nyckelroll under de massdemonstrationer som till slut fällde förre presidenten Park Geun-Hyes antifackliga nedskärningsregering. 17 miljoner ute på gatorna, och en hämndlysten höger har fått trösta sig med en LO-bas och flera fackligt aktiva bakom lås och bom. Det nya regeringspartiet, Demokratiska partiet, är rörande överens med sina föregångare om behovet av en militant antifacklig politik å arbetsgivarnas vägnar.

Att den sydkoreanska staten angriper arbetares demonstrations- och mötesfrihet har väckt protester över hela världen. Såväl Amnesty som FN- och ILO-organ har kritiserat Hans fängelsestraff. Nyligen tilldelades han amerikanska AFL-CIO:s människorättspris för 2017. I ett tackbrev från fängelset beskriver han hur statsrepression, osäkra anställningar och regelrätt unionbusting har försvårat de sydkoreanska arbetarnas fackliga organisering. För att mota tillbaka stat och arbetsgivare (han kallar det "kapitalisternas diktatur" och borde veta - han började sitt fackliga arbete i bilindustrin under 1980-talets militärdiktatur) förordar Han bland annat ett intimare internationellt samarbete, inte minst för att stoppa de pågående förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och Sydkorea. Och avslutar:

"Till sist skulle jag vilja be AFL-CIO om stöd i vår kamp för fred, mot krigsfaran på Koreahalvön och för dess invånares trygghet och säkerhet. Nyligen sa president Trump i FN:s generalförsamling att 'Om USA tvingas att försvara sig eller sina allierade har vi inget annat val än att totalt förinta Nordkorea'. Detta tal förvandlade på ett ögonblick vår halvö till platsen för ett möjligt förebyggande militärt angrepp. Krigskrisen på Koreahalvön är just nu extrem. Alla hot om kärnvapenkrig är oacceptabla eftersom de omöjliggör folkets demokratiska kontroll över liv och säkerhet. Jag ber om ert stöd i kampen för ett stopp för alla militära aktioner och konfrontationer kring Koreahalvön. Låt oss tända ett ljus tillsammans för att visa världen att vi längtar efter fred, inte efter krig, såväl i Korea som i resten av världen."


Nordkorea

Utgången av toppmötet mellan Trump och Nordkoreas Kim Jong-Un är oförutsägbar. Det kan leda till något slags avspänning, det kan leda till konfrontation. Trumps senaste utnämningar av högerextrema hökar bådar inte gott. Trump är ingen avspänningspolitiker.

Än så länge, i början av april, är det planerade mötet ändå en framgång för Nordkorea. Dels bidrar det till en avdemonisering; Nordkorea må ha en extremt totalitär regim, men den är som alla andra beredd att förhandla. Dels visar det att Nordkoreas försvar av sin självständighet givit resultat. Visst, det är fruktansvärt att detta försvar ska kräva kärnvapen. Men vilka stater är det som främst håller världen i sitt kärnvapengrepp? Mot vem ska nedrustningskraven riktas i första hand?

10413_04.jpgDonal Trump

Nordkorea är inget efterföljansvärt samhälle. Men landets självständiga utrikespolitik är ett lärorikt exempel i en tid när stormakter slår sönder det ena lilla landet efter det andra.


Frankrikes nye Bonaparte?

I Le Monde varnar några franska parlamentariker för Macrons åsidosättande av Nationalförsamlingen: "Ett förnekande av demokratin". Macron genomför nämligen allt fler av sina reformer via dekret och går därmed förbi parlamentet. Från Elyséepalatset svarar presidenten att han vill "göra det parlamentariska arbetet effektivare" och att fransmännen förväntar sig det av honom.

I nära framtid ligger förändringar av den franska järnvägen, SNCF, i nyliberal riktning enligt svensk modell.

Framför allt angriper Macron rättigheter som de arbetande tillkämpat sig.

10413_05.jpgEmmanuel Macron

Parlamentariker både från höger och vänster betonar nödvändigheten av en demokratisk debatt. Men Macron visar tydligt sitt förakt för parlamentet. Kritiker kallar det nybonapartism. Och en senator utbrast nyligen: Macron, det är den nye Solkungen!


Vad jag lärde mig av Per Engdahl

Som ung Clartéredaktör kom jag ungefär 1966-67 på den något bisarra idén att intervjua fascistveteranen Per Engdahl om hans syn på den svenska socialdemokratin. Jag hade nämligen den - enligt senare forskning inte helt felaktiga - åsikten att SAP, åtminstone sedan Saltsjöbadsavtalet 1938, slagit in på en nykorporativistisk väg.

Jag trodde mig - med facit i hand däremot helt felaktigt - att hos en teoretiskt bevandrad fascist (Ingvar Kamprads guru och livslånge idol) finna entusiastiskt stöd för min tanke att SAP:s strävan efter samförstånd mellan näringsliv, arbetare och stat bara var en korporativistisk variant, besläktad med Engdahls "nysvenska" ideologi.

Den gamle, dåförtiden marginaliserade och klene Engdahl var smickrad över Clartés uppmärksamhet, men slog bestämt ifrån sig på ett för mig häpnadsväckande sätt - SAP var enligt Engdahl genomsyrat av klasskampstänkande och därför för hans rörelse en huvudfiende.

Hans reaktion har i någon mån hjälpt mig att förstå varför det reformistiska och fortfarande mot kapitalet mycket anpassliga SAP för de flesta gräsrotsborgare och fascister ännu betraktas som en inkarnation av djävulen. Och kanske varför så många medelklassungdomar för 50 år sedan på sin utflykt vänsterut hade så lätt att hoppa bock över socialdemokratin till skillnad från oss som fick arbeta för att komma igenom den.


Osynliggörandet av arbetarklassen

Katalys, ett oberoende fackligt idéinstitut, organiserade under våren i Stockholm en rad seminarier på temat "klass". Till grund för varje seminarium låg en forskningsrapport.

Det tredje seminariet handlade om hur människor från arbetarklassen symboliskt utplånas i de svenska medierna. De får inte komma till tals, deras kunskaper och värderingar ges mycket begränsat utrymme, och de skildras på ett stereotypt och ofta negativt sätt - företrädesvis i de kommersiella kanalerna i reality-tv. I program av typ Ullared, Lyxfällan med flera framställs arbetare som människor som äter fel, som konsumerar skitprylar för pengar som de inte har osv. Det är tv-program i vilka medelklassen uppfostrar arbetarklassen. Alla politiska frågor blir till privatmoral.

10413_07.jpgOla-Conny och Morgan i tv-serien Ullared

Arbetare beskrivs många gånger som bidragsfuskare. Sällan undersöker journalisterna hur RUT och ROT-bidragen används och fuskas med i medel- och överklass. Sannolikt för att journalisterna själva utnyttjar dessa bidrag, som finansieras av alla men mest utnyttjas av övre samhällsskikt.

Resultatet blir att många ur arbetarklassen vänder media ryggen. Katalysrapporten formulerar det på följande sätt: Arbetarklassen betraktas i lägre utsträckning som något som finns på riktigt medan "riktiga" människor blir detsamma som personer ur medel- och överklassen. Detta är inget nytt i historien utan en illustration av läget i klasskampen. En följd av bristen på ett verkligt vänsteralternativ som synliggör arbetarklassen och dess villkor är att en del ur arbetarklassen vänder sig till högerpopulistiska rörelser.

Clartés Magnus Nilsson talade hoppfullt på ett seminarium om arbetarlitteraturen och arbetarklassen. Litteraturen är idag ett bra ställe för att lära känna klassamhället och arbetarklassens situation. Arbetarlitteraturen lever i hög grad idag och kan "bli droppen som urholkar stenen".


Maj 68

Det är nu maj 2018, och tidningarna skriver om maj 68. Ibland blir det obegripligt: ett plötsligt uppflammande frihetsdelirium bland studenter som mist allt sinne för proportioner. Jodå, sådant går att hitta, särskilt om man bara håller sig till Sverige och maj och juni: försök att ockupera operan, den så kallade rebellrörelsen.

Men maj 68 är mycket mer: Pragvåren, de franska studenternas uppror mot ett auktoritärt, förlegat utbildningssystem, som sprider sig till arbetarklassen, utlöser generalstrejk och så småningom bringar en president på fall.

10413_08.jpg 

Maj 68 är skummet på ytan från djupa strömmar. Till dem hör den koloniala frigörelsen under 1950-talet, det kinesiska kommunistpartiets kritik sedan 1963 av den stelnade socialismen i Sovjet, det växande motståndet mot Vietnamkriget sedan 1965. I Sverige skulle motståndet mot efterkrigstidens klasskompromiss som ställde arbetarklassen maktlös på arbetsplatserna explodera först med gruvstrejken 1969, men det pyrde långt tidigare.

Den enkla parollen "Det är rätt att göra uppror!" kan låta naiv. Men den var fullt berättigad. Det är den än i dag.


Om lärares yttrandefrihet

Hösten 2017 blev en gymnasielärare inom friskolekoncernen Academedia avskedad och en annan lärare på samma skola avstängd. Anklagelserna mot dem var hållna i allmänna ordalag; de skulle ha varit illojala, de anklagades för arbetsvägran och skulle ha utgjort ett hot mot arbetsmiljön. De två lärarna ville att arbetsgivaren skulle konkretisera anklagelserna, vilket förvägrades dem. Då valde de att gå ut i Aftonbladet för att ge sin bild. "Vi har arbetat i nio respektive sexton år på samma skola. Inte en enda anmärkning mot vårt lärarjobb har presenterats under dessa år". Academedia ändrade sig och tog tillbaka avskedandet, men de två lärarna blev omplacerade till en annan skola inom koncernen. Den verkliga orsaken? Lärarna hade varit aktiva i frågor om vinster i välfärden och öppet kritiska till marknadsutsättningen av skolan.

Den svenska skolan marknadsutsattes 1992 och sen dess har de anställdas yttrandefrihet debatterats. Lärarna i de offentliga skolorna har grundlagsskyddad rätt att uttrycka sina åsikter om skolan, men den rätten har privatanställda lärare inte haft. Frågan har stötts och blötts i 25 år. Förra året klubbade emellertid riksdagen igenom ett lagförslag som ger privatanställda lärare samma meddelarskydd som offentliganställda.

Lärarnas fackliga organisation (LR) driver nu frågan om omplaceringen den arbetsrättsliga vägen.


Syrien

Blodbaden fortsätter i Syrien. När IS är borta intensifieras de regionala och globala stormakternas uppgörelser om bytet. I februari tycktes en långsam övergång mot ett fredligare läge vara på väg sedan Assad med ryskt stöd fått kontroll över stora delar av landet. Då intensifierade Turkiet och USA krigföringen. Sverige är med på ett hörn. Sverige ingår i koalitionen Inherent Resolve som saknar FN-mandat, leds av USA:s centralkommando och opererar i Syrien och Irak; svenska trupper finns dock än så länge bara i Irak.

Assad är folkrättsligt sett Syriens lagliga härskare. Det finns troligen ingen väg till eld upphör och någon form av stabilitet vid sidan om hans regim. Vad som därefter sker är det syriska folkets sak.

10413_09.jpgBashar al-Assad

Krigsbrott i strid mot folkrätten har begåtts av alla sidor i kriget. Men svenska medier föredrar att larma om regeringsstyrkornas förbrytelser - verkliga och förmenta - och glatt applådera när USA lägger städer i grus och aska.

USA bygger nu militärbaser på syrisk mark, och i USA, Israel och Saudiarabien finns starka krafter som utöver de redan pågående krigen i Syrien, Jemen och Irak vill se en direkt konfrontation med Iran.

En sådan katastrof måste förhindras. Ta hem de svenska legosoldaterna, stoppa blodbaden och främja ansatserna till fred!


Elände i elbranschen

Två montörer omkom i Ludvika kommun 2016. De hade hissats upp i en skylift och fått 30 000 volt genom kroppen. Denna olycka är bara en av många, skriver två fackligt anställda i Elektrikerna respektive Seko i SvD (20/2-18). Rationaliseringar och neddragningar har slagit hårt mot arbetare i elbranschen. Avregleringar av elen har lett till höjda elpriser, försämrat underhåll, ett ökat antal arbetsplatsolyckor och försvagad anställningstrygghet. Ett mönster vid olyckorna är att privata företag med ansvar för elnätet lagt ut underhållet på en underleverantör som i sin tur lagt ut arbetet på ytterligare en underleverantör. Ansvaret för arbetsmiljön blir därmed otydligt.

Kollektivavtal sägs upp och fackklubbarna tvingas acceptera nya avtal med sämre villkor.

Privatiseringen och fragmentiseringen av Sveriges energisystem har skapat osäkerhet om vilka som har ansvaret för elförsörjningen i en krissituation. Sverige har inte längre någon reservkapacitet. Före avregleringen såg staten till att det producerades mer el än vad som behövdes. I den privatiserade elproduktionen anser aktörerna det inte vara lönsamt att garantera en reservkapacitet.

"Regeringen måste se sanningen i vitögat", förklarar de fackliga företrädarna. Konstigt nog kräver de inte att produktionen och distributionen av el ska återgå i offentlig regi, vilket är ett nödvändigt och rimligt krav.


Klassanalys

Somligt piggar upp. Tankesmedjan Katalys har under det senaste halvåret gjort ett utomordentligt arbete för att tydliggöra att Sverige är ett klassamhälle. Var och en som vill förstå hur det svenska klassamhället är konstruerat uppmanas kraftfullt att läsa rapporterna, tillgängliga på www.katalys.org . Som smakprov anför vi tre titlar författade av skribenter som råkar medverka i detta Clarténummer: Magnus Nilsson, Arbetarlitteraturen och klassamhället; Johan Alfonsson, Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden; Mikael Nyberg, Det nya arbetslivet: management-by-stress.