Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Kerstin Stigsson (KS) påstår fortfarande att New Deal-reformerna ”räddade kapitalismen” och att USA ”höll på att bli socialistiskt” under krisen på 1930-talet (hennes kommentar till mitt inlägg om Marx, Engels och Lenins syn på kampen för reformer). I konsekvensens namn borde hon också anse att de stora välfärdsreformerna i Sverige och andra europeiska länder före och efter kriget bidrog till att ”rädda kapitalismen”, eftersom det rörde sig om samma slags reformer. Samtidigt hävdar hon emellertid i ett annat inlägg att de stora välfärdsreformerna var segrar för arbetarklassen. Men man kan inte påstå båda dessa saker samtidigt. Om reformerna som infördes i USA, Sverige och andra länder strax före och efter det andra världskriget ”räddade kapitalismen” var de naturligtvis skadliga och revolutionärernas uppgift måste vara att bekämpa dem. Om de å andra sidan utgjorde segrar för arbetarklassen var de bra och värda att stödja och slåss för. Här måste man välja.

Fridays for Future, Berlin, 25 januari 2019, foto: Leonhard Lenz [CC0]

De stora hoten mot mänskligheten, kärnvapenkrig och miljökatastrof, kan inte avvärjas inom kapitalismens ramar. Men lösningen då? Denna artikel diskuterar socialismens förutsättningar i ett 2000-tal på katastrofens rand.

Vi ser ett ökande förakt för mellanstatliga relationer från världens största ekonomi och enda militära supermakt.

Internationell rätt, internationella och bilaterala avtal trampas hänsynslöst under fötterna med maktfullkomlig arrogans. FN och WTO, ingångna avtal med Ryssland och Iran, är exempel där USA agerar självsvåldigt. USA erkänner inte den Internationella brottmålsdomstolen ICC:s rätt att döma USA-medborgare. Inte nog med det. Landets utrikesminister hotar med sanktioner mot personal på domstolen om de undersöker USA:s krigsbrott i Afghanistan. Inreseförbud och beslagtagande av egendom ingår i USA:s hot för att hindra utredningarna. Likaså kräver USA straffrihet för sina tusentals militärer runt om i världen, oavsett vilka brott de begår.

Kampen för reformer och mot reformismen är en avgörande del av vår kamp till ett socialistiskt samhälle. Benny Andersson hävdar att jag visserligen inte är motståndare till reformer men att det är ”nog mest en läpparnas bekännelse”.

Jag får förmoda att Benny Andersson känner till att jag är medlem i Sveriges kommunistiska Parti (SKP). Men han gör det som många andra gör, han bara konstatera detta faktum med hans förutfattade meningar utan att kontrollera fakta om vad SKP står för. Mycket illa, Benny!

Som medlem står jag bakom de flesta av SKP:s krav (märk väl, detta är en liten del av det vi vill) som t ex kravet på 6-timmars arbetsdag, att Sverige ska fortsätta vara neutralt, etc. Det enda jag har lite problem med SKP:s hållning till frågan om kärnkraften. Men det hör inte hit.

Marx-Engels-Forum, Berlin. Foto: MA

För Lenin, liksom för många andra av arbetarrörelsens ledare i slutet av 1800-talet, var Marx och Engels viktigaste insats inte deras ekonomiska analyser, utan att de hade identifierat den enda kraft som är i stånd att störta kapitalismen och införa socialismen - arbetarklassen. Före Marx och Engels hade socialismen bedrivits som ett teoretiskt projekt och därmed bara varit en av flera utopiska drömmar om hur ett bra samhälle borde vara inrättat. I den mån man ens funderade över vilka krafter som kunde tänkas genomföra en så stor förändring, pekade vissa ut den ”bildade och förnuftiga” delen av borgarklassen, andra ville ”väcka” massorna genom terror. Arbetarklassen å sin sida var fortfarande liten, oorganiserad och omedveten både om sin ställning som klass och sin historiska uppgift. I den mån man förde spontan kamp, förde man den mot enskilda arbetsköpare, som inte uppfattades som medlemmar av en fientlig klass utan som individer. Många socialister betraktade den tidens obildade och oorganiseade arbetarklass som ett av hindren för socialismens införande.

I ett inlägg på denna blogg går Kerstin Stigsson (KS) till attack mot reformismen i S och V:s gestalt. Enligt KS har dessa partier lämnat alla tankar på kamp för ett alternativ till kapitalismen. Så långt är det lätt att hålla med. Men tyvärr går KS längre och verkar hävda att det inte är reformismen, utan kampen för reformer i sig, som för arbetarklassen på avvägar och ”räddar kapitalismen”. Visserligen försäkrar hon att hon inte är motståndare till reformer. Men det är nog mest en läpparnas bekännelse. Om reformer ”räddar kapitalismen” borde revolutionärer i konsekvensens namn vara emot dem. Det kan emellertid aldrig vara reaktionärt att förbättra arbetarklassens läge under kapitalismen. Historien visar att sanna revolutionärer också är de mest konsekventa förkämparna för dagskrav och reformer. Reformisterna däremot villkorar sitt stöd. De stöder bara sådan kamp de kan kontrollera och som de anser inte ”går för långt”. Det första tecknet på de tyska socialdemokraternas reformistiska urartning var när partiet början av 1900-talet började betrakta arbetarnas spontana masstrejker med misstänksamhet och avoghet. Revolutionärer som Rosa Luxemburg och Lenin gav däremot masstrejkerna i Tyskland och Ryssland ett helhjärtat stöd. (Tilläggas kan att de flesta av dessa masstrejker syftade till det slags ”statliga reformer” som KS pekar ut som särskilt skadliga).

Hamnarbetarförbundet nådde till slut seger i den långdragna konflikten med Sveriges Hamnar. Efter 47 år har man nu rätt att teckna kollektivavtal för sina medlemmar. Detta har inte lämnat den svenska högern någon ro. Ledarsidor, facebookinlägg och twitterutspel har riktigt osat av klassförakt. Inte minst det faktum att många utomstående solidariskt stödde hamnarbetarna, främst genom att skänka pengar till deras strejkkassa. På DN:s ledarsida skriver Lisa Magnusson om ”posörvänstern” som glatt kan skänka pengar till hamnarbetarna men, enligt henne, inte bryr sig om t ex undersköterskor. Nu är det dock så att det inte kommit någon uppmaning om att stödja undersköterskors kamp för just nu befinner de sig inte i konflikt med sina arbetsgivare. Skulle det läget uppstå kan jag med säkerhet fastslå att många av de som tillhör ”posörvänstern” skulle solidariskt bidra, efter förmåga, i den kampen. I fallet Hamnarbetarförbundet var det deras enighet och solidaritetshandlingar från andra som fällde avgörandet. En liten seger i klasskampen som visar att enighet och solidaritet ger framgång, droppen urholkar till slut stenen. Inte så konstigt att det stör de fina själarna på DN:s ledarsida.

Från 1990 då Vänsterpartiet uteslöt ordet ”kommunisterna” från partinamnet har deras ekonomiska politik långsamt utvecklat sig från att ha en socialistisk inriktning till en kapitalistisk, ett exempel är frågan om utträdet ur den kapitalistiska föreningen EU.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har lagt sig på sofflocket och anser att arbetarklassen inte är värda att slåss för mer än i parlamentet – om ens där!

Så vad har hänt? Hur kunde ett socialistiskt parti utvecklas från att vara ett parti för och av arbetarklassen för att idag vara ett reformistiskt socialliberalt parti för medel- och överklassen?