Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)!

Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som påståenden att vi inte har råd med immigranter om vi ska klara välfärden eller som påpekanden att arbetskraftsbristen i välfärdssektorn inte kan lösas utan immigrerade arbetare. Den dyker upp i trygghetsdebatten med påståenden om att invandring ökar brottslighet och terrorrisk. Den visar sig i frågorna om strejkrätt och fackliga rättigheter med påståenden om att immigranter dumpar löner och arbetsvillkor (nej, det är arbetsgivarna och EU-bestämmelser som gör det).

Migrationspolitikens roll som nyckelfråga är fullt rimlig. Vår tid kännetecknas och kommer att kännetecknas av de stora folkvandringarna, ytterst orsakade av de ekonomiska, klimatmässiga eller militära katastrofer som imperialismen för med sig i många delar av världen. Betydande delar av den svenska arbetarklassen har i dag ursprung i ett annat land än Sverige.

För att komma vidare i en mängd frågor är EU-imperialismen en kärnfråga att börja diskutera och studera. Det handlar om Östeuropa, men det handlar om mer - vår hela syn på EU och eventuella alternativ. För att fylla en radikal politik i flykting- och migrationsfrågan med innehåll, måste med all säkerhet också detta tas upp: Att bara peka med moraliska pekfingrar mot flyktingfientliga opinioner i Öst är en liberal linje och lär inte föra framåt. Att göra det (dvs kritisera deras xenofobi) samtidigt som vi tillsammans med folken i dessa länder tar upp kampen mot imperialistiskt förtryck i dagens EU, verkar vara ett bättre alternativ.

Myrdal vill i ett inlägg på Lindelöf.nu att vänstern och Clarté ska bidra till att SD enas kring vikten av att riksdagen ratificerar FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. I så fall borde det bästa sättet vara att kritisera SD-ledningen som uppenbarligen INTE tänker rösta för. Björn Söder säger i Aftonbladet 18.1.2018, att han ”fått stöd i partiledningen för min hållning om att riksdagen inte bör ratificera konventionen”. Därmed kommer SD göra gemensam sak med Alliansen och se till att det finns en majoritet i riksdagen MOT att ratificera FN:s konvention. Som vanligt alltså, mycket prat men när det kommer till kritan en ytterligt reaktionär politik från SD:s sida. Men jag misstänker att påpeka detta svek är just vad Myrdal menar med trotskistisk splittringsverksamhet.

På lindelöf.nu har förts en debatt kring ett inlägg av Jan Myrdal, som sedan en tid driver tesen att Clarté, och den s.k. ”allmänna ’vänstern’” är ”trotskistiskt” därför att vi inte vill släppa in SD och andra högerextremister och rasister i enhetsfronten för freden. Eftersom Lindelöf.nu inte tillåter kommentarer längre än 1000 nedslag, och eftersom webbdebatten egentligen började på Clartébloggen, med inlägg av Olle Josephson och Dan Israel, så väljer jag att kommentera debatten här, men ta alltså gärna del av den innan läsning av nedanstående.

Sven Wollter har just fått Leninpriset för sin livslånga ”kulturkamp mot kapitalismens hisnande barbari”.
Pristagaren offentliggörs varje år vid den här tiden. och priset delas ut i Varberg i april till kulturskapare från skilda områden, som principfast har verkat i opposition mot det förhärskande ekonomiska och sociala systemet.
Lika obligatoriskt är att Dagens Nyheter utspyr sitt hat och vämjelse över priset och pristagarna. Eftersom DN i icke ringa grad står som en yttersta kulturell och propagandistisk garant för "kapitalismens hisnande barbari" får man inte bli chockad över att tidningen varje år måste känna sig manad att utse en avlönad eller inhyrd kulturskribent att efter förmåga härvid hålla i bödelsyxan.

I höstas, under min senaste Berlinvistelse, läste jag i Berliner Zeitung en artikel som sedan dess legat och surrat i mitt huvud. Denna artikel, som var en helsida lång och hade rubriken Die Spaltung (Splittringen), handlade om den tyska socialdemokratins högervridning och därav följande oförmåga (eller ovilja) att samla vänstern och därigenom skapa ett alternativ till fortsatt storkoalition med borgerliga partier. Att jag fortsatt att fundera över denna artikel beror inte enbart på allmänt Tysklandsintresse. Nej, det beror på att den ytterst sett berör socialdemokratins allmänna tillbakagång i västvärlden och alltså även svenska förhållanden.

Lördagen den 27 januari begav jag mig till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där firades Arbetarlitteraturens dag, och jag hörde ett föredrag av litteraturvetaren Per-Olof Mattsson om hans nya bok om Martin Andersen Nexö (se rec. i Aftonbladet 10 januari).

Föredraget var utmärkt. Nexö var en pionjär för nordisk arbetarlitteratur. Hans två mest kända romansviter är Pelle erövraren (1906-10), numera troligen mest bekant som film, och Ditte människobarn (1917-21). Mattssons poäng var de haft ett avgörande inflytande på svensk arbetarlitteratur, men att Nexö tonats ned i historieskrivningen. Det beror dels på att han var Moskvatrogen kommunist, dels på att man gärna velat framställa svensk arbetarlitteratur som något säreget svenskt, utan motsvarighet i andra länder.  Då är det mindre lyckat att så mycket kom från Danmark.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag har skrivit att bolsjevikerna inte var så fixerade vid revolutionerna i Centraleuropa åren före Oktoberrevolutionen. Och att man inte kan tala om en ”programmatisk eskapism”, vilket Benny Andersson hävdade i sin Clarté-artikel. Andersson fortsätter att ifrågasätta min uppfattning. Ett viktigt argument för min ståndpunkt är att Lenin inte litade på den socialdemokratiska vänstern under åren strax före revolutionen. Jag tycker det är uppenbart. Lenin litade inte ens på Zimmerwald- vänstern som bildades 1915. Han litade endast på vänstern inom Zimmerwald-vänstern. Den socialdemokratiska vänstern var länge pacifistisk. Det var inte Lenin. Omedelbart efter första världskrigets utbrott ansåg han att bolsjevikerna skulle göra kriget till ett revolutionärt inbördeskrig. Lenin hyste ett lågt förtroende för personer som Zeth Höglund inom till exempel den svenska vänstern. Han tyckte att Branting var en klokare politiker, även om han naturligtvis inte sympatiserade med Brantings reformism.