Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

(c) Zoltan Tiroler

1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie om hur det ser ut 60 år senare. Här följer den femte och sista del i hans artikelserie.

Bild: Robert Nyberg

Nu har vi den regering vi har. Det känns inte så meningsfullt att fortsätta en diskussion om V gjorde rätt eller ej, om hur regeringsalternativ skulle kunna te sig, om hur länge den nuvarande regeringen sitter etc. Bättre då att börja granska den nya regeringens politik. I detta inlägg granskar jag integrationspolitiken, särskilt språktestfrågan.

Så blev det till sist Stefan Löfven som får bilda regering. En S-MP-regering med stöd av C och L med målet att driva en nyliberal reformpolitik baserad på de 73 punkterna i januariavtalet. För att regeringen skulle kunna komma till stånd krävdes stöd från Vänsterpartiet vilket man till sist också fått. Att Vänsterpartiet valt att släppa fram Löfven som statsminister men samtidigt lovar att föra kraftfull opposition mot den samma har utlöst en intensiv debatt inom den bredare vänstern. Å ena sidan finns det de som anser att en S-regering baserad på januariavtalet är ett mindre ont än en Moderatledd regering med stöd av SD. Å andra sidan finns de som anser att konsekvensen av att V släpper fram en mittenregering blir att det kommer vara mycket svårt att i praktiken bedriva vänsteropposition vilket kommer desillusionera många väljare och bana väg för att SD kommer framstå som det enda verkliga oppositionspartiet.

© Fibonacci Blue [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Den nya regeringens 73 punkter innebär en reaktionär offensiv. Det viktiga motståndet mot den kommer inte inifrån riksdagshuset, utan avgörande är breda folkliga protester, kamp på arbetsplatser, strejker och protestaktioner. Det är mot dem vi ska vända blicken om vi vill ha förändring. Då är det betydelsefullt att se att 2018 har varit ett stort strejkår - motståndet mot kapitalismen tilltar världen över! Peter Sundborg har gjort en viktig sammanställning.

(c) Othmar Kyas [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie om hur det ser ut 60 år senare. Här följer del 4 i hans artikelserie.

(c) Europaportalen.se [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Jag är besviken på Vänsterpartiet trots att jag inte är medlem eller röstade på dem i höstens val. Jag trodde att de hade ett större kurage än vad de hade och röstat emot den här arbetarfientliga politiken. Så jag kan nog förstå att besvikelsen måste vara stor inom och utom partiet.

När Vänsterpartiet väljer att stödja Stefan Löfven väljer de även att stödja den nyliberala politiken. Jonas Sjöberg gav som orsak i pressträffen den 16 januari att Vänsterpartiet ville välja det minst onda. Han sade att om de inte valt att stödja Lövfen, hade det blivit en värre högerpolitik än den S, C, Mp och L förhandlat om och att det dessutom skulle bli en rasistisk politik.

Paseo del Prado, Havanna. Foto: MA

1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie om hur det ser ut 60 år senare. Här följer del 3 i hans artikelserie.

Naomi Klein talar vid Occupy Wall Street, 2011 © David Shankbone [CC BY 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], från Wikimedia Commons

Det verkligt problematiska med den pågående klimatförändringen är snabbheten i förloppet. Det är ju så förtvivlat bråttom att vidta de åtgärder som är nödvändiga om planeten skall kunna räddas, så bråttom att många människor idag känner sig vanmäktiga och modlösa. Eller väljer att rentav förneka problemets existens. Som till exempel alla de nätmobbare som, för att avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan, kastat sig över den unga klimataktivisten Greta Thunberg och med hjälp av en rad insinuanta och lögnaktiga påståenden ifrågasatt hennes engagemang.