Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Per Engdahl och den s k nysvenska rörelse, som bl a fostrat Ingvar Kamprad, är sedan ett bra tag borta. Jag läser i veckan vad deras sentida arvtagare skriver på DN:s debattsida : Sven-Olof Sällström SD:s Europapolitiske talesman och Oscar Sjöstedt ,SD:s ekonomisk-politiske talesman och ledamot i stiftelsen för Sveriges Radio, Television  och Utbildningsradio -  har att säga om deras partis syn på rådande svenska produktionsförhållanden och om  klasskampen i samhället: .

Vi har inte en tydlig ideologisk linje i form av höger/vänster. Vi har valt att ställa oss över det och fokusera på helheten och en väl fungerande arbetsmarknad....

Vi agerar för ett företagarvänligt klimat, samtidigt som vi agerar för trygghet för löntagarna. Det finns ingen motsättning i detta....  Den klasskamp som LO lyfter fram tillhör det förgångna.... En företagsvänlig politik borgar för fler i sysselsättning, vilken är den enskilt starkaste trygghetsskapande åtgärden för löntagarna. Det är dags för LO att sluta upp med gamla trötta analyser. Dagens föränderliga arbetsmarknad ställer helt andra krav....

SD har föreslagit förändringar i Las med syftet att öka tryggheten för både löntagare och företag...

Företagen stärks och växer av medarbetarnas kompetens – inte deras könstillhörighet. Därför är vi emot kvotering i alla dess former ....mot särlösningar grundat på födelseland. Staten ska inte finansiera subventionerade anställningar för utrikes födda.....

 Vårt fokus ligger på att förse alla svenska medborgare  (min kurs) med en grundläggande trygghet vid arbetslöshet, och inte att fylla fackföreningarnas fickor med medlemsavgifter...

..obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, vilket är en fråga vi har drivit i flera år. ... Med berått mod ställer LO de svagaste på arbetsmarknaden utan försäkringsskydd. Samtidigt vill man försvåra för företagen i en rad frågor, vilket i slutändan enbart drabbar just löntagarna... . 

Korporativism är den ideologi som urspungligen utvecklades av 1800-talets katolska kyrka då arbetarrörelsen börjat bli en maktfaktor. Den kännetecknas av principiella motsättningar  -  d v s klasskamp - inte får finnas mellan dem som arbetar och dem som äger produktionsmedlen och därvid skördar ett mervärde.  Korporativismen associeras främst till fascismen, och såväl Engdahl som Åkesson var/är dess banerförare.

Den 6 februari publicerade Proletären en intervju med Lars Åberg, en författare från Malmö. Det finns en del som kan ifrågasättas i den artikeln om det verkligen går ihop med en socialistisk och kommunistisk politik.

Lars Åberg: ’Det andra är att inflyttningen till Malmö de senaste 15 åren har ändrat karaktär. Det är nya grupper av människor som flyttar hit som från början är mycket längre ifrån det svenska samhället. De har dålig utbildning, och egentligen inga förutsättningar att få jobb. – Även värderingsmässigt och religion är de i många fall långt ifrån vårt sekulära samhälle och man kan inte låta bli att det inte kan leda till konflikter, vilket det faktiskt har gjort.’

Människor flyr ifrån krig och ekonomisk ruin. Visst finns det de som inte har någon utbildning alls. Men det finns de som har fått en gedigen utbildning i hemlandet, såsom läkare och tandläkare. Emellertid får de inte praktisera eller arbeta på grund av att de inte har någon av svensk myndighet godkänd utbildning. Utan måste läsa in utbildningen igen för att få svensk legitimation.

Sedan en mycket lång tid har debatt om identitet pågått med epicentrum på AB:s kultursidor     .
Två diametrala och oförenliga åsikter slåss om utrymmet i korridoren på redaktionen. Det gäller närmare bestämt frågan om skurborstars identitet. Vissa debattörer hävdar med emfas att det är skurborstens ensak att bestämma om den/hen vill bli refererad till som  "den" eller "hen".

Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken.

Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor.

I dag heter hon Bernadette McAllisky. Men jag – och andra som är födda på 60- och 70-talet – kommer alltid minnas henne som Bernadette Devlin!

TV-bilderna från konflikten i Nordirland rullade fram som vanligt i vårt vardagsrum. Jag satt klistrad i slutet av 60-talet framför denna apparat, och betraktade fascinerat de svartvita bilderna och de rullande reportagen. Mängder med människor som demonstrerade för jämlikhet, demokrati, arbete, fred och bostäder. En kvinna steg upp på ett flak och framförde ett brinnande tal om socialism och att störta den unionistiska makten och införa demokrati, i stället för den diktatur som rådde. För det var diktatur. Det var Orangeorden som styrde Nordirland. Inte folket.

Jag tror det var då, i vardagsrummet i det stora huset i den lilla svenska fredliga byn, som mitt engagemang för socialismen och kommunismen väcktes.

Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk revolution och ett socialistiskt uppbygge i det efterblivna Ryssland bara kan lyckas om de får draghjälp av socialistiska revolutioner i Europa, fortsätter Peter Sundborg att hävda att Lenin och bolsjevikerna inte kan ha ansett detta. Skälet som anges är att Lenin hade litet förtroende för vänsterflygeln i Europas socialistpartier. Därför kan han inte ha väntat sig en revolutionär utveckling i Europa under det första världskriget. Däremot verkar PS hålla med om att Lenin och bolsjevikerna förväntade sig en radikal, eller kanske tom revolutionär, utveckling i Europa under perioden efter kriget. Hur går det ihop? Lenins misstro mot den europeiska vänstern var ju om möjligt ännu större efter det första världskriget.

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)!

Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som påståenden att vi inte har råd med immigranter om vi ska klara välfärden eller som påpekanden att arbetskraftsbristen i välfärdssektorn inte kan lösas utan immigrerade arbetare. Den dyker upp i trygghetsdebatten med påståenden om att invandring ökar brottslighet och terrorrisk. Den visar sig i frågorna om strejkrätt och fackliga rättigheter med påståenden om att immigranter dumpar löner och arbetsvillkor (nej, det är arbetsgivarna och EU-bestämmelser som gör det).

Migrationspolitikens roll som nyckelfråga är fullt rimlig. Vår tid kännetecknas och kommer att kännetecknas av de stora folkvandringarna, ytterst orsakade av de ekonomiska, klimatmässiga eller militära katastrofer som imperialismen för med sig i många delar av världen. Betydande delar av den svenska arbetarklassen har i dag ursprung i ett annat land än Sverige.

För att komma vidare i en mängd frågor är EU-imperialismen en kärnfråga att börja diskutera och studera. Det handlar om Östeuropa, men det handlar om mer - vår hela syn på EU och eventuella alternativ. För att fylla en radikal politik i flykting- och migrationsfrågan med innehåll, måste med all säkerhet också detta tas upp: Att bara peka med moraliska pekfingrar mot flyktingfientliga opinioner i Öst är en liberal linje och lär inte föra framåt. Att göra det (dvs kritisera deras xenofobi) samtidigt som vi tillsammans med folken i dessa länder tar upp kampen mot imperialistiskt förtryck i dagens EU, verkar vara ett bättre alternativ.

Myrdal vill i ett inlägg på Lindelöf.nu att vänstern och Clarté ska bidra till att SD enas kring vikten av att riksdagen ratificerar FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. I så fall borde det bästa sättet vara att kritisera SD-ledningen som uppenbarligen INTE tänker rösta för. Björn Söder säger i Aftonbladet 18.1.2018, att han ”fått stöd i partiledningen för min hållning om att riksdagen inte bör ratificera konventionen”. Därmed kommer SD göra gemensam sak med Alliansen och se till att det finns en majoritet i riksdagen MOT att ratificera FN:s konvention. Som vanligt alltså, mycket prat men när det kommer till kritan en ytterligt reaktionär politik från SD:s sida. Men jag misstänker att påpeka detta svek är just vad Myrdal menar med trotskistisk splittringsverksamhet.