Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade välviljan ska leda till ett bättre samhälle?

Jag menar att marxismen faktiskt tillhandahåller en teori för politiskt ställningstagande. Socialister har alltid hävdat att kapitalismen inte är historiens slutpunkt utan att den kommer att avlösas av ett annat samhällssystem, av socialismen. Alternativet är barbari. Redan i Kommunistiska Manifestet häcklade Marx och Engels de utopiska socialister som trodde sig kunna bygga socialistiska samhällen genom att övertyga samhällets överklass om det önskvärda i sådana projekt. Istället pekade man ut arbetarna som samhällets progressiva drivkraft, ty arbetarklassen var den enda klass vars materiella intressen otvetydigt stod i överenstämmelse med den samhällsutveckling mot socialism som man såg framför sig.

Denna analys har alltsedan dess varit självklar för vänstern. Utan arbetarklassens stöd är inga verkliga politiska framsteg möjliga. För vänstern har detta inneburit att man noga följt stämningarna i klassen och utgått från dem när man formulerat sin politiska linje. Politisk medvetenhet uppstår inte spontant. Det är ett resultat av diskussion och påverkan och här har vänsterns partier och de vänsterintellektuella sin historiska uppgift. Men vänstern svek i början på detta millennium i ett läge när arbetarklassen var kraftigt försvagad efter EU-inträde, nyliberalism och 1900-talskommunismens kollaps.

Istället skapade vänstern sin egen agenda. Politiken inriktades på feminism, HBTQ och anti-rasism. Det är jämlikhetsfrågor som skär över klassgränserna och där arbetarklassens intresse och medvetenhet i många fall kom i konflikt med vänsterns politik. Vad gör då vänstern i detta läge? Ett ansvarsfullt agerande hade varit att anpassa politiken till vad arbetarklassen kunnat acceptera, men vänstern gjorde tvärt om. Man ansåg att klassen blivit reaktionär och speciellt stämplade man all opposition mot den stora invandring, som kapitalet använde för att pressa ner lönerna i många branscher, som rasistisk. Baksidan av sveket var att fältet lämnades fritt för högerpopulismen att fylla det politiska tomrum som uppstod och katastrofen blev än värre av att SD stämplades som fascistiskt.

Fascismen var en rörelse i kapitalets tjänst riktad både mot arbetarrörelsen och den borgerliga demokratin. Det var en rörelse för kapitalets oinskränkta diktatur och för total mobilisering av hela samhället i erövringskrig. Fascismen segrade i de aggressiva länderna, i Tyskland, Italien, Japan och Spanien medan den inte fick någon större betydelse i de länder som då befann sig i en försvarsposition. Där kapitalet behövde fascismen kom den till makten, men där kapitalets intressen bättre kunde tillgodoses inom demokratins ramar kom fascisterna ingen vart.

Hur är då läget idag? Behöver kapitalet fascismen för att krossa arbetarrörelsen? Behöver de den för att mobilisera folket i totala krig à la 1900-talet? Arbetarrörelsen är sedan länge så försvagad att den inte är något problem och i dagens högteknologiska krig behövs ingen massmobilisering. SD kunde mycket väl, med sina rötter i fascistiska sekter, ha utvecklats mot att bli ett fascistiskt parti, men ledningen förstod hur vindarna blåste, skrotade järnrören och satsade istället på att bli accepterade inom den borgerliga parlamentarismen. Om verkligt fascistiska organisationer blir reella hot kan vi vara ganska övertygade om att de kommer att stoppas av polis och säkerhetstjänst. Kapitalet behöver inte fascismen i dagens läge.

Vänstern bröt sin historiska allians med arbetarklassen och utformade en ny politik som i praktiken drev stora delar av underklassen rakt i armarna på högerpopulismen. Utan koppling till arbetarklassen förvandlas den intellektuella vänstern till borgerliga liberaler. Isolerade från klassen finns ingen kraft bakom vänsterns ord. Liksom för det tidiga 1800-talets utopiska socialister återstår bara att vädja till makten om förståelse för alla goda idéer om en bättre värld.

Identitetsvänsterns idéer om öppna gränser och en värld utan förtryck och ojämlikhet är mål som alla socialister strävar efter, men frågan är hur vi kommer dit, eller ens åt det hållet. Politiken måste utformas i den situation vi befinner oss, inte i våra drömmars värld, och dessutom är det ibland nödvändigt att ta ett steg tillbaka för att vi senare kunna gå framåt. Ryska revolutionen genomfördes under parollen ”Fred, jord och bröd” trots att man inom Bolsjevikpartiet ansåg att jorden förr eller senare måste kollektiviseras. Uppstyckandet av storgodsen var ett medvetet steg tillbaka, men nödvändigt i det politiska läge som rådde. I annat fall hade bönderna och soldaterna, som till större delen var bönder i uniform, vänt sig emot revolutionen. Samma sak med dagens invandringspolitik. Öppna gränser skapar hårdare konkurrens och sämre framtidsmöjligheter för stora delar av den inhemska arbetarklassen och de kostnader som flyktingmottagningen innebär får betalas av underklassen.

Att arbetarklassen vill ha en restriktiv invandringspolitik borde inte förvåna någon, och det gäller även många av de invandrare som försöker bygga upp en framtid i Sverige. En vilda västern-situation på arbetsmarknaden är bara bra för de mest skrupelfria kapitalisterna. Men trots detta argumenterar vänstern i varje läge för ökad flyktingmottagning och motarbetar alla åtgärder som försvårar för de som inte fått asyl att stanna kvar. Om vänstern åter ska bli ett alternativ för arbetarklassen måste vi utforma en linje i invandringsfrågan som klassen kan acceptera. Det innebär ett steg tillbaka från vackra idéer om att alla är välkomna, men ett nödvändigt steg om vi inte helt ska isoleras från de delar av befolkningen som alltid varit vänsterns sociala bas. Det är en reträtt för att vi senare ska kunna gå framåt.

 

OBS! Debatten om artikelns ämne är avslutad och nya kommentarer som skickas in kommer därmed inte att publiceras.