En viss kvinnlig svensk författarinna hade, några år före sitt nobelpris, refererats till som "den där skollärarinnan".  Alice Munro kunde på femtiotalet, då hon debuterade som författare till sina nu Nobelprisvinnande noveller, på liknande föga generösa sätt av en manlig recensensent bli kallad "en viss hemmafru". Vederbörande recensent medgav visserligen att Munro skrev bra noveller, men att han inte ville gå till sängs med henne. "Ingen har bett honom!" genmälde författarinnan surt.

Jag kan inte principiellt invända mot Akademiens belöning av hennes novellkonst, där hon gång på gång gestaltar det lilla livet i Ontario med stor inlevelse. Ytterst få kan känna sig förbannade på det hon skriver. Det kan dock vara alltför sent för såväl som Munro och mig med gemensamt sänggående. Därför måste jag idag tyvärr instämma med 50-talsrecensenten beträffande det sexuella. Men att däremot gå till sängs med Munros noveller kan jag, efter att ha provat med den senaste samlingen , "Brinnande livet", varmt rekommendera. Det var faktiskt ovanligt lätt att somna vid läsningen, trots det ägde rum framför en pc-skärm.

Fast det var ju inte det som priset motiverades med?