Jag deltog på ett seminarium om August Strindberg på Teater Tribunalens festival Två veckor i maj förra året. Jag lade då fram teorin att Stindberg, om han varit född idag av invandrarföräldrar och uppvuxen i en förort, hade kastat sten på polisen. Det finns ett rödglödgat hat under en period i Strindbergs liv. Ett hat mot klassamhället.

 

Vad jag menar är att när verktyg och alternativ saknas kommer desperationen krypande. Samhällets representanter tenderar att hålla sig väldigt långt ifrån förorterna. Jag bor delvis i en annan stad än Stockholm. I den staden bor jag i en förort där arbetslösheten är över 55 procent. För några månader sedan var min förort på allas läppar. Orsaken? En man hade blivit skjuten på parkeringen vid Netto. Händelsen fick frustrationen bland de unga att rinna över. De brände ner hyresvärdens kontor, de kastade rökgranater mot brandkåren. De brände bilar. Liknande saker har hänt förr men då i något mindre skala. Jag och min sambo var ute och snackade med en civilpolis. Vi undrade om vi borde flytta på bilen. Polisen var lite rädd. Det märktes. Det var oss och våra grannar han var rädd för. Arbetsmarknadsministern intervjuades om vår förort. Han berättade att det behövs fler poliser här. Fler? Det är här polisen finns. Inte som en trygghet utan mer som ett hot.

När man aldrig ser representanter för det som håller en kvar i en vardag utan hopp, i arbetslöshet, undermåliga bostadsområden och liknande. Då fylls man av frustration. Är det konstigt? Nej. Är det sunt? Ja. Jag tror helt ärligt talat att om samhället inte hade gjort ungarna i min förort otjänsten att inte ge dem det de behöver, grundtrygghet, jobb, utbildning, säkerhet. Då hade inte polisen, den yttersta representanten för det rådande samhällsfelet och den enda representanten som dyker upp i vår förort, inte utsatts för stenkastning. Inga rökgranater hade kastats mot brandkåren.

Självklart är det lättare för samhället att låta nervösa poliser dra vapen mot ungdomar i Husby än att göra något åt problemet. Problemet är att klassamhället de senaste åren har tagit sig allt mer aggressiva uttryck. Detta är inget försvar för bilbränder. Det är knappt en kritik mot polisen. Det är en kritik mot ett samhälle som vänt de svaga ryggen och skickat sitt våldsmonopol på dem för att slippa tänka på segregation och klassklyftor och istället koncentrera sig på att diskutera hur man ska göra för att övervaka medborgarna på ett tillräckligt effektivt sätt för att nästa gång kunna komma tidigare. Nästa gång.