Att nazismen är en överklassensideologi har vi länge vetat. Detta har dock till stor del varit enteoribildning som handlat om arbetarklassens oförmåga att ena signär det gäller klassens kollektiva situation till följd avpåhittade motsättningar som handlat om religion eller nationalitet.

I en ny bok skriver Erik Eriksson omnazism på Lidingö, den lilla villaidyllen utanför Stockholm. Migveterligen var Lidingö under 1930-1950talet en kommun bland mångaandra, klassklyftorna var stora. Egentligen är de fortfarande stora,2010 kom en SCB-undersökning som meddelade att inkomstklyftorna ärstörst i riket just på Lidingö och i Danderyd. Den myt om Lidingösom en ständigt överklassdominerad kommun som är så etableradspeciellt inom vänstern bygger på att vänstern tacksamt sugit uppöverklassens och borgerlighetens konstruerade bild av ettöverklassens himmelrike. Det gör mig trött och förbannad varjegång jag, för i vanliga fall tänkande individer, måste förklaraatt deras bild av min hemkommun är en bild konstruerad avöverklassen och som de villigt duperats till att tro på.Arbetarrörelsen har härvidlag tyckt att det är lättare attkonstruera sinnebilden av en fiende och har därför svalt högernshistorierevisionism för att hitta ett tacksamt mål för tal 1:a majoch liknande. Ett bra exempel på den saken är när Ung Vänstersskiv- och bokförlag Red Planet gav ut Robert Bloms hiphoplåt "Jaghatar Lidingö" , vips hade (v):s ungdomsförbund konstruerat enklassfiende utan att ens behöva undersöka saken närmare.

Hurdet än må vara med den saken; Erik Eriksson, tidigare författarebland annat till novellsamlingen Konsten att dö i april, har skriviten bok om Lidingö och om nazism på Lidingö under och efter andravärldskriget. Bokens namn är Men fåglarna sjunger om natten. I samband med boksläppet skrev Eriksson en artikel på DN-Debatt . I bloggosfären har boken men framförallt debattartikeln gett ett brett genomslag;
(s)-märkta Röda Berget skriver:
Attöverklassnazismen på Lidingö fortfarande frodas är i mina ögonett ämne som definitivt platsar på DN debatt.
Såskulle det naturligtvis kunna vara, om så var fallet. Jag har varitpolitiskt aktiv i Lidingö kommun i 7 år. Under denna tid har jagaldrig märkt att det skulle odlas en överklassnazism på Lidingö.Över huvud taget är termen "överklassnazism" väldigt märklig.För det första är som ovan påpekas, nazismen en överklassensideologiska vapen, för det andra finns vad jag vet ingen särskildideologisk inriktning inom nazismen som utövas av just överklassen.
(s)-märkta Martin Mobergs betraktelser... skriver:
...dra fram överklassnazismen i ljuset [...] instämmer jag till fulloi. För det fanns
dem i Lidingö, som hade händerna fullamed sockerbitar till den ökända hästen från Troja och som står iskuggorna...
Visserligenfinns goda belägg, bland annat i Bosse Schöns och Tobias Hübinettesarbete som belägger många prominenta människor i samhället somnazister. Detta innebär emellertid inte att dessa är ensamma.Problemet med nazismen var och är när den lockar arbetarklassen.Dock verkar få inse att arbetarklassens nazister, precis somarbetarklassens socialister och liberaler, sätter ett lite lättarefotspår i historien än människor som redan från början har enupphöjd ställning.

Vadsom är anmärkningsvärt är emellertid att Lidingö hade så passmånga nazister som den lilla kommun det var. Detta belägger ErikEriksson i en debattartikel i Dagens Nyheter. 200 nazister ijämförelse med jämnstora kommuner som haft ett fåtal till etttiotal aktiva nazister. Samtidigt måste man förstå Lidingö som enbetydligt mer komplex kommun och stad än vad många inom vänstern isin vidaste mening gör. Det är inte så att det på Lidingö råttnågon typ av överklassdominans. Däremot har det tidigare varit såatt arbetarlängorna rivits, arbetarstadsdelar jämnats med marken.Det måste man förstå. Och att en stark tradition av motståndåtminstone funnits på Lidingö, under 1930talet ända in på1950talet beskriver kommunistiska och nazistiska tidningargatuslagsmål på Lidingö mellan kommunister och nazister. Lidingövar på den tiden en industrikommun med stora industrier somBoghammarsvarvet, AGA och Islinge kolförädlingsverk, på detsistnämnda stället bildades Lidingö Arbetarekommun den 10 januari1907. 1917 bildades också en Kommunistisk Arbetarkommun som ända inpå slutet av 1970talet hade ett 100tal medlemmar.

Vadjag här vill påvisa är helt enkelt att det på Lidingö funnitsovanligt många nazister. Att dessa över lag skulle ha varitöverklass finns däremot inget som helst belägg för. ErikErikssons bok är vad jag kan förstå en roman med Romeo ochJulia-tema. Däremot för den upp en historia om en svensk kommun somabsolut är värd att tala om och diskutera. För mig som skriver enbok om arbetarklassens och socialisternas Lidingö är det däremotväldigt frustrerande att saken ständigt tenderar att diskuteras meden felaktig utgångspunkt i en av överklassen konstruerad och avarbetarrörelsen adopterad bild av Lidingös socioekonomiskasituation under hela 1900talet.