Svenskarna struntar i Afrika, skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet och har bara delvis rätt. Hon glömmer att afrikanska länder, eller för den delen övriga länder utanför den västliga sfären, Inte döms efter hur makthavarna behandlar sina medborgare utan hur fogliga makthavarna är inför Västvärldens krav. När Zimbabwe, ett afrikanskt land, genomförde sin jordreform och trotsade Internationella valutafonden (=Västvärlden) var Sverige hur enat som helst. Anna Lindh, Carin Jämtin, Carl Bildt, Gunilla Carlsson, borgerlig såväl som socialdemokratisk press, en stor del av vänstern - den största delen - och hela den så kallade solidaritetsrörelsen, hetsade mot Zimbabwe och jordreformen. Att Sverige inte kan stå enat mot Afrika är alltså en lätt överdrift.
När det gäller Etiopien är situationen mer komplicerad. Även om västerländska journalister inte bör ha Carte Blanche att göra vad de vill i länder utanför den västliga sfären, är naturligtvis straffen mot Johan Persson och Martin Schibbye orimliga. Men så länge Meles Zenawi låter USA:s drönare lyfta från sitt territorium för att sprida död och förintelse bland afrikaner kan han behandla sitt eget folk och (västerländska) journalister som han vill. Skulle han däremot byta fot och motsätta sig USA:s och Västs intressen i Afrika skulle han omedelbart förvandlas till en förhatlig afrikansk diktator, en formidabel enhet uppstå Sverige och andra västländer och det oomkullrunkeliga kravet formuleras; skicka Zenawi till den internationella brottmålsdomstolen i Haag!
Att detta också gäller länder utanför Afrika har den så kallade arabiska våren visat. Medan det varit si och så med enigheten när det gäller de västvänliga kungadiktaturerna kring Persiska viken har samstämmigheten varit total om Libyen och nu Syrien. I fallet Libyen lyckades Västvärldens ledare och finanselit med sanktioner, flygförbud och en makalös propaganda till och med att få en godtrogen folkmajoritet i sina länder att bejaka kriget; det skedde ju gudbevars i de mänskliga rättigheterna namn!
Nu upprepas samma formel i Syrien. Men herrens vägar är ibland outgrundliga, även i det heliga krig som nu utkämpas. Om det är sant, det som Åsa Linderborg skriver, att Carl Bildt verkligen har lyckats stoppa sanktioner mot Syrien måste det i så fall vara den enda hedervärda insats den mannen gjort under hela sin politiska bana.