I Svenska Dagbladet har vi den senaste månaden kunnat läsa om extremt intelligenta personer, eller särbegåvade som de själva vill kallas. En del av artiklarna har varit intressanta att ta del av, särskilt kanske det som saknats i dem. Definitionen av intelligens i detta sammanhang är "en person som får hög IQ vid testning", och låt gå för det. Artiklarna handlar nästan enbart om personer med matematisk problemlösningsförmåga eller rent siffersinne. Kanske är det dem som IQ-testen sållar fram. Ligger du vaken om nätterna och rabblar primtal, då hör du hit.
Personer som inte får hög IQ men som på andra områden gör extremt väl ifrån sig ska istället kallas talangfulla, skärpta, högpresterande eller begåvade, föreslås i artiklarna - men då stupar logiken i att de överintelligenta ska kallas särbegåvade.
Barn med hög IQ har det svårt i skolan. Deras behov tillgodoses inte, de lider brist på stimulans, deras föräldrar får kämpa för att barnen ska få undervisning på sin nivå. Somliga av dem börjar bråka för att de har så tråkigt, och i artiklarna hörs mellan raderna att dehär barnen på något vis har rätt att bråka. De är ju så intelligenta!
Nu kommer vi in på det som saknades i artikelserien: klassperspektivet. Vilka föräldrar är det som skaffat svängdörr hos rektor för att deras framåt ungar ska få skräddarsydda lektioner? Inte är det arbetarklassen. Vilka bråkstakar är det vi ska tycka synd om för att de är så understimulerade? Troligen välformulerade medelklassbarn.
Varje barn har rätt till stöd och stimulans på sin nivå. Inte för att de har en speciellt hög eller låg begåvning, utan för att de är barn. Den rätten är inskriven i Skollagen. Där står ingenting om att resurserna ska gå till de föräldrar som skriker högst.
Flera av artiklarna utmynnade i ett ödesdigert: Har samhället råd att inte tillvarata dessa särbegåvningar?
Svaret är JA. Samhället har genom tiderna haft råd att inte tillvarata intelligensen hos trälarnas barn, lantarbetarnas barn, torparnas barn, tiggarnas barn, arbetarnas barn och utlänningarnas barn, samt under många år samtliga flickor. Då klarar sig nog samhället hyggligt utan enstaka medelklassbegåvningar också.
Dessutom behöver inte arbetsmarknaden en massa snabbtänkta, ifrågasättande, kritiska, kreativa personer som gör undan jobbet på halva tiden. De är förödande på en vanlig arbetsplats.
Nu är nog medelklassföräldrarnas tanke att deras särbegåvningar inte ska vara på vanliga arbetsplatser. De ska uppfinna och skapa och göra affärer. Det är detta som samhället inte har råd att avvara. Eller? Det finns inget som säger att de uppfinner vaccin mot cancer. De kanske uppfinner mordverktyget som inte går att avslöja eller drogen som utan biverkningar förslavar tusenden... ty hög intelligens har ingenting med moral eller ens nytta att göra.
Artikelserien uttryckte en övertygelse om att intelligens eller begåvning av någon orsak förtjänar att belönas. Inget kunde vara mer felaktigt. Intelligens är ingenting vi åstadkommit genom strävan. Den är medfödd eller framstimulerad, den är rolig att ha, den är sin egen belöning i skapandet eller problemlösandet. Jag upprepar: varje barn har rätt till individuellt stöd och stimulans därför att de är barn, inte av något annat skäl. Dessutom är det tyvärr långsiktigt nyttigt att lära sig sitta stilla och ha tråkigt. Detta är något som arbetsmarknaden outtalat men definitivt kräver av oss!