Åkesson är mästerlig på att fånga och dupera kollektiva känslor. Det kan vi konstatera efter att ha lyssnat på hans tal i Almedalen. Vi känner inte längre igen Sverige. Trots all strävan och allt det arbete som våra föregångare har lagt ned på att bygga landet, så har det slitits sönder. Gamla gemenskaper har krossats, kollektiva värden har förbytts i egoism och äldre kulturformer har fått ge vika för nya, invasiva kulturmönster. De förtroendevalda som har verkställt förändringen verkar dessutom stolta över den, och ser med förakt på den strävan som har byggt landet. Och det är dags för motstånd och förändring.

Talet reflekterar en känsla som många känner igen. Igenkänningskänslan är förförisk. Men som vanligt lyckas inte – eller vill inte – högerkrafterna göra en korrekt analys av samtiden eller av dess egentliga aktörer, utan landar i ett hopkok av halvsanningar, lögner och löften som förföriskt presenterar en livsfarlig helhetslösning för framtiden där syndabockarna är de till synes avvikande.  Känns en sådan retorisk strategi igen?

Men visst, Sverige har förändrats. Trygga stadskärnor i sovande 50-talsstäder har förändrats av nyliberal politik, privatisering, urbanisering, kommersialisering, bilism, migration och segregation. Vi kan se och beskriva förändringarna och förhålla oss till dem på olika sätt. För många blir det en känsla av desperation:  Vi arbetar och sliter men får mindre tillbaka. Arbetslivet hårdnar. Stressen ökar.  Det vi har lärt oss att värdesätta har inte längre något värde. Känslan av vanmakt och retoriken kring att landet slits sönder kan sedan skickligt sammanfogas och utnyttjas av högerns slipade retoriker.

Men demonteringen av välfärdsstaten är en realitet. Där välfärdspolitiken tidigare både lovade och förverkligade gemenskap och reformer erbjuds nu privatisering, individualisering och kommodifiering, där vi alla blir varor i en produktion som styrs av en osynlig hand.  Det folkhem som tidigare generationers svenskar i svett och möda – svensk strävan – byggt upp i hopp om att framtida generationer ska njuta av frihet, värdighet och välfärd har successivt krossats, splittrats och förskingrats. Vi är många som märker det i mötet med skola, vård, omsorg och i kulturlivet och i gatubilden.  Och de som har tillåtit detta att ske är stolta över sitt verk. Den dominerande uppfattningen inom det politiska och ekonomiska etablissemanget är nämligen att förändringen har varit oundviklig, att politiken är maktlös.

Maktlöshet inför massiva förändringarna är en förståelig känsla. Under det hela 1800- och 1900-talen har gamla gemenskaper successivt byggts upp för att sedan raseras.  Människor har i bokstavlig mening varit förändringarnas offer och bränsle. Känslan av att allt det trygga försvinner och raseras är lätt att dras med i, eftersom den ofta  anspelar på reella förändringar. Under det tidiga 2000-talet har välfärdsstaten, strävsamt uppbyggd, trots starkt motstånd från höger,  börjat demonteras. Och det är alltid den lilla människan som i vanmakt ser sin strävan gå om intet eller bli meningslös. Nya identiteter har i kölvattnet av förändringar erbjudits oss som plåster på såren.  Den identitet som Åkesson ser som den överordnande lösningen på dagens problem – svenskheten – formulerades vid förrförra sekelskiftet för att neutralisera politiska krafter som krävde reella åtgärder (revolutionära och reformistiska) för att förändra samhället. Samma dimridåer verkar fungera även idag. De s.k. sverigevännernas sätt att fånga känslan och erbjuda en enkel lösning i form samhörighet och identifikation i kulturmönster som majoriteten känner igen och gillar: högtider, traditioner, språk och gemenskapskänsla är förförisk och lockande.  Men högerextremismen erbjuder ingen verksam politisk medicin eftersom dess historiska analys är felaktig.

Egentligen har vi människor i nuläget bara en fiende, och offren är både de svenskar som drabbas av nedläggning av vårdcentraler i glesbygd och migranterna från Syrien.  Det kan låta häpnadsväckande abstrakt att tänka så, men kaos i mikro- och makrokosmos ska naturligtvis sökas i den ekonomiska världsordningen och inte i grannens hudfärg. Det kan vi säga utan att förringa att den uppenbara skillnaden mellan att tvingas på flykt från ett krighärjat land och att bli arbetslös i Finspång när storföretaget rationaliserar och flyttar produktionen till Bangladesh.

Anledningen till att människor behöver fly krig och umbäranden, att vi uppmanas vara kunder och inte medborgare, att mellanöstern styckas upp och vårdcentraler säljs till underpris medan undersköterskor går på delade pass är nämligen i grund och botten densamma.  Kapitalismen, den allomfattande girighetens universella logik. Och den mest bespottade av 1800-talets profeter har beskrivit  dess konsekvenser bäst: ”Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föräldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människor blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon” (Marx 1848).  Högerextremisterna är som vanligt förblindade av sitt enögda färgseende.  Det är inte din granne från Damaskus som är boven i dramat. Det är den världsordning som människan själv skapat och som vi tillåter att dominera världens beskaffenhet. Det kan ändras. Det kräver några saker: En korrekt analys av sakernas uppkomst och tillstånd, en medmänsklig anda och en tilltro till politiken som medel och förstås – ett stort mått av verklig strävan att förverkliga det som vi önskar oss – ett gott samhälle.