Fridays for Future, Berlin, 25 januari 2019, foto: Leonhard Lenz [CC0]

De stora hoten mot mänskligheten, kärnvapenkrig och miljökatastrof, kan inte avvärjas inom kapitalismens ramar. Men lösningen då? Denna artikel diskuterar socialismens förutsättningar i ett 2000-tal på katastrofens rand.

”Skogar försvinner, öknar breder ut sig, miljarder ton odlingsbar mark hamnar i havet varje år. Många arter dör ut. /…/ En viktig biologisk art - mänskligheten – riskerar att försvinna på grund av att dess naturliga livsbetingelser allt snabbare elimineras. Vi blir nu medvetna om detta problem när det nästan är för sent att hindra det.” Fidel Castro på FNs Miljö- och Utvecklingstoppmöte i Rio de Janeiro 1992

Mänskligheten hotas av två stora faror som kan omöjligöra civiliserat liv på planeten.

Tongivande delar av Förenta staternas politiska och militära etablissemang har ambitionen att utveckla kärnvapen som ger förstaslagsförmåga gentemot andra kärnvapenmakter. Dessutom har Nato stationerat kärnvapen nära ryska gränsen och därmed minskat förvarningstiden för att hindra en motattack av misstag till praktiskt taget noll. Och Förenta staterna anser sig ha rätt att angripa en annan stat i preventivt syfte.

Under återuppbyggnaden efter andra världskriget ökade världsekonomins beroende av fossila bränslen som olja och naturgas snabbt. Mänskligheten fick för första gången tillgång till redskap med potential att orsaka naturen oåterkallelig skada. Mänskligheten rusar sedan åtminstone tre decennier mot en katastrof.

Båda dessa hot kan hänföras till det dominerande kapitalistiska systemet och är olösliga inom dess ram. Det måste därför avskaffas och ersättas av en annan samhällsstruktur. Det är en gigantisk uppgift (se bland annat mina artiklar i Clarté: Monopolkapitalet-Bellamy Fosters nyutgivna bok [2014/3] och Planeten pallar inte mer [2016/4] och Klokt tänkt om miljön [2016/4]; samt i FiB/K 2014/4).

Kapitalismen och imperialismen har förändrats dramatiskt framför allt sedan 1980-talet.

I dagens globaliserade, finansialiserade och generaliserade kapitalism har finans-monopolkapitalet den avgörande makten. Finanskapitalet dominerar.

Imperialismen består numera främst av Triaden det vill säga Förenta staterna, Europa och Japan. Deras intressen vävs ihop av de stora monopolbolagens globala nätverk där produktionen knyts ihop i ”värdekedjor”. Triadens gemensamma intressen gentemot länder i Syd (ca 85 procent av världens befolkning) är numera starkare än deras motsättningar sinsemellan. Triaden tenderar därför att handla kollektivt och är den största källan till krig. Förenta staternas krigsmakt garanterar ytterst Triadens hegemoni.

Förenta staterna rustar febrilt för att behålla sin ställning som världsmakt. Men inte som på Vietnamkrigens tid. Infanteriförband och bemannat flyg har minskat och ersatts av rörliga, mindre specialförband och drönare. Ett avancerat övervakningssamhälle har byggts upp. Förenta staterna satsade 500 miljarder dollar på underrättelsetjänsten under decenniet efter 9/11 2001 enligt läckor från Edward Snowden. Dessutom pågår en kraftig militarisering av cyberrymden och rymden.

Men Förenta staternas andel i världsproduktionen sjunker, utlandsskulden ökar, dollarns ställning som reservvaluta sviktar och andra stormakter bjuder motstånd och försöker kringgå Triadens sanktioner. Omkring 2030 förväntas Förenta staterna tappa sin ledande ställning och dess produktionsvolym passeras av Kina.

De stora amerikanska oljebolagen blev redan 1957 genom Brannonrapporten (finansierad av EXXON Mobil) medvetna om risken för klimatförändringar. De insåg, tidigare än miljörörelsen, skadeverkningarna av fossila bränslen och började planera därefter i början av 1960-talet. Men de avsåg framför allt att lista ut hur kritiken från miljörörelsen och de legala restriktionerna för verksamheten skulle motverkas. Lobbyverksamheten fortsätter än idag och sponsras från högsta ort. De medvetna ”klimatförnekarna” är få men kan försena effektiva motåtgärder.

Den liberala demokratin, främst i Triaden, är svårare att genomskåda. Under nyliberalismens dominans har den inte kunnat ändra miljöpolitikens destruktiva utveckling.

”Marknaden” styr i högre grad än folket, ekonomin faller utanför parlamentens ansvarsområden, alla partier rör sig politiskt mot mitten och regeringarna förmår inte vidta några som helst genomgripande åtgärder. Valen har blivit farsartade (som i Sverige 2018). De rör inte de avgörande frågorna som säkerhetspolitik, inkomst- och förmögenhetsfördelning samt miljöförstöring.

För miljöaktivister, ekonomer och tekniker med nyliberal ideologi, som betraktar kapitalismen som historiens sista fas, ligger det nära till hands att förlita sig på den liberala demokratin. Det förklarar de många förslagen om ”grön kapitalism” eller åtgärder som enbart skjuter upp problemen men inte avhjälper dem. Sålunda planeras för att möta en höjning av havsnivån i många länder men mycket lite görs för att stoppa den.

Ett annat hinder för världsomfattande åtgärder är arvet från kolonialismen. Den rikaste miljarden människor på jorden orsakar 60 procent av alla växthusgaser, de tre fattigaste 5 procent. Men de genereras till stor del i Syd där mycket produceras, ofta med gammal teknik. Dessa förhållanden uppstod under kolonialismen. Nu vill den rika världen lösa sina miljöproblem genom att tvinga den fattiga världen att rena sin produktion. De tidigare kolonierna anser att de som orsakat situationen ska stå för en rimlig del av kostnaderna. De har hittills i praktiken vägrat.

Tre stora revolutioner har ägt rum i modern tid, den franska, ryska och kinesiska. De var samhällsomvälvningar som inte bara syftade till att ändra aktuella missförhållanden utan hade perspektiv som sträckte sig långt fram i tiden.

Monarkin och aristokratin störtades i den franska revolutionen, som inte enbart var ”borgerlig” utan också stöddes av folkliga krafter, främst bönderna. Den moderna politiken och demokratin såg dagens ljus, och en jämnare egendomfördelning eftersträvades, dock inte enbart genom kapitalackumulation. Det föregrep i praktiken ett socialistiskt perspektiv. Jakobinerna drev en sådan politik under de första åren tills Robespierre avrättades.

Tsardömet och de härskande i Ryssland störtades i oktober 1917 av SUKP med stöd av arbetare och bönder. Oktoberrevolutionen bäddade för fred och en socialistisk omvandling. Ekonomin byggdes upp under stora svårigheter – den nya staten angreps omedelbart av fientliga stater och sedermera av Tyskland för att därefter i stort sett ensamt besegra nazi-Tyskland. Samtidigt utvecklades en ny härskande klass i Sovjetunionen som satte egenintresset främst och vanskötte landet.

I Kina erövrade KKP makten 1949 med stöd framför allt av bönderna. Det var ett land i periferin som utvecklade solidariteten med andra förtryckta folk. Befrielsekampens perspektiv var socialistiskt (”nydemokrati”).

Samir Amin i Monthly Review, mars 2013:

”Mao beskrev karaktären av den revolution som genomförts i Kina av dess kommunistiska parti som en antiimperialistisk/antifeodal revolution med sikte på socialism. Mao antog aldrig att det kinesiska folket, efter att ha hanterat imperialism och feodalism, hade ”byggt” ett socialistiskt samhälle. Han karakteriserade alltid denna konstruktion som den första fasen av den långa vägen till socialismen,”

Kulturrevolutionen var ett försök att upprätthålla Maos ambition om en jämlik ekonomisk utveckling. Det misslyckades.

Kina av idag rymmer både kapitalistiska och socialistiska inslag.

Revolutioner är långvariga historiska processer. Det tog ett sekel innan det feodala Frankrike kunde sägas ha blivit kapitalistiskt. Sovjetunionen var säkert ”socialistiskt” under en period och Kinas framtid är en öppen fråga. Sedan slutet av 1800-talet har revolutionära rörelser som regel byggt på vissa gemensamma principer och haft socialistiska förtecken. Men det är framför allt folkens kamp och praktik i varje land som bestämt dess samhällsutveckling och därmed avgjort innehållet i landets socialism.

Den grundläggande principen för ett socialistiskt samhälle angavs redan av utopisten Henri Saint-Simon. Det ska ”erbjuda alla samhällsmedlemmar bästa möjliga förutsättning att utveckla sina förmågor”.

I det Kommunistiska manifestet uttrycktes målet som ”en sammanslutning i vilken vars och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling”.

Lenin skrev: ”Vi erkänner bara en väg – ändringar underifrån; vi ville att arbetarna själva, underifrån, skulle utveckla de nya grundläggande principerna”.

En framtida socialism måste följaktligen byggas underifrån och kan aldrig införas uppifrån. Den är en högre form av civilisation, ett modernare sätt att leva och således mer än ett nytt produktionssätt.

Men klasskampens resultat och den framtida samhällsutvecklingen kan inte förutsägas. Det insåg även socialismens klassiker och skrev därför heller inte mycket om saken. ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” som Marx och Engels uttryckte det. Det innebär att socialismen bara kan studeras som dess historia.

Samir Amin summerade erfarenheterna främst från Ryssland i sina två sista böcker (Russia and the Long Transition from Capitalism to Socialism (2016) och October 1917 Revolution a Century later (2017).

Amin menar att den ”linjära” historieutvecklingen (slavsamhälle, feodalism, kapitalism, socialism osv.) är stelbent och oriktig. Det finns ingen automatik mellan faserna. Vidare underskattade Marx kapitalismens ständiga polarisering; imperialismen är faktiskt lika gammal som kapitalismen det vill säga minst fem sekel. Och underskattade inte Lenin ”ekonomismen” hos de europeiska socialdemokratiska partierna i Andra Internationalen?

Amin diskuterar också kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen efter 1930. Spräckte den alliansen mellan arbetare och bönder och påskyndade framväxten av en ny härskande klass (”nomenklaturan”), som konsoliderades under Gorbatjovs och Jeltsins tid? Genomfördes upplösningen av Sovjetstaten 1990-1991 främst uppifrån och i ”nomenklaturans” intresse?

Tredje Internationalen (Komintern) bildades för att stödja uppbygge och verksamhet för mindre partier i världen. Men det visade sig, särskilt under det anti-fascistiska kriget, att det inte gick att leda en revolution i andra länder från Moskva eller genom utskickade politiska kommissarier. Komintern upplöstes 1943. En slutsats var att revolutioner inte kan exporteras.

Två framträdande drag hos länder som Kina, Vietnam och Kuba har sitt ursprung i ländernas socialistiska historia, påpekar Amin.

Staten har behållit den avgörande makten över ekonomin (både produktionen och finansväsendet). Det finns stora privata företag (även med utländska delägare) som genererar inkomst- och förmögenhetsskillnader, men staten har fortfarande formell möjlighet att begränsa sådana avarter (inklusive miljöförstöring). Det innebär inte att de verkligen kommer att göra det, men förutsättningarna finns. Många stora företag fungerar som kapitalistiska företag, men de styr inte staten.

Staten har också behållit äganderätten till största delen av jorden. Därför kan den påverka fördelningen av jord till småbrukare och se till att bortrationaliserade bönder, som flyttat in till städerna, har en familj och jord att komma tillbaka till. Det hindrar utländska monopolbolag att köpa upp jord från småbönder och göra dem arbetslösa liksom att den ekonomiska tillväxten paras med ett växande trasproletariat.

Mycket har gått fel i stater, som kallat sig socialistiska, men det innebär inte att socialismen är omöjlig. Det finns några allmänna kännetecken på ett land och dess politiska inriktning för att det ska kunna slå in på en utveckling efter socialistiska principer.

- Stater och nationer existerar under överskådlig tid. Staten svarar för penningväsen, nationella val, utrikespolitiska beslut, polis, militär och administration. Den är det naturliga fältet för organiserad politisk kamp.

- Det är nödvändigt att slå vakt om och bevara statens oberoende. Förenta staternas imperialism är under överskådlig tid alla folks största fiende och Förenta staterna den främsta ”skurkstaten” med de flesta krigsförbrytarna.

- Kampen är världsomfattande. Aktivister måste finna lösningar i det egna folkets intresse men samtidigt vara solidariska med andra folk. De får inte anpassa sig till Triadens imperialism och låta den spela ut arbetande människor i olika länder mot varandra.

- Makten över landets ekonomi måste innehas av landets medborgare. Det förutsätter ofta expropriering av större företag och att det externa inflytandet på ekonomin reduceras så att det åtminstone inte dominerar (”delinking”). Försörjningen av livsmedel måste garanteras genom medborgarkontroll över dess produktion, distribution och konsumtion (”food sovereignty”)

- Landet behöver en infrastruktur med kommunikationer, utbildning, forskning och en juridisk ram, som gör att produkter inte bara kan tillverkas utan också utvecklas och förädlas. Ekonomin får inte baseras enbart på ändliga råvaror och naturresurser. Det krävs en viss storlek för att en stat ska kunna uppnå en sådan allsidig ekonomi. I Syd har egentligen bara Kina ambition och möjlighet att genomföra en sådan utveckling på egen hand. Mindre länder bör söka samarbete med andra stater med kompletterande resurser.

- Utvecklingen måste vara någorlunda jämlik. En snabb ekonomisk utveckling och höjd levnadsstandard för delar av befolkningen får inte innebära en försämring för andra delar eller rentav framväxt av ett trasproletariat.

Under senare decennier har länder i Syd uppnått en remarkabel ekonomisk tillväxt. Medelklasser har blivit större, rikare och eftersträvat västerländsk livsstil och levnadsnivå. De är för det mesta av kompradortyp medan den nationella delen är svagare. Målet att ”komma ikapp” västvärlden för hela landet är därför omöjligt. Jordens materiella resurser räcker inte för alla. Därför har faktiskt Syd och Nord gemensamt intresse av att komma överens om den stora omvälvning av samhällen och ekonomier som är nödvändig.

Johan Rockström menade i augusti 2018 på grundval av en studie från National Academy of Sciences (PNAS) att världen har ett decennium på sig att genomföra radikala åtgärder, främst för att minska utsläppen av växthusgaser. Även om världen lyckas begränsa jordens uppvärmning till de 1,5 - 2,0 grader som Pariskonferensen 2015 satte som mål, är risken ändå stor att ett antal ”tipping points” passeras Då kan naturen i värsta fall generera en fortsatt uppvärmning som människan inte kan göra något åt.

Inget stort utsläppsland har ännu kommit i närheten av sina löften från Paris 2015. De innebär en temperaturökning på 4-5 grader på sikt som skulle göra en stor del av klotet obeboeligt. Under tiden stagnerar världskapitalismen och många länders relativt fredliga handelsförbindelser utsätts för attacker från Förenta staterna.

Indien och Kina bygger massor av nya kolkraftverk. En mångdubbling av deras investeringar i vind- och solenergi skulle krävas för att påverka helhetsbilden. Situationen redan kritisk på många områden, men uppvärmningen fortsätter trots alla goda initiativ och innovationer av enskilda stater, företag och individer.

Den dystra framtidsvisionen är ett internationellt apartheid-samhälle där en liten, relativt välmående, del av befolkningen upprätthåller makten med våld och ideologisk dominans över en minskande befolkning i allt djupare elände.

Vare sig de härskande klasserna eller den liberala miljörörelsen kommer att kunna vända utvecklingen. De som äger fossila bränslen i jorden för tusentals biljoner dollar lär inte utan vidare avstå från dem. De har visat sig strunta i både nationella lagar och folkrätt. Insatserna måste göras på annat sätt.

Naomi Kleins träffande slogan ”System Change – not Climate Change” anger en framkomlig väg. Hon har gett flera exempel på framgångsrika aktioner. De har alla gått på tvärs mot kapitalismens logik och varit olönsamma för företag eller statsbudgetar på kort sikt. En sådan inriktning kan bara genomföras om aktionerna drivs av och har starkt stöd av folket.

John Bellamy Foster anger en logisk strategi i miljöfrågan i en intervju i augusti 2018. Existerande rörelser, som kan nå betydelsefulla konkreta resultat relativt snabbt, bör stärkas omgående. Men efter en tid kommer de inte längre. Då inträder en ny fas:

”Det enda som kan ändra denna förskräckliga situation i världen är uppkomsten av en ny kraft i samhället. Vi behöver inte miljoner utan hundratals miljoner människor, med nödvändighet huvudsakligen arbetarklass, på gatorna dag ut och dag in. Det måste bli en taktisk förändring till aktivt icke-samarbete. Bara massdemonstrationer, hur viktiga de än är, kan inte längre göra verkan i denna situation. Givet det hot mot kapitalackumulationen som en seriös rörelse mot klimatförändring representerar, kommer sådana protester helt enkelt att tonas ned av företagskontrollerade medier.

Alltså, snarare än koncentration på att få uppmärksamhet i medierna eller på direkta appeller till regeringen, måste rörelsens strategiska inriktning vara icke-samarbete med den politiskt-ekonomiska hegemonin.

School Strike for Climate in Wellington 13Fridays for Future, Wellington, Nya Zeeland, 15 mars 2019, foto: David Tong [CC BY-SA 4.0]

Det behövs en oberoende, revolutionär underström som syftar till ombildning av produktion och konsumtion i samhället - åtminstone tillräcklig för att hindra samhället att nå en punkt utan återvändo med avseende på klimatförändringen – även om de slutliga målen måste gå längre än så. Den måste vara internationalistisk, dvs. ha antiimperialistisk karaktär, eftersom den globala enheten mellan de förtryckta, som inkluderar många former av förtryck, är absolut nödvändig för rörelsen.”

Men fronterna är många för folkens stora sak. Samordning krävs. Samir Amin har föreslagit en metod att tackla uppgiften i världsmåttstock i artikeln Vi behöver en ny international! i Clarté 2018/3.

Det krävs stora omvälvningar för att hindra miljökatastrofen. Men de är varken orimliga eller omöjliga. Världen saknar inte resurser utan politisk vilja hos dem som har makten. Problemen är inte ekonomiska utan sociala och klassmässiga. Resurserna skulle räcka till mat och bostad till alla och mer därtill om det växande slöseriet och all onödig produktion eliminerades.

Men ”socialismen” kan inte rädda oss från kärnvapenkrig och miljökatastrof. Så lång tid har vi inte på oss. Det krävs snabba åtgärder från breda folkliga rörelser som försvagar hoten och skjuter dem framför oss. Om det lyckas, och rörelserna har en vision om ett bättre samhälle, skulle det också innebära steg mot socialistiska samhällen.

En sådan strategi är nödvändig för att komma vidare, när kaotiska situationer uppstår. Annars riskerar organisationerna att bli enbart destruktiva.

Den som bara extrapolerar utvecklingstrenderna i världen ser få skäl att vara optimistisk. Men om de största utsläppsstaterna som Kina, Förenta staterna, EU, Indien, Ryssland, Japan och Brasilien, vidtog snabba effektiva motåtgärder, skulle situationen i världen ljusna betydligt. De svarar tillsammans för ungefär 70 procent av utsläppen i världen eller lika mycket som världens 100 största företag.

Det är ännu inte för sent att undvika en katastrof. Och ibland kommer hjälp från oväntat håll. Skov i opinioner och staters agerande, har ägt rum tidigare som efter krigsutbrottet 1939 då krigförande stater snabbt övergick till en krigsekonomi.

Förmodligen kommer de mest utsatta folken runt ekvatorn och med utbredd fattigdom, instabil jordskorpa och frekventa naturkatastrofer att revoltera först.

Men under 2018 tog tonåringar över hela världen täten i klimatfrågan; lovande och begripligt eftersom den senare delen av deras liv på jorden med nuvarande ”business as usual”- politik ser ut att bli odräglig.

Alternativen är numera inte kapitalism eller socialism utan socialism eller barbari.

Kommentarer

0 #36 Webbredaktionen 2019-04-08 18:24
Webbredaktionen sätter streck i diskussionen i detta ämne. Vi tackar för intresset!
0 #35 Kerstin Stigsson 2019-04-08 14:10
Ola, Marx skrev en artikel om sociala reformer och malthus.
www.marxists.org/.../socialreformen.htm

'[p]auperism är inget mindre än att pauperismen, under historiens gång och trots alla administrativa åtgärder, har utvecklats till en nationell institution som oundvikligen har blivit objekt för en mycket omgärdat och utbrett administrativt system, ett system som emellertid inte längre försöker utrota den utan istället strävar efter att disciplinera och bevara den'.
Det är Socialdemokratin och Reformisterna i ett nötskal. De vill inte förändra kapitalismen till ett rättvisare socialistiskt ekonomiskt system. De vill bevara den exploaterande (både natur och människor) kapitalismen. Och det är inte hållbart i längden.
0 #34 Ola Inghe 2019-04-08 11:11
Kerstin, angående Hans Palmstierärna: Han var inte vem som helst i den svenska miljödebatten. "Plundring svält förgiftning" sålde bra. Vidare stod han socialdemokratin nära och hade Palmes öra. Han anställdes på Naturvårdsverket vid dess bildande 1967. Så det han skrev besvarar alldeles utmärkt frågor av typen om Sverige kände till klimatproblemet, recyclinggproblemet osv. på 1960-talet. Hellre få relevanta argument är en störtflod av irrelevanta, vilket senare verkar vara din argumentationsteknik.
Ja, jag anser att världsbefolkningen bör stabiliseras, kanske t o m därefter krympa en aning. (Födelsetal kring 1,9-2.) Men kungsvägen dit går via uppbyggandet av basal social välfärd, vilket demografer påvisat leder till den s k demografiska övergången till låga födelsetal. Information om preventivmedel och barnbegränsningskampanjer är inte avgörande, utan bör snarast ses som en kvinnofråga. Palmstiernas kapitel i PSF om dessa frågor präglas av de överdrivna farhågor för en omedelbart förestående akut livsmedelsbrist i världen som många i miljörörelsen hade vid denna tid. Det gör att vacklar en del i riktning mot malthusianska tankegångar (sätta barnbegränsningen först), men i andra avsnitt pekar han på kolonialismens ansvar och den ojämna resursfördelningen av världen. Men, det var inte för att han tyckte helt rätt i alla frågor som jag drog in honom i vår debatt.
0 #33 Kerstin Stigsson 2019-04-08 10:18
Ola Inge, delar du Hans Palmstjärnas åsikt om att det är befolkningsökningen som är grundorsakerna till miljöproblemen?
0 #32 Anders Romelsjö 2019-04-08 10:07
Åke Kilander menar att någon typ av socialism, där arbetarklassen och folket har kontroll över dominerande produktionsmedel – ungefär som i Clartés program - i viktiga delar av världen behövs för att kunna hindra en ”klimatkatastrof”. Jag tror att han har rätt och har pläderat för det i artiklar sedan 5 år. Den hövliga diskussion som följt på Åkes artikel handlar dock inte om det. Den tycks fokusera på olika tolkningar av Sovjetunionens miljömedvetande.
En uttalade opinion för socialism är svag som lösning på klimatproblem verkar svag – trots att en mycket stor andel av befolkningen i USA är positiva till socialism enligt opinionsundersökningar under åren. Jag skrev på Gretas Facebook i början av året och förslog detta, hänvisade till Naomi Kleins bok. Inget svar. Många vill sola sig i hennes glans och inkorporerar henne till något ofarligt – inte minst de ledare vars politik bäddat för och bäddar för klimatkatastrof.

Jag skrev ” Men en lösning fordrar nog att vi gör oss av med det primitiva ekonomiska systemet kapitalism, som också orsakar ökad ojämlikhet och krig. Som Naomi Klein skriver.
Bifogar länkar till några artiklar jag publicerat på en av landets mest lästa politiska bloggar. Och risken för världskrig med miljarder dödar är en ännu större risk. * (www.globalpolitics.se/.../. Nästa artikel diskuterar olika energialternativ med bevarat ekonomiskt system: www.globalpolitics.se/hur-radda-klimatet/. Denna artikeln behandlar krigsrisken: www.globalpolitics.se/.../
Hälsningar Anders Romelsjö, professor emeritus
Fokus på min kommentar är inte på just detta.

Låt mig nu påminna om uppmuntrande opinionsläget för socialism i USA, värsta klimatboven då det gäller utsläpp/invånare.
YouGov; Bland unga väljare (18-24 år) var det i januari 2016 43% som «såg positivt på socialismen» mot 26% som «såg negativt» på den.
YouGov skriver också “Nearly half (48%) of all Americans have an unfavorable opinion of socialism, the poll finds. This is essentially unchanged from a survey conducted in May 2015”.https://today.yougov.com/news/2016/01/28/democrats-remain-divided-socialism/
I en opinionsundersökning juni-oktober 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (BBC World Service. Poll. Wide dissatisfaction with capitalism – twenty years after fall of Berlin wall). Endast 11 % menade att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. Dubbelt så många som 11 %, 23 %, menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system. En opinionsundersökning i USA 2009 fann att endast 53 % av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009.
ALLTSÅ, en annan med demokratisk och mer jämlik värld är inte bara möjlig – den är nödvändig och den har stöd i människosläktets utveckling, och genetik (Se t.ex. Göran Greiders bok ”Den solidariska genen”).


• Uppfattar att frånvaron av konkreta nödvändiga krav och beslut är ett alarmerande karakteristikum i klimatdebatten. I linje med det helt tandlösa Parisavtalet utan beslut om åtgärder och utan sanktioner.

Ett undantag är programmet ”Klimaträttvisa nu” av Jordens vänner. Utan paroller om socialism. I linje med FNL-gruppernas program 1965–75.
Nu önskar åtminstone jag:
- Enighet mellan olika klimataktörer om åtminstone några viktiga konkreta krav.
- Stora manifestationer av olika slag runtom i världen runt detta.
- Vad kan Clarté göra för det?
0 #31 Kerstin Stigsson 2019-04-08 09:34
Jag ska inte falla in i din retorik, Ola. Men jag hade en god lust att göra så, förmedla dina egna ord i samma retoriska meningar (som dröp av sarkasm!) som du använder emot mig.
Emellertid ska jag svara på din anklagelse om att jag är osaklig. Jag har förmedlat ett flertal länkar av olika författare, och anfört information från dessa artiklar och böcker om att Sovjetunionen kände till klimatförändringarna. Allt medan du partiskt endast anfört en bok, en författare och ett kapitel från 1967, av Rabén och Sjögren. Att var objektiv - alltså saklig - är att läsa alla artiklar och böcker om ämnet, ifrågasättande av det man läst, samla in information (alltså fakta) från olika källor och därefter bilda en egen åsikt om ämnet.
Men det har du inte gjort. Du har inte underbyggt dina egna argument för att jag har fel med fakta om motsatsen. Så vad ska jag länka till och presentera för fakta när du redan har fastställt din åsikt i förväg? Jag har en känsla av att du skulle ha sagt att jag inte har presenterat bättre fakta oavsett vad jag än har länkat till och nämnt.
Du ifrågasätter mina åsikter om Sovjetunionen. Ja, det har du rätt att göra. Men att förkasta information för att den är baserad på sovjetisk (och andra länder och organisationer och författare) information och mina egna analyser om detta (och andra ämnen) för att den är positiv mot Sovjetunionen är partiskt, och det var något som tillhörde gårdagens propaganda mot Sovjetunionen.
Ja, jag anser att vi socialister borde ha lyssnat mer på vad Sovjetunionen har sagt i många ämnen - och inte enbart på den kapitalistiska och borgerliga propagandan. Det var därför jag reagerade på Kilanders ord om att Sovjetunionen 'satte egenintresset främst och vanskötte landet' när det verkligen inte var så.
0 #30 Tord Björk 2019-04-08 01:51
Det är värdefullt att Clartevänstern tar upp miljökampen. Några randanmärkningar kan göras.

Den nya international Samir Amin teoritiserar om finns redan. Folkrörelsen och vänsterpartier har i Latinamerika, Afrika, arabvärlden, Sydasien, Sydostasien och Europa byggt upp regionala samarbeten som sammanstrålade på International Peoples Assembly 23-28 februari i Caracas i år. Ett subregionalt möte för Norden hölls i Malmö i augusti förra året. Man kan läsa mer här: aktivisterforfred.wordpress.com/.../...

Den gröna kapitalismen som ett problem uppmärksammades tidigt av miljörörelsen. En av de tidigaste böckerna gavs ut på svenska och engelska av Miljöförbundet Jordens Vänner 1995, för övrigt Mikael Nybergs första bok.

Vänstern missar ofta att miljörörelsen tidigare än vänstern tog problemet på allvar. Än mer missar man att det är vänsteraktivister idag som leder klimatfrågan in på systemvänliga banor bort från Jordens Vänners och Via Campesinas krav på att inte göra miljön till handelsvara. Ett nej till den gröna kapitalism inte bara i teori utan också praktik.

Dessa vänsteraktivister talar med kluven tunga. Å ena sidan ser man sig som mer ideologiskt utvecklade än miljörörelsen. Å andra sidan ser man Jordens Vänners krav på nej till handel med utsläppsrätter som för radikalt. Det som nu behövs istället är att marginalisera de globala demokratiska folkrörelsernas klimaträttvisekrav och enheten från Klimaforum09 med dess 50000 deltagare där plattformen System Change not climate change formulerades. klimaforum.org/declaration_english.pdf

Allians tillsammans med Centerpartiets Fores och i maktfrågor luddiga aktörer som Stockholm Environmental Institute är viktigare för dessa vänsteraktivister än allians med internationella demokratiska folkrörelser.

Den synen delar de med Naomi Klein som är med i styrelsen för 350.org, den organisation som kanske mer än andra har hindrat krav mot nyliberala lösningar på klimatkrisen. Vänsterns klimataktivister är vänsterideologer på ytan då de talar om sin abstrakta antikapitalism och samarbetspartners med näringslivet i praktiken i hopp om att så snabbt som möjligt få bredd bakom krav på klimataktion nu.

I en artikelserie på hemsidan The wrong kind of greens tar Cory Morningstar upp kritiken av det globala NGO systemet med dess kändisdyrkan och effektiva massorganisering i allians med kapitalet. Serien missar det avgörande faktum om att länken mellan Thunberg och denna industri inte går där de påstår utan via det av vänsteraktivister uppbyggda Klimatsverige, en sedvanlig sammanslutning av svenska organisationer. Centrala för det ideella arbetet är Klimataktion och Klimatriksdagen, bägge uppbyggda av vänsteraktivister. De håller sig inom ramarna för systemet på samma sätt som 350.org som Naomi Klein ger legitimitet åt.

Det Morningstar med drag av sekterism oroar sig för är att ett globalt handelssystem för ekosystemtjänster byggs upp som ett sätt för kapitalet att förvandla klimat- och miljöfrågan till en lukrativ global spekulationsmarknad. Detta med hjälp av ett framväxande nätverk att NGOs som Avaaz, 350.org, Greenpeace och svenska varianter som Global utmaning och företaget We don't have time som lanserar sig stort 22 april på Earth Day med globala ambitioner. wrongkindofgreen.org/.../...
0 #29 Ola Inghe 2019-04-07 18:31
Kerstin, du mal på i din vanliga argumentationsteknik, som bygger på att till orimliga proportioner blåsa upp anekdotisk information om det sena Sovjetunionens miljöpolitik. Denna gång angående återvinning. (Dom hade försöksverksamhet med pant i form av böcker på pappersåtervinning – fantastiskt! I några städer hade man t o m återvinning av glasflaskor – fast här nämns inget om pant, i motsats till det på 80-talet sedan länge införda landstäckande flaskåtervinningssystemet i Sverige. De t o m experimenterade med återvinning i industrin! – Som om det vore något okänt och fantastiskt, när stålindustrin återvunnit skrot i stor skala sedan 1800-talet.)
Och liksom förut ställer du detta mot påståendet om det föregivet totalt efterblivna väst: ”Så Sovjetunionen hade insett att sopbergen växte, och att det var ett stort problem (och det redan innan Sverige hade insett det).” Den bok ”Plundring svält förgiftning” från 1967 som jag i tidigare inlägg citerat ur hade ett helt kapitel om frågan. Kretsloppstänkande har varit en del av miljörörelsen i väst sedan 1960-talet. Och när den stora utbyggnaden av reningsverk till biologisk rening genomfördes på 70- och 80-talen var det en uttalad ambition att återföra rötslammet till marken för att sluta kretsloppet. (Vilket bara delvis skett, pga. kadmium och andra tungmetaller i rötslammet, men alltså inte pga. brist på medvetenhet om problemet med brutna kretslopp.) Sverige var däremot inget stor föregångsland vad gäller hushållssophantering fram till 1980-talet jämfört med många andra västländer, men har sedan dess ryckt upp sig en hel del.
Till sist: Jag använder uttrycket svammel därför att det du håller på med svammel när du nu än en gång ställer den helt meningslösa retoriska frågan ”Säg mig en sak, Ola, fanns det lagar i Sverige på 70-talet där ordet 'klimatförändringar' fanns i texten?” Nej, och det har jag ju heller aldrig låtit påskina! Vad jag visade var att Sovjet inte heller antog något om klimatet i den konstitutionstext från 1977 du citerat, och det har du inte kunnat motsäga, men fortsätter lik förbannat att misstänkliggöra mina argument. Så det är du som är öppet och flagrant osaklig här. För mig får du ha vilka drömmar du vill om det sena Sovjetunionens förträfflighet, men får underbygga dem med mycket bättre fakta än hittills om du ska vinna någon respekt.
0 #28 Kerstin Stigsson 2019-04-07 15:13
Det är lika säkert att Sverige låg en bit efter Sovjetunionen när det gällde recycling.
Pryde skriver:
'In addition to Moscow, simular recycling effort were being conducted in over twenty other cities. In an interesting experiment to encrease the tempo of rececling, people who brought in used newspaper to recyling conters were given high quality books in exchange'. Det du, Ola, det hade Sverige inte gjort, varken då eller nu! Sverige har aldrig bytt ut tidningspapper till nya och bra böcker!
Pryde fortsätter: 'In addition to paper, many cities also have Collections Points for recycling glass bottle'. Jag ska tänka på det nästa gång jag pantar flaskor och får ett kvitto på det!
Pryde igen: 'Aleminum cans are not a widely used container product in the Sovjet Union'. Plastprodukter var sannolikt också något som man inte använde så mycket i Sovjetunionen på den tiden.
Pryde igen: 'The concept of recycling is apprpiate not only for household products, such as newspaper and glas jar, but also to industrial operations as well'.
Så Sovjetunionen hade insett att sopbergen växte, och att det var ett stort problem (och det redan innan Sverige hade insett det).
Jag vet inte om det fungerar att länka till en bok på google.
Jag provar.
books.google.se/.../
Men om det inte går får du leta upp boken på google. Den heter fortfarande 'Environmental Managment in the Soviet Union', av Philip R Pryde.
Enligt Pryde hade många nya lagar som skulle skydda miljön gått igenom alla instanser (boken gavs ut 1991) i Sovjet. Han skriver: 'A fourth approach involvers a large number of declartions that have been passed by Communist Party of the Soviet Union (CPSU), the Council of Ministers, or supreme Soviet to improve administrative efforts with regard to a particular type of pollution, or to cerrect problems in specific geographic regions'.
Emellertid när kontrarevolutionen ägde rum spolierades hela miljöarbetet, och t ex förnyelsen av nya och bättre reningsverk (min egen åsikt) åsidosattes.
Säg mig en sak, Ola, fanns det lagar i Sverige på 70-talet där ordet 'klimatförändringar' fanns i texten?
Jag har mitt sätt att beskriva och skriva om något. Det finns de som säger att jag har en annorlunda skrivstil. Men är det svammel för dig, Ola, så kan jag inte hjälpa det. Det är märkligt, ingen har kritiserat mig för detta tidigare, inte förrän nu när våra (och det inkluderar Benny Andersson) åsikter är delade. Då svamlar jag, eller, i Benny Anderssons fall, är förvirrad.
Varför kan ingen hålla sig till sakfrågor och ämnet utan att beskriva sin egen åsikt om hur man skriver eller hur man är som person? Jag har aldrig nämnt att du svamlar, Ola. Jag tror inte att ett sådant uttalande om sin diskussionspartner skulle ha passerat obemärkt i ett klassrum i högstadiet, så varför ska vi använda och acceptera sådana uttryck när vi är vuxna?
0 #27 Ola Inghe 2019-04-06 22:52
Det har väl ingen betydelse om Sovjet deltog eller ej på FN:s miljökonferens 1972. Jag nämnde detta för att du skulle förstå att det inte inte tydde på någon märkvärdigt progressiv miljöpolitik för sin tid, att Sovjet införde några miljöformuleringar i sin konstitution.
Beträffande ditt längre nya inlägg kan jag bara bara konstatera att du fortsätter att grundlöst vantolka vad jag säger, nämligen att Sovjet säkerligen kände till klimatfrågan, men lika lite som Väst agerade nämnvärt på den kunskapen.
Det är säkert så att Sovjet införde miljöåtgärder under senare delen av sin existens. Men det är lika säkert att de låg en bra bit efter Sverige under denna period. Sverige var t.ex tidigt ute med att bygga avloppsreningsverk, och hade i stort sett avslutat de grundläggande reningsstegen innan Sovjet börjat (så var det åtminstone till Östersjön). Rening av försurande svaveldioxid från industri, transport och bostadsuppvärmning sackade efter utvecklingen i Västeuropa. Detta innebär att under 70-talet, då försurningsfrågan blev stor i Europa, så kom utsläppen till Sverige (förutom från inhemska källor) mest från sydväst (Storbritannien, Ruhr osv.) men därefter försköts källorna till nedfallet över Sverige alltmer mot Östeuropa och Sovjet. Samma sak gäller tungmetallutsläpp från industrier, där t ex förhållandena på Kolahalvön var ökända (bl.a. kring Nikel). Dina högst reella exempel på svenska miljöskandaler ändrar inte detta generella mönster.
Slutligen: I tidigare inlägg skrev du "Om Sovjetunionen inte kände till vad som orsakade klimatförändringar - varför stiftade de då lagar om det?" När jag vederlagt dig angående detta söker du slingra dig ur detta med tomt svammel. Det är ingen vacker syn.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.