Sedan eurokrisen bröt ut 2010 har den odemokratiska sammanslutningen EU varit kraftigt ifrågasatt, framförallt från vänsterhåll. Ett decennium senare har frågan kidnappats av Europas högerpopulistiska strömmar, samtidigt som vänstern tycks ha kapitulerat. I maj äger Europaparlamentsvalet rum och för vänstern är det viktigare än någonsin att ta tillbaka den roll man skänkt bort.

De flesta minns bilderna från Grekland, Spanien och Italien när eurokrisen bör ut. Kraftiga demonstrationer och protester som intensifierades i takt med Europabankernas hot om att försätta länderna i ekonomisk konkurs. Skulderna var höga, korruptionen utbredd och ländernas arbetare beskylldes för att vara lata och arbetsskygga trots att statistiken visade raka motsatsen.

Inte nog med det, utan bankernas sätt att förslava befolkningen genom oåterkalleliga låneavtal förskönades av media som blotta välgörenhetstjänster.

Men befolkningen i medelhavsländerna visste bättre och protesterna fick partipolitisk representation i form av Syriza i Grekland, och Podemos i Spanien. Båda partierna sade sig initialt vilja bekämpa låneavtalen vars huvudsakliga funktion var att förflytta ländernas nationella beslutsfattande till Bryssel. I Grekland höll Syriza en folkomröstning om frågan där över 61 procent röstade för att man skulle säga nej till de omänskliga åtstramningarna. Men endast en vecka efter omröstningen vände regeringen ryggen åt sitt eget folk och skrev på ett nytt avtal.

Någonstans där verkar luften ha gått ur vänsterrörelsens EU-motstånd och frågan har istället tagits över av de högerpopulistiska partierna i Europa. Förespråkarna av Brexit har till stor del varit väljare med konservativa och nationalistiska tendenser. I Italien är det framförallt invandrakritiska och högervridna Lega som anbefaller ett EU-utträde, och i Sverige ser vi endast Sverigedemokraterna ställa sig emot samarbetet som så tydligt inte värnar om den europeiska befolkningens bästa.

Under hösten har vänsterpartiets Jonas Sjöstedt offentliggjort att han vill lägga EU-utträdet på hyllan, argumenterades för att han vill rädda klimatet och bekämpa rasismen med en vänsterpolitik inom EU. Han vill lösa orättvisorna och ojämlikheten i Europa inom ramarna för samma union som göder dem. Någonting stämmer inte.

Genom att officiellt kapitulera i frågan om en Svexit ger Jonas Sjöstedt de högerpopulistiska rösterna öppet mål. De kommer inte ens behöva ansträng sig för att locka över fler väljare, det kommer att ske obehindrat i takt med att EU:s brister tydliggörs allt mer. För ju mer exponering EU utsätts för, och ju mer uppenbart det blir vilka järnklor medlemsländerna hålls fast i, desto större kommer missnöjet med EU att växa bland vanligt folk. Och om inte vi vänstersympatisörer gör något kommer dessa att vända sig till det enda EU-kritiska alternativet, nämligen Sverigedemokraterna.

Sedan 2010 har utvecklingen i Sverige varit övertydlig, men trots att vi haft åtta år på oss att ändra riktning står vi här med ett starkt högerkonservativt block, och ett rödgrönt block svagare än någonsin. Och ingenting tyder på att utvecklingen kommer förändras framöver.

Missnöjet bland väljarna blir större, segregationen ökar i samhället och integrationen misslyckas år efter år. Ändå förmår inte vänsteralternativet att väcka en opinion större än 10 procent. Tiden vi lever i skriker efter en systemkritisk och jämlikhetsbejakande rörelse, men ändå står vi här tomhänta.

Varför är inte vänstern starkare när missnöjet bland fattiga, arbetare och utsatta grupper är så stort?

Det är en fråga med flera svar, men klart står att många missnöjda just nu väljer högerpopulismen framför något annat. Och till skillnad från vad partiledare och media säger tror jag inte det har att göra så mycket att göra med nationalism och rasism, jag tror att det har att göra med vänstern själv.

Jag tror vänstern har glömt bort sina rötter. Man har glömt arbetarna, de fattiga och framförallt har man glömt bort det viktigaste av allt, nämligen systemkritiken och drömmen om ett bättre samhälle.

Antirasismen, feminismen och åskådliggörandet av de problem utsatta minoritetsgrupper lider av är alla superviktiga strider att ta, men det måste synkroniseras med en medveten och skarp kritik av de ekonomiska och politiska förutsättningarna våra liv kontrolleras av. Om det inte görs blir vänsterpolitiken verkningslös och ofullständig.

Att förespråka en vänsterdriven politik inom i EU är både naivt och verklighetsfrånvänt. EU är ett imperialistiskt samfund som genom ekonomisk utpressning, och vilseledande lovord om ett demokratiskt enat Europa, vill frånta länderna sin redan begränsade självständighet och öka storbankernas inflytande över kontinenten. Tydligaste exemplen är den utpressning varje lad utsätts för som inte anpassar sig efter vad EU vill.

Det säger sig självt att vänsterpolitik inte är möjligt inom ramarna för denna organisation.

Missnöjet i Sverige och runtomkring i Europa lär inte sluta växa. Om vänstern fortsätter att lysa med sin frånvaro kommer man att missa ett ypperligt tillfälle att bekämpa det system som hela ens existens bygger på att bekämpa.

De riksomfattande protesterna som ägt rum i Frankrike under december månad vittnar om att människor är frustrerade, och suktar efter en förändring. Samma frustration ligger och puttrar i Sverige.

Denna frustration må vara missriktad ibland, men är det inte just här som vänstern har en huvudroll att spela? Att ena arbetarna, de fattiga och vanliga människor som vill se ett rättvisare och bättre samhälle för alla, genom att sylvasst riktiga frustrationen och missnöjet i rätt riktning.

Alla ingredienser finns där. Feminismen och antirasismen är starkare än på många år, samtidigt som människor blir allt mer medvetna om de inneboende orättvisorna hos det kapitalistiska system vi styrs av. Potentialen för en djupgående ändring av samhällsstrukturerna växer sig större varje dag och det är därför dags för vänstern att på riktigt ta sitt ansvar, och ställa sig upp.

Det är dags att vi kavlar upp ärmarna, återupplivar den solidariska och systemkritiska retoriken och tar tillbaka det som högerpopulismen allt för enkelt knyckt till sig. Det är dags säga nej till EU och de rådande samhällsstrukturerna på ett vänsterideologiskt och antikapitalistiskt sätt.